Var igår på ett litet möte med några få utvalda. Det var intressant och jag lärde mig en hel del, kanske framför allt om mina egna uppfattningar om hur vissa universitetsangelägenheter borde kunna skötas. Men som det inte ibland blir på möten så flöt diskussionen också iväg ibland. Två av oss hade erfarenheter av arbetet på Sektion Personal och målade upp en lite lätt deprimerande bild. Att det var en relativt stor andel av de anställda här som hade en forskarbakgrund eller i alla fall disputerat och sedan i brist på anställningsalternativ som forskare eller lärare på universitetet hamnat på Sektion Personal (eller kanske någon annan centraladministrativ enhet).
Här finns förstås många drivande verksamhetsutvecklare som tar initiativ för att förbättra verksamheten. Det finns flera bra exempel på det och jag har själv en gång föreslagit en av dessa eldsjälar till det där administrativa priset. Men här finns också en relativt stor andel, i alla fall enligt min sagesperson, anställda som "dricker mycket kaffe" och inte tar sig för mycket mer än att "vänta in nästa epost". Delar av verksamheten präglas, om den här bilden stämmer, av desillusion.
Det är kanske inte så svårt att förstå. Om en grupp anställda, ibland kanske upp emot hälften(?), har en forskar- eller lärarbakgrund som man motvilligt lämnat för att hamna på en del av universitetet som allt för ofta ses över axeln av ännu aktiva lärare och forskare kan förstås en känsla av hopplöshet infinna sig. Den förstärks nog bara av att många bra personalprojekt avslutas utan att några konkreta åtgärder vidtas eller inte får några konkreta effekter om de mot förmodan skulle vidtas. Samma sak gäller allt utredningar och rapporter som görs, men som aldrig kommer till någon användning. Nu senaste är det förstås RQ14 som redan lagts till handlingarna och inte ens dammas av för att kunna vara ett underlag för det pågående arbetet med en ny strategisk plan.
Det är lätt att ondgöra sig över denna situation på Sektion Personal. Samtidigt var det då insikten slog mig att om denna vittnesbörd stämmer så måste den overhead vi lägger på Sektion Personal och andra centrala förvaltningsenheter delvis bör ses som ett förtäckt karriärstöd för forskare och lärare som inte kunde fortsätta en forskar- eller lärarkarriär. Det handlar om en kostnad som tas ut i form av overhead för ett undermåligt karriärsystem som inte tillräckligt tydligt markerar för den individuella forskaren och läraren vilka förhoppningar hen kan ha på framtiden.
Föreställningen om Lunds universitet som en ansvarstagande arbetsgivare kräver helt enkelt att en anställd som under ett antal år förespeglats en lärare- och forskarkarriär inte bara kan kastas ut på gatan när den drömmen går i krasch utan rimligen måste beredas alternativa anställningsmöjligheter. Detta arbetsgivaransvar hade kunnat grundas på ett välorganiserat och tydligt karriärsystemet. Men i brist på det så får arbetsgivaransvaret istället tas ut som en overheadkostnad.
Kanske viktigast av allt är att denna lilla parentes under vårt möte tydliggjorde för mig själv hur bra det vore om jag fick lära mig mer om hur olika delar av den centrala förvaltningen fungerade och vilka som arbetade där så att jag lättare kunde acceptera systemet som det ser ut och fungerar.
De åsikter som uttrycks här är mina egna och representerar inte på något sätt Lunds universitets e
De åsikter som uttrycks här är mina egna och representerar inte på något sätt Lunds universitets eller någon annan myndighets ställningstaganden.
fredag 19 februari 2016
måndag 15 februari 2016
Sektion Kommunikation
Djävulen sitter i detaljerna heter det. Och det gäller också hur en stor organisation som Lunds universitet kommunicerar. Vi har en stor central kommunikationsenhet, Sektion Kommunikation, som i och för sig har många olika uppgifter. Sedan finns det kommunikatörer på fakulteter och institutioner. Jag gissar med en överslagsräkning att det knappast handlar om färre kommunikatörer än femtio och kanske upp emot hundra på hela Lunds universitet.
Ett välkänt och grundläggande problem på LU och allmänt i stora organisationer är svårigheterna att hålla ihop det hela, att arbeta mot samma mål. Att alla vi som arbetar vid universitetet känner att vi i första hand är anställda vid Lunds universitet och lojala mot det snarare än mot medicinska fakulteten, LTH, Ekonomihögskolan, någon institution eller ännu värre, den egna lilla forskningsgruppen.
