Sektion Personal

Var igår på ett litet möte med några få utvalda. Det var intressant och jag lärde mig en hel del, kanske framför allt om mina egna uppfattningar om hur vissa universitetsangelägenheter borde kunna skötas. Men som det inte ibland blir på möten så flöt diskussionen också iväg ibland. Två av oss hade erfarenheter av arbetet på Sektion Personal och målade upp en lite lätt deprimerande bild. Att det var en relativt stor andel av de anställda här som hade en forskarbakgrund eller i alla fall disputerat och sedan i brist på anställningsalternativ som forskare eller lärare på universitetet hamnat på Sektion Personal (eller kanske någon annan centraladministrativ enhet).

Här finns förstås många drivande verksamhetsutvecklare som tar initiativ för att förbättra verksamheten. Det finns flera bra exempel på det och jag har själv en gång föreslagit en av dessa eldsjälar till det där administrativa priset. Men här finns också en relativt stor andel, i alla fall enligt min sagesperson, anställda som "dricker mycket kaffe" och inte tar sig för mycket mer än att "vänta in nästa epost". Delar av verksamheten präglas, om den här bilden stämmer, av desillusion.

Det är kanske inte så svårt att förstå. Om en grupp anställda, ibland kanske upp emot hälften(?), har en forskar- eller lärarbakgrund som man motvilligt lämnat för att hamna på en del av universitetet som allt för ofta ses över axeln av ännu aktiva lärare och forskare kan förstås en känsla av hopplöshet infinna sig. Den förstärks nog bara av att många bra personalprojekt avslutas utan att några konkreta åtgärder vidtas eller inte får några konkreta effekter om de mot förmodan skulle vidtas. Samma sak gäller allt utredningar och rapporter som görs, men som aldrig kommer till någon användning. Nu senaste är det förstås RQ14 som redan lagts till handlingarna och inte ens dammas av för att kunna vara ett underlag för det pågående arbetet med en ny strategisk plan.

Det är lätt att ondgöra sig över denna situation på Sektion Personal. Samtidigt var det då insikten slog mig att om denna vittnesbörd stämmer så måste den overhead vi lägger på Sektion Personal och andra centrala förvaltningsenheter delvis bör ses som ett förtäckt karriärstöd för forskare och lärare som inte kunde fortsätta en forskar- eller lärarkarriär. Det handlar om en kostnad som tas ut i form av overhead för ett undermåligt karriärsystem som inte tillräckligt tydligt markerar för den individuella forskaren och läraren vilka förhoppningar hen kan ha på framtiden.

Föreställningen om Lunds universitet som en ansvarstagande arbetsgivare kräver helt enkelt att en anställd som under ett antal år förespeglats en lärare- och forskarkarriär inte bara kan kastas ut på gatan när den drömmen går i krasch utan rimligen måste beredas alternativa anställningsmöjligheter. Detta arbetsgivaransvar hade kunnat grundas på ett välorganiserat och tydligt karriärsystemet. Men i brist på det så får arbetsgivaransvaret istället tas ut som en overheadkostnad.

Kanske viktigast av allt är att denna lilla parentes under vårt möte tydliggjorde för mig själv hur bra det vore om jag fick lära mig mer om hur olika delar av den centrala förvaltningen fungerade och vilka som arbetade där så att jag lättare kunde acceptera systemet som det ser ut och fungerar.