Rapport från ett projekt

Allt för sällan skriver jag i bloggen om min egen forskning. Det är ju lite konstigt med tanke på att det trots allt upptar det mesta av min arbetstid. Jag tror själv att det beror på, möjligen falsk, blygsamhet. Jag tänker att det nog inte är så viktigt.

Nu ska jag i alla fall ge en liten rapport. Det är nu inte originalfynd utan istället ett referat ur en bok av  uppsalaidéhistorikern Karin Johannisson, Det mätbara samhället, som kom för snart trettio år sedan. Den handlar bland annat om det svenska Tabellverket som var ett organisatoriskt resultat av försök under 1700-talet att räkna den svenska befolkningen under devisen "the more the merrier". Grundtanken vid den här tiden var att en stor befolkning var bra för landets välmåga eftersom den, om den bara arbetade hårt och gudfruktigt, bidrog till att höja handelsbalansen och fäderneslandets materiella och andliga standard.

Inom diskursen ingick också beräkningar om hur stor folkmängden i Sverige och Finland potentiellt skulle kunna vara. Här verkar olika författare ha övertrumfat varandra med optimistiska bud. Någon föreslog lite försiktigt 9 miljoner och någon annan höjde budet till 10. Mer framåt skriftställare ställde prognoserna betydligt högre, från 20 miljoner över 26, 27  och 29 miljoner till vinnaren som efter beräkningar hävdade att landet kunde rymma 30 miljoner innevånare som skulle kunna bidra till en rikedom nästan ofattbar stor. Och detta i en tid, ska man ha klart för sig, då samtidens beräkningar pekade mot en befolkning om ungefär 2,1 miljoner och dagens beräkningar brukar anges som cirka 2,2 miljoner. De mest optimistiska beräkningarna handlade alltså om cirka 15 gånger den existerande folkmängden.

Och varför tycker jag att detta är så spännande. Jo, för vi lever i en tid då liknande resonemang förs med bakgrund mot den så kallade flyktingkrisen. Jag skriver så kallade eftersom det enligt min och många andras mening inte skulle vara några problem för Europa att ta emot alla de flyktingar som vill komma hit om vi bara fördelade dem mellan oss. Den flyktingkris som det har talats om i Sverige har ju snarare handlat om att vi inte har haft resurser att ta hand om dem som kommer på en gång, att det funnits en brist när det gäller administrativ kapacitet i mottagningstopparna och en mer generell brist på bostäder som ju kräver lite längre tidshorisonter för att komma till rätta med.

Även idag diskuteras hur stor befolkning vårt avlånga land kan tänkas rymma. Det finns uppgifter som i och för sig inte är att lita på, men jag refererar dem här i alla fall eftersom de ändå ger någon slags storleksordning om var bedömningarna ligger idag. En del moderatare bedömningar ligger på 30-50 miljoner med avseende på Sveriges storlek och ekonomiska förutsättningar och med på det hela taget positiva effekter. Andra har hävdat 80 miljoner. Rekordet har satts av Torbjörn Björkman som har extrapolerat Nederländernas befolkningstäthet och då, i mitten av 1990-talet, kommit fram till att Sverige rent utrymmesmässigt kan rymma 160 miljoner. Notera att det är bara lite mer än 15 gånger den existerande folkmängden.

Det intressanta är att en debatt som jag trodde var död faktiskt lever och försiggår på samma premisser som den gjorde under 1700-talet. Frågorna har väl vridits lite från att gälla hur många man kan pressa in till hur många som det är nationalekonomiskt lönsamt eller försvarbart att ta emot och härbärgera. Men på det hela taget handlar det om spekulationer på lösa boliner om hur många människor kan få plats utan att egentligen diskutera de riktigt avgörande frågorna, nämligen vilka människor handlar det om och hur ska deras liv ordnas i denna vår alltjämt ganska extrema miljö för mänsklig bosättning.