Ett viktigt sätt att binda ihop oss anställda är att se till att vi använder samma logga, samma grafiska gränssnitt, samma ppp-mallar och så vidare. Jag är en av alla dem på golvet som inser detta och gärna skulle vilja använda allt det material som Sektion Kommunikation för dyra pengar regelbundet tar fram. Men det gör jag inte.
Skälet är att mallarna, och i synnerhet power-point-mallen, är undermåliga. Jag vägrar att som professionell lärare och forskare använda dem i något enda sammanhang. För det vore en skymf mot studenter och ännu mer mot forskarkolleger att smälla upp en power-point med vit bakgrund och bruna rubriker och svart text så som Sektion Kommunikation påbjuder. Trots att jag är amatör som kommunikatör skulle jag aldrig sänka mig till att använda dessa ppp trots att det är proffs(?) som har tagit fram dem.
Frågan är naturligtvis hur Sektion Kommunikation kommit fram till att svart text på vit botten är det vi ska ha när vi presenterar trots att det första man lär sig i all kommunikation är att det ska vara ljus text på mörk botten. Konsekvenserna är tyvärr att jag och många med mig inte använder de mallar som tagits fram för dyr overhead och i förlängningen att min och andras identitet som i första hand anställda vid Lunds universitet försvagas. Djävulen sitter som sagt i detaljerna.
Ett välkänt och grundläggande problem på LU och allmänt i stora organisationer är svårigheterna att hålla ihop det hela, att arbeta mot samma mål. Att alla vi som arbetar vid universitetet känner att vi i första hand är anställda vid Lunds universitet och lojala mot det snarare än mot medicinska fakulteten, LTH, Ekonomihögskolan, någon institution eller ännu värre, den egna lilla forskningsgruppen.
Ett viktigt sätt att binda ihop oss anställda är att se till att vi använder samma logga, samma grafiska gränssnitt, samma ppp-mallar och så vidare. Jag är en av alla dem på golvet som inser detta och gärna skulle vilja använda allt det material som Sektion Kommunikation för dyra pengar regelbundet tar fram. Men det gör jag inte.
Skälet är att mallarna, och i synnerhet power-point-mallen, är undermåliga. Jag vägrar att som professionell lärare och forskare använda dem i något enda sammanhang. För det vore en skymf mot studenter och ännu mer mot forskarkolleger att smälla upp en power-point med vit bakgrund och bruna rubriker och svart text så som Sektion Kommunikation påbjuder. Trots att jag är amatör som kommunikatör skulle jag aldrig sänka mig till att använda dessa ppp trots att det är proffs(?) som har tagit fram dem.
Frågan är naturligtvis hur Sektion Kommunikation kommit fram till att svart text på vit botten är det vi ska ha när vi presenterar trots att det första man lär sig i all kommunikation är att det ska vara ljus text på mörk botten. Konsekvenserna är tyvärr att jag och många med mig inte använder de mallar som tagits fram för dyr overhead och i förlängningen att min och andras identitet som i första hand anställda vid Lunds universitet försvagas. Djävulen sitter som sagt i detaljerna.
torsdag 11 februari 2016
Möten
Fick nyligen en fråga om att vara med i en seminarieserie om ett ämne jag tycker är intressant, men som jag inte ännu forskat på. Ett ämne som är lämpligt för en idéhistorisk studie och som det ännu inte finns så väldigt mycket gjort på. Det handlar om en bra seminariegrupp med tvärvetenskaplig kompetens och forskare i olika steg av karriären. Tveklöst ett bra sammanhang att diskutera forskningsfrågor i. Här finns säkert en stor potential för framtida projekt. Att anmäla sig vore en självklarhet för den som vill överleva i det (externfinansierade) akademiska systemet. En chans att vara med i ett sammanhang som är intressant samtidigt som det har en stor potential. Ändå tvekade jag.....
