KTHB i Curie

Ibland går det undan i forskarvärlden, så undan att inte ens vetenskapskommunikatörerna hänger med. I senaste numret av Vetenskapsrådets elektroniska nyhetsblad och tidning Curie finns en artikel om journal impact factor. Toppillustrationen är ett fotografi av KTH:s bibliotek. Lite malplacé kanske, men OK då eftersom KTH har skapat en egen rankning av tidskrifter efter en fältnormerad journal impact factor, något som omsorgsfullt rapporteras i artikeln.

KTH:s bibliotek före 23 september som det ser ut i Curie.

Det är bara ett problem. Bilden föreställer inte KTH:s bibliotek som det ser ut idag. För bara en vecka sedan invigdes KTH:s biblioteks nya läsesal där alla böcker och bokhyllor omsorgsfullt slängts ut för att istället ge plats åt fler läsplatser och cafébord.

KTH:s bibliotek efter 23 september som det ser ut i dag.

Omvandlingen av våra bibliotek i digitaliseringens tidsålder är förstås välkänd och noga beforskad i biblioteksvetarkretsar och andra sammanhang. I Malmö omstöptes som bekant det centrala folkbiblioteket under devisen "Ut med böckerna. In med författarna." Vad man gjort på KTH är att ta samma steg, fast i forskarbiblioteksvärlden.

Men tilltaget är inte okontroversiellt på något sätt. Exempelvis påpekas det ofta och helt riktigt att traditionella bibliotek med sina uppställningar av pappersböcker och -tidskrifter är organiserade på ett sådant sätt att de skapar möjligheter till fynd och ny inspiration för den forskare som låter blicken löpa över bokryggarna i en hylla eller över innehållsförteckningen av tidskrift. Jag har själv många gånger på just KTH:s bibliotek hittat oväntade forskningsuppslag genom att bara vara där bland böckerna. Aldrig har jag på samma sätt stött på intressanta texter när jag letat digitaliserade artiklar i en databas eftersom de med större precision leder en direkt till det man är på jakt efter.

Men för vissa forskargrupper, kanske i synnerhet på ställen som KTH, används inte längre böcker och papperstidskrifter som förr. När ingen längre kommer till biblioteket för att ta del av forskningsresultat måste det ges en ny funktion. Och eftersom fantasin är begränsad även bland beslutsfattare på KTH blir columbi ägg som ska lösa problemet med de tomma biblioteket.... ytterligare en cafémiljö.

Eller helt rättvis är kanske inte beskrivningen i ärlighetens namn. För en mycket stor fördel med studieplatser och cafébord framför bokhyllor och böcker är att de mycket lättare kan möbleras om efter behov eller flyttas ut om Svenskt näringsliv eller någon annan betalande organisation ska smörjas. Det var enligt rektors beslut den egentliga huvudtanken med bibliotekets nya utformning, att den större hallen skulle vara "mer tillgänglig för större event". Men mellan dessa jippon liknar alltså biblioteket trots allt mest ett café.

Personligen kan jag gott förstå att det känns angeläget att omskapa så stora och fina rum som våra forskarbibliotek när det blir uppenbart att besökstalen faller i kölvattnet av digitaliseringen av böcker och tidskrifter. Nu tror jag i och för sig att det är långt kvar tills något liknande händer UB i Lund eftersom det här finns mängder med material som aldrig kommer att digitaliseras och som forskare och studenter faktiskt använder. Det enda jag hoppas är att man, när det händer om det händer, visar prov på mer fantasi och nytänkande än vad de lyckats uppbåda på KTH för att bibehålla attraktionskraften hos forskarbiblioteket. Biblioteket är för viktigt för att degraderas till ett studentcafé bland alla andra.

P.S. Tillägg från 6 november då jag hunnit vara i Stockholm och besökt nya KTHB där jag också tagit ett foto. Så här ser det ut.

