Horace lärdomar

Alla diskuterar idag Horace och Ebba. Osmakligt förstås och jag vill inte på något sätt bidra till detta mediespektakel. Det som är så förbluffande är bara att individerna, privatpersonerna, inte verkar vilja hejda sig och tänka: "Jag är för bra för detta." Två kloka människor har tappat koncepterna så till den milda grad att de nu bara verkar sjunka lägre och lägre.

Visst måste två akademiker och intellektuella få komma ut med skönlitterära verk om ett allmänmänskligt dilemma. Och visst är det säkert en tillfällighet att de båda kommer ut nästan samtidigt. Sånt kan hända. Men det är inte det jag menar.

Vad jag istället är ute efter hur korrumperande medierna verkar vara. Jag tänker i första hand på Horace som för inte så länge sedan hudflängdes rejält för sina insatser i ett bildningsprogram i Sveriges Television. Jag har inte sett det själv. Trailarna räckte för att jag skulle tappa intresset. Men om recensionerna och kommentarerna stämmer så antyder de problemen med att som intellektuell ställa upp i TV. Du förlorar fullständigt kontrollen över den bild som förmedlas av dig.

Så här i efterhand kan ingen veta hur inspelningen av programmet med Horace och Liv gick till utom de som var inblandade. Resultatet diskuteras ändå som om det speglar eller rent av förmedlar en trovärdig bild av privatpersonerna Horace och Livs sätt att vara. Men det som syns i rutan säger inget om de personligheter som finns bakom karaktärerna. Allt går att klippa och redigera. Du blir en annan.

Ändå är det alltså Horace och Liv som privatpersoner som diskuteras i kommentarer och recensioner. Han är si och hon är så. Men hur de är kan vi inte veta genom TV lika lite som vi kan lära oss något om Horace och Ebbas förhållande genom de böcker de nu kommer ut med. På grundval av programmet kan vi bara diskutera hur de har framställts av TV-makare. Det som visas upp är bara redigerade karaktärer.

Med den insikten blir det obegripligt att kloka och intelligenta människor ställer upp på den typen av TV-program. De kan ju inte ha en aning om hur det kommer att se ut och tas emot på parnassen. Här finns allt att förlora, knappt något att vinna.

På samma sätt blir intervjun av Horace i SvD en skrämmande påminnelse om att man som kunnig på en sak, i det här fallet litteratur, aldrig ska ge sig och diskutera något annat i media. Här framställs Horace idéer om relationskriser som befängda, inte ens amatörmässiga. Och det säger jag som nog kan mycket mindre än honom om saken.

Tillsammans blir allt ett memento om att vara stolt inför media. Inte för att jag någonsin hamnat i något dilemma. Men vem vet. En dag kanske det finns en fråga där om att ställa upp på något som ligger utanför ens kunskapsområde. Då gäller det att minnas vad Horace lärt oss. Säg nej.