I början av året presenterade VR sitt förslag FOKUS på hur regeringens beslutade omfördelning av anslag för forskning och forskarutbildning till universitet och högskolor skulle gå till. Förslaget är ganska omfattande och eftersom här också ingår paneler enligt den brittiska modellen Research Excellence Framework, REF, skulle förslaget bli ganska resurskrävande. I Storbritannien började föregångaren RAE på 1980-talet som ett sätt att omfördela forskningsresurser från Oxford och Cambridge, som på den tiden fick allt i stort sett, till andra högskolor och universitet. Numera används modellen för att omfördela 280 miljarder pund under fem års tid. Där ingår nämligen hela statens anslag för forskning och forskarutbildning. Det innebär att ett dåligt resultat i REF kan innebära att en högskola eller ett universitet inte får några direkta statliga anslag alls till forskning och forskarutbildning de kommande fem åren, i alla fall i teorin men faktiskt förvånansvärt mycket i praktiken också. I alla händelser innebär detta att den relativa kostnaden för att utföra forskningsutvärderingen REF inte utgör mer än 0,8 procent av de medel som omfördelas. Detta trots att arbetet i REF är mycket omfattande och tar en del tid och kraft i anspråk både på universitet och högskolor liksom i de paneler som utvärderar forskningen.
I Sverige var tanken först att omfördela fem procent från 2009. Sedan växte kakan som skulle omfördelas till tio procent och från och med 2014 är det 20 procent. Utfallet är ändå magert. De flesta universitet och högskolor vinner eller förlorar några få miljoner. En riktigt stor vinnare som Karolinska fick trettio miljoner kronor förra året, Chalmers sex miljoner. Ändå blev tillskottet till Karolinskas forskningsanslag endast två procent. Även Lunds universitet måste räknas till de stora vinnarna under 2014 då vi fick ett tillskott på 11 miljoner kronor. Ändå är det bara 0,5 procent av de statliga anslagen på området. Även om omfördelningen gällde hundra procent av anslagen skulle Karolinskas höjning bara ha blivit tio procent av statsanslagen och Lunds universitet 2,5 procent. Kanske är det så att regeringens anslag redan ganska väl speglar forskningskvalitet och -kvantitet vid de olika lärosätena och att hela övningen därför inte är så motiverad som den var i Storbritannien på 1980-talet.
I Sverige är kostnaderna för det kvantitativa system för att omfördela resurser som används idag 1 miljon kronor per år, vilket naturligtvis är försumbart. FOKUS skulle öka den kostnaden till 170 miljoner kronor för en sex-årsperiod, ungefär en procent av omfördelade medel och bara lite högre än REF. Frågan är bara om den kostnadsberäkningen håller, i synnerhet som den även inbegriper arbetet ute på universitet och högskolor för att sätta ihop underlag till utvärderingarna. Ett annat problem är också att det förmodligen inte är den relativa kostnaden för utvärderingarna som är stötestenen. Den egentliga frågan är om kostnaderna motiverar den lilla omfördelning som hittills visat sig bli resultatet i Sverige.
De beräknade 170 miljonerna för att utvärdera 34 lärosäten vart sjätte år har i alla fall det positiva med sig att vi inte längre behöver bry oss om enskilda lärosätesutvärderingar som RQ08 om någon till äventyrs minns den. Kostnaderna för RQ08 har beräknats till ungefär 15 miljoner kronor. Enligt VR kommer den nationella utvärderingen att kunna genomföras för en medelkostnad om 5 miljoner kronor per lärosäte. I alla fall om beräkningen om 170 miljoner kronor håller.
Det finns bara en hake. Min brittiske kollega som ledde den senaste REF14 hävdar att det tvärtom har blivit vanligare i Storbritannien med universitetsinterna utvärderingar efter att det nationella systemet infördes, ofta som en kontroll två, tre år före en REF-omgång. "It has become an industry." säger han. Det finns knappast anledning att tro att det skulle vara annorlunda i Sverige. Faktiskt hävdar min kollega att det bästa egentligen hade varit om det funnits ett system där lärosäten internt skötte sina egna utvärderingar regelbundet och den nationella utvärderingen bara var en sammanställning och jämförelse av den information som då samlats in. Tyvärr har det inte varit möjligt eftersom vårt förtroende för varandra är så lågt (risken finns ju att universiteten friserar sina interna resultat) och eftersom underlagen förmodligen hade varit mycket svåra att jämföra. Nu återstår bara att se om FOKUS blir av.