Almedalen

Intressant reportage i senaste LUM om Lunds universitets närvaro i Almedalen. Rubriken "Almedalen betalar sig" lämnar visserligen inte plats för några egna ifrågasättandet. Inte ens ett frågetecken följer ju det tvärsäkra rubrikyttrandet. I artikeln får vi veta att universitetet centralt lägger ungefär 420.000 kronor på närvaron i Almedalen, i alla fall om budgeten håller. Till det kommer allt som olika institutioner och fakulteter lägger på resor, boende och annat för sina anställda. Ingen vet vad notan slutar på som helhet för Lunds universitet, men i artikeln nämns 800.000 kronor som en uppskattning. Det gör i så fall Lund till det universitet som lägger näst mest resurser på närvaro i Almedalen, slaget endast av Stockholms.

Nu kan man väl tycka att detta är småpotatis, särskilt med tanke på att samtliga närvarande vittnar om att detta säkert betalar sig. Här syns självklart rektor och prorektor på bild i ett famntag som ser riktigt äkta ut. De verkar gilla varandra och annars så lyckas de ändå förmedla det på bild. I övrigt är det röster från ESS, Centrum för mellanösternstudier, Internationella miljöinstitutet samt dekaner och förvaltningschefer. Jag vet nu inte hur representativt detta är, men känslan blir att det är de redan mest kända lundamiljöerna som bjudits in för att visa upp sig. Ibland kunde det kännas fräscht om de som sätter ihop dessa program försökte sig på lite nytänkande kring vilka problemområden och människor som kunde vara intressant att få med i mer offentliga sammanhang. Men här tycks inga krav på innovationer gälla. Allt rullar på i samma gamla hjulspår.

Och även om 800.000 kronor inte är så mycket pengar i det stora hela kan summan jämföras med det som Lunds universitet lägger på anordnandet av vetenskapliga konferenser inom ramen för 350-årsjubileet (LU350). Budgeten för LU350 är som bekant hyfsat väl tilltagen med förhoppningen att utåtriktade aktiviteter kan leda till donationer. Här är som vanligt Karolinska institutet förebilden som vid sitt jubileum för några år sedan lyckades samla in ohemult med pengar för verksamheten. Det mesta av pengarna inom LU350 går till olika kringaktiviteter. En miljon kronor går dock till organiserandet av fyra vetenskapliga konferenser som ligger utspridda under 2017 och bildar kärnor i fyra temaveckor. Detta är det som läggs på universitetets kärnverksamhet inom ramen för LU350, sammanlagt en miljon kronor. Bara lite mer än det som universitetet lägger på närvaro i Almedalen under sommaren 2016.

Det blir lite skevt här. Summor som går till kringaktiviteter för att synas och höras är i samma storleksordning som de som går till den vetenskapliga verksamheten under jubileet. Det är sant att 800.000 kronor inte är så mycket i det stora hela. Men när man betänker på vad universitetet sedan lägger på kärnverksamhet i andra sammanhang så framstår summan ändå som relativt hög. Jag skulle vilja påstå att den är för hög.

För jag är inte lika säker som alla andra som kommer till tals i LUM att "Almedalen betalar sig". Vad som behövs är förstås en ordentlig utvärdering av effekterna av Almedalsnärvaron. För om vi utvärderar forskning och undervisning noggrant och regelbundet, varför kan inte också denna typ av OH-finansierade insatser nagelfaras i efterhand för att se om medelsanvändningen var klok? Ett problem i sammanhanget är förstås att det saknas uttalade mål och syften med vår närvaro i Almedalen, andra än att synas och höras där den politiska och mediala eliten befinner sig. Med tanke på alla resurser och all energi som läggs på vår strategiska plan borde det väl vara en smal sak att formulera djärva, men realistiska mål som kan mätas när det gäller LU i Almedalen. I så fall kunde dessa så småningom utvärderas och vi skulle få mer på fötterna när vi hävdar att det betalar sig.

För sanningen är ju att rubriken "Almedalen betalar sig" uttalar en from förhoppning mer än ett empiriskt belagt faktum. Men ett universitet som bekänner sig till vetenskaplig kunskapsuppbyggnad och sanningsanspråk borde föregå med gott exempel och göra vad som är möjligt för att hålla sig till det som är belagt. Inte formulera grundlösa påståenden om aldrig så små frågor.

