Avskedsföreläsning

Min handledare har nyligen gått i pension. Veckan före höll han en avskedsföreläsning, en tradition på vissa håll, men kanske inte så ofta i Lund har jag fått känslan av. Men föreläsningen är mycket bra.  Skickligt väver han ihop sin egna professionella bana (och personliga) med sina forskningsintressen. Det som framför allt slår mig är hur hans forskningsintressen emanerar ur problem som han identifierat i tidigare projekt. På så sätt blir hans forskargärning tydligt kumulativ. Kanske är detta något av en efterhandskonstruktion, men inte bara.

Om jag jämför med mig själv så kan jag konstatera att jag är en helt annan forskartyp. Jag har sysslat med en mängd olika frågor inom en rad områden. Ofta har nog dessa varit beroende av att jag blivit intresserad av projekt som andra hållit på med och som jag blivit engagerad i. Nu senast intresserar jag mig för ESS historia, en tydlig konsekvens av att jag flyttat till Lund. I alla fall har detta inneburit att jag hela tiden varit tvungen att lära om från början. Min gamla handledare har istället kunnat lägga resultat på resultat på ett helt annat sätt. Kanske har jag i någon mening blivit bredare. Kanske har jag i en annan mening förblivit en mångsidig charlatan.

I alla fall inser jag hur sällan jag reflekterat över hur jag är som forskartyp. Nog har jag tidigare insett att jag knappast är den forskare som specialiserat mig, utan istället genom mina breda intressen hellre lär mig om något nytt än formulerar nya mer avancerade frågor om något som jag redan sysslat med. Men jag har ändå inte tänkt särskilt ofta på vilka konsekvenser detta fått mer långsiktigt, över tio eller tjugo år. Och sedan när det väl slår en vad det inneburit är det för sent att göra något åt saken. Inte för att jag ångrar mig. Det gör jag inte. Men för att det hade varit kul att se vad man kunnat göra om man hållit fast i forskningsfrågor som tydligare formulerats inom ett och samma fält.

Priviligierad

På denna blogg har jag genom åren klagat mycket på olika saker som jag upplevt som fel eller mindre bra. Smått som stort. Allt för sällan har jag reflekterat över hur bra jag och många andra fast- och heltidsanställda forskare och lärare har det på universitetet. Men så är det. Få eller inga andra professionella eller yrkesutövare har så fantastiska villkor för att få syssla med så roliga arbetsuppgifter. Det insåg jag redan som doktorand och lovade då mig själv att aldrig, aldrig bli en försurad akademiker som bara klagar oavsett om jag någonsin lyckades få en fast anställning eller inte. Kanske har jag trots allt misslyckats med den föresatsen?

Vad det handlar om är väl att hela tiden försöka påminna sig själv om att det trots allt inte gör så mycket om man inte fick det eller det anslaget, det eller det jobbet, så länge man ändå kan få fortsätta undervisa eller forska. Jag har även arbetat utanför universitet och högskola under några perioder efter doktorsexamen och då gjort mitt bästa för att hitta tid till forskning även om det är svårt och kräver oändligt med uthållighet.

Träffade här om veckan en disputerad humanist som nu arbetar som gymnasielärare som har just den situationen, att hon försöker finna tid till att forska efter arbetstidens slut. Fram till 1940-och 50-talen var en lektorstjänst vid läroverk huvudspåret för de fåtaliga som disputerade. Men i takt med att högskolesektorn och den högre utbildningen expanderade under efterkrigstiden verkar det som om andelen disputerade som kunnat fortsätta en akademisk karriär ökat i takt med att antalet disputerade skjutit i höjden, onekligen ett intressant samband som jag inte vet om det finns belagt i någon studie. Vad jag däremot hittat genom att titta på olika studier under de senaste tio åren är att andelen som arbetar utanför universitet och högskola efter disputation verkar ha gått ned från knappa 40 procent 2000 till dryga 30 procent för dem som disputerade några år in på 2000-talet. Men detta är extremt osäkert eftersom jag bygger siffrorna på olika studier, två från 2006, en från 2012 och en från 2015, med olika underlag. Min gissning är i alla fall att andelen disputerade som kan arbeta vid universitet och högskola kommer att fortsätta minska generellt även om det kan finnas undantag inom vissa ämnen.

Det innebär att vi som fortsatt kan arbeta vid universitet och högskola om möjligt blir ännu mer priviligierade. Och att det följaktligen finns ännu starkare skäl för oss att undvika att bli försurade. Jag får fortsätta jobba på det.

Akribi

Idag har tre forskare vid Malmö högskola skrivit en mycket angelägen debattartikel om sexuella trakasserier i Sydsvenskan. Jag tror deras slutsatser är helt och hållet riktiga, att problemlösningen kräver omfattande attitydförändringar hos både män och kvinnor. Här finns knappast något kontroversiellt överhuvudtaget.