P.S. 1 maj 2015. Bara någon dag efter jag skrivit denna post läste jag i Universitetsläraren, nr 3 (2015) att kvalitetssnurran tagits bort i regeringens budgetprop. för 2015. Det tänkte jag inte ens på när jag läste proppen. De siffror jag tittade på (utgiftsområde 16, sid. 133) gällde bara den historiska utvecklingen. Nu föll ju den propositionen och kvalitetssnurran är tillbaka i den fördelning som riksdagen till slut beslutade om i december 2014 (Finansutskottets betänkande 2014/15:FiU10). Samtidigt måste det åter sägas, vad som inte nämns i artikeln, att det ju handlar om försvinnande små andelar av lärosätenas forskningsanslag.
De åsikter som uttrycks här är mina egna och representerar inte på något sätt Lunds universitets e
De åsikter som uttrycks här är mina egna och representerar inte på något sätt Lunds universitets eller någon annan myndighets ställningstaganden.
onsdag 29 april 2015
tisdag 28 april 2015
Gästblogg i Curie
Jag är under maj och juni gästbloggare i Vetenskapsrådet nättidning Curie. Första bloggen om den ökande universitetsadministrationen är nu tjuvpremiärupplagd på: http://bloggar.tidningencurie.se/thomaskaiserfeld/hur-lange-har-det-varit-pa-detta-satt/
torsdag 16 april 2015
Universitetshistoria
Nu kan man ju kanske tycka att det redan finns tillräckligt med böcker om Lunds universitets historia. Och om man betraktar en graf som min kollega Daniel Normark gjort baserad på titelträffar på lika lärosätesnamn i Libris finns onekligen stöd för den uppfattningen.
Daniel Normark©
Men faktiskt är det trots alla drygt tusen titlar om Lunds universitet motiverat att skriva nya historiska studier. Det beror inte bara att universitetet förändras. Det handlar också om att vårt sätt att förstå dessa organisationers historia förändras. Just balansen mellan tradition, att minnas att universitet funnits i 350 år, och förändring, är en av de styrkor som gör universitet till en av västerlandets mest långlivade institutioner vid sidan av kungahus, arméer och katolska kyrkan. Bara det en sak att fortsätta reflektera över i dessa yttersta av tider.
lördag 11 april 2015
En snurrig historia...
är rubriken på ett reportage i dagens Dagens Nyheter om Slussen i Stockholm. Slussen, det är en plats jag passerat på cykel i genomsnitt två gånger per dag de senaste trettio åren. Många tusen gånger har jag rullat ner för Götgatan, passerat rödljusen för cyklar och rakt ner på Skeppsbron där den fortfarande nerkylda luften från Saltsjön slagit emot mig och svalkat kroppsvärmen från att ha cyklat uppför Götgatsbacken från Medborgarplatsen två, tre minuter tidigare.
Historien i DN är verkligen snurrig som rubriken helt riktigt slår fast. Tyvärr är rubriken också en av de få saker som är korrekta i artikeln. Alltså, Ola Andersson, arkitekten som skrivit texten, har något han vill säga. Det är OK, i synnerhet som jag delar hans uppfattning i själv sakfrågan. Jag håller med honom om att Slussen borde renoveras snarare än att byggas om eller byggas ny. Men till skillnad från honom anser jag att man inte för den goda sakens skull kan göra våld på historien.
Andersson börjar sin artikel med en historisk exposé som ger intryck av att William-Olssons skapelse från 1930 var oomtvistad och lyckad helt igenom. Det var den inte. Istället var den extremt kritiserad och utsatt för hetsig debatt. Faktiskt var debatten om Slussen från 1890-talet fram till 1935 när den nya Slussen stod färdig fascinerande lik den debatt som förts de senaste 25 åren.
