Rapport från ett projekt

Allt för sällan skriver jag i bloggen om min egen forskning. Det är ju lite konstigt med tanke på att det trots allt upptar det mesta av min arbetstid. Jag tror själv att det beror på, möjligen falsk, blygsamhet. Jag tänker att det nog inte är så viktigt.

Nu ska jag i alla fall ge en liten rapport. Det är nu inte originalfynd utan istället ett referat ur en bok av  uppsalaidéhistorikern Karin Johannisson, Det mätbara samhället, som kom för snart trettio år sedan. Den handlar bland annat om det svenska Tabellverket som var ett organisatoriskt resultat av försök under 1700-talet att räkna den svenska befolkningen under devisen "the more the merrier". Grundtanken vid den här tiden var att en stor befolkning var bra för landets välmåga eftersom den, om den bara arbetade hårt och gudfruktigt, bidrog till att höja handelsbalansen och fäderneslandets materiella och andliga standard.

Inom diskursen ingick också beräkningar om hur stor folkmängden i Sverige och Finland potentiellt skulle kunna vara. Här verkar olika författare ha övertrumfat varandra med optimistiska bud. Någon föreslog lite försiktigt 9 miljoner och någon annan höjde budet till 10. Mer framåt skriftställare ställde prognoserna betydligt högre, från 20 miljoner över 26, 27  och 29 miljoner till vinnaren som efter beräkningar hävdade att landet kunde rymma 30 miljoner innevånare som skulle kunna bidra till en rikedom nästan ofattbar stor. Och detta i en tid, ska man ha klart för sig, då samtidens beräkningar pekade mot en befolkning om ungefär 2,1 miljoner och dagens beräkningar brukar anges som cirka 2,2 miljoner. De mest optimistiska beräkningarna handlade alltså om cirka 15 gånger den existerande folkmängden.

Och varför tycker jag att detta är så spännande. Jo, för vi lever i en tid då liknande resonemang förs med bakgrund mot den så kallade flyktingkrisen. Jag skriver så kallade eftersom det enligt min och många andras mening inte skulle vara några problem för Europa att ta emot alla de flyktingar som vill komma hit om vi bara fördelade dem mellan oss. Den flyktingkris som det har talats om i Sverige har ju snarare handlat om att vi inte har haft resurser att ta hand om dem som kommer på en gång, att det funnits en brist när det gäller administrativ kapacitet i mottagningstopparna och en mer generell brist på bostäder som ju kräver lite längre tidshorisonter för att komma till rätta med.

Även idag diskuteras hur stor befolkning vårt avlånga land kan tänkas rymma. Det finns uppgifter som i och för sig inte är att lita på, men jag refererar dem här i alla fall eftersom de ändå ger någon slags storleksordning om var bedömningarna ligger idag. En del moderatare bedömningar ligger på 30-50 miljoner med avseende på Sveriges storlek och ekonomiska förutsättningar och med på det hela taget positiva effekter. Andra har hävdat 80 miljoner. Rekordet har satts av Torbjörn Björkman som har extrapolerat Nederländernas befolkningstäthet och då, i mitten av 1990-talet, kommit fram till att Sverige rent utrymmesmässigt kan rymma 160 miljoner. Notera att det är bara lite mer än 15 gånger den existerande folkmängden.

Det intressanta är att en debatt som jag trodde var död faktiskt lever och försiggår på samma premisser som den gjorde under 1700-talet. Frågorna har väl vridits lite från att gälla hur många man kan pressa in till hur många som det är nationalekonomiskt lönsamt eller försvarbart att ta emot och härbärgera. Men på det hela taget handlar det om spekulationer på lösa boliner om hur många människor kan få plats utan att egentligen diskutera de riktigt avgörande frågorna, nämligen vilka människor handlar det om och hur ska deras liv ordnas i denna vår alltjämt ganska extrema miljö för mänsklig bosättning.

Både på 1700-talet och idag handlar debatten om det som kan diskuteras på ett (för) enkelt sätt, nämligen siffror. Hur många kan landet rymma? Hur många kan vi ta emot? Den svårare, men helt avgörande frågan avstår vi tyvärr allt för ofta från, nämligen hur ska vi organiseras oss för att på bästa möjliga sätt ta tillvara på de erfarenheter och kompetens de som vill komma hit kan bidra med och hur kan vi på bästa sätt se till att de vill stanna här. Dessa frågor var inte aktuella på 1700-talet eftersom man trodde sig veta svaret, hårt arbete och fattigdom. Idag ser svaren annorlunda ut även om förvånansvärt många fortfarande anser att hårt arbete och fattigdom är minimikrav som bör ställas på de som flytt till Sverige. Jag tror dock att de flesta av oss inser att detta inte längre är en hållbar hållning utan att problemet kräver mer seriös och systematisk analys. Kanske är just sådana insikter tecknen på det som vi brukar kalla samhällsutveckling.