Tillsättningsärende

Har tittat lite på handlingarna i samband med tillsättningen av en professur på ett svenskt universitet med knappt femtio sökande. Omständigheterna är lite märkliga. Tre sakkunniga har valt ut en grupp på sju som kallats till intervju. Av dessa sju återtar då fem sina ansökningar och två genomför intervjuerna efter vilka en anställs. I slutänden anställs visserligen en mycket kompetent person som verkar synnerligen lämplig för tjänsten. Här verkar inte finnas något tvivel. Men det är inte heller det som är det intressanta.

Istället är det de undermåliga sakkunnigyttrandena, att fem av de sju som kallas till intervju drar tillbaka sina ansökningar och att det visat sig vara svårt för sökande att få ut alla yttranden i god tid för att kunna överklaga samt till slut att ingen överklagat processen. Endast en sökande har i brev till universitetets rektor uttryckt sitt missnöje med hur det hela gått till.

För det första är det tydligt att de sakkunniga inte bedömt den vetenskapliga kvaliteten på flera av de sökandes olika arbeten. Istället är omdömena om de sökande tillfälliga och utan systematik. I något fall kommenteras undervisningserfarenhet, i något annat forskningsinriktning. I ett tredje fall nämns att sökande är villig att flytta till Sverige. Intrycket är att de sakkunniga inte har haft gemensamma bedömningskriterier och att utlysningstexten använts sporadiskt eller inte alls när de olika sökande jämförts med varandra. Inga övergripande resonemang förs om kriterier eller krav på tjänsteinnehavaren utan samtliga utlåtanden handlar bara om de inkomna ansökningarna. Resultatet är att det i flera fall inte är möjligt att avgöra varför vissa sökande prioriterats på bekostnad av andra.

För det andra är sakkunnigutlåtandet så illa skrivet (på engelska) att det bitvis är svårt att förstå vad som menas. Här tycks ingen korrekturläsning alls ha förekommit och vissa sökande beskrivs bara kortfattat utifrån anteckningar som inte har skrivits igenom för att skapa en koherent text. Istället är det tydligt att de sökande delats upp mellan de sakkunniga. Ett vanligt förfarande, i synnerhet när det är så många sökande. Men samtidigt endast OK om alla sakkunniga skaffar sig en bild av samtliga sökande så att de kan vara överens om vilka som prioriteras och tydligt motivera sina val. Här finns inga indikationer på något sådant och ingen diskussion om varför de som valts ut för intervjuer prioriterats. Vilka andra som eventuellt var nära och vilka som kunde avfärdas mer eller mindre direkt redovisas inte heller.

För det tredje visar det sig att processen inte varit så transparent som man kan begära. Sakkunnigas individuella rankning av tätgruppen inkom till registrator 27, 28 och 29 mars. Anställningsnämnden föreslår den högst prioriterade sökande 10 april. Den 5 maj inkommer de sakkunnigas gemensamma yttrande över samtliga sökande och den 7 maj skickas sakkunnigutlåtandena ut till de sökande. Dessa visar sig dock vara ofullständiga och yttranden om flera av de sökande saknas. Istället skickas en ny version av det gemensamma sakkunnigutlåtandet ut 25 juni, men även här saknas yttranden över flera av de sökande.  Den 4 juli fattar rektor beslut om att anställa den högst prioriterade och förordade sökande. Nu vidtar en jakt på ytterligare handlingar i ärendet. Den sista är en epost skickad av en av de sakkunniga till anställningsnämndens sekreterare 2 juli och som kan registreras 23 juli och skickas till sökande 24 juli, en dag innan överklagandetiden går ut. Så här får det naturligtvis inte gå till och man undrar verkligen hur processerna organiserats vid detta universitet. Själv är jag tackar jag min lyckliga stjärna för att aldrig ha sökt någon tjänst där och kommer nog heller aldrig att göra det.

Det kan finnas flera skäl till att sökande drar sig ur en tjänstetillsättning när de kallas till intervju. Kanske har de fått bättre arbetsuppgifter på annat håll under tiden, eller så vill de inte konkurrera när de ser vilka andra som kallats till intervju. Kanske finns lika många skäl att dra sig ur en tillsättning som det finns sökande som drar sig ur. Men jag tycker ändå att det är lite konstigt att så många tar tillbaka sin ansökan när de ändå lagt ner arbete på att skriva den. Det handlar trots allt om människor som ofta har ganska mycket att göra oavsett onödiga ansökningar.