Men det kan inte Andersson erkänna i sin artikel eftersom det skulle kunna innebära ett argument mot den egna ståndpunkten, att 1935 års skapelse borde renoveras och i övrigt inte röras. Då när det begav sig på 1920- och 30-talen var det William-Olssons förslag som stod för det nya, oprövade och hårt kritiserade. Det som Andersson idag vill bevara stod i sin samtid för det som Andersson kritiserar. Men istället för att erkänna det, förklara komplexiteten och ändå, med motsägelser och sammanvägningar av för- och nackdelar, landa i en slutsats om att renovering nog är det bästa och billigaste, så förenklar och förfalskar Andersson Slussens historia så att slutsatsen bara kan bli att renovera den skapelse som är det bästa och mest felfria som någonsin hänt Stockholm.
Jag tror inte detta är Anderssons fel. Istället är det kraven som ställs på medietexter som tyvärr tvingar honom att göra på detta sätt. När jag var barn och ung ungdom kunde akademiska avhandlingar recenseras i dagspress av andra akademiker som fick möjligheter att föra ganska avancerade resonemang. Inte bara i Dagens Nyheter. En och samma avhandling kunde begåvas med recensioner i åtta, nio, tio olika dagstidningar.
Nu krävs minst en Augustnominering för att någon enda recension av en faktabok ska leta sig in i dagspressen. Det är kanske inte helt fel. Det finns idag så många avhandlingar att nog ingen skulle vilja att andra än de allra bästa letade sig fram till en dagspressrecension. Men åtminstone det hade man kunna få önska sig. Och dessutom, att de då inte gavs till någon kulturjournalist som ägnar tre fjärdedelar av sin text åt att beskriva det egna känslolivet och lite olika infall som kommit till denne vid en hastig genomläsning.
I samma anda har dagens slussenhistoria skrivits. Snabbt och enkelt. Komplicera inte. Ställ inga krav på läsaren. Berätta hellre halvsanningar eller osanningar. Just detta tror jag är en viktig förklaring till att Stockholms politiker och tjänstemän under så lång tid kunnat hantera Slussenfrågan på ett så inkompetent sätt. Om vår dagspress vägrar ställa krav på sina läsare, hur ska de då kunna ställa krav på politiker och tjänstemän i erkänt komplicerade frågor? Och hur ska deras läsare få möjlighet att sätta sig in i svårigheterna för att kunna skapa sig en egen uppfattning? Det är artiklar som Anderssons som paradoxalt nog gör att Slussen kan fortsätta bli ett sänke för Stockholm, transportmässigt, ekonomiskt, miljömässigt och inte minst arkitektoniskt. Idag är jag glad att jag inte längre cyklar där.
Historien i DN är verkligen snurrig som rubriken helt riktigt slår fast. Tyvärr är rubriken också en av de få saker som är korrekta i artikeln. Alltså, Ola Andersson, arkitekten som skrivit texten, har något han vill säga. Det är OK, i synnerhet som jag delar hans uppfattning i själv sakfrågan. Jag håller med honom om att Slussen borde renoveras snarare än att byggas om eller byggas ny. Men till skillnad från honom anser jag att man inte för den goda sakens skull kan göra våld på historien.
Andersson börjar sin artikel med en historisk exposé som ger intryck av att William-Olssons skapelse från 1930 var oomtvistad och lyckad helt igenom. Det var den inte. Istället var den extremt kritiserad och utsatt för hetsig debatt. Faktiskt var debatten om Slussen från 1890-talet fram till 1935 när den nya Slussen stod färdig fascinerande lik den debatt som förts de senaste 25 åren.
Men det kan inte Andersson erkänna i sin artikel eftersom det skulle kunna innebära ett argument mot den egna ståndpunkten, att 1935 års skapelse borde renoveras och i övrigt inte röras. Då när det begav sig på 1920- och 30-talen var det William-Olssons förslag som stod för det nya, oprövade och hårt kritiserade. Det som Andersson idag vill bevara stod i sin samtid för det som Andersson kritiserar. Men istället för att erkänna det, förklara komplexiteten och ändå, med motsägelser och sammanvägningar av för- och nackdelar, landa i en slutsats om att renovering nog är det bästa och billigaste, så förenklar och förfalskar Andersson Slussens historia så att slutsatsen bara kan bli att renovera den skapelse som är det bästa och mest felfria som någonsin hänt Stockholm.
