Tillitsbaserad styrning

I en tidigare bloggpost skrev jag att jag skulle återkomma om SUHF:s rapport om tillitsbaserad styrning och reformerad resurstilldelning. Rapporten ska nog ses som ett sätt att förekomma Pam Fredmans pågående resursutredning. Grundläggande problemet som identifieras av SUHF är att det svenska universitets- och högskolelandskapet är relativt homogent, något som inte är särskilt förvånande med tanke på att det är samma styrmekanismer som gäller för alla.

En lösning som SUHF lyfter fram för att åstadkomma ett mer varierat universitets- och högskolelandskap är att organisera vad de kallar en utvecklad äkta dialog mellan Utbildningsdepartement och lärosätena. Här har man inspiration från andra nordiska länder. Dialogen ska syfta till fleråriga kontrakt som följs upp kontinuerligt med tanken att skapa olika krav och villkor för olika högskolor och universitet. Upplägget är nog inte så dumt. Inte heller att dialogerna och kontrakten följs upp och utvärderas.

Kvar att lösa är dock frågan hur departementet ska kunna skaffa sig den kompetens som krävs för att förhandla fram rimliga kontrakt som är väl avvägda när det gäller krav och resurser samt även anpassade till vad som kan komma att behövas för landets väl och ve flera år in i framtiden. Den nöten kräver nog en hel del organisation och kanske också kompetensuppbyggnad inom regeringskansliet. Men det är kanske något som resursutredningen kan ta itu med om den nu skulle gå på SUHF:s tankar om en mer utvecklad dialog mellan lärosäten och Utbildningsdepartementet som en lösning på problemet med att rigga ett välfungerande system för styrning med resursfördelning till universitet och högskolor. Vi får väl se när utredningen kommer i december 2018.

Etik

Ett lunchsamtal med några kolleger under våren fick mig att inse vilka villkor som gäller för oss forskare när det gäller etikprövning. Jag ska villigt erkänna att jag tidigare varit relativt ointresserad av dessa frågor eftersom jag tänkt att man kommer långt på vanligt sunt förnuft. Och när olika oetiska forskningshandlingar uppdagats har jag också tagit mig för pannan och tänkt att herregud vad vissa forskar pysslar med. Det har ju oftast handlat om mycket grova saker, allt från att kopiera forskningsresultat i publikationer över att hitta på data till att inte genomgå etiska prövningar inför olika forskningsinsatser som helt uppenbarligen kräver det.

Men som sagt, en sak fick mig att börja fundera. Det handlade om ett forskningsupplägg där öppna redogörelser för olika sexuella övergrepp från en social plattform skulle användas i forskningsyfte. Det gällde alltså berättelser som lagt upp av människor som påstår sig vara brottsoffer och som dessa gjort allmänt tillgängliga utan restriktioner. Huruvida de som lagt upp berättelserna är identifierbara eller inte beror förstås på om de använt sina riktiga personuppgifter eller inte för de kontot som använts för att lägga ut uppgifterna.

Det visar sig i alla fall att den typ av studie kräver etikprövning. Inget konstigt i det egentligen eftersom det rör känsliga personuppgifter. Vad jag reagerade på var att den här typen av forskning kräver en etisk förhandsprövning samtidigt som en journalist utan någon som helst prövning självklart kan använda samma uppgifter för en artikel eller ett inslag om sexuella övergrepp. En journalist kan på ett helt annat sätt än en forskare använda öppna källor för sina texter. När det gäller sexualbrott anger de pressetiska reglerna endast att man ska överväga noga eventuella kränkningar av privatlivets helgd och visa brottsoffer största möjliga hänsyn.

Det är onekligen intressant att forskning kringgärdas med ett mycket starkare institutionellt ramverk när det gäller etisk prövning än journalistik. Jag vet inte varför det ser ut som det gör och känner inte heller till några jämförande studier om detta. Men en hypotes är att journalistik historiskt har kopplats mycket starkare till yttrandefrihet än forskning och att det därför är mer känsligt att kringgärda journalistik med olika ramverk som begränsar möjligheterna till redovisning och analys. En annan är att forskare historiskt och i nutid har sysslat med saker som i efterhand bedömts som mycket tveksamma etiskt, inte minst inom medicinsk forskning. När etiska regelverk upprättats har dessa då kommit att gälla alla forskare, oavsett deras ämnestillhörighet, vilket inneburit att samhällsvetare och humanister som mer beskrivit och analyserat förhållanden måste prövas enligt samma regelverk som forskare som handgripligen har möjlighet att genomföra ingrepp, utföra experiment och konkret påverka levande människor, något som självklart innebär att verksamheten kringskärs mer. Detta är som sagt bara spekulationer från min sida. Men det klart att en jämförande studie om uppkomsten av forskningsetiska regelverk och pressetiska vore mycket intressant.

