European Strategy Forum on Research Infrastructures (ESFRI) är en europeisk organisation som regelbundet formulerar en så kallad roadmap för stora europeiska forskningsinfrastrukturer. Det handlar om att prioritera olika europeiska samarbetsprojekt för att skapa stora och dyra forskningsanläggningar som inte kan finansieras av enskilda länder. Självklart är också Europakommissionen en viktig samarbetspartner i dessa fall.
ESS var med på den allra första roadmap som ESFRI formulerade för drygt tio år sedan och har sedan dess varit ett högprioriterat projekt. Faktiskt kan ESFRI sägas ha räddat ESS när det hängde på repen efter det att tyskarna dragit sig ur samarbetet mot slutet av 2002. Men det är en annan historia.
För snart tre veckor sedan kom ESFRI med en ny roadmap för 2016 och självklart var ESS med. En nyhet i år är att ESFRI gör en uppdelning mellan projekt, alltså forskningsinfrastrukturer på planeringsstadiet som ännu inte är finansierade, och landmarks som är forskningsinfrastrukturer som är finansierade och som håller på att realiseras. ESS är en landmark.
Det som är intressant är dock att de geografiska tyngdpunkterna som utkristalliseras i den senaste ESFRI roadmap. Av samtliga landmarks är de dyraste ESS om 1890 miljoner euro, XFEL i Hamburg om 1490 miljoner euro, Jules Horowitz reaktor i Cadarache i södra Frankrike om 1000 miljoner euro där också den interkontinentala fusionsanläggningen ITER är under uppbyggnad för bra mycket mer pengar än så och Extremely Large Telescope som byggs i Chile för 1000 miljoner euro. Nästa landmark på listan över de dyraste är i storleksordningen 500 miljoner euro och alltså betydligt billigare än dessa fyra bjässar.
Vad säger nu detta? Jo, att det verkar som om två geografiska tyngdpunkter för stora forskningsinfrastrukturer börjar utkristallisera sig i Europa. En i södra Frankrike, i Provence där Cadarache ligger, och en i öresundsområdet med ESS i Lund, XFEL i Hamburg där även lilleputtarna i sammanhanget, MAX IV och DESY bidrar till tyngdpunkten.
Det klart att det ju även finns andra liknande tyngdpunkter, exempelvis Harwell i södra England utanför Oxford där ju neutronkällan ISIS och synkrotronanläggningen Diamond finns eller i Grenoble där ESRF och ILL finns. Till detta kommer självklart CERN som man ju aldrig får glömma i dessa sammanhang. Men om de nya anläggningarna som är under uppbyggnad blir så lyckade som ESFRI och andra intressenter hoppas och lovar så är det inte omöjligt att Europas stora forskningstyngdpunkter om tio till femton år kommer att ligga vid Öresund och i Provence. Den som lever får som vanligt se.
De åsikter som uttrycks här är mina egna och representerar inte på något sätt Lunds universitets e
De åsikter som uttrycks här är mina egna och representerar inte på något sätt Lunds universitets eller någon annan myndighets ställningstaganden.
tisdag 29 mars 2016
onsdag 23 mars 2016
Horace lärdomar
Alla diskuterar idag Horace och Ebba. Osmakligt förstås och jag vill inte på något sätt bidra till detta mediespektakel. Det som är så förbluffande är bara att individerna, privatpersonerna, inte verkar vilja hejda sig och tänka: "Jag är för bra för detta." Två kloka människor har tappat koncepterna så till den milda grad att de nu bara verkar sjunka lägre och lägre.
Visst måste två akademiker och intellektuella få komma ut med skönlitterära verk om ett allmänmänskligt dilemma. Och visst är det säkert en tillfällighet att de båda kommer ut nästan samtidigt. Sånt kan hända. Men det är inte det jag menar.
Vad jag istället är ute efter hur korrumperande medierna verkar vara. Jag tänker i första hand på Horace som för inte så länge sedan hudflängdes rejält för sina insatser i ett bildningsprogram i Sveriges Television. Jag har inte sett det själv. Trailarna räckte för att jag skulle tappa intresset. Men om recensionerna och kommentarerna stämmer så antyder de problemen med att som intellektuell ställa upp i TV. Du förlorar fullständigt kontrollen över den bild som förmedlas av dig.