Forskningsbarometern 2016

Fick i mitt postfack igår Vetenskapsrådets forskningsbarometer 2016, den första i sitt slag. Här finns mycket intressant, men också mycket som är svårbegripligt. En sak tycker jag är särskilt märklig och det är att barometern i stort sett avstår från att kommentera förhållanden mellan ämnesområden. För trots att de databaser som Vetenskapsrådet använder som allom bekant är har dålig täckning för humaniora och vetenskap så framgår av rapportens olika figurer att humaniora och samhällsvetenskap står sig relativt väl  publicerings- och genomslagsmässigt i jämförelser med andra ämnesområden.

Svensk humanioras andel av svenska publikationer speglar direkt den globala publiceringen av humanistisk forskning (s. 27-28). Det kan jämföras med materialvetenskap där andelen publikationer i Sverige är lägre än andelen materialvetenskap i världen trots ganska stora satsningar på materialvetenskap, inte minst i Lund. Till detta kommer att citeringarna av humaniora är i helt i paritet med citeringar i EU och i världen. Svensk humaniora är faktiskt lite mer citerad. Det kan jämföras med fysik och biomedicin där Sverige är klart sämre citerat än EU (s. 27). Inget av detta kommenteras dock i forskningsbarometern. Möjligen för att man anser att materialet inte håller för sådana jämförelser.

Tittar man sedan närmare på Lunds universitet kan vi se att humaniora slår materialvetenskap både vad gäller andelen publiceringar och citeringsgrad (mätt som genomslag bland de tio procent mest citerade artiklarna) här i staden. Humaniora har faktiskt genomslag i paritet med klinisk medicin i Lund och Lunds humaniora har också större genomslag än den i Uppsala. Men inte heller detta kommenteras i barometern. Här diskuteras inte heller kostnader annat än på en väldigt högt aggregerad nivå, i termer av forskningsutgifter som andel av BNP. Men om man också skulle ta hänsyn till hur lite humanistisk forskning kostar i jämförelse med materialvetenskap, fysik, biomedicin eller klinisk medicin måste slutsatsen bli att det överlägset mest kostnadseffektiva sättet att höja genomslaget för svensk forskning vore att höja forskningsanslagen till humanistisk forskning. Istället bygger vi som bekant mycket stora och dyra forskningsanläggningar inom fysik, materialvetenskap och biomedicin, områden där Sverige relativt sett har mindre mindre genomslag.

Till detta resonemang kommer dock en viktig komplicerande faktor, nämligen att humanistisk forskning som nämnts inte täcks särskilt väl i de databaser som Vetenskapsrådet använder. Här utvecklas visserligen hela tiden Web of Science så att täckningen blir bättre. Frågan är dock om det hjälper eftersom mycket av humaniora publiceras i monografiform. Nu är det dock så fiffigt att Web of Science också indexerar böcker i en del som heter Book Citation Index. Men den delen köps obegripligt nog inte in av Vetenskapsrådet (s. 56). Är det ytterligare ett tecken på den styvmoderliga behandling som karaktäriserar svensk humaniora och samhällsvetenskap. Vetenskapsrådet köper inte ens in relevanta forskningsdatabaser. Förhoppningen får nu stå till SwePub som dock inte möjliggör citeringsanalyser.

Wallenberg

Träffade igår en kollega som under ett antal år haft uppdrag för Wallenbergstiftelserna. Hen kunde nu inte säga vilket uppdrag eftersom det är hemligt, men var ändå tillräckligt tydlig med att det handlade om...

I alla fall. Jag tog upp en gammal hjärtefråga. Nämligen det vansinniga i att Wallenbergstiftelserna inte skickar ut några värderingar eller utlåtanden över de ansökningar de granskat. Inga alls. De sökande får endast besked om avslag eller tillstyrkande. Nu får ju Wallenbergstiftelserna göra som de vill eftersom de är privata. Ja inte riktigt som de vill kanske som ju avslöjades för mer än tio år sedan utan att något ännu hänt. Men inom området att skicka ut utlåtanden får de i alla fall de.

