Sprang igår morse på vår rektor bokstavligt talat. Jag var ute på min morgonrunda medan han stretade på uppför Fjelievägen åt motsatt håll. På väg hem som det verkade, gissningsvis från någon morgonpromenad. Jag hade medvind och nedförslut, han i både motlut och motvind hälsade ändå glatt.
Noterade att han dagen före bloggat om den hårda konkurrensen om EU-medel i det pågående ramprogrammet Horizon 2020. Faktiskt är de statistiska chanserna nu nere på drygt tio procent efter att halva ramprogrammet avverkats. Det är i paritet med konkurrensen i öppna utlysningar inom humsam i det svenska Vetenskapsrådet. Skillnaden är att de allra flesta utlysningar är väldigt snäva och hårt tillämpningsinriktade inom Horizon 2020. Därmed blir det i alla fall för mig en gåta att konkurrensen är så hård.
Skulle denna ökande konkurrens om EU-medel leda till större bidrag till EU från Sveriges sida tycker jag att det är extremt viktigt att en sådan anslagshöjning också åtföljs av krav på öppnare utlysningar med större möjligheter för forskare att själva avgöra vilka projekt som är intressanta. Först då kan vi få en European Research Area värd namnet.
De åsikter som uttrycks här är mina egna och representerar inte på något sätt Lunds universitets e
De åsikter som uttrycks här är mina egna och representerar inte på något sätt Lunds universitets eller någon annan myndighets ställningstaganden.
fredag 30 juni 2017
tisdag 13 juni 2017
Universitetets bredd och fakultetens
På HT-fakulteterna har vi länge argumenterat för "det breda universitetet". Senast var det framgångsrikt i arbetet med den strategiska planen och här finns fortfarande formuleringar med om vikten av bredd. Det är nog viktigt att arbeta på detta sätt eftersom de flesta torra fakulteter på universitetet annars riskerar att utarmas ytterligare och kanske helt försvinna. Hotet att Lunds universitet bara blir ett stort fysiklabb kommer att vara påtagligt under lång tid framöver.
Ett problem med argumentationen är dock att HT-fakulteterna själva nog förväntas leva upp till strävan efter bredd. Frågan är bara hur rimligt det är att bibehålla bredden på HT och även S när vi i jämförelse med andra universitet har förhållandevis lite fakultetsanslag. Som jag visade i min förra bloggpost har Lunds universitets humanioraämnen sextio procent av ramanslagen för forskning som motsvarande ämnen har i Uppsala och 67 procent av de som finns i Stockholm och 84 procent av de som ämnena får i Göteborg. Ser man istället till de totala anslagen, fakultetsanslag och externa anslag och en del andra inkomster, som humanioraämnena har i Lund så handlar det fortfarande om i det närmaste sextio procent av vad de har i Uppsala och 72 procent av tilldelningen i Stockholm. Det är alltså rejält mycket mindre än vid dessa två uppländska universitet.
Mot den bakgrunden måste frågan bli om vi verkligen kan ha samma bredd i humanistiska forskningsämnen som finns i Uppsala och Stockholm. Jag anser att dessa stora skillnader också måste få återverkningar på hur många mindre ämnen vi kan och bör ha i Lund. Nu vet jag att den här typen av frågor är mycket svåra att diskutera, inte minst efter slaget om latinet för en cirka tio år sedan. Men med tanke på hur verkligheten ser ut, hur mycket mindre medelstilldelning humaniora har i Lund jämfört med landets största universitet inom detta område, så bör nog frågan tas upp igen. Vi har helt enkelt inte råd att ha samma bredd som i Uppsala och Stockholm. Frågan är bara vad vi har råd med. Men för att kunna komma fram till ett svar på den frågan måste den diskuteras.
Ett problem med argumentationen är dock att HT-fakulteterna själva nog förväntas leva upp till strävan efter bredd. Frågan är bara hur rimligt det är att bibehålla bredden på HT och även S när vi i jämförelse med andra universitet har förhållandevis lite fakultetsanslag. Som jag visade i min förra bloggpost har Lunds universitets humanioraämnen sextio procent av ramanslagen för forskning som motsvarande ämnen har i Uppsala och 67 procent av de som finns i Stockholm och 84 procent av de som ämnena får i Göteborg. Ser man istället till de totala anslagen, fakultetsanslag och externa anslag och en del andra inkomster, som humanioraämnena har i Lund så handlar det fortfarande om i det närmaste sextio procent av vad de har i Uppsala och 72 procent av tilldelningen i Stockholm. Det är alltså rejält mycket mindre än vid dessa två uppländska universitet.
