Vi måste tala om metod

En kollega som är aktiv i medier har nyligen fått utstå en hel del kritik för en krönika i Göteborgs-Posten som rättats inte färre en fem gånger på grund av faktafel. Det är naturligtvis aldrig bra när en forskare beslås med fel. Samtidigt måste vi alla medge att det är mänskligt att fela, errare humanum est. Vem kan ta ett steg fram, höja armen och svära att jag har aldrig gjort fel? Inte jag i alla fall.

Men när fel görs är vi sällan behjälpta om vi nöjer oss med korrigeringar och ursäkter, i synnerhet inte om de är halvhjärtade. Om vi däremot diskuterar igenom hur felen har kunnat uppkomma så finns chanser till lärdomar för oss alla. Ur det perspektivet är det förstås begripligt, men också beklagligt, att varken Göteborgs-Posten eller skribenten hittills velat ta upp diskussionen.

För empiri, som felen grundade sig i i det här fallet, är inte lätt. Att hamna snett i statistiska uppgifter, att tolka dem fel eller att förstå dem fel, kan vem som helst drabbas av. Att göra rätt kräver träning i att hantera faktauppgifter, kvantitativa eller kvalitativa, vilka det nu kan handla om. Hantera empiri är faktiskt nästan lika svårt som att tänka rationellt utan felsteg. Vad jag menar är att forskare som är vana vid att fundera mycket på rationella problem väl inser svagheter med olika resonemang och kanske har svårt att erkänna svårigheterna med empiriskt arbete likaväl som utpräglade empiriker nog ofta underskattar svårigheterna med teoretiskt arbete.

Nu känner jag inte forskaren i fråga och vet inte vilka olika metodologiska erfarenheter denne har. Min gissning är ändå att det här har handlat om för lite metodologisk träning. Det är lätt att läsa en rapport med statistik inför en krönika i dagspressen på ett sätt som kanske inte riktigt hade hållit i en vetenskaplig publikation. Men i dagens värld, med sociala medier och en alltid lika hungrig kritikerskara, kommer det att uppmärksammas om det finns brister även om texten inte utsätts för peer review.

Det är i grunden bra att vi alla måste vara beredda på att diskutera våra misstag och felsteg. I synnerhet gäller det forskare som nyligen har haft rektorsmedel för att förstärka kommunikationen inom etikområdet (Dnr STYR 2014/1227), forskare som skrivit en monografi om konsten att ta ansvar. För kanske går ansvar ibland utöver att be om ursäkt för beklagliga sakfel. Kanske handlar det ibland om att våga diskutera också sånt som kan vara svårt. Då blir det betydligt lättare att göra det gudomliga, ignoscere divinum, att förlåta.