Det kan också finnas flera skäl till att sökande inte överklagar en tillsättning. Kanske vill de inte utsätta den som fått tjänsten för något som kan uppfattas som besvärande. Eller så kanske man är rädd att det kan leda till otrevligheter längre fram. Återigen finns förstås många skäl. Men samtidigt måste sökande klaga. Endast då säkerställs en kontroll av ett sakkunnigsystem som inte alltid fungerar som det borde. Själv har jag varit sakkunnig på fyra olika tjänster med flera sökande (och tackat nej vid en förfrågan om att vara sakkunnig på en tjänst med endast en sökande). I samtliga fall har jag skrivit utlåtandet så noggrant jag kunnat just för att undvika överklaganden. Det ska inte finnas några otydligheter som motiverar överklaganden. Och skulle ändå någon överklaga så ska det bara vara att hänvisa till utlåtandet som det är skrivet. För naturligtvis finns inga garantier för att ens bedömningar inte överklagas. Men det handlar om att minimera möjligheterna så att i alla fall inte pinsamt många överklagar.

Men om ingen överklagar ändå så finns ju inga anledningar för sakkunniga att skärpa sig annat än de rent moraliska, något som man uppenbarligen inte kan förlita sig på i allt för många fall. Därför är ansvaret för att sakkunnigsystemet fungerar inte bara de sakkunnigas, utan även de sökandes. Dåliga utlåtanden ska överklagas eller i alla fall föranleda brev och kommentarer som drar uppmärksamheten till otillfreddställande processer så att de kan ändras.

På samma sätt är det allas vårt ansvar att tacka nej till sakkunniguppdrag som handlar om tjänster med endast en sökande om det inte finns särskilda skäl. Snäva utlysningar som offentliggörs under korta perioder i samband med helger kommer alltid att finnas eftersom vi inte kan förlita oss på individers moraliska ansvar. Men om potentiellt sakkunniga systematiskt tackar nej till dessa uppdrag så kan de ändå bli besvärliga att hantera. Även om det är arbetsgivare som bär det främsta ansvaret för utlysningar med endast få sökande så bör även de som accepterar sakkunniguppdrag i dessa fall också kunna lastas för att de bidrar till systemet.

Så när vi klagar över sakernas tillstånd måste vi också samtidigt fundera över vad vi själva kan göra bättre nästa gång oavsett om det är som ansvarig, sakkunnig eller sökande. Processerna är allas vårt ansvar.

Fortfarande på 90-talet

Datorutvecklingen har gått svindlande snabbt. Och nu börjar även vårt universitet gå över till professionellt utvecklade och helpdesk-servade system. Ett efter ett försvinner de hemmasnickrade lösningarna just när man börjat lära sig hur de fungerar. Nu gäller för de flesta av oss att vi ska lämna Live@Lund som kursplattform och istället gå över till Canvas (jag tror att medicinarna fått något slags undantag här). Äntligen säger man gärna. Äntligen, om det bara fanns något sätt att exportera allt kursmaterial man med viss möda en gång lagt upp.

Men döm om min förvåning och glädje när det visade sig att det faktiskt fanns sådana möjligheter. I lugn och ro, laddad med oändligt tålamod (nåja), skrider jag till verket genom att klicka på en länk i ett popuppfönster som utlovar hjälp för att exportera material. De första stegen går geschwind. Men sedan blir det tvärstopp. En länk som jag ska klicka på finns där, men är inaktiverad. Det hjälper inte att jag trycker på F2 för hjälp som det står. Min mac höjer bara skärmens ljusstyrka då.

Som sagt, datorutvecklingen går framåt. Men hur är det med helpdesk-funktionerna? Här verkar vi vara kvar på 90-talet. För hur är det möjligt att det finns hela skvadroner med datatekniker och att inte en enda av dem ordentligt kollar upp att hjälpen de erbjuder oss arma användare faktiskt funkar för alla varianter? Det finns knappast något mer tidskrävande och frustrerande att bli utsatt för ett hjälperbjudande, acceptera det och börja den mödosamma processen bara för att en bit in plötsligt bli lämnad i sticket. Detta tror jag nog de flesta dataservare vet. Och ändå...

Har nu epostat helpdesk och bett om råd. Hoppet lever alltså och jag ser fram emot att få återkomma och revidera denna sura post. För hoppet är det sista som lämnar universitetsläraren. ——————————
Två dagar senare kan jag konstatera att jag inte behöver revidera inlägget. Fick nu en epost från helpdesk där de skrev att de gjort fel och att instruktionerna inte gäller Mac. Har man en sådan får man exportera filerna en åt gången.