Mot den bakgrunden måste frågan bli om vi verkligen kan ha samma bredd i humanistiska forskningsämnen som finns i Uppsala och Stockholm. Jag anser att dessa stora skillnader också måste få återverkningar på hur många mindre ämnen vi kan och bör ha i Lund. Nu vet jag att den här typen av frågor är mycket svåra att diskutera, inte minst efter slaget om latinet för en cirka tio år sedan. Men med tanke på hur verkligheten ser ut, hur mycket mindre medelstilldelning humaniora har i Lund jämfört med landets största universitet inom detta område, så bör nog frågan tas upp igen. Vi har helt enkelt inte råd att ha samma bredd som i Uppsala och Stockholm. Frågan är bara vad vi har råd med. Men för att kunna komma fram till ett svar på den frågan måste den diskuteras.
torsdag 8 juni 2017
Storleken på hum-sam vid olika universitet
Har nyligen fått nys om SCB:s statistikdatabas för universitet och högskola. Här kan man få fram en del ganska intressanta siffror för hur mycket forskningsresurser som fördelas till universitet och högskolor inom olika ämnesområden. Slår man på alla samhällsvetenskapliga ämnen (inklusive juridik och olika ekonomiska vetenskaper som räknas in här) och alla humanistiska ämnen (exklusive konst som jag räknar bort i detta sammanhang) samt vilka ramanslag (fakultetsmedel) de erhållit vid olika universitet får man fram följande intressanta tabell för 2015:
(miljoner kr.) HUM SAM HUMSAM
1. Uppsala 260 1. Stockholm 366 1. Stockholm 597
2. Stockholm 231 2. Göteborg 361 2. Göteborg 547
3. Göteborg 186 3. Umeå 297 3. Uppsala 542
4. Lund 156 4. Uppsala 282 4. Lund 395
5. Umeå 81 5. Lund 239 5. Umeå 378
Här ska genast sägas att i dessa ramanslag ingår forskning i forskarutbildningar, men inte utbildning i forskarutbildningar eller avskrivningar. Men vad vi kan se här är mycket intressant. För även om Lunds universitet tillhör landets största när det gäller forskning generellt så är det långtifrån landets största när det gäller forskning inom humaniora och samhällsvetenskaper. Här är vi bara på fjärde respektive femte plats med en total storleksordning som motsvarar Umeås snarare än Uppsalas, Göteborgs eller Stockholms. Lund är klart distanserat av Uppsala och Stockholm som är cirka 50 procent större inom humaniora och Stockholm och Göteborg som är 50 procent större inom samhällsvetenskaper. Det som gäller i svenska forskningslandskapet i stort gäller alltså inte alls inom humaniora och samhällsvetenskap där Stockholm, Göteborg och Uppsala är de tre giganterna, medan Lund och Umeå är ungefär lika stora, men betydligt mindre än de tre största.
Om man nu utgår från samma databas och samma siffror, men istället för att undersöka ramanslag tar och tittar på samtliga finansieringskällor får vi följande tabell för 2015.
(miljoner kr.) HUM SAM HUMSAM
1. Uppsala 427 1. Göteborg 780 1. Stockholm 1065
2. Stockholm 351 2. Stockholm 714 2. Göteborg 1024
3. Lund 253 3. Umeå 570 3. Uppsala 923
4. Göteborg 244 4. Lund 502 4. Lund 755
5. Umeå 135 5. Uppsala 496 5. Umeå 705
En första reflektion är väl att ifrågasätta dessa siffror. Kan Umeå verkligen ha drygt 70 miljoner mer kronor på samhällsvetenskaplig fakultet än i Uppsala? Jo, kanske ändå med tanke på hur liten deras humanistiska verksamhet är i jämförelse.
