Möten

Fick nyligen en fråga om att vara med i en seminarieserie om ett ämne jag tycker är intressant, men som jag inte ännu forskat på. Ett ämne som är lämpligt för en idéhistorisk studie och som det ännu inte finns så väldigt mycket gjort på. Det handlar om en bra seminariegrupp med tvärvetenskaplig kompetens och forskare i olika steg av karriären. Tveklöst ett bra sammanhang att diskutera forskningsfrågor i. Här finns säkert en stor potential för framtida projekt. Att anmäla sig vore en självklarhet för den som vill överleva i det (externfinansierade) akademiska systemet. En chans att vara med i ett sammanhang som är intressant samtidigt som det har en stor potential. Ändå tvekade jag.....

För att förklara min tvekan måste jag göra en uppräkning som jag egentligen inte vill göra eftersom det är så lätt att uppfatta som skryt. Men om jag nu tar risken att uppfattas som en skrytmåns och ändå gör denna uppräkning så blir också en annan sida av det hela tydligt. Att jag har tagit på mig alldeles för mycket uppdrag. Jag har bokat upp min tid så att där inte längre finns något större utrymme för nya roliga och intressanta initiativ. Så här såg mitt 2016 ut redan från första januari. Jag leder en seminarieserie på min avdelning med seminarier 10 gånger per termin och en annan inom ett Wallenbergprojekt jag leder med träffar 2 gånger per termin. Har dessutom redan lovat aktivt deltagande i ytterligare en seminarieserie på en annan institution (2 gånger per termin). Deltar i projektmöten inom ett projekt med bas i Stockholm (4  gånger om året) och ett läroboksprojekt med sikte på 2017 (2 möten om året). Dessutom måste jag åka på regelbundna möten i Stockholm för VR och Kärnavfallsrådet 1-2 gånger i månaden. Sedan är det institutionsstyrelsen och universitetskollegium med sammanlagt 8-9 möten om året i Lund och ytterligare 4 avdelningsmöten. Till detta kommer handledarkollegium på institutionen 4 gånger om året, styrelsen i en forskningsfond (4 gånger om året) och styrelsen för en utbildnings- och kulturfond (2 gånger om året). Båda styrelseuppdragen är oavlönade. Sedan dyker det ju alltid upp saker längs vägen som betygsnämnder (2 bestämda under 2016), medarbetarmöten i särskilda frågor och handledarmöten. Men sånt kan man ju inte räkna. Inte heller om man någon gång skulle få för sig att ta sig till ett vetenskapligt möte av något slag.

Det blir sammanlagt cirka 75 möten bestämda och inplanerade under 2016 innan året ens har hunnit börjat. Det är ju inte mycket med tanke på att året har 52 veckor. Samtidigt ligger ju möten i terminerna med sammanlagt 40-45 veckor tillgängliga. Det blir knappt 1,5 möten i veckan som är planerade sedan lång tid tillbaka och detta är alltså utöver det som dyker upp som man skulle vilja lyssna på som rektorsseminarier eller HT-dagar, SOLLOUX-seminarier eller vetenskapliga konferenser och symposier.

Det är förstås jättekul att få frågor om att vara med i olika sammanhang, men det är gissel att aldrig kunna säga nej. Jag tror inte att jag är ensam om detta, att vi är ganska många som känner oss manade att vara med på ytterligare en sak som vi är intresserade av samtidigt som vi identifierar oss som högpresterande som borde kunna hinna med eftersom vi tror att vi är så effektiva som vi inte alltid är. Samtidigt tror jag inte att jag är den ende som har svårt att prata om det eftersom det så lätt och med viss rätt kan uppfattas som skryt när man börjar lista alla möten man ska gå på. Med allt detta vill jag väl inte ha sagt så mycket mer än det jag alltid har sagt.... Att jag måste börja tänka mig för, att jag måste säga nej så att jag kan hålla tiden fri för nya intressanta initiativ som dyker upp.

Nej förresten. Tvärtom. Självklart ska jag vara med i seminarieserien som jag blivit tillfrågad om. Säger jag nej till något jag egentligen vill bara för att jag tagit på mig för mycket tidigare så har jag fel jobb. Lösningen måste bli att lära mig säga ja till det jag vill och istället hoppa av något annat trots att jag lovat...