Tänk dig att universitetet du arbetar på firar ett stort jubileum. Tänk dig att en av de saker som görs med anledning av jubileet är att en stor och fin populärhistorisk festskrift produceras som heter något i stil med Lunds universitet under 350 år. Tänk dig att boken blir jättebra. Stor, tjock och tung med text och bilder tryckta på tjockt fint papper. Här finns många bilder på medarbetare över hela universitetet och framför allt fina historiska nedslag, välskrivna och med fina bilder.
Tänk dig nu att du tycker att du arbetat hårt och varit framgångsrik, att du länge varit en resurs för universitetet. Du kanske till och med ser dig som en av universitetets frontfigurer. Om det nu var så och du börjar bläddra i den fina boken och upptäcker att här finna massor av sedan länge döda och en del ännu levande professorer med på bild. Längst bak i boken finns till och med fakultetsvisa listor med historiska forskare som fakulteterna ansett har varit av särskild betydelse för verksamheten. Dock har en del fakulteter dragit ett streck i listan och helt undvikit att ta med levande medarbetare för att undvika ledsna miner om någon till äventyrs skulle känna sig förbigången.
Tänk nu att du trots att du tycker att du gjort mycket stora insatser för universitetet som jubilerar, att du trots detta inte finns med någonstans i den stora fina jubileumsboken. Hur skulle du göra då?
1) Slå igen boken och tänker att jaha, något annat var förstås inte att vänta.
2) Bli uppriktigt ledsen och deprimerad.
3) Skämmas för att du inte fått den uppmärksamhet som du tycker att andra har fått som kanske inte ens gjort lika mycket som du för universitetet.
4) Tänka att nej nu... och skriva en egen bok som framhåller alla dina insatser för universitetet i fråga.
5) Bli fly förbannad och kontakta de som står bakom boken och säga vad du tycker om att du utelämnats.
Själv tror jag att jag reagerat enligt 1) eller kanske 2). Det minst sannolika är väl ändå 5). Men nu visar det sig att det faktiskt finns fler än en person på vårt universitet som reagerat enligt just 5) när de upptäckt att de inte finns med i den stora fina populärhistoriska jubileumsboken. Intressant tycker jag att vi människor kan reagera så olika på en och samma situation. Ännu intressantare att det finns människor som faktiskt har en sådan självsyn att de inte drar sig för att beklaga sig för de stackare som haft det omöjliga uppdraget att ställa samman en jubileumsbok väl medvetna om att de inte kan nämna precis varenda nu levande kotte som bidragit till universitetets framgångar. Intressantast av allt är att dessa som hört av sig säkert är uteslutande män.
De åsikter som uttrycks här är mina egna och representerar inte på något sätt Lunds universitets e
De åsikter som uttrycks här är mina egna och representerar inte på något sätt Lunds universitets eller någon annan myndighets ställningstaganden.
måndag 30 januari 2017
fredag 27 januari 2017
Strategiska planen
I mitten av december förra året beslutade så till slut universitetsstyrelsen om den nya strategiska planen som gäller 2017-2026. Med tanke på alla rektorsseminarier, möten och diskussioner som planen orsakat under de senaste åren måste jag säga att den blivit något av en besvikelse. I alla fall när det gäller djärvhet och dådkraft. Istället är den tämligen urvattnad och till intet, eller mycket litet, förpliktigande.
Framför allt är den kort. Räknar man bort förord och värdegrund, som ju strängt taget knappast har särskilt mycket med strategier att göra. så återstår där kanske 3 sidor fyllda med prioriterade områden. Det är bara det att de områden som nämns redan är prioriterade. Den strategiska planen handlar alltså inte så mycket om att peka ut något för de kommande åren som att peka ut det som vi redan gör idag och förväntas fortsätta göra. Det som jag klagade på när det gällde den förra planen går lika bra att upprepa i denna nya. Inte något av det som jag diskuterade som tankar för arbetet med denna plan verkar ha lämnat avtryck.