Jag tror inte detta är Anderssons fel. Istället är det kraven som ställs på medietexter som tyvärr tvingar honom att göra på detta sätt. När jag var barn och ung ungdom kunde akademiska avhandlingar recenseras i dagspress av andra akademiker som fick möjligheter att föra ganska avancerade resonemang. Inte bara i Dagens Nyheter. En och samma avhandling kunde begåvas med recensioner i åtta, nio, tio olika dagstidningar.
Nu krävs minst en Augustnominering för att någon enda recension av en faktabok ska leta sig in i dagspressen. Det är kanske inte helt fel. Det finns idag så många avhandlingar att nog ingen skulle vilja att andra än de allra bästa letade sig fram till en dagspressrecension. Men åtminstone det hade man kunna få önska sig. Och dessutom, att de då inte gavs till någon kulturjournalist som ägnar tre fjärdedelar av sin text åt att beskriva det egna känslolivet och lite olika infall som kommit till denne vid en hastig genomläsning.
I samma anda har dagens slussenhistoria skrivits. Snabbt och enkelt. Komplicera inte. Ställ inga krav på läsaren. Berätta hellre halvsanningar eller osanningar. Just detta tror jag är en viktig förklaring till att Stockholms politiker och tjänstemän under så lång tid kunnat hantera Slussenfrågan på ett så inkompetent sätt. Om vår dagspress vägrar ställa krav på sina läsare, hur ska de då kunna ställa krav på politiker och tjänstemän i erkänt komplicerade frågor? Och hur ska deras läsare få möjlighet att sätta sig in i svårigheterna för att kunna skapa sig en egen uppfattning? Det är artiklar som Anderssons som paradoxalt nog gör att Slussen kan fortsätta bli ett sänke för Stockholm, transportmässigt, ekonomiskt, miljömässigt och inte minst arkitektoniskt. Idag är jag glad att jag inte längre cyklar där.
fredag 10 april 2015
Originalitet
På väg till jobbet passerar jag numera ett blått hav framför UB, glädjande att våren kommit så långt och att det är så vackert. Ett foto med mobilen blir liksom en självklarhet. Tagen i markhöjd med det blå som brer ut sig nästan oändligt från förgrunden ner mot UB:s tegelfasad i bakgrunden. Det skulle vara vackert.
Medan jag girar cykeln märker jag att en kvinna just sätter sig på huk vid den plats jag tänkt ut. Hon halar fram sin mobil. Nej, det klart. Originellt var det ju inte. Medan jag tänker för mig själv att den bilden får jag låta bli trots allt, den är för uppenbar och tråkig, stannar en man och halar upp mobilen....
Nej, ni får inte se något foto denna morgon trots att vyn är vacker och gör en glad. Någon slags stolthet har jag kvar trots att insikten sedan länge nått mig att jag inte alls är så originell som jag länge hoppats att jag kunde vara. Det är fortfarande ändå ett ideal att sträva efter. Jag får göra det i det lilla om jag inte alltid klarar det i det stora. Och du får själv ta dig till UB för att med egna ögon uppleva våren, originellt eller inte.
Medan jag girar cykeln märker jag att en kvinna just sätter sig på huk vid den plats jag tänkt ut. Hon halar fram sin mobil. Nej, det klart. Originellt var det ju inte. Medan jag tänker för mig själv att den bilden får jag låta bli trots allt, den är för uppenbar och tråkig, stannar en man och halar upp mobilen....
Nej, ni får inte se något foto denna morgon trots att vyn är vacker och gör en glad. Någon slags stolthet har jag kvar trots att insikten sedan länge nått mig att jag inte alls är så originell som jag länge hoppats att jag kunde vara. Det är fortfarande ändå ett ideal att sträva efter. Jag får göra det i det lilla om jag inte alltid klarar det i det stora. Och du får själv ta dig till UB för att med egna ögon uppleva våren, originellt eller inte.
fredag 3 april 2015
Akademiska hus igen
I veckan kom en rapport om resultaten för statliga bolag, däribland Akademiska Hus AB. Under 2014 har vinsten ökat till 5,215 miljarder kronor efter skatt att jämföra med 2,568 miljarder under 2013, upp 51 procent! Av vinsten 2014 gick 3,0 miljarder till investeringar och 1,445 miljarder har föreslagits som utdelning till ägaren staten.
