Prorektorsval igen

Som jag nämnt i en tidigare post så finns ett och annat att säga om prorektorsvalet. Framför allt var det lite märkligt att det fanns åtminstone två olika förklaringar till varför Universitetskollegium kunnat intervjua endast en kandidat. Nu verkar det som vår styrelseordförande till slut bestämt sig för vilken version som gäller som den officiella, den som presenterades för universitetsstyrelsen vid senaste mötet 20 september. Jag citerar här direkt ur protokollet: "Av de fem kandidater som intervjuats fann beredningsgruppen att det var tre som i högre grad än övriga uppfyllde kravprofilen. Av dessa meddelade en att den inte längre stod till förfogande för uppdraget. Den andra kandidaten valde beredningsgruppen att inte gå vidare med efter samråd med rektor."

Det finns ingen som helst anledning att tro annat än att den enda kandidaten som fördes fram av beredningsgruppen efter att en hoppat av och en annan inte klarat sig genom rektorssamrådet kommer att bli en mycket lämplig prorektor. Tvärtom pekar allt på det. Men det är ändå anmärkningsvärt att beredningsgruppen samrådde med rektor om de tre kandidaterna. Jag inser visserligen problematiken. Det är viktigt att rektor och prorektor kan samarbeta och beredningsgruppen måste hitta en mekanism som innebär att man undviker att få en parkonstellation som inte fungerar tillsammans. Samtidigt har den valda lösningen visat sig förödande. Rektor har fått samråda om beredningsgruppens kandidater och åtminstone en har då försvunnit. Faktiskt kan det ha varit två av tre eftersom den kandidat som hoppat av mycket väl kan ha gjort i samband med detta samråd. Vad beredningsgruppen i praktiken då åstadkommit är en kortslutning av den kollegiala processen där beredningsgrupp och rektor gjort upp om saken utan att universitetskollegiet överhuvudtaget tillfrågats. Universitetskollegium har blivit det rundningsmärke som alla öppet motsatt sig att det skulle bli.

Hade beredningsgruppen bestått av ledamöter som lite mer sett till det kollegiala beslutsfattandets betydelse hade de förstått att den mekanism de infört för att undvika att prorektor och rektor inte kan dra jämnt inte var optimal. Ett alternativ hade varit att skicka samtliga två eller tre kandidater till universitetskollegium först och endast därefter låtit den kandidat som universitetskollegium föreslagit träffa rektor. Det hade inneburit att trycket på rektor varit större att acceptera den kandidat som föreslagits liksom att man litat på universitetskollegiets omdöme. Mitt förslag kan förstås kallas efterklokt. Och det är det också till viss del. Men samtidigt är det viktigt att beredningsgruppens ledamöter förstår och värnar vikten av kollegialitet. Det ska man kunna kräva på ett universitet som det i Lund. Möjligen är studentrepresentanterna ett undantag, de som i alla sammanhang jag träffat på dem ensidigt ser till sina intressen framför universitetets i de fall de är särskilda. Förståelse för och värnande av kollegialitet bör man däremot absolut och utan förbehåll förvänta sig av styrelseordförande. Och framför allt kan man förvänta sig det av lärarrepresentanten i beredningsgruppen. Jag tycker att den slutsatsen understryks av att två av tre lärarrepresentanter i styrelsen reserverade sig mot beslutet 20 september att utse ny prorektor vid Lunds universitet.

En ytterligare abrovinkel på ärendet är att beslutet dessutom tagits med tillägget att det är under förutsättning att hon också anställs vid Lunds universitet eftersom det är ett krav i arbetsordningen att prorektor är anställd som lektor eller professor. Men det är en delvis annan historia som det är möjligt att det finns anledning att återkomma till.