För att undersöka hur skickliga ämnesområdena är på att attrahera tilläggsfinansiering tar jag nu kvoten mellan totala anslag och ramanslag, ett mått som anger utväxlingen på de statliga ramanslagen. Det ger följande tabell:
HUM SAM HUMSAM
1. Umeå 1,67 1. Göteborg 2,16 1. Lund 1,91
2. Uppsala 1,64 2. Lund 2,10 2. Umeå 1,87
3. Lund 1,62 3. Stockholm 1,95 3. Göteborg 1,87
4. Stockholm 1,52 4. Umeå 1,92 4. Stockholm 1,78
5. Göteborg 1,31 5. Uppsala 1,76 5. Uppsala 1,70
Som synes visar det sig nu att Lund och Umeå står sig ganska bra i konkurrensen om att attrahera tilläggsfinansiering av olika slag där också samhällsvetare i Göteborg utmärker sig liksom humanisterna i Uppsala. Faktiskt är Lund bäst på att attrahera tilläggsfinansiering i klassen där humanisters och samhällsvetares attraktionskraft läggs samman.
Vad framför allt dessa sifferövningar visar är att beviljandegrad hos externa finansiärer som ofta används som en måttstock på framgång, nu senast i Hans Ellegrens bok som jag kommenterade i inlägget före detta, måste vägas mot hur stora ramanslag man har. Gör man det går det att dra delvis andra slutsatser. Exempelvis visar Ellegren att humanister i Uppsala är mest framgångsrika hos Vetenskapsrådet eftersom de landar 21 procent av anslagen inom humaniora samtidigt som humanister i Stockholm får 16 procent och de i Lund 15 procent av anslagen inom forskningsämnesområdet. Vad mina siffror här visar är att den där typen av mätningar inte säger så mycket eftersom de inte tar hänsyn till hur stor de statliga ramanslagen till forskning är vid de olika universiteten. Tar man hänsyn även till detta framstår istället Lund och Umeå som ungefär lika skickliga humanister och samhällsvetare på att dra in tilläggsfinansiering. Min poäng är att det spelar roll hur stor fast bas man har att söka utifrån när man jämför framgångar hos forskningsfinansiärer.
(miljoner kr.) HUM SAM HUMSAM
1. Uppsala 260 1. Stockholm 366 1. Stockholm 597
2. Stockholm 231 2. Göteborg 361 2. Göteborg 547
3. Göteborg 186 3. Umeå 297 3. Uppsala 542
4. Lund 156 4. Uppsala 282 4. Lund 395
5. Umeå 81 5. Lund 239 5. Umeå 378
Här ska genast sägas att i dessa ramanslag ingår forskning i forskarutbildningar, men inte utbildning i forskarutbildningar eller avskrivningar. Men vad vi kan se här är mycket intressant. För även om Lunds universitet tillhör landets största när det gäller forskning generellt så är det långtifrån landets största när det gäller forskning inom humaniora och samhällsvetenskaper. Här är vi bara på fjärde respektive femte plats med en total storleksordning som motsvarar Umeås snarare än Uppsalas, Göteborgs eller Stockholms. Lund är klart distanserat av Uppsala och Stockholm som är cirka 50 procent större inom humaniora och Stockholm och Göteborg som är 50 procent större inom samhällsvetenskaper. Det som gäller i svenska forskningslandskapet i stort gäller alltså inte alls inom humaniora och samhällsvetenskap där Stockholm, Göteborg och Uppsala är de tre giganterna, medan Lund och Umeå är ungefär lika stora, men betydligt mindre än de tre största.
Om man nu utgår från samma databas och samma siffror, men istället för att undersöka ramanslag tar och tittar på samtliga finansieringskällor får vi följande tabell för 2015.
(miljoner kr.) HUM SAM HUMSAM
1. Uppsala 427 1. Göteborg 780 1. Stockholm 1065
2. Stockholm 351 2. Stockholm 714 2. Göteborg 1024
3. Lund 253 3. Umeå 570 3. Uppsala 923
4. Göteborg 244 4. Lund 502 4. Lund 755
5. Umeå 135 5. Uppsala 496 5. Umeå 705
En första reflektion är väl att ifrågasätta dessa siffror. Kan Umeå verkligen ha drygt 70 miljoner mer kronor på samhällsvetenskaplig fakultet än i Uppsala? Jo, kanske ändå med tanke på hur liten deras humanistiska verksamhet är i jämförelse.
