Lifegene

Vetenskapsradion har i tisdags och torsdags förra veckan sänt två mycket intressanta reportage om Lifegene, ett stort anlagt försök att skapa ett medicinskt register som ska möjliggöra undersökningar av olika faktorer bakom sjukdomar som Alzheimer, diabetes eller cancer. Efter starten 2010 stötte projektet snart på patrull i form av Datainspektionen som 2011 stoppade projektet eftersom det stred mot personuppgiftslagen. Riksdagen antog en ny lag (2013:794) för komma runt problemen med integrationsskydd. Men även senare har projektet inte varit så givande som förväntat. Endast mindre än en tiondel av det beräknade antalet deltagare har hittills hakat på för att delta i hälsoundersökningar. Samtidigt har ambitionerna sänkts.

Inte någonstans i Vetandets världs reportage diskuteras dock två avgörande förhållanden. Hur mycket har Lifegene kostat? Hur hade problemen kunnat undvikas?

Det är synd, men på något sätt symptomatiskt. Svaret på första frågan är svår att avgöra, men de största bidragen från AFA Försäkring, som ägs av arbetsmarknadens parter, Torsten och Ragnar Söderbergs stiftelse samt Vetenskapsrådet är på cirka hundra miljoner kronor. Det är pengar som alltså gått åt till ett projekt som med allra största sannolikhet inte på något sätt kommer att motsvara det som utlovades i ansökningarna. Det finns idag betydligt bättre register i Storbritannien och på andra håll i världen.

Den andra frågan går det förstås bara att spekulera i. Men jag tror att några debattörers synpunkter har fog för sig. I förlängningen handlar det om ett synsätt som innebär att vissa forskningsinriktningar är allt och andra inget. Jag menar att hade bara de ansvariga för Lifegene konsulterat några etiker, jurister och människorättsaktivister, några immaterialrättsspecialister och en handfull sociologer, hade de antingen kunnat utforma Lifegene så att det från början var lagligt och legitimt eller så hade de kommit till slutsatsen att det krävdes lagändringar för att kunna realisera registret. Oavsett vilket så hade projektet kunnat börja i rätt ända. Värt att notera är att det inte ens hade behövts några samhällsvetenskapliga forskningsinsatser för att kunna konstatera att Lifegene förmodligen skulle stöta på patrull. Det hade bara behövts att man konsulterat några med kompetens inom juridik och samhällsvetenskap, etik och sociologi.

Men i rådande forskningspolitiska klimat där medicin och vissa andra områden har så mycket större status och värde än andra som samhällsvetenskap är det förstås lätt hänt att tänka sig att sådana perspektiv knappast kan ha något att bidra med. Den lärdomen kostade Lifegene och några finansiärer hundra miljoner kronor samt en hel del arbete med tveksamt värde. Tyvärr verkar Vetenskapsradion ha missat dessa perspektiv som hade varit nog så relevanta. Faktiskt är det något av ett mysterium att man rapporterar om ett forskningshaveri så totalt att det inte har många motstycken utan att fråga sig hur i herrans namn det kunde hända.

AI

Vi är många som är roade av robotutvecklingen. Alltså inte industrirorobotar och NC-maskiner. Vad jag talar om är mekatroniska humanoider, typ C-3P0 i Star Wars. Numera anordnas tävlingar där olika forskarlag får ställa upp med humanoida robotar som bedöms på en skala. Det handlar inte om glada amatörer som bygger nåt av äggkartonger i garaget. Detta är seriösa miljardprojekt, i alla fall hundratals miljoner. Senaste tävlingen organiserades av det amerikanska försvarets utvecklingsenhet DARPA och vanns av en robot från Florida Institute for Human and Machine Cognition. I ett reportage i Time Magazine beskrivs robotens oberäknelighet:

"It's an uncanny presence: it moves more or less like a human being, but then it will have an abrupt full-body spasm, freeze in an unintentionally funny pose and fall over. Its unpredictability makes it dangerous to be around, and the team tends to stay out of its area unless absolutely necessary. "Atlas is very strong." Stephen says. "I wouldn't say it's necessarily a very safe robot to be close to. An arm flung out—you could definitely hurt somebody." The engineers have a long PVC pipe with a boxing glove stuck on the end that they use for poking the robot cautiously, from a safe distance. They also keep handy a device that looks like a flashlight with a big button on the end: a kill switch." (June 8, 2015, p. 28)

Tänk att efter alla forskningsinsatser över hela världen är den här typen av konstruktioner så oberäkneliga att forskningsteamet inte kan gå nära utan att riskera personskada. Man ska förstås inte ge upp för den sakens skull, men kanske är det ändå värt en reflektion över hur svårt det kan vara att förverkliga vissa av våra drömmar. Även tekniska.

Ny bloggpost igen

Ny bloggpost publicerad på Curie. Dock relativt lik den som publicerades här för tio dagar sedan så ha inte allt för höga förväntningar.

