JO

Nej, nu börjar det bli lite löjligt. JO-anmälningarna haglar inom akademin. Men till vilken nytta? Annat än att ge anmälarna medial uppmärksamhet. Senaste JO-anmälan står tre uppsalaforskare för i fredagens forskningspolitiska inlägg på DN debatt. I falsett trumpetar de här att de JO-anmäler regeringen för att den senaste forskningspolitiska propositionen strider mot högskolelagens påbud om forskningsfrihet (1992:1434, §6).

Inte heller jag är överförtjust i senaste forskningsproppens olika förslag för att finansiera vissa forskningsinriktningar på bekostnad av andra. Samtidigt inser jag att det faktiskt står vår folkvalda regering fritt att finansiera viss forskning och inte annan. Lika fritt som det står oss forskare att strunta i det. Så har det alltid varit, i alla fall så länge det funnits forskningspropositioner, alltså sedan 1980-talet.

Om nu uppsaladebattörerna finner det så lagvidrigt att regeringen vill finansiera vissa forskningsinriktningar, varför anmälde de inte forskningspropositionen 2008 då hela 1,315 miljarder kronor årligen anslogs för ett antal strategiska forskningsområden inom mycket väl definierade och avgränsade fält? Detta var om möjligt ett ännu större ingrepp i forskningsfriheten enligt uppsalaforskarnas sett att se även om det stod varje universitet och högskola fritt att delta med en ansökan om strategiskt forskningsområde. Handlar det om att det den gången var en borgerlig regering och inte en socialdemokratisk som kom med förslaget? Eller handlar det om att det i forskningsproppen från 2016 är mer samhällsvetenskaplig forskning än vanligt som lyfts fram? (Detta sista kanske ändå lite mindre troligt med tanke på att en av uppsalaforskarna själv är statsvetare.) Jag har i alla fall svårt att hitta andra förklaringar till denna obalans i debattörernas anmälningsiver.

Jag tycker att det är lite pinsamt att man tar till storsläggan som en JO-anmälan när argumenten tryter även om det är ett gammalt välkänt trick. Om du har tunt på fötterna, bär en röd kavaj.