NEA

Jag är ledamot i Kärnavfallsrådet och får som sådan ibland delta i möten på OECD:s kärnkraftsorganisation Nuclear Energy Agency, NEA. Det är alltid mycket lärorikt och nu senast var jag med på ett möte på NEA som handlade om hur samhällsvetenskaper och teknikvetenskap ska kunna samverka i frågor som rör kärnkraften.

Mötet inleddes med att den amerikanske generaldirektören för NEA förklarade hur viktiga dessa frågor är. Han kunde inte heller låta bli att nämna att med tanke på klimatkrisen så kommer kärnkraft att spela en roll på ett eller annat sätt än det senaste decenniet. Bakom detta till synes harmlösa yttrande ligger en intressant utveckling på kärnkraftsområdet.

Sedan Fukushima-olyckan 2011 har nämligen antalet nya reaktorer minskat över världen. Idag byggs egentligen ny kärnkraft endast i Kina och Ryssland. På andra håll som i Finland, Storbritannien och USA har reaktorer under konstruktion blivit rejält mycket dyrare och dragit över på tiden med väldigt många år. Skälen är en kombination av höjda säkerhetskrav och försök att bygga nya och potentiellt effektivare reaktortyper som visat sig svårare och mer utmanande än vad man trott.

Mot denna bakgrund har det också blivit allt mer orealistiskt att bygga ny kärnkraft i Sverige utan statssubventioner samtidig som de som finns har allt svårare att konkurrera på elmarknaden eftersom de är gamla och kräver upprustning, inte tack vare skärpta säkerhetskrav. Detta är också skälet till att M och KD lämnat den långsiktiga energiöverenskommelsen med C, L, S och MP som blev klar för bara tre år sedan och som då skulle garantera långsiktigt stabila villkor på energiområdet så att inte förutsättningarna ändrades varje gång vi bytt regering med katastrofala följder som exempelvis på skolområdet.

Det är också mot samma bakgrund som man ska se de allt starkare rösterna för kärnkraft som en lösning på klimatproblemen. Argumentationen går ut på att vind och sol inte kan ersätta kol och att kärnkraft därför behövs som ett koldioxid fritt alternativ. I det sammanhanget kan det vara intressant att försöka jämföra hur mycket koldioxidsläpp som olika energislag ger upphov till. Analyser av detta finns det en del, men allmänt sett är de väldigt osäkra. Mycket grovt kan man kanske ändå säga att kolkraft ger upphov till cirka 1000 gånger och kärnkraft cirka 10 gånger mer koldioxidutsläpp än vind- och solkraft. Men detta är alltså högst osäkert.

Att slutsatsen då blir att satsa miljardbelopp på kärnkraft kan förstås tyckas märkligt. Slutsatsen borde väl vara att satsa beloppen på vind och sol istället? Nej, menar kärnkraftsförespråkare eftersom kärnkraft levererar el oberoende av väderlek och därmed är tillförlitligare. Samtidigt måste man konstatera att kärnkraft i Sverige under det senaste decenniet varit allt annat än en säker elleverantör. Reaktorer stoppas titt som tätt för underhåll och andra problem. Det beror förstås delvis på deras ålder. Men en nybyggd reaktor är inte säkert mer driftsäker hellre, något som de senaste exemplena i USA, Storbritannien och Finland tydligt visar.

När NEA:s generaldirektör hävdar att kärnkraft kommer att spela roll med tanke på klimatkrisen är det alltså ett ganska kontroversiellt uttalande. Vad jag undrade tyst i min bänk var om han verkligen hade sanktion från medlemsstaterna att göra ett sådant yttrande? Finns inte regeringar som faktiskt har en helt annan syn på saken som exempelvis Sveriges? Och vad kan dessa i så fall göra för att påpeka att han inte bör uttala sig som generaldirektör på ett sådant sätt? Förmodligen inte särskilt mycket.

Hans uttalande blir inte sämre av att en amerikansk kollega berättade att generaldirektören för bara fem år sedan tydligt deklarerade i ett amerikanskt organ där både generaldirektören och kollegan ingick att det inte fanns någon klimatkris, att allt bara var ett påhitt. För mig blir det allt tydligare att kärnkraftsanhängare griper efter halmstrån.

Tiden & tråden

Att det är svårt att få tiden att räcka till är ju inget nytt. Tvärtom verkar det alltid ha varit något universitetsanställda klagar över. Själv har jag varit inne på detta kära ämne åtminstone en gång tidigare och dessutom delvis i föregående post.