Tjänstecyklar

Egentligen är det fantastiskt. Lunds universitet har idag drygt hundra tjänstecyklar. Men cyklarna verkar inte gå att låna. Istället ska varje avdelning och institution köpa in cyklar efter behov. Jag stötte på ett tjugotal av de enhetsvis inköpta cyklarna mellan Byrålogen och Sociologen tidigare idag. Här står de uppradade och ordentligt låsta, men till synes oanvända. De samlar frömjöl som lägger sig som en hinna över sadlar och stänkskärmar. Även en så perfekt cykeldag som det var idag med lagom temperatur och hyfsat soligt. Men vem har köpt in dem undrar jag. Är det sociologerna som satsat stort? Eller är det möjligen enheter i den centrala administrationen? Den som vet mer får gärna lämna information som kommentar här. Det går att vara anonym.

Sommarpratarna 2015

Jag har egentligen aldrig brytt mig om sommarpratarna när de presenteras vid denna tid på året. Detta trots att jag ibland lyssnar på programmen. Nu noterar jag bara att urvalet blir allt mer homogent i takt med att det blir allt mindre intressant. Det handlar om väldigt många skådespelare, journalister, musiker och en och annan estradör och människor engagerade i olika sakfrågor, de kallas social entreprenörer.

I år finns tre stycken forskare med i fältet. Inte så många med tanke hur stor sektorn är och hur stor betydelse forskning ofta tillskrivs samhällsutvecklingen. De tre forskarna består av en nobelpristagare i medicin, en miljöalarmist och en nanoteknolog. De två senare har gjort sig kända genom att engagera sig i olika framtidsfrågor med mycket stort utrymme i olika medier. De kan på goda grunder kallas för framgångsrika ambassadörer för forskning. Just engagemang är något som för övrigt verkar förena dem som inte är med i sommarprogrammet på rena kändismeriter.

Men här finns ingen som jag upplever borgar för någon slags samhällskritik eller perspektiv som kan fungera som ett alternativ till den hejiga förbättrarandan som präglar det mesta av startfältet. Jag saknar helt enkelt någon mer reflexiv humanist eller samhällsvetare som utifrån sin forskargärning ifrågasätter saker och ting samt presenterar alternativa visioner. Det är en roll som vissa journalister ibland kan få spela i sommarprogrammen. Men jag tycker att det vore intressant att någon gång få höra en forskare inom humaniora eller samhällsvetenskap lägga ut texten i samma syfte. Något säger mig att sommarredaktionen inte håller med. Jag misstänker att de har prövat human- eller samhällsforskare ett antal gånger med dåligt resultat. Jag kan i så fall förstå dem.

Men min slutsats är att att de måste leta vidare. Inte gå på de redan etablerade. Utan istället lägga manken till och söka de okända förmågorna som skulle kunna göra bra program trots att de inte redan är mediekända. Jag kan med lätthet räkna upp ett tiotal kandidater. Det är dåligt att sommarredaktionen inte kunnat hitta en enda. Istället väljer de att veva på med sin kändisar.

P.S. Det har visat sig att även andra uppmärksammat det svaga startfältet i år.

Ny bloggpost i Curie

Nu är en ny bloggpost publicerad i Curie. Den handlar om hur svårt det verkar vara att skapa förnyelse inom ramen för forskningspropositionsinstitutionen.

Sedan jag skrev den har jag hunnit läsa fredagens debattartikel i Dagens Industri där vår minister för högre utbildning och forskning tillsammans med VD för Scania klargör hur de ser på svensk forskningspolitik. De anser att forskningspolitiken måste vara långsiktig så att forskare vågar forska på områden där resultaten är osäkra och kan dröja. De anser att forskningen måste komma till användning och vill därför stärka banden mellan forskning, utbildning och företag som kan omvandla forskningsresultat till innovationer. De anser att forskningens del i kompetensförsörjningen och utbildningen måste stärkas. Slutsatsen är att regeringen och de forskningsintensiva företagen inleder tätare samtal inför nästa års forsknings- och innovationspolitiska proposition.

Allt detta är nog gott och väl. Det är självklart att svenskt näringsliv är en viktig part när det gäller att formulera den kommande forsknings- och innovationspolitiska propositionen. Här bedrivs ju redan mycket av svensk forskning och utveckling.

Samtidigt kan jag inte låta bli att känna en viss oro att alltför nära kontakter med det etablerade näringslivet hämmar satsningar på helt nya och ännu oexploaterade affärsområden. Det etablerade näringslivet är förstås intresserat av att det först och främst satsas långsiktiga statliga forskningsresurser inom de områden som de har potential att exploatera. Så har också skett i de sex senaste forskningspropositionerna som intill förväxling liknat varandra oavsett vilken politisk färg sittande minister har haft. Men hur går det i så fall för den typ av forskning som ännu inte avsatt några resultat i forskningsintensiva företag?

Att regeringen för samtal med representanter för det etablerade forskarsamhället och det etablerade näringslivet inför forsknings- innovationspropositionen är inget nytt. Så har det varit de senaste sex gångerna och nu är det samma sak. Det är allt annat än innovativt. Om den kommande forsknings- och innovationspropositionen ska bli innovativare än sina sex senaste föregångare måste samtal föras även med nya intressegrupper, de som inte är kunskapsintensiva idag men som kan bli det imorgon om de bara får tillfälle att förklara hur en långsiktig satsning i en forsknings- och innovationsproposition kan hjälpa dem att etablera helt nya näringsgrenar. Då och endast då kan den forsknings- och innovationspolitiska propositionen få ett innehåll som lever upp till namnet.