Min kollega sa först att styrelsen (som endast har mycket få ledamöter med vetenskaplig kompetens) vill förbehålla sig rätten att ändra de förslag som kommer från bedömargrupper och externa granskare. Hen sa också att detta dock hände mycket sällan. När jag sa att det verkligen var ett svagt argument eftersom de ju kunde ändra beslut och ändå skicka ut utlåtanden om det nu inte hände så ofta så tog hen till ett annat argument, nämligen att ju andra anslagsgivare som VR och RJ inte heller skickade ut särskilt utförliga utlåtanden. Då protesterade jag för det gör de visst. I vissa fall kanske inte så uttömmande, men för de bästa ansökningarna kommer oftast rätt tydliga och uttömmande utlåtanden. Och i alla händelser är det alltid bra mycket mer än Wallenbergstiftelserna skickar ut för det är ju INGENTING.

Nu hade jag redan för ett år sedan diskuterat samma fråga med verkställande ledamoten i flera av wallenbergstiftelserna, Göran Sandberg. Han menade att det var stadgarna som var boven i dramat och att dessa satte stopp för alla möjligheter att skicka ut utlåtanden och värderingar av ansökningar. Jag har kollat stadgarna och det tror jag inte på. Jag har inte hittat en rad som inte utan väldigt mycket krumbuktande skulle göra det omöjligt att skicka ut värderingar och utlåtanden över ansökningar. Det går alldeles utmärkt att skicka ut utlåtanden med gällande stadgar. Att se det ens som en tolkningsfråga skulle jag kalla att läsa Bibeln som hin håle.

Till saken hör också att Knut och Alice Wallenbergs stiftelse, den största av dem, också har ett huvudmannaråd som kan inkomma med förslag på hur stiftelsens verksamhet ska kunna förbättras. Här ingår Svenska Akademien, Kungl. Vetenskapsakademien, Kungl. Vitterhets Historie och Antikvitets Akademien, Kungl. Skogs- och Lantbruksakademien, Kungl. Ingenjörsvetenskapsakademien, universiteten i Uppsala, Lund, Göteborg, Stockholm, Umeå, Luleå och Linköping samt Sveriges Lantbruksuniversitet, Karolinska Institutet, KTH, Chalmers tekniska högskola, Handelshögskolan i Stockholm. Jag tycker att det är synd och skam att dessa institutioner inte skyndsamt kräver att Wallenbergstiftelserna skickar ut utlåtanden över de ansökningar de fått in. Jag tycker också att alla som deltar i bedömningsprocessen av ansökningar borde kräva detta. Egentligen tycker jag att Wallenbergstiftelserna samfällt borde bojkottas av svenska forskare både vad det gäller bedömargrupper och ansökningar så länge de inte skickar ut sådant material. Värst av allt är förstås att Göran Sandberg och Kåre Bremer som sitter i styrelsen för Knut och Alice Wallenbergs stiftelse inte har sett till att detta har hänt för länge sedan.

Nobelkommittén för fysiologi eller medicin

Igår var det en del skriverier om att Anders Hamsten med anledning av Macchiarini-affären uppmanades lämna sitt uppdrag i Nobelförsamlingen vid Karolinska institutet. Många ondgjorde sig över att han inte tidigare självmant lämnat detta uppdrag.

Igår vid halv-femtiden gick jag förbi Anders Hamsten på Arsenalsgatan. Han såg munter och avslappnad ut i det varma sommarvädret. Jag var på vippen och säga hej och ställa frågan direkt till honom om hur han såg på sitt uppdrag och hur han tänkte kring uppmaningarna att avgå. Men jag hejdade mig tack och lov. Det hade nog inte känts bra i efter hand.