Jag tror i alla fall att det beror på att många av oss valt akademisk karriär av personligt intresse. En del är forskare uti fingerspetsarna och är kanske specialiserade på något väldigt avgränsat som de är världsauktoriteter på. Andra älskar att undervisa. Ytterligare andra att förmedla kunskap i populära sammanhang. En del är entreprenörer och vill inget annat än att omsätta kunskap i nya sammanhang. De bästa akademikerna är ofta bäst på allt detta.

Men det verkar som om det numera finns något slags strukturellt problem med att få tiden att räcka till. I alla fall om man är anställd på en fakultet där ersättningen för studentprestationer är relativt låg, alltså HT, Sam, Juridicum eller Ekonomihögskolan, samtidigt som man inte har några externa forskningsprojekt som gör att man kan få undervisningen nedsatt. Jag har detta året för första gången i hela min akademiska karriär hamnat i den situationen.

Det innebär att jag har femtio procent undervisning som detta året inneburit cirka 180 timmar à 45 minuter undervisning i sal med seminarier eller föreläsningar. Till detta kommer kursansvar för sex kurser på grundnivå och avancerad nivå samt handledning av fyra masteruppsatser och en kandidatuppsats. Utöver detta huvudhandleder jag två doktorander och är ansvarig för ämnets seminarieserie med seminarier ungefär varannan vecka. Allt detta är förstås inget problem utan bör betraktas som ganska lite aktivitet om man jämför med lektorer och docenter på min fakultet. Men om man till detta sedan lägger möten i fakultetens forskningsnämnd, ledamotskap i tio olika externa styrelser och andra grupperingar med varierande ansvar där jag är ordförande i två och vice ordförande i en, så börjar tiden att tryta.

Självklart är detta till stora delar självförvållat. Jag har svårt att tacka nej. Samtidigt har vi universitetsanställda lärare och forskare hela tiden press på oss att vara med i mängder med sammanhang, både innanför och utanför universitetet. Inte för inte har den legendariske amerikanske universitetsledaren Clark Kerr kallat universitetet för multiversitetet, ett begrepp och en tanke som numera helt anammats i Sverige liksom i övriga delar av världen och då blir det förstås inte lättare att säga nej.

En konsekvens av detta som synts här under nästan två års tid nu är förstås att jag haft svårt att få tid till att skriva bloggposter. Själv är det något jag saknar för det är för mig ett utmärkt sätt att avreagera mig på. Inte minst för av det skälet försöker jag nu ta upp tråden igen.

Tjänstgöringsplan

Har lagt ned åtskilliga timmar på att få till en tjänstgöringsplan för 2020. Vad det handlar om är att jag själv måste minnas olika åtaganden och inkomstströmmar så att dessa läggs in i tjänstgöringsplanen och genererar de timmar jag faktiskt arbetar. Om inte jag ser till att timmarna skrivs in hamnar jag i en situation där jag är kursansvarig och ensam undervisar på fyra kurser om 7,5 hp samt handleder tre till fyra kandidatuppsatser och är ansvarig för de kurserna också höst och vår.

Inte så mycket arbete om man jämför med en lektor, men mycket om man betänker att jag även sitter i fakultetens forskningsnämnd, en rådgivande grupp vid annat lärosäte, två privata forskningsfonder med granskningar av ansökningar och reguljära styrelsemöten, två styrelser för ideella föreningar, har möten med Vetenskapsrådet ämnesråd och beredningsgrupper, styrelse och andra grupper där på sammanlagt 14 hela arbetsdagar per år (exklusive tid att läsa handlingar). Till det kommer möten motsvarande minst tio heldagar per år med Kärnavfallsrådet (för vi förväntas ju samverka också). Kanske fortfarande inte så mycket kan många tycka och jag är beredd att hålla med.

Men det som stör mig är att jag måste kämpa för att få tid i min tjänstgöringsplan för att skriva yttranden över ansökningar till doktorandtjänster och annan administration, tid för att planera och organisera seminarieserier, planera och administrera middagar och personalvårdande insatser och andra möten. Om jag inte ägnar en arbetsdag år att argumentera för att detta borde skrivas in i tjänstgöringsplanen får jag ytterligare kurser att undervisa och ännu svårare att hitta tid till alla möten.

Som märks börjar jag bli lite frustrerad över tingens ordning. Det är då det är bra att ha en blogg där man kan skriva av sig universitetslivets alla små förtretligheter. Med betoning på små, det måste jag trots allt till slut erkänna.