För att undersöka hur skickliga ämnesområdena är på att attrahera tilläggsfinansiering tar jag nu kvoten mellan totala anslag och ramanslag, ett mått som anger utväxlingen på de statliga ramanslagen. Det ger följande tabell:
HUM SAM HUMSAM
1. Umeå 1,67 1. Göteborg 2,16 1. Lund 1,91
2. Uppsala 1,64 2. Lund 2,10 2. Umeå 1,87
3. Lund 1,62 3. Stockholm 1,95 3. Göteborg 1,87
4. Stockholm 1,52 4. Umeå 1,92 4. Stockholm 1,78
5. Göteborg 1,31 5. Uppsala 1,76 5. Uppsala 1,70
Som synes visar det sig nu att Lund och Umeå står sig ganska bra i konkurrensen om att attrahera tilläggsfinansiering av olika slag där också samhällsvetare i Göteborg utmärker sig liksom humanisterna i Uppsala. Faktiskt är Lund bäst på att attrahera tilläggsfinansiering i klassen där humanisters och samhällsvetares attraktionskraft läggs samman.
Vad framför allt dessa sifferövningar visar är att beviljandegrad hos externa finansiärer som ofta används som en måttstock på framgång, nu senast i Hans Ellegrens bok som jag kommenterade i inlägget före detta, måste vägas mot hur stora ramanslag man har. Gör man det går det att dra delvis andra slutsatser. Exempelvis visar Ellegren att humanister i Uppsala är mest framgångsrika hos Vetenskapsrådet eftersom de landar 21 procent av anslagen inom humaniora samtidigt som humanister i Stockholm får 16 procent och de i Lund 15 procent av anslagen inom forskningsämnesområdet. Vad mina siffror här visar är att den där typen av mätningar inte säger så mycket eftersom de inte tar hänsyn till hur stor de statliga ramanslagen till forskning är vid de olika universiteten. Tar man hänsyn även till detta framstår istället Lund och Umeå som ungefär lika skickliga humanister och samhällsvetare på att dra in tilläggsfinansiering. Min poäng är att det spelar roll hur stor fast bas man har att söka utifrån när man jämför framgångar hos forskningsfinansiärer.
fredag 2 juni 2017
Ellegrens bok
Det har skrivits en del om Hans Ellegrens bok Det svenska forskningslandskapet om beviljade och avslagna ansökningar hos Vetenskapsrådet mellan 2011 och 2015. Någon har kallat den egensinnig. Och onekligen handlar det om många tabeller och grafer på längden och på tvären. Men för den tålmodige och sifferintresserade finns här också en del intressanta saker att vaska fram.
För humanister och samhällsvetare kan man uppmärksamma att humanisterna i Uppsala har den högsta andelen beviljade anslag inom sitt forskningsämnesområde på hela universitetet, 21 procent av anslagen inom humaniora går till Uppsala samtidigt som 16 procent går till Stockholms universitet och 15 till Lunds universitet. Motsvarande siffror för naturvetenskap är att 18 procent av anslagen går till Uppsala följt av Lund som får 16 procent och Stockholm som får 14. Inom teknikvetenskaperna får KTH 27 procent av alla anslag, Chalmers 20 procent och Lund 19. Inom medicin och hälsa får Karolinska 42 procent av anslagen och Lund 17 procent. Inom samhällsvetenskaperna ligger Lunds universitet lite sämre till med endast 10 procent av anslagen.
I Uppsala utnyttjas dessa siffror förstås internt av humanisterna som kan argumentera för bättre stöd från universitetsledningen i och med att de har de största relativa framgångarna inom det egna fältet jämfört med andra forskningsämnesområden på universitet. I Lund kan humanisterna inte skryta på samma sätt. Men de kan faktiskt hävda att de är lika framgångsrika på någon procent när som naturvetare och medicinare och inte alls är långt efter de mest framgångsrika i Lund som är teknikvetenskaperna. Faktiskt står det klart efter en genomgång av statistiken att humanisterna i Lund bör sträcka på sig. Lite sämre går det för samhällsvetarna som alltså endast kapar åt sig tio procent av anslagen inom det egna forskningsämnesområdet. Allt detta gäller förstås endast Vetenskapsrådet och relativa siffror. Alla vet förstås att de absoluta talen är väldigt annorlunda eftersom anslagen är så mycket större inom medicin och teknik samtidigt som det inom dessa områden också finns så många fler forskningsfinansiärer att vända sig till. Det gäller förstås också, om än i mindre skala, naturvetenskaper och samhällsvetenskaper.