En enda sak sörjer jag. Att den mycket goda och för en gångs skull konkreta och lätt mätbara målet som var uppe under strategiarbetet försvann, att Lunds universitet skulle sträva efter enhetlig OH på hela universitetet. Det är en sak som jag hoppas rektor inte ger upp utan istället intensifierar arbetet med. Det skulle säkert få en hel del positiva konsekvenser för hela universitetet som exempelvis bättre möjligheter till samarbete mellan institutioner och fakulteter samt en starkare gemensam universitetsidentitet. För trots alla mål och prioriteringar när det gäller universitetets samverkan och samarbete med andra aktörer så nämns inte ett ord om samarbete och samverkan inom universitetet... Något som jag faktiskt tror är en strategisk förutsättning för att fortsätta och utveckla samarbetet utanför universitetet.
Men kanske ska jag inte vara besviken. Kanske ska jag som en kollega sa vara glad för att strategiska planen inte innehåller några utfästelser. Ibland är de bästa strategiska planerna de som lämnar fältet fritt och inte låser in verksamheten i massa löften. Särskilt gäller det förstås strategiska planer som är tänkta att gälla under ganska lång tid. Möjligen ska utfallet av strategiarbetet denna gång läsas som att universitetsledningen vann kampen mot universitetsstyrelsen. Att ledningen lyckades tona ner och få bort de mest sangvinistiska infallen om omfördelningar och satsningar just för att få möjligheten att få kunna fortsätta treva sig fram i en mycket föränderlig omvärld. I så fall är det bara synd om alla de som lagt ner timmar, dagar och månader på att diskutera och formulera fram denna strategiska plan. För med tanke på hur det blev hade den nya strategiska planen nog inte behövt ta alla de resurser och all den tid i anspråk som gjorde.
Framför allt är den kort. Räknar man bort förord och värdegrund, som ju strängt taget knappast har särskilt mycket med strategier att göra. så återstår där kanske 3 sidor fyllda med prioriterade områden. Det är bara det att de områden som nämns redan är prioriterade. Den strategiska planen handlar alltså inte så mycket om att peka ut något för de kommande åren som att peka ut det som vi redan gör idag och förväntas fortsätta göra. Det som jag klagade på när det gällde den förra planen går lika bra att upprepa i denna nya. Inte något av det som jag diskuterade som tankar för arbetet med denna plan verkar ha lämnat avtryck.
En enda sak sörjer jag. Att den mycket goda och för en gångs skull konkreta och lätt mätbara målet som var uppe under strategiarbetet försvann, att Lunds universitet skulle sträva efter enhetlig OH på hela universitetet. Det är en sak som jag hoppas rektor inte ger upp utan istället intensifierar arbetet med. Det skulle säkert få en hel del positiva konsekvenser för hela universitetet som exempelvis bättre möjligheter till samarbete mellan institutioner och fakulteter samt en starkare gemensam universitetsidentitet. För trots alla mål och prioriteringar när det gäller universitetets samverkan och samarbete med andra aktörer så nämns inte ett ord om samarbete och samverkan inom universitetet... Något som jag faktiskt tror är en strategisk förutsättning för att fortsätta och utveckla samarbetet utanför universitetet.
Men kanske ska jag inte vara besviken. Kanske ska jag som en kollega sa vara glad för att strategiska planen inte innehåller några utfästelser. Ibland är de bästa strategiska planerna de som lämnar fältet fritt och inte låser in verksamheten i massa löften. Särskilt gäller det förstås strategiska planer som är tänkta att gälla under ganska lång tid. Möjligen ska utfallet av strategiarbetet denna gång läsas som att universitetsledningen vann kampen mot universitetsstyrelsen. Att ledningen lyckades tona ner och få bort de mest sangvinistiska infallen om omfördelningar och satsningar just för att få möjligheten att få kunna fortsätta treva sig fram i en mycket föränderlig omvärld. I så fall är det bara synd om alla de som lagt ner timmar, dagar och månader på att diskutera och formulera fram denna strategiska plan. För med tanke på hur det blev hade den nya strategiska planen nog inte behövt ta alla de resurser och all den tid i anspråk som gjorde.
onsdag 25 januari 2017
Donationsförvaltningen
Jag råkar vara korridorgranne med ett ämne med en donationsprofessur från 1990. Här har det under ett antal år varit knapert av olika anledningar. Ett problem har varit att donationen till professuren inte riktigt vela räcka till. Jag antar att det varit det låga ränteläget som gör att den ursprungliga donationen inte riktigt vill räcka till.