För att förklara min tvekan måste jag göra en uppräkning som jag egentligen inte vill göra eftersom det är så lätt att uppfatta som skryt. Men om jag nu tar risken att uppfattas som en skrytmåns och ändå gör denna uppräkning så blir också en annan sida av det hela tydligt. Att jag har tagit på mig alldeles för mycket uppdrag. Jag har bokat upp min tid så att där inte längre finns något större utrymme för nya roliga och intressanta initiativ. Så här såg mitt 2016 ut redan från första januari. Jag leder en seminarieserie på min avdelning med seminarier 10 gånger per termin och en annan inom ett Wallenbergprojekt jag leder med träffar 2 gånger per termin. Har dessutom redan lovat aktivt deltagande i ytterligare en seminarieserie på en annan institution (2 gånger per termin). Deltar i projektmöten inom ett projekt med bas i Stockholm (4 gånger om året) och ett läroboksprojekt med sikte på 2017 (2 möten om året). Dessutom måste jag åka på regelbundna möten i Stockholm för VR och Kärnavfallsrådet 1-2 gånger i månaden. Sedan är det institutionsstyrelsen och universitetskollegium med sammanlagt 8-9 möten om året i Lund och ytterligare 4 avdelningsmöten. Till detta kommer handledarkollegium på institutionen 4 gånger om året, styrelsen i en forskningsfond (4 gånger om året) och styrelsen för en utbildnings- och kulturfond (2 gånger om året). Båda styrelseuppdragen är oavlönade. Sedan dyker det ju alltid upp saker längs vägen som betygsnämnder (2 bestämda under 2016), medarbetarmöten i särskilda frågor och handledarmöten. Men sånt kan man ju inte räkna. Inte heller om man någon gång skulle få för sig att ta sig till ett vetenskapligt möte av något slag.
Det blir sammanlagt cirka 75 möten bestämda och inplanerade under 2016 innan året ens har hunnit börjat. Det är ju inte mycket med tanke på att året har 52 veckor. Samtidigt ligger ju möten i terminerna med sammanlagt 40-45 veckor tillgängliga. Det blir knappt 1,5 möten i veckan som är planerade sedan lång tid tillbaka och detta är alltså utöver det som dyker upp som man skulle vilja lyssna på som rektorsseminarier eller HT-dagar, SOLLOUX-seminarier eller vetenskapliga konferenser och symposier.
Det är förstås jättekul att få frågor om att vara med i olika sammanhang, men det är gissel att aldrig kunna säga nej. Jag tror inte att jag är ensam om detta, att vi är ganska många som känner oss manade att vara med på ytterligare en sak som vi är intresserade av samtidigt som vi identifierar oss som högpresterande som borde kunna hinna med eftersom vi tror att vi är så effektiva som vi inte alltid är. Samtidigt tror jag inte att jag är den ende som har svårt att prata om det eftersom det så lätt och med viss rätt kan uppfattas som skryt när man börjar lista alla möten man ska gå på. Med allt detta vill jag väl inte ha sagt så mycket mer än det jag alltid har sagt.... Att jag måste börja tänka mig för, att jag måste säga nej så att jag kan hålla tiden fri för nya intressanta initiativ som dyker upp.
Nej förresten. Tvärtom. Självklart ska jag vara med i seminarieserien som jag blivit tillfrågad om. Säger jag nej till något jag egentligen vill bara för att jag tagit på mig för mycket tidigare så har jag fel jobb. Lösningen måste bli att lära mig säga ja till det jag vill och istället hoppa av något annat trots att jag lovat...
För att förklara min tvekan måste jag göra en uppräkning som jag egentligen inte vill göra eftersom det är så lätt att uppfatta som skryt. Men om jag nu tar risken att uppfattas som en skrytmåns och ändå gör denna uppräkning så blir också en annan sida av det hela tydligt. Att jag har tagit på mig alldeles för mycket uppdrag. Jag har bokat upp min tid så att där inte längre finns något större utrymme för nya roliga och intressanta initiativ. Så här såg mitt 2016 ut redan från första januari. Jag leder en seminarieserie på min avdelning med seminarier 10 gånger per termin och en annan inom ett Wallenbergprojekt jag leder med träffar 2 gånger per termin. Har dessutom redan lovat aktivt deltagande i ytterligare en seminarieserie på en annan institution (2 gånger per termin). Deltar i projektmöten inom ett projekt med bas i Stockholm (4 gånger om året) och ett läroboksprojekt med sikte på 2017 (2 möten om året). Dessutom måste jag åka på regelbundna möten i Stockholm för VR och Kärnavfallsrådet 1-2 gånger i månaden. Sedan är det institutionsstyrelsen och universitetskollegium med sammanlagt 8-9 möten om året i Lund och ytterligare 4 avdelningsmöten. Till detta kommer handledarkollegium på institutionen 4 gånger om året, styrelsen i en forskningsfond (4 gånger om året) och styrelsen för en utbildnings- och kulturfond (2 gånger om året). Båda styrelseuppdragen är oavlönade. Sedan dyker det ju alltid upp saker längs vägen som betygsnämnder (2 bestämda under 2016), medarbetarmöten i särskilda frågor och handledarmöten. Men sånt kan man ju inte räkna. Inte heller om man någon gång skulle få för sig att ta sig till ett vetenskapligt möte av något slag.