Men det finns en liten detalj som jag började fundera över och som rör problemen med att använda illa redovisade undersökningar. Nu ska genast sägas att huvuddelen av artikeln bygger på en enkätundersökning vid Malmö högskola som jag inte tittat på alls och som jag inte har någon anledning att ifrågasätta överhuvudtaget.

Däremot refererar forskarna inledningsvis en annan undersökning gjord av tidskriften Runner's World. Den undersökning lämnar en hel del frågor öppna. Undersökningen är nämligen ingen enkätundersökning utan istället en sådan där undersökning där läsare (och andra antar jag) fått möjlighet att fylla i en webbenkät. Risken att det finns en överrepresentation av särskilt engagerade är välkänd i sådan här sammanhang. Skälen är många och goda att ifrågasätta om svaren på webbenkäten speglar de svarandes erfarenheter.

I denna undersökning deltog hur som helst 1.200 svenska löpare. Här framgår vidare att 50 procent av de kvinnliga läsarna utsatts för trakasserier eller hot under en löprunda. Men det framgår ingenstans det bara är läsare som fyllt i webbenkäten. Men okey, det kan ju faktiskt ha varit så att det fanns en ruta att klicka i där man skrev om man var läsare eller inte. Eller kanske låg enkäten bakom en inloggning som endast läsare hade tillgång till. Det är möjligt att denna siffra stämmer.

Fortsatt i Runner's Worlds artikel refereras en mängd siffror som gäller kvinnor. En av dem är att nästan 90 procent av kvinnorna i studien vidtagit någon säkerhetsåtgärd. Här finns också en ruta där siffror från undersökningen redovisas på totalen, inte uppdelat i svar från män och kvinnor. Här framgår att 88 procent av det totala antalet svarande uppgivit att de vidtagit en åtgärd för att känna sig säkrare.  Eftersom undersökningen är extremt illa redovisade går detta inte att avgöra med säkerhet, men siffrorna i texten och i sifferrutan är svåra att få ihop. Om sifferrutan redovisar samtliga svar stämmer inte textens påståenden som bara gäller kvinnliga svarande. Om sifferrutan endast gäller svar från kvinnor är det konstigt att detta inte skrivs uttryckligen utan det istället i slutet av rutan står att 1.222 personer deltog. (Hur Runner's World vet att 22 av dessa inte var löpare framgår inte heller.)

I debattartikeln i Sydsvenskan återkommer påståendena från Runner's Worlds webbundersökning. De tre forskarna hävdar att artikeln "visade" att nästan 90 procent av kvinnorna i undersökningen "vidtagit någon åtgärd för att känna sig tryggare." Det är som sagt möjligt att det stämmer. Men det finns stor risk att det är fel. Om siffran istället gäller samtliga deltagare i undersökning som antyds i sifferrutan är det snarare rimligare att tro att det är fler än 90 procent av kvinnorna som svarade som vidtagit någon säkerhetsåtgärd.

Min poäng är inte att ifrågasätta debattartikelns innehåll. Det finns knappast någon anledning till det. Däremot tycker jag att det är värt att diskutera hur vi forskare använder olika resultat i olika sammanhang. Exempelvis tycker jag att forskare inte bör referera webbundersökningar överhuvudtaget eftersom underlaget är så osäkert. Mitt intryck av Runner's World undersökning är att det är svårt att avgöra om det är löpare, läsare eller personer som svarat på enkäten trots att alla dessa beskrivningar används. Det är ännu svårare att avgöra om det verkligen är 1.222 personer som deltagit eftersom det inte klargörs någonstans om webbenkäten varit öppen eller endast för dem som kan logga in med konto. Men tanke på hur illa redovisad undersökningen tycker jag att forskare bör avhålla sig från att använda den överhuvudtaget. Enda undantaget skulle möjligen vara om den motsäger de egna resultaten, men även då är det tveksamt.

Min poäng är att vi forskare bör vara mycket noggranna med hur vi använder olika undersökningar också när vi uttalar oss i media. God akribi är ett ansvar vi har mot forskarsamhället och något som är särskilt viktigt i dessa tider av faktaresistens och alternativa fakta. Inte minst gäller det så angelägna frågor som sexuella trakasserier. Risken finns alltså att webbundersökningens påstående att knappt 90 procent av de kvinnliga svarande vidtagit säkerhetsåtgärder är för låg. Men det är som sagt mycket oklart. I det specifika fallet med debattartikeln finns ingen anledning att ifrågasätta slutsatserna som till stora delar bygger på en helt annan undersökning. Men argumentationen hade vunnit ytterligare på undvika en av allt att döma undermåligt redovisad undersökning.