Tar man sedan i beaktande hur stor andel av ansökningarna inom humaniora som kommer från de olika lärosätena så ser det ut som om Lund klarar sig ungefär lika bra som Uppsala i konkurrensen inom det ämnesområdet. Det visar sig nämligen att humanister i Lund och i Uppsala har ungefär samma framgångar på Vetenskapsrådet om man tar hänsyn till hur många ansökningar som lämnas in från varje lärosäte. Istället framstår humanisterna vid Stockholms universitet som mest framgångsrika relativt hur stor andel av ansökningarna som kommer härifrån. Dessa insikter ger stöd för tanken att det förmodligen vore bra om fler lundahumanister bemödade sig med att söka anslag, något som ju också fakultetsledningen och många institutionsledningar aktivt försöker uppmuntra. Det verkar alltså som om de är på rätt spår i denna fråga.
För humanister och samhällsvetare kan man uppmärksamma att humanisterna i Uppsala har den högsta andelen beviljade anslag inom sitt forskningsämnesområde på hela universitetet, 21 procent av anslagen inom humaniora går till Uppsala samtidigt som 16 procent går till Stockholms universitet och 15 till Lunds universitet. Motsvarande siffror för naturvetenskap är att 18 procent av anslagen går till Uppsala följt av Lund som får 16 procent och Stockholm som får 14. Inom teknikvetenskaperna får KTH 27 procent av alla anslag, Chalmers 20 procent och Lund 19. Inom medicin och hälsa får Karolinska 42 procent av anslagen och Lund 17 procent. Inom samhällsvetenskaperna ligger Lunds universitet lite sämre till med endast 10 procent av anslagen.
I Uppsala utnyttjas dessa siffror förstås internt av humanisterna som kan argumentera för bättre stöd från universitetsledningen i och med att de har de största relativa framgångarna inom det egna fältet jämfört med andra forskningsämnesområden på universitet. I Lund kan humanisterna inte skryta på samma sätt. Men de kan faktiskt hävda att de är lika framgångsrika på någon procent när som naturvetare och medicinare och inte alls är långt efter de mest framgångsrika i Lund som är teknikvetenskaperna. Faktiskt står det klart efter en genomgång av statistiken att humanisterna i Lund bör sträcka på sig. Lite sämre går det för samhällsvetarna som alltså endast kapar åt sig tio procent av anslagen inom det egna forskningsämnesområdet. Allt detta gäller förstås endast Vetenskapsrådet och relativa siffror. Alla vet förstås att de absoluta talen är väldigt annorlunda eftersom anslagen är så mycket större inom medicin och teknik samtidigt som det inom dessa områden också finns så många fler forskningsfinansiärer att vända sig till. Det gäller förstås också, om än i mindre skala, naturvetenskaper och samhällsvetenskaper.
Tar man sedan i beaktande hur stor andel av ansökningarna inom humaniora som kommer från de olika lärosätena så ser det ut som om Lund klarar sig ungefär lika bra som Uppsala i konkurrensen inom det ämnesområdet. Det visar sig nämligen att humanister i Lund och i Uppsala har ungefär samma framgångar på Vetenskapsrådet om man tar hänsyn till hur många ansökningar som lämnas in från varje lärosäte. Istället framstår humanisterna vid Stockholms universitet som mest framgångsrika relativt hur stor andel av ansökningarna som kommer härifrån. Dessa insikter ger stöd för tanken att det förmodligen vore bra om fler lundahumanister bemödade sig med att söka anslag, något som ju också fakultetsledningen och många institutionsledningar aktivt försöker uppmuntra. Det verkar alltså som om de är på rätt spår i denna fråga.
Fakultet kontra institution
Vi har på humanistiska fakulteten vid Lunds universitet en resursfördelningsprincip som är i det närmaste unik för Sverige. Till institutionerna fördelas endast det nödvändigaste medlen för att täcka lönerna för forskningsandelar i tjänsterna liksom grundutbildningsmedel enligt hås och håp. Handlar det om doktorandtjänster eller post-doc.tjänster eller andra typer av forsknings- och undervisningsresurser som inte ligger inom ramen för tillsvidareanställningar så sker alla utlysningar på fakultetsnivå. Institutionerna har oftast väldigt lite lösa resurser och kan inte utlysa doktorander eller andra tillfälliga anställningar själva. Endast om någon har externa medel eller sparade medel kan dessa ligga till grund för initiativ på institutionsnivå.