I alla fall ville institutionsledningen av denna anledning approchera den stiftelse som stod för den ursprungliga donationen i hopp om att den skulle vara villig att skjuta till lite medel för att stärka upp situationen. Stiftelsen ville å sin sida först se en sammanställning över hur donationen förvaltats. Ett rimligt krav förstås om det nu snart tre decennier senare visar sig att alla miljoner inte längre räcker till.
Problemet vara bara att det visade sig mycket svårt att få fram uppgifterna från donationsförvaltningen. Efter långt om länge kom så ett oväntat besked. Det visade sig att donationsförvaltningen nu hittat 12,3 miljoner kronor som hörde till donationen och att den faktiskt visst räckte professorns lönekostnader. Det var förstås glada besked och det som under ett antal år varit något av en kvarnsten för institutionens ekonomi visade sig nu kunna bära sig utan tillskott från oss andra.
Samtidigt är historien djupt oroväckande. Som jag beskrivit i min förra bloggpost lägger universitetet mycket energi och resurser på att dra donationer. Om det nu visar sig att förvaltningen av de medel som kommer in är så dålig, för att inte säga skandalös, att pengar riskerar att försvinna kan det förstås vara ett hot mot hela donationsverksamheten. Jag hoppas verkligen att donationsförvaltningen låter detta vara en viktig lärdom och att man tar sig i kragen för att ändra rutinerna kring förvaltningen så att detta inte kan upprepas i framtiden. Det är det minsta man kan begära av en statlig myndighet som oförblommerat och utan att skämmas idkar tiggeri från privatpersoner.
I alla fall ville institutionsledningen av denna anledning approchera den stiftelse som stod för den ursprungliga donationen i hopp om att den skulle vara villig att skjuta till lite medel för att stärka upp situationen. Stiftelsen ville å sin sida först se en sammanställning över hur donationen förvaltats. Ett rimligt krav förstås om det nu snart tre decennier senare visar sig att alla miljoner inte längre räcker till.
Problemet vara bara att det visade sig mycket svårt att få fram uppgifterna från donationsförvaltningen. Efter långt om länge kom så ett oväntat besked. Det visade sig att donationsförvaltningen nu hittat 12,3 miljoner kronor som hörde till donationen och att den faktiskt visst räckte professorns lönekostnader. Det var förstås glada besked och det som under ett antal år varit något av en kvarnsten för institutionens ekonomi visade sig nu kunna bära sig utan tillskott från oss andra.
Samtidigt är historien djupt oroväckande. Som jag beskrivit i min förra bloggpost lägger universitetet mycket energi och resurser på att dra donationer. Om det nu visar sig att förvaltningen av de medel som kommer in är så dålig, för att inte säga skandalös, att pengar riskerar att försvinna kan det förstås vara ett hot mot hela donationsverksamheten. Jag hoppas verkligen att donationsförvaltningen låter detta vara en viktig lärdom och att man tar sig i kragen för att ändra rutinerna kring förvaltningen så att detta inte kan upprepas i framtiden. Det är det minsta man kan begära av en statlig myndighet som oförblommerat och utan att skämmas idkar tiggeri från privatpersoner.
fredag 6 januari 2017
"Ge till universitetet"
Lunds universitets hemsida sticker ut på ett intressant sätt som säger något om oss. Mycket högt upp och på en mycket framträdande plats till höger på huvudhemsidan och med näst största typsnittet finns en länk som heter "Ge till universitetet". Det är egentligen lite märkligt. En stor statlig myndighet som utformar sin hemsida nästan som om tiggeri vore en av kärnverksamheterna. Varför inte snabbt också anställa ytterligare en medarbetare på Donatorrelationer (i så fall den åttonde, de är stora som en hel forskargrupp) som får sälla sig till EU-migranterna och tidningsförsäljarna utanför Malmborgs?
Jag jämförde Lunds universitets huvudhemsida med samtliga övriga svenska universitets inklusive de tekniska högskolorna och Karolinska. Inte någon annan, inte någon, har en tiggarlänk på samma sätt som Lunds universitet. Jag har bara hittat ett annat universitet som har en liten länk med minsta typsnitt längst ned på huvudhemsidan som man måste skrolla för att se. Ingen annan har någonting om gåvor på huvudhemsidan. Lunds universitet sticker onekligen ut i detta sammanhang.