Lundagård om fördelning av grundutbildningsmedel

Jag brukar uppskatta Lundagårds olika reportage. Men när jag läser senaste numret, nr 5 i år, blir jag lite betänksam. En artikel om fördelning av grundutbildningsresurserna mellan fakulteter och ämnen (s. 12-15 och som inte lagts upp på nätet än vad jag kan se) beskriver att vissa undervisningsämnen som bekant har mycket lägre peng än andra. I artikeln är huvudargumentationen att grundutbildningsanslagen är så mycket lägre än forskningsanslagen och att en omfördelning mellan dem vore bra, antingen av regeringen eller genom att lärosätena får möjlighet att själva omfördela om de fick ett anslag istället för två.

Tanken att Lunds universitet skulle omfördela medlen som kommer från statsmakten för grundutbildningsuppdraget på samma sätt som man gör i Uppsala berörs också kortfattat. Lundagård konstaterar att vi i Lund också omfördelade grundutbildningsanslaget fram till 2010, men efter det strikt fördelar medlen efter studentpengens storlek. Tanken att åter börja omfördela påstås "kräva att universitetsstyrelsen och alla fakulteter enas." Påståendet följs upp med ett citat av vår planeringschef Tim E. som också menar att "fakulteterna bör vara överens." Därmed verkar den tanken falla.

För det första är det fel att en omfördelning kräver att alla i universitetsstyrelsen och alla fakulteter är överens. Det krävs "bara" att en majoritet av universitetsstyrelsen är för ett beslut om omfördelning. Sedan kan jag hålla med om att det förstås vore bra om alla kunde vara överens, men om det inte går och om studentkåren verkligen anser att det är ett problem att vissa ämnen är gravt underfinansierade så borde kåren själva börja driva frågan i styrelsen. Det duger inte att peka finger på andra, som att regeringen inte är villiga at höja grundutbildningsanslaget eller omfördela från forskningsanslaget eller åtminstone ge universiteten den möjligheten. Studentkåren borde bedriva politik där de kan och det är i universitetsstyrelsen där de har hela tre representanter. Genom att diskutera och argumentera med andra tror jag säkert att så skickliga företrädare ska kunna göra något. Det är i alla fall det som Lundagård borde kräva av den egna organisationens representanter.

Sedan blir inte saken bättre av att alla tre styrelserepresentanter för LUS är män.... Liksom förresten att Lundagårds redaktion till två tredjedelar tycks bestå av män. Kanske är det där skon klämmer. Här finns uppenbarligen en del att göra.

Skinka på svenska

Ibland är det svårt att låta bli att beklaga sig över den nya tidens uttryck. Mången i min generation och äldre, nog en del yngre också, har ju länge förfasat sig över språkets förflackning trots att språkvårdare alltid lugnat oss med att språket ju är dynamiskt och att levande språk ändrar sig. Att det ska vara så. Den typen av expertbesked har jag alltid köpt och gjort allt jag kan för att inte bli upprörd vid felstavningar och särskrivningar av enkla slag i dagstidningar på andra håll. Men ibland undrar man ju, som idag till exempel.

För vad står det på skinkpaketet? Svenskt rökt skinka låter ju betryggande. Inget fulkött här inte. Då hade man ju också förväntat sig att texten på paketet i övrigt speglade köttets ursprung. Men sedan står FAVORIT SMAK. Är det bara fel och borde vara ihopskrivet? I så fall förstås pinsamt för ett företag som Scan som ju gör allt för att deras produkter ska framstå som ursvenska, hemkokta i det som måste vara landets absolut sista bondehushåll. Eller är det rökt skinka som ingår i någon slags produktlinje som heter favorit och det finns andra som kanske heter CLASSIC SMAK eller DE LUXE SMAK eller EXTRA SMAK eller vad de nu kan hitta på uppe på reklamkontoret? Eller är det istället en beteckning för de essenser och kemikalier som hälls på skinkan och det finns andra som exempelvis ENRISRÖKT SMAK eller SENAPSGRILJERAD SMAK. Nästa gång jag tittar ner i charkdisken ska jag leta noga efter ledtrådar i Scans sortiment.

P.S. Att datumet gått ut är inget att grunna på. Paketet har varit fryst.