Detta innebär att alla tjänster som bestrids av fakultetsmedel, även doktorandtjänster och tillfälliga anställningar som post-doc. eller liknande, bestäms och annonseras av fakulteten. En institution kan inte utan mycket välfyllda kassakistor fatta några beslut om att lysa ut det som upplevs som ett behov i den specifika miljön. Vill fakulteten lysa ut 15 doktorandtjänster ställer sig alla institutioner snällt i kö även om de i lokalt kanske har större behov av en post-doc. Och tvärtom om det annonseras tre post-doc. På alla andra fakulteter i landet fördelas medlen ut på institutionerna som fattar egna beslut om vad pengarna bäst används till.
Detta unika förhållande i Lund har jag länge tyckt är fel. För mig har det varit självklart att institutionerna är bäst lämpade att bestämma över hur resurserna bäst används på lokal nivå. Men häromdagen träffade jag en kollega från Uppsala som tvärtom klagade över att de där fördelade ut medlen till institutionerna och på fakultetsnivå hade alldeles för lite medel för olika satsningar som de kanske såg ett behov av. Det handlade då inte om spridda eller regelbundna skurar av tillfälliga tjänster som här utan satsningar på vissa institutionsövergripande teman som man såg var bra eller hade potential. Sådant är det ju alldeles inte tal om här i Lund.
Det fick mig att fundera lite. I Uppsala har de nämligen bra mycket mer resurser på Humanistisk fakultet än här i Lund. Som min kollega sa, "Pengar är inget problem." Kanske är det så att det i goda tider med resursöverskott kan det vara smart att lämna mer medel på fakultetsnivå för olika satsningar samtidigt som man i dåliga tider gör bäst i att fördela ut medel på institutionerna eftersom de knappast ändå räcker till något betydelsefullt på fakultetsnivå. I alla händelser verkar det huvudlöst att göra som vi i Lund, ha dålig ekonomi och bestämma på fakultetsnivå om det är doktorander, post-docs eller något annat som det ska användas till. På fakultetsnivå ska institutionsövergripande satsningar göras om det finns medel till det. Annars ska allt ut till institutionerna. Det är ju där man vet bäst hur pengarna kommer till bäst nytta.
Detta innebär att alla tjänster som bestrids av fakultetsmedel, även doktorandtjänster och tillfälliga anställningar som post-doc. eller liknande, bestäms och annonseras av fakulteten. En institution kan inte utan mycket välfyllda kassakistor fatta några beslut om att lysa ut det som upplevs som ett behov i den specifika miljön. Vill fakulteten lysa ut 15 doktorandtjänster ställer sig alla institutioner snällt i kö även om de i lokalt kanske har större behov av en post-doc. Och tvärtom om det annonseras tre post-doc. På alla andra fakulteter i landet fördelas medlen ut på institutionerna som fattar egna beslut om vad pengarna bäst används till.
Detta unika förhållande i Lund har jag länge tyckt är fel. För mig har det varit självklart att institutionerna är bäst lämpade att bestämma över hur resurserna bäst används på lokal nivå. Men häromdagen träffade jag en kollega från Uppsala som tvärtom klagade över att de där fördelade ut medlen till institutionerna och på fakultetsnivå hade alldeles för lite medel för olika satsningar som de kanske såg ett behov av. Det handlade då inte om spridda eller regelbundna skurar av tillfälliga tjänster som här utan satsningar på vissa institutionsövergripande teman som man såg var bra eller hade potential. Sådant är det ju alldeles inte tal om här i Lund.
Det fick mig att fundera lite. I Uppsala har de nämligen bra mycket mer resurser på Humanistisk fakultet än här i Lund. Som min kollega sa, "Pengar är inget problem." Kanske är det så att det i goda tider med resursöverskott kan det vara smart att lämna mer medel på fakultetsnivå för olika satsningar samtidigt som man i dåliga tider gör bäst i att fördela ut medel på institutionerna eftersom de knappast ändå räcker till något betydelsefullt på fakultetsnivå. I alla händelser verkar det huvudlöst att göra som vi i Lund, ha dålig ekonomi och bestämma på fakultetsnivå om det är doktorander, post-docs eller något annat som det ska användas till. På fakultetsnivå ska institutionsövergripande satsningar göras om det finns medel till det. Annars ska allt ut till institutionerna. Det är ju där man vet bäst hur pengarna kommer till bäst nytta.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)