Under 2013 hade styrelseledamöterna arvoden på mellan 112.000 kr och 142.000 kr om året beroende på hur många utskott de satt med i, upp 12 procent jämfört med året innan trots att resultatet nog var ganska dåligt. I år har deras grundarvoden höjts till 125.000 kr, upp 12 procent i år igen alltså. Jag måste säga att det är ganska saftiga höjningar, 12 procent per år två år i rad för ett jobb som ju inte är jättebetungande. Det handlar om tio möten per år förutom ansvaret förstås. Till detta kommer möten i styrelsens utskott, men för detta får ledamöterna ytterligare ersättningar.
Under 2014 VD en årslön om 2,87 miljoner och vice VD hade 1,7 miljoner. För VD var det upp knappt 6 procent jämfört med året innan och då hade löneökningen mellan 2012 och 2013 redan varit 4 procent.
Men den egentliga frågan gäller om detta är bästa sättet att använda hyrespengarna på. Min lilla cell på cirka 10 kvadratmeter kostar 11.000 kronor i månaden (eftersom hyran beräknas på lönekostnad och inte kvadratmeter hos oss säger detta mer om min lön än om komforten). Det är förmodligen hyresledande i Lund och då har jag ändå toalett i korridoren och dusch i källaren.
Under 2013 hade styrelseledamöterna arvoden på mellan 112.000 kr och 142.000 kr om året beroende på hur många utskott de satt med i, upp 12 procent jämfört med året innan trots att resultatet nog var ganska dåligt. I år har deras grundarvoden höjts till 125.000 kr, upp 12 procent i år igen alltså. Jag måste säga att det är ganska saftiga höjningar, 12 procent per år två år i rad för ett jobb som ju inte är jättebetungande. Det handlar om tio möten per år förutom ansvaret förstås. Till detta kommer möten i styrelsens utskott, men för detta får ledamöterna ytterligare ersättningar.
Under 2014 VD en årslön om 2,87 miljoner och vice VD hade 1,7 miljoner. För VD var det upp knappt 6 procent jämfört med året innan och då hade löneökningen mellan 2012 och 2013 redan varit 4 procent.
Men den egentliga frågan gäller om detta är bästa sättet att använda hyrespengarna på. Min lilla cell på cirka 10 kvadratmeter kostar 11.000 kronor i månaden (eftersom hyran beräknas på lönekostnad och inte kvadratmeter hos oss säger detta mer om min lön än om komforten). Det är förmodligen hyresledande i Lund och då har jag ändå toalett i korridoren och dusch i källaren.
torsdag 2 april 2015
Tomma korridorer
Hamnade i går morse på en av universitets större institutioner där jag drog mig fram genom korridorerna. Klockan var på väg mot halv tio, men ingenstans syntes någon enda anställd genom korridorfönstrens glas. Faktiskt var samtliga rum stängda och släckta. Inte en levandes själ.
I korridoren fanns knappt femtio arbetsplatser (eller snarare namn på dörrskyltarna) fördelade på en trettio arbetsrum, alla lika mörka och stilla. Jaha, tänkte jag. De sitter alla och fikar. Men även i köket och sittplatserna utanför var det tomt. Tomt var det också i de två seminarie- och mötesrummen jag passerade. Runt en krök, på en toalett, hittade jag till slut någon. En städerska i blå rock som jag tror inte riktigt förstod vad jag frågade efter när jag pekade ut över den tomma, mörka korridoren med undrande min. "Var är alla människor?"
Det är för tidigt på morgonen blev så småningom min slutsats. Så efter mitt möte i ett annat hus (jag hade gått fel visade det sig), återvände jag till den tomma, mörka korridoren. Nu hade klockan hunnit bli halv elva. Och jo då. Lite mer liv kunde skönjas. Städerskan hade visserligen lämnat institutionen, men istället hittade jag en kvinna med ytterkläderna på i kopieringsrummet och bakom en dörr satt en man och tittade in i en skärm. I övrigt lika stilla och tyst som tidigare på morgonen.