Hur i hela friden har det blivit så här? Har donatorrelationer sådan makt att de utan att någon yppar tveksamheter präglar hela verksamheten? Så ser det i alla fall ut på hemsidan. Eller är Lunds universitet på ruinens brant och tar nu till den allra sista av utvägar för att överleva även om det innebär att vi får överge allt vad mänsklig värdighet heter? Svårt att tro med en kassa som fortfarande innehåller något tiotals miljarder kronor såvitt jag vet.
Jag måste säga att jag tycker att det är pinsamt att arbeta på en myndighet där kärnverksamheten är forskning, utbildning och samverkan som så oförblommerat håller fram håven redan i första tilltalet till besökare. Ingen annan gör det. Alla andra universitet har löst problemet med att snabbt slussa potentiella donatorer rätt på hemsidan utan att behöva trycka givarknappen i ansiktet på alla som råkar titta förbi. Jag tycker Lunds universitet borde kunna göra likadant.
Jag jämförde Lunds universitets huvudhemsida med samtliga övriga svenska universitets inklusive de tekniska högskolorna och Karolinska. Inte någon annan, inte någon, har en tiggarlänk på samma sätt som Lunds universitet. Jag har bara hittat ett annat universitet som har en liten länk med minsta typsnitt längst ned på huvudhemsidan som man måste skrolla för att se. Ingen annan har någonting om gåvor på huvudhemsidan. Lunds universitet sticker onekligen ut i detta sammanhang.
Hur i hela friden har det blivit så här? Har donatorrelationer sådan makt att de utan att någon yppar tveksamheter präglar hela verksamheten? Så ser det i alla fall ut på hemsidan. Eller är Lunds universitet på ruinens brant och tar nu till den allra sista av utvägar för att överleva även om det innebär att vi får överge allt vad mänsklig värdighet heter? Svårt att tro med en kassa som fortfarande innehåller något tiotals miljarder kronor såvitt jag vet.
Jag måste säga att jag tycker att det är pinsamt att arbeta på en myndighet där kärnverksamheten är forskning, utbildning och samverkan som så oförblommerat håller fram håven redan i första tilltalet till besökare. Ingen annan gör det. Alla andra universitet har löst problemet med att snabbt slussa potentiella donatorer rätt på hemsidan utan att behöva trycka givarknappen i ansiktet på alla som råkar titta förbi. Jag tycker Lunds universitet borde kunna göra likadant.
Lönesamtal
Hade före jul lönesamtal med min prefekt. Det är alltid lika upplyftande att få lära sig nya saker och även om jag själv haft personalansvar så fick jag lära mig åtminstone två saker som var nyheter för mig. För det första att lönenivå faktiskt spelar roll i löneförhandlingar. Jag har alltid trott att befintlig lönenivå är irrelevant och att det hela handlade om prestation under det senaste året. Men nej. En redan hög lönenivå kan motivera en lägre löneförhöjning. Något som förstås är bra och rimligt eftersom det driver minskade löneklyftor.
En annan nyhet för mig, och också nyhet för löneförhandlingsprocessen i stort tror jag, är att det numera är möjligt att sänka en medarbetares lön! Det hade jag aldrig någonsin trott varit möjligt. Men tydligen är detta alltså från i år ett alternativ. Nu försäkrade prefekten att jag inte låg i farozonen för lönesänkning. Inte i år i alla fall. Och det är förstås något att vara tacksam för så här på det nya året.
En annan nyhet för mig, och också nyhet för löneförhandlingsprocessen i stort tror jag, är att det numera är möjligt att sänka en medarbetares lön! Det hade jag aldrig någonsin trott varit möjligt. Men tydligen är detta alltså från i år ett alternativ. Nu försäkrade prefekten att jag inte låg i farozonen för lönesänkning. Inte i år i alla fall. Och det är förstås något att vara tacksam för så här på det nya året.
Att leda i nedgång
Jag gjorde aldrig lumpen. Istället var jag en av alla dem som i mitten av 1980-talet utnyttjade försvarets sämre ekonomi för att skaffa mig frisedel med hänvisning till mitt svaga psyke. På den tiden cirkulerade det instruktionsböcker, närmast samisdater, om hur man bäst undvek militärtjänstgöring utan att hamna i fängelse för vapenvägran eller tvingas till någon vapenfri tjänst. Jag läste några och utnyttjade det som pekades ut som den svaga länken i mönstringen, mötet med en psykolog.