Både på 1700-talet och idag handlar debatten om det som kan diskuteras på ett (för) enkelt sätt, nämligen siffror. Hur många kan landet rymma? Hur många kan vi ta emot? Den svårare, men helt avgörande frågan avstår vi tyvärr allt för ofta från, nämligen hur ska vi organiseras oss för att på bästa möjliga sätt ta tillvara på de erfarenheter och kompetens de som vill komma hit kan bidra med och hur kan vi på bästa sätt se till att de vill stanna här. Dessa frågor var inte aktuella på 1700-talet eftersom man trodde sig veta svaret, hårt arbete och fattigdom. Idag ser svaren annorlunda ut även om förvånansvärt många fortfarande anser att hårt arbete och fattigdom är minimikrav som bör ställas på de som flytt till Sverige. Jag tror dock att de flesta av oss inser att detta inte längre är en hållbar hållning utan att problemet kräver mer seriös och systematisk analys. Kanske är just sådana insikter tecknen på det som vi brukar kalla samhällsutveckling.

April i akademin

Det är april och det märks. Att arbeta som lärare och forskare på ett universitet innebär alltid en salig blandning av uppgifter. Men april tycks värre än någon annan månad. Igår skrev jag på en text med anledning av mitt externfinansierade forskningsprojekt. Utöver det skrev jag på ett sakkunnigutlåtande för en doktorandtjänst och lyckades dessutom skriva ihop fyra populära sidor för en universitetsintern beställning för kommunikationsenheten. Då har jag ändå inte nämnt handledningen av en praktikant, onsdagslunchen med kolleger och alla de vanliga eposten om möten och resor. Och detta på en av de få dagar i almanackan som var ren från möten, föreläsningar eller andra tids- och lokalbundna åtaganden.

Jag vet att det finns strategier för att inte hela tiden känna det som att man kastas mellan olika uppdrag med helt olika syften och villkor. Att det blir så här splittrat kan alltså inte lastas någon annan än mig själv. Det är väl just den insikten som gör mig så frustrerad.

Vi måste tala om metod

En kollega som är aktiv i medier har nyligen fått utstå en hel del kritik för en krönika i Göteborgs-Posten som rättats inte färre en fem gånger på grund av faktafel. Det är naturligtvis aldrig bra när en forskare beslås med fel. Samtidigt måste vi alla medge att det är mänskligt att fela, errare humanum est. Vem kan ta ett steg fram, höja armen och svära att jag har aldrig gjort fel? Inte jag i alla fall.

Men när fel görs är vi sällan behjälpta om vi nöjer oss med korrigeringar och ursäkter, i synnerhet inte om de är halvhjärtade. Om vi däremot diskuterar igenom hur felen har kunnat uppkomma så finns chanser till lärdomar för oss alla. Ur det perspektivet är det förstås begripligt, men också beklagligt, att varken Göteborgs-Posten eller skribenten hittills velat ta upp diskussionen.

För empiri, som felen grundade sig i i det här fallet, är inte lätt. Att hamna snett i statistiska uppgifter, att tolka dem fel eller att förstå dem fel, kan vem som helst drabbas av. Att göra rätt kräver träning i att hantera faktauppgifter, kvantitativa eller kvalitativa, vilka det nu kan handla om. Hantera empiri är faktiskt nästan lika svårt som att tänka rationellt utan felsteg. Vad jag menar är att forskare som är vana vid att fundera mycket på rationella problem väl inser svagheter med olika resonemang och kanske har svårt att erkänna svårigheterna med empiriskt arbete likaväl som utpräglade empiriker nog ofta underskattar svårigheterna med teoretiskt arbete.

Nu känner jag inte forskaren i fråga och vet inte vilka olika metodologiska erfarenheter denne har. Min gissning är ändå att det här har handlat om för lite metodologisk träning. Det är lätt att läsa en rapport med statistik inför en krönika i dagspressen på ett sätt som kanske inte riktigt hade hållit i en vetenskaplig publikation. Men i dagens värld, med sociala medier och en alltid lika hungrig kritikerskara, kommer det att uppmärksammas om det finns brister även om texten inte utsätts för peer review.

Det är i grunden bra att vi alla måste vara beredda på att diskutera våra misstag och felsteg. I synnerhet gäller det forskare som nyligen har haft rektorsmedel för att förstärka kommunikationen inom etikområdet (Dnr STYR 2014/1227), forskare som skrivit en monografi om konsten att ta ansvar. För kanske går ansvar ibland utöver att be om ursäkt för beklagliga sakfel. Kanske handlar det ibland om att våga diskutera också sånt som kan vara svårt. Då blir det betydligt lättare att göra det gudomliga, ignoscere divinum, att förlåta.