Så här i efterhand kan ingen veta hur inspelningen av programmet med Horace och Liv gick till utom de som var inblandade. Resultatet diskuteras ändå som om det speglar eller rent av förmedlar en trovärdig bild av privatpersonerna Horace och Livs sätt att vara. Men det som syns i rutan säger inget om de personligheter som finns bakom karaktärerna. Allt går att klippa och redigera. Du blir en annan.
Ändå är det alltså Horace och Liv som privatpersoner som diskuteras i kommentarer och recensioner. Han är si och hon är så. Men hur de är kan vi inte veta genom TV lika lite som vi kan lära oss något om Horace och Ebbas förhållande genom de böcker de nu kommer ut med. På grundval av programmet kan vi bara diskutera hur de har framställts av TV-makare. Det som visas upp är bara redigerade karaktärer.
Med den insikten blir det obegripligt att kloka och intelligenta människor ställer upp på den typen av TV-program. De kan ju inte ha en aning om hur det kommer att se ut och tas emot på parnassen. Här finns allt att förlora, knappt något att vinna.
På samma sätt blir intervjun av Horace i SvD en skrämmande påminnelse om att man som kunnig på en sak, i det här fallet litteratur, aldrig ska ge sig och diskutera något annat i media. Här framställs Horace idéer om relationskriser som befängda, inte ens amatörmässiga. Och det säger jag som nog kan mycket mindre än honom om saken.
Tillsammans blir allt ett memento om att vara stolt inför media. Inte för att jag någonsin hamnat i något dilemma. Men vem vet. En dag kanske det finns en fråga där om att ställa upp på något som ligger utanför ens kunskapsområde. Då gäller det att minnas vad Horace lärt oss. Säg nej.
Visst måste två akademiker och intellektuella få komma ut med skönlitterära verk om ett allmänmänskligt dilemma. Och visst är det säkert en tillfällighet att de båda kommer ut nästan samtidigt. Sånt kan hända. Men det är inte det jag menar.
Vad jag istället är ute efter hur korrumperande medierna verkar vara. Jag tänker i första hand på Horace som för inte så länge sedan hudflängdes rejält för sina insatser i ett bildningsprogram i Sveriges Television. Jag har inte sett det själv. Trailarna räckte för att jag skulle tappa intresset. Men om recensionerna och kommentarerna stämmer så antyder de problemen med att som intellektuell ställa upp i TV. Du förlorar fullständigt kontrollen över den bild som förmedlas av dig.
Så här i efterhand kan ingen veta hur inspelningen av programmet med Horace och Liv gick till utom de som var inblandade. Resultatet diskuteras ändå som om det speglar eller rent av förmedlar en trovärdig bild av privatpersonerna Horace och Livs sätt att vara. Men det som syns i rutan säger inget om de personligheter som finns bakom karaktärerna. Allt går att klippa och redigera. Du blir en annan.
Ändå är det alltså Horace och Liv som privatpersoner som diskuteras i kommentarer och recensioner. Han är si och hon är så. Men hur de är kan vi inte veta genom TV lika lite som vi kan lära oss något om Horace och Ebbas förhållande genom de böcker de nu kommer ut med. På grundval av programmet kan vi bara diskutera hur de har framställts av TV-makare. Det som visas upp är bara redigerade karaktärer.
Med den insikten blir det obegripligt att kloka och intelligenta människor ställer upp på den typen av TV-program. De kan ju inte ha en aning om hur det kommer att se ut och tas emot på parnassen. Här finns allt att förlora, knappt något att vinna.
På samma sätt blir intervjun av Horace i SvD en skrämmande påminnelse om att man som kunnig på en sak, i det här fallet litteratur, aldrig ska ge sig och diskutera något annat i media. Här framställs Horace idéer om relationskriser som befängda, inte ens amatörmässiga. Och det säger jag som nog kan mycket mindre än honom om saken.