Almedalen

Jag var tidigare i veckan för första gången i Almedalen. Visby var fantastiskt. Det var nästan 25 år sedan jag var där senast och jag hade glömt hur vackert och speciellt det är. Eller så var jag för ung den gången för att riktigt förstå det unika med staden. Jag som alltid tidigare tyckt Kalmar eller kanske Landskrona varit Sveriges vackraste stad får nog byta fot. Numera är det Sveriges Siena som gäller.

Jag var där som deltagare i tre olika evenemang. Samtliga lyckade tycker jag själv. Bra diskussioner och bra kontakt med publiken. Möjligen blev mitt försök till Science Slam lite misslyckat. Men inte så att jag behöver skämmas tycker jag själv (i alla fall).

Vad det gäller själva spektaklet kan jag bara konstatera att det är väldigt dubbelt. Mycket kommers och medialt jippo. Absolut. Faktiskt verkar det som om Almedalen som tidigare varit endast politik och så småningom blivit allt mer politik och media numera är politik, media och näringsliv. Det klart att det kan vara mindre sunt ur ett samhällsperspektiv. Samtidigt måste man erkänna att just nära samarbete mellan politik och näringsliv (samt kanske även nu för tiden media) har varit den korporativa statens adelsmärke. Och den korporativa staten har, hur man än vänder och vrider på det, varit en framgångssaga för många mindre europeiska länder på den geografiska periferin. Sverige förstås, men också Norge, Danmark och Nederländerna som de kanske bästa exemplen. Trist bara att det ska behöva ske samtidigt som alla inblandade dansar på korruptionens rand. Jag tror det vore bra om korporativ samverkan kunde organiseras lite mer formellt, och i andra sammanhang än Almedalen. Eller kanske särskilt i andra sammanhang.

En annan sak är förstås de mycket diskuterade priserna i Visby under dessa dagar. På ett ställe där jag var med på ett seminarium som arrangerades av en myndighet jag anlitats av kostade en bakgård med ett partytält 50.000 kr för en förmiddag (som vi delade med annan myndighet inom samma sektor). Här fanns plats för kanske 40-50 åhörare med PA-anläggning, stolar, scen och tekniker. Själv bodde jag i ett rum med tre bäddar och kök som hyrts av Lunds universitet för hela veckan, pris 40.000 kr enligt hyresvärden som visade sig vara en trevlig entreprenör med 150 lägenheter för uthyrning runt om i Visby. Och då bodde jag där själv de två första nätterna. Förmodligen dyraste boendet jag någonsin haft. Lunds universitet hyrde ytterligare två likadana lägenheter om jag förstod saken rätt och hade dessutom ytterligare boende utanför muren. Och det klart att man nog borde se över prisbilden för universitetets almedalsenegagemang. Behöver det verkligen vara så omfattande och kostbart som det är? Jag tvivlar.

Fördelen för mig var tillfället att träffa gamla vänner och kolleger som jag inte träffat på länge. Det var jättekul på ett privat plan. Sedan fick jag också tillfälle att träffa lite kolleger som jag inte sett på länge och dessutom träffa några som jag inte kände sedan tidigare. Också det mycket värdefullt. När det gäller seminarierna lärde jag mig en hel del om exempelvis om det nya klimatpolitiska ramverket som faktiskt är något väldigt intressant för en historiker som gärna studerar institutionell förändring. Gick också mycket på seminarier om forskningspolitik och lärde mig en hel del där också. Inte minst plockade jag upp SUHF:s inspel om den pågående resursutredningen och ska försöka kommentera det i en kommande post.

Men sedan måste jag också ta upp det kanske starkaste minnet från Almedalen. I våras blev jag kontaktad av en originell och extremt historieintresserad gotlänning som frågade om jag kunde kommentera ett arbetet som han höll på med. Vi bestämde oss för att träffas i Almedalen eftersom han också var i Visby dessa dagar. Mannen visade sig vara en extrem kalenderbitare med många järn i elden och en mycket produktiv historieskribent med Gotland i fokus. Han var en av dessa lokalhistoriker som verkligen kunde allt som sin hembygd och om mycket annat också. Det blev ett intressant möte i Almedalsbiblioteket där jag återigen blev påmind om vikten av skickliga amatörer inte bara inom ornitologi eller astronomi, utan också inom historievetenskaperna.