Ändå kunde jag senare lära mig ett och annat om taktik och strategi. Ett av lärospånen jag plockade upp, Gud vet var, var att en avancerande trupp måste vara väldigt noga med att oskadliggöra alla fienden på vägen fram så att man inte riskerade att få dem i ryggen. Om det istället handlade om att försvara en linje så var det inte lika viktigt eftersom enstaka soldater inte kunde göra så stor skada. Då var det viktigare att ha koll på koordinerade grupper som närmade sig och oskadliggöra dem. Vet inte om detta stämmer i praktiken. Har tack och lov inte någonsin behövt lära mig. Men det låter rimligt.
Nu inbillar jag mig att denna militärtaktiska lärdom kan ha något att säga om ledarskap mer generellt, fast tvärtom faktiskt. Jag tänker mig att i en organisation med expansiv ekonomi och ett ökande inflöde av resurser så är det inte livsviktigt att varje individ bidrar. Istället är det avgörande att se till att framgångsrika grupper får vad de behöver för att kunna fortsätta den framgångsrika verksamheten. I en organisation med krympande resurser däremot är det tvärtom viktigt att skära de individer som har svårt att bidra. Det gäller även individer som ingår i annars framgångsrika grupper. Eftersom det är betydligt mer arbetskrävande för organisationsledningen att ha koll på hur individer presterar än på hur grupperingar gör det krävs det betydligt mer av ledningen i svåra tider. Eller för att vara mer specifik och sammanfattande. Det är svårare att leda en organisation i svåra tider just för att det kräver så mycket större detaljkunskaper om verksamheten än vad det gör i goda.
Resonemanget har jag inte hämtat från någon organisationsteoretisk litteratur, utan är mina egna tankegångar. De kan mycket väl vara uppåt väggarna och jag tar tacksamt emot kommentarer från de som vet bättre. I alla fall tänkte jag försöka överföra detta resonemang på min fakultet, HT-fakulteterna.
Det är ingen tvekan om att fakulteten har svåra tider och har haft det under ett antal år. Problemen kommer delvis att ett yttre tryck med ständigt minskande resurser, men också av inre förhållanden med beslut om att fördela resurser jämnt. Jag tror det började för cirka femton år sedan med befordringsreformen som innebar att lektorer kunde befordras till professorer. På en del lärosäten och fakulteter, bland annat HT-fakulteterna vid Lunds universitet, bestämde man att befordrade professorer skulle få samma villkor som rekryterade. På kort sikt är detta en rimlig hållning. Problemet ser man på lång sikt, nämligen att kostnaderna blir högre i takt med att lektorer blir professorer. I en expanderande ekonomi behöver detta inte vara något problem. Men i tider av knappa resurser är risken att reformen blir en kvarnsten.
Ett annat slag kom 2010 då Lunds universitets omfördelningssystem för studentersättning (hås och håp) skrotades och ersättningen gick till de olika fakulteterna enligt de prislappar för olika ämnen som bestämts av regeringen. Ytterligare något som har pressat HT-fakulteterna är satsningarna på MAX IV som också HT varit tvungna att bidra till. Till detta kommer att humanister och samhällsvetare vid Lunds universitet visat sig ha relativt små framgångar med externa medel, i alla fall på Vetenskapsrådet. Flera av dessa saker har jag redan bloggat om tidigare.
Men om man nu summerar så ser man att HT-fakulteterna bristande resurser beror på en kombination av yttre och inre orsaker. Vissa saker är självpåtagna som hur befordringsreformen implementerats. Andra är andras förskyllan som skrotningen av omfördelningen av studentersättningen och satsningar på infrastruktur vid Lunds universitet. Men sammantaget spelar det ingen större roll. Ekonomin är pressad och ledningen måste agera utifrån dessa premisser.
Vad innebär då det. Jo, enligt min liknelse vid militärtaktik så borde det innebära en grundligt utvärderingsarbete på individnivå. Underlag finns eftersom alla medarbetare varje år tvingas fylla i redogörelser för sina forsknings- och samverkansresultat. Undervisningsinsatser är ju också sedan länge noga registrerade och utvärderade. Ledningarna på fakultets- och institutionsnivå har alltså kraftfulla verktyg för att sätta sig in i de anställdas prestationer.
