Ellegrens bok

Det har skrivits en del om Hans Ellegrens bok Det svenska forskningslandskapet om beviljade och avslagna ansökningar hos Vetenskapsrådet mellan 2011 och 2015. Någon har kallat den egensinnig. Och onekligen handlar det om många tabeller och grafer på längden och på tvären. Men för den tålmodige och sifferintresserade finns här också en del intressanta saker att vaska fram.

För humanister och samhällsvetare kan man uppmärksamma att humanisterna i Uppsala har den högsta andelen beviljade anslag inom sitt forskningsämnesområde på hela universitetet, 21 procent av anslagen inom humaniora går till Uppsala samtidigt som 16 procent går till Stockholms universitet och 15 till Lunds universitet. Motsvarande siffror för naturvetenskap är att 18 procent av anslagen går till Uppsala följt av Lund som får 16 procent och Stockholm som får 14. Inom teknikvetenskaperna får KTH 27 procent av alla anslag, Chalmers 20 procent och Lund 19. Inom medicin och hälsa får Karolinska 42 procent av anslagen och Lund 17 procent. Inom samhällsvetenskaperna ligger Lunds universitet lite sämre till med endast 10 procent av anslagen.

I Uppsala utnyttjas dessa siffror förstås internt av humanisterna som kan argumentera för bättre stöd från universitetsledningen i och med att de har de största relativa framgångarna inom det egna fältet jämfört med andra forskningsämnesområden på universitet. I Lund kan humanisterna inte skryta på samma sätt. Men de kan faktiskt hävda att de är lika framgångsrika på någon procent när som naturvetare och medicinare och inte alls är långt efter de mest framgångsrika i Lund som är teknikvetenskaperna. Faktiskt står det klart efter en genomgång av statistiken att humanisterna i Lund bör sträcka på sig. Lite sämre går det för samhällsvetarna som alltså endast kapar åt sig tio procent av anslagen inom det egna forskningsämnesområdet. Allt detta gäller förstås endast Vetenskapsrådet och relativa siffror. Alla vet förstås att de absoluta talen är väldigt annorlunda eftersom anslagen är så  mycket större inom medicin och teknik samtidigt som det inom dessa områden också finns så många fler forskningsfinansiärer att vända sig till. Det gäller förstås också, om än i mindre skala, naturvetenskaper och samhällsvetenskaper.

Tar man sedan i beaktande hur stor andel av ansökningarna inom humaniora som kommer från de olika lärosätena så ser det ut som om Lund klarar sig ungefär lika bra som Uppsala i konkurrensen inom det ämnesområdet. Det visar sig nämligen att humanister i Lund och i Uppsala har ungefär samma framgångar på Vetenskapsrådet om man tar hänsyn till hur många ansökningar som lämnas in från varje lärosäte. Istället framstår humanisterna vid Stockholms universitet som mest framgångsrika relativt hur stor andel av ansökningarna som kommer härifrån. Dessa insikter ger stöd för tanken att det förmodligen vore bra om fler lundahumanister bemödade sig med att söka anslag, något som ju också fakultetsledningen och många institutionsledningar aktivt försöker uppmuntra. Det verkar alltså som om de är på rätt spår i denna fråga.