Tillsammans blir allt ett memento om att vara stolt inför media. Inte för att jag någonsin hamnat i något dilemma. Men vem vet. En dag kanske det finns en fråga där om att ställa upp på något som ligger utanför ens kunskapsområde. Då gäller det att minnas vad Horace lärt oss. Säg nej.
torsdag 10 mars 2016
Undersökningar
Inom loppet av några veckor har jag fått två epost och sedan någon påminnelse också som ber mig klicka på en länk och fylla i en enkät. Den en förfrågan kom från HTS, Humanistiska och teologiska studentkåren vid Lunds universitet, och den andra från Sveriges Radio Malmöhus. Harmlöst kan tyckas, med tanke på alla enkäter, undersökningar och utvärderingar vi regelbundet utsetts för.
Men jag började fundera. Alla andra utvärderingar jag deltagit i har varit initierade på universitetet eller någon tillsynsmyndighet eller motsvarande, typ Högskoleverket, UKÄ eller Vetenskapsrådet. Detta är annorlunda. Nu handlar det om två organisationer som vill veta vad jag tycker och tänker med anledning av en aktuell mediedebatt, frågor som jag egentligen inte har någon skyldighet att besvara. Min fråga är, hur har studentkåren och Sveriges radio kunnat få fram min epostadress för att skicka mig dessa enkätlänkar? Har de själva lyckats hitta någon slags algoritm för att få fram alla epostadresser till vissa anställningskategorier på universitetet eller fakulteten? Eller har de fått hjälp av någon kommunikationsenhet inom universitetet?
Nu kan jag ju inte själv ringa och fråga eftersom det skulle kunna tolkas som att jag efterforskar en källa, något som jag noga aktar mig för även om väl detta kanske är ett gränsfall eller kanske rent av på rätt sida gränsen. Jag tar i alla fall inga risker. Och inte kan det kan väl falla inom offentlighetsprincipen att servera epostlistor över anställda inom vissa tjänstekategorier om någon vill ha ut det? Universitetet måste så vitt jag vet lämna ut uppgifter, men är inte skyldigt att bearbeta dem så att de passar ett visst syfte.
Tja, jag vet som sagt inte. Men om det skulle vara så att jag får förfrågningar om att vara med i undersökningar på externa intressens initiativ därför att min epostadress och tjänstekategori lämnats ut av universitetet tycker jag att det är mycket tveksamt. Min arbetstid räcker tyvärr inte till sånt och jag får tillräckligt med irrelevanta epost som det är.
Men jag började fundera. Alla andra utvärderingar jag deltagit i har varit initierade på universitetet eller någon tillsynsmyndighet eller motsvarande, typ Högskoleverket, UKÄ eller Vetenskapsrådet. Detta är annorlunda. Nu handlar det om två organisationer som vill veta vad jag tycker och tänker med anledning av en aktuell mediedebatt, frågor som jag egentligen inte har någon skyldighet att besvara. Min fråga är, hur har studentkåren och Sveriges radio kunnat få fram min epostadress för att skicka mig dessa enkätlänkar? Har de själva lyckats hitta någon slags algoritm för att få fram alla epostadresser till vissa anställningskategorier på universitetet eller fakulteten? Eller har de fått hjälp av någon kommunikationsenhet inom universitetet?
Nu kan jag ju inte själv ringa och fråga eftersom det skulle kunna tolkas som att jag efterforskar en källa, något som jag noga aktar mig för även om väl detta kanske är ett gränsfall eller kanske rent av på rätt sida gränsen. Jag tar i alla fall inga risker. Och inte kan det kan väl falla inom offentlighetsprincipen att servera epostlistor över anställda inom vissa tjänstekategorier om någon vill ha ut det? Universitetet måste så vitt jag vet lämna ut uppgifter, men är inte skyldigt att bearbeta dem så att de passar ett visst syfte.
Tja, jag vet som sagt inte. Men om det skulle vara så att jag får förfrågningar om att vara med i undersökningar på externa intressens initiativ därför att min epostadress och tjänstekategori lämnats ut av universitetet tycker jag att det är mycket tveksamt. Min arbetstid räcker tyvärr inte till sånt och jag får tillräckligt med irrelevanta epost som det är.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)