Ändå kan jag inte se att all denna mödosamt inlämnad och ihopsamlad information någonsin används för att diskutera medarbetares prestationer eller komma med tydliga krav på ökad verksamhet i termer av forskning och forskningsansökningar. Tvärtom är den uttalade strategin på fakultetsnivå enligt uppgift att se till att klara de krympande resurserna med naturliga avgångar och att så långt det bara är möjligt avstå från uppsägningar. Det innebär att framgångsrika grupper inte premieras utan att besparingar sker på de områden där det råkar vara pensionsavgångar.
Återigen är det en rimlig hållning på kort sikt, i alla fall i tider av ökande resurser. Arbetsgivare har trots allt ett ansvar för sina anställda och facket skulle självklart vara mycket aktivt om det blev tal om uppsägningar med hänvisning till arbetsbrist inom vissa ämnen. Ändå tycker jag att den vägen måste prövas med hänvisning till min analogi med militärtaktiskt tänkande. I den situationen som HT-fakulteterna befinner sig i är det nödvändigt att undersöka prestationer på individnivå och handla därefter i de fall det är möjligt. Det kommer kanske innebära att vissa avdelningar och forskargrupper blir rejält åderlåtna. Men arbetsbrist är trots allt ett legitimt skäl till uppsägningar.
Det är ett dilemma att behöva säga upp anställda istället för att lita till naturliga avgångar, i synnerhet för oss som värnar anställningstrygghet. Men samtidigt måste det också finnas gränser för att inte göra något med tanke på hur universitetets fördelningssystem är riggat. Jag tror att ju längre fakultetsledningen väntar med att utnyttja sina möjligheter till att också förhandla om uppsägning av anställda i ansträngda tider som dessa, ju svårare blir fallet till slut när inga alternativ längre finns kvar. Att bara lita till naturliga avgångar är inte att leda, utan att välja den enklaste vägen. Det är som att försöka försvara en linje med att fokusera på individuella inbrytningar snarare än koordinerade attacker. Det bådar inte gott.
Ändå kunde jag senare lära mig ett och annat om taktik och strategi. Ett av lärospånen jag plockade upp, Gud vet var, var att en avancerande trupp måste vara väldigt noga med att oskadliggöra alla fienden på vägen fram så att man inte riskerade att få dem i ryggen. Om det istället handlade om att försvara en linje så var det inte lika viktigt eftersom enstaka soldater inte kunde göra så stor skada. Då var det viktigare att ha koll på koordinerade grupper som närmade sig och oskadliggöra dem. Vet inte om detta stämmer i praktiken. Har tack och lov inte någonsin behövt lära mig. Men det låter rimligt.
Nu inbillar jag mig att denna militärtaktiska lärdom kan ha något att säga om ledarskap mer generellt, fast tvärtom faktiskt. Jag tänker mig att i en organisation med expansiv ekonomi och ett ökande inflöde av resurser så är det inte livsviktigt att varje individ bidrar. Istället är det avgörande att se till att framgångsrika grupper får vad de behöver för att kunna fortsätta den framgångsrika verksamheten. I en organisation med krympande resurser däremot är det tvärtom viktigt att skära de individer som har svårt att bidra. Det gäller även individer som ingår i annars framgångsrika grupper. Eftersom det är betydligt mer arbetskrävande för organisationsledningen att ha koll på hur individer presterar än på hur grupperingar gör det krävs det betydligt mer av ledningen i svåra tider. Eller för att vara mer specifik och sammanfattande. Det är svårare att leda en organisation i svåra tider just för att det kräver så mycket större detaljkunskaper om verksamheten än vad det gör i goda.
Resonemanget har jag inte hämtat från någon organisationsteoretisk litteratur, utan är mina egna tankegångar. De kan mycket väl vara uppåt väggarna och jag tar tacksamt emot kommentarer från de som vet bättre. I alla fall tänkte jag försöka överföra detta resonemang på min fakultet, HT-fakulteterna.