Det blir sammanlagt cirka 75 möten bestämda och inplanerade under 2016 innan året ens har hunnit börjat. Det är ju inte mycket med tanke på att året har 52 veckor. Samtidigt ligger ju möten i terminerna med sammanlagt 40-45 veckor tillgängliga. Det blir knappt 1,5 möten i veckan som är planerade sedan lång tid tillbaka och detta är alltså utöver det som dyker upp som man skulle vilja lyssna på som rektorsseminarier eller HT-dagar, SOLLOUX-seminarier eller vetenskapliga konferenser och symposier.
Det är förstås jättekul att få frågor om att vara med i olika sammanhang, men det är gissel att aldrig kunna säga nej. Jag tror inte att jag är ensam om detta, att vi är ganska många som känner oss manade att vara med på ytterligare en sak som vi är intresserade av samtidigt som vi identifierar oss som högpresterande som borde kunna hinna med eftersom vi tror att vi är så effektiva som vi inte alltid är. Samtidigt tror jag inte att jag är den ende som har svårt att prata om det eftersom det så lätt och med viss rätt kan uppfattas som skryt när man börjar lista alla möten man ska gå på. Med allt detta vill jag väl inte ha sagt så mycket mer än det jag alltid har sagt.... Att jag måste börja tänka mig för, att jag måste säga nej så att jag kan hålla tiden fri för nya intressanta initiativ som dyker upp.
Nej förresten. Tvärtom. Självklart ska jag vara med i seminarieserien som jag blivit tillfrågad om. Säger jag nej till något jag egentligen vill bara för att jag tagit på mig för mycket tidigare så har jag fel jobb. Lösningen måste bli att lära mig säga ja till det jag vill och istället hoppa av något annat trots att jag lovat...
onsdag 3 februari 2016
Mer pengar, högre kvalitet
Nu har jag hört det två dagar i rad från två olika forskningsfinansiärers ledning: Under senare år har svensk forskning fått rejält höjda anslag. Men samtidigt har detta inte lett till höjd kvalitet enligt de indikatorer som används, citeringar etc. Om inget sker finns risk att nivån på forskningsanslagen på kort sikt kommer att ifrågasättas. I synnerhet gäller det om det finansiella läget skärps. I klartext innebär det att forskningsanslagen kan komma att sänkas om det inte märks att mer pengar leder till bättre och mer citerad forskning.
Men varför känner jag mig inte träffad? Av de relativt stora tillskott till forskningsfinansieringen som kommit de senaste åren har mycket gått till stora forskningsanläggningar inom infrastrukturområdet och en hel del annat gått till satsningar som beskrivits inom forskningspropositionen som strategiska forskningsområden och riktade satsningar. Här kan man nog argumentera för att det tar lite tid till detta får genomslag i termer av kvalitetshöjning. Frågan är bara hur länge? Mycket mer än tre till fem år kan man nog inte förvänta sig att politiker ska ha tålamod. Och det har det ju i många fall gått nu. Så egentligen är det upp till bevis för alla dem som fått större summor för att bedriva strategisk forskning eller bygga upp infrastruktur, i synnerhet i Lund eller inom Science for Life Lab. Samma sak gäller olika riktade satsningar.
Men varför känner jag mig inte träffad? Av de relativt stora tillskott till forskningsfinansieringen som kommit de senaste åren har mycket gått till stora forskningsanläggningar inom infrastrukturområdet och en hel del annat gått till satsningar som beskrivits inom forskningspropositionen som strategiska forskningsområden och riktade satsningar. Här kan man nog argumentera för att det tar lite tid till detta får genomslag i termer av kvalitetshöjning. Frågan är bara hur länge? Mycket mer än tre till fem år kan man nog inte förvänta sig att politiker ska ha tålamod. Och det har det ju i många fall gått nu. Så egentligen är det upp till bevis för alla dem som fått större summor för att bedriva strategisk forskning eller bygga upp infrastruktur, i synnerhet i Lund eller inom Science for Life Lab. Samma sak gäller olika riktade satsningar.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)