Jag vet, det är påsklov. Men ändå. Alla kan väl inte ha barn i skolåldern. Och förresten, vad spelar det för roll? Jag vet, en av de få fördelarna med att vara universitetslärare och forskare är att man själv bestämmer sina tider och kan vara på arbetsplatsen delvis när man vill. Men ändå. Har vi inte alla ett ansvar att vara så pass närvarande att vi bidrar till en vardaglig miljö där man kan räkna med att det finns någon att diskutera med oavsett om det handlar om forskningsproblem eller professionella frågor?
Nu ska jag erkänna att min egna institutions inte direkt sprudlade av liv när jag återvände. Men här fanns i alla fall en handfull forskare och lärare med halvöppna dörrar. Det fanns kolleger att interagera med trots att det var dagen före skärtorsdagen.
Jag är själv allt för frånvarande från min arbetsplats. Delvis beror det på resor i tjänsten. Delvis på möten på institutionen och universitetet. Periodvis sitter jag mycket på arkiv och bibliotek, det är liksom oundvikligt i mitt ämne. Och det händer också att jag arbetar hemma, men det är förhållandevis sällan, inte ens en dag i månaden är min gissning.
Det finns väldigt många skäl att inte vara på sin arbetsplats. Därmed blir det desto viktigare att faktiskt ta sig dit när man kan. I alla fall för oss som inte tror på den romantiska bilden av det ensamt forskande geniet, utan istället inser att all forskning vinner på att diskuteras och debatteras med engagerade kolleger.
I korridoren fanns knappt femtio arbetsplatser (eller snarare namn på dörrskyltarna) fördelade på en trettio arbetsrum, alla lika mörka och stilla. Jaha, tänkte jag. De sitter alla och fikar. Men även i köket och sittplatserna utanför var det tomt. Tomt var det också i de två seminarie- och mötesrummen jag passerade. Runt en krök, på en toalett, hittade jag till slut någon. En städerska i blå rock som jag tror inte riktigt förstod vad jag frågade efter när jag pekade ut över den tomma, mörka korridoren med undrande min. "Var är alla människor?"
Det är för tidigt på morgonen blev så småningom min slutsats. Så efter mitt möte i ett annat hus (jag hade gått fel visade det sig), återvände jag till den tomma, mörka korridoren. Nu hade klockan hunnit bli halv elva. Och jo då. Lite mer liv kunde skönjas. Städerskan hade visserligen lämnat institutionen, men istället hittade jag en kvinna med ytterkläderna på i kopieringsrummet och bakom en dörr satt en man och tittade in i en skärm. I övrigt lika stilla och tyst som tidigare på morgonen.
Jag vet, det är påsklov. Men ändå. Alla kan väl inte ha barn i skolåldern. Och förresten, vad spelar det för roll? Jag vet, en av de få fördelarna med att vara universitetslärare och forskare är att man själv bestämmer sina tider och kan vara på arbetsplatsen delvis när man vill. Men ändå. Har vi inte alla ett ansvar att vara så pass närvarande att vi bidrar till en vardaglig miljö där man kan räkna med att det finns någon att diskutera med oavsett om det handlar om forskningsproblem eller professionella frågor?
Nu ska jag erkänna att min egna institutions inte direkt sprudlade av liv när jag återvände. Men här fanns i alla fall en handfull forskare och lärare med halvöppna dörrar. Det fanns kolleger att interagera med trots att det var dagen före skärtorsdagen.
Jag är själv allt för frånvarande från min arbetsplats. Delvis beror det på resor i tjänsten. Delvis på möten på institutionen och universitetet. Periodvis sitter jag mycket på arkiv och bibliotek, det är liksom oundvikligt i mitt ämne. Och det händer också att jag arbetar hemma, men det är förhållandevis sällan, inte ens en dag i månaden är min gissning.
Det finns väldigt många skäl att inte vara på sin arbetsplats. Därmed blir det desto viktigare att faktiskt ta sig dit när man kan. I alla fall för oss som inte tror på den romantiska bilden av det ensamt forskande geniet, utan istället inser att all forskning vinner på att diskuteras och debatteras med engagerade kolleger.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)