Det är ingen tvekan om att fakulteten har svåra tider och har haft det under ett antal år. Problemen kommer delvis att ett yttre tryck med ständigt minskande resurser, men också av inre förhållanden med beslut om att fördela resurser jämnt. Jag tror det började för cirka femton år sedan med befordringsreformen som innebar att lektorer kunde befordras till professorer. På en del lärosäten och fakulteter, bland annat HT-fakulteterna vid Lunds universitet, bestämde man att befordrade professorer skulle få samma villkor som rekryterade. På kort sikt är detta en rimlig hållning. Problemet ser man på lång sikt, nämligen att kostnaderna blir högre i takt med att lektorer blir professorer. I en expanderande ekonomi behöver detta inte vara något problem. Men i tider av knappa resurser är risken att reformen blir en kvarnsten.
Ett annat slag kom 2010 då Lunds universitets omfördelningssystem för studentersättning (hås och håp) skrotades och ersättningen gick till de olika fakulteterna enligt de prislappar för olika ämnen som bestämts av regeringen. Ytterligare något som har pressat HT-fakulteterna är satsningarna på MAX IV som också HT varit tvungna att bidra till. Till detta kommer att humanister och samhällsvetare vid Lunds universitet visat sig ha relativt små framgångar med externa medel, i alla fall på Vetenskapsrådet. Flera av dessa saker har jag redan bloggat om tidigare.
Men om man nu summerar så ser man att HT-fakulteterna bristande resurser beror på en kombination av yttre och inre orsaker. Vissa saker är självpåtagna som hur befordringsreformen implementerats. Andra är andras förskyllan som skrotningen av omfördelningen av studentersättningen och satsningar på infrastruktur vid Lunds universitet. Men sammantaget spelar det ingen större roll. Ekonomin är pressad och ledningen måste agera utifrån dessa premisser.
Vad innebär då det. Jo, enligt min liknelse vid militärtaktik så borde det innebära en grundligt utvärderingsarbete på individnivå. Underlag finns eftersom alla medarbetare varje år tvingas fylla i redogörelser för sina forsknings- och samverkansresultat. Undervisningsinsatser är ju också sedan länge noga registrerade och utvärderade. Ledningarna på fakultets- och institutionsnivå har alltså kraftfulla verktyg för att sätta sig in i de anställdas prestationer.
Ändå kan jag inte se att all denna mödosamt inlämnad och ihopsamlad information någonsin används för att diskutera medarbetares prestationer eller komma med tydliga krav på ökad verksamhet i termer av forskning och forskningsansökningar. Tvärtom är den uttalade strategin på fakultetsnivå enligt uppgift att se till att klara de krympande resurserna med naturliga avgångar och att så långt det bara är möjligt avstå från uppsägningar. Det innebär att framgångsrika grupper inte premieras utan att besparingar sker på de områden där det råkar vara pensionsavgångar.
Återigen är det en rimlig hållning på kort sikt, i alla fall i tider av ökande resurser. Arbetsgivare har trots allt ett ansvar för sina anställda och facket skulle självklart vara mycket aktivt om det blev tal om uppsägningar med hänvisning till arbetsbrist inom vissa ämnen. Ändå tycker jag att den vägen måste prövas med hänvisning till min analogi med militärtaktiskt tänkande. I den situationen som HT-fakulteterna befinner sig i är det nödvändigt att undersöka prestationer på individnivå och handla därefter i de fall det är möjligt. Det kommer kanske innebära att vissa avdelningar och forskargrupper blir rejält åderlåtna. Men arbetsbrist är trots allt ett legitimt skäl till uppsägningar.
Det är ett dilemma att behöva säga upp anställda istället för att lita till naturliga avgångar, i synnerhet för oss som värnar anställningstrygghet. Men samtidigt måste det också finnas gränser för att inte göra något med tanke på hur universitetets fördelningssystem är riggat. Jag tror att ju längre fakultetsledningen väntar med att utnyttja sina möjligheter till att också förhandla om uppsägning av anställda i ansträngda tider som dessa, ju svårare blir fallet till slut när inga alternativ längre finns kvar. Att bara lita till naturliga avgångar är inte att leda, utan att välja den enklaste vägen. Det är som att försöka försvara en linje med att fokusera på individuella inbrytningar snarare än koordinerade attacker. Det bådar inte gott.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)