Revision

Muntliga rykten från vanligtvis välinformerade källor hävdar att samtliga knappa 50 beslut som rektor fattade 18 december 2014 nu gås igenom av internrevisionen eftersom det inte varit klart om de tillkommit på korrekt sätt. I vissa fall ska de ha kunnat fattas utan att närvaro av dem som krävs. Det skulle i så fall alltså finnas en risk att några beslut som fattades rivs upp på formella grunder. Jag nämnde dessa beslut i mitt förra inlägg 13 januari och skrev då om mina intryck. Och med tanke på att det handlade om en hel del resurser som knöts upp på en hel del olika sätt är det förstås bra om en del av dessa beslut går att vrida tillbaka.

Rektorsavtackningar

Många har beklagat vår förre rektors försök att påverka utnämningen av nästa styrelseordförande som det rapporterats i Sydsvenskan. Det finns därför ingen anledning för mig att upprepa den allmänna meningen som nog väl överensstämmer med den som vår nye rektor också har gjort uttryck för, utom möjligen med tillägget att med tanke på hur illa processen sköttes av den handfull personer som stod bakom det alternativa förslaget på styrelseordförande, så undrar man blygt vad de egentligen ville bidra med. En sak är säker. Kunskap om förankring och smidighet i lobbyprocesser kan det knappast ha varit.

Mina tankar går istället till rektorsavtackningarnas funktion och syfte. Det var nu exakt en månad sedan vår förre rektor hade öppen avtackning med presenter och långa led av människor som ville skaka tass. Sådana ritualer har förstås inrättats för att ge alla en chans att visa sin uppskattning för det som varit. Med tanke på att många verkar ha tagit tillfället i akt kan man nog också leva med den relativt höga kostnaden för kalaset, 250.000 kronor enligt beslut 13 (Dnr STYR 2014/1228) på rektorssammanträdet 18 december förra året.

Men rektorsavtackningar har en annan viktig innebörd som är lätt att glömma bort i den allmänna välviljan. Det är också en stark signal om att arbetet nu är avslutat och att andra måste få ta vid. I min värld innebär det att den avtackade bör göra vad som är möjligt för att lämna fältet fritt för de nya krafterna att styra som de vill utan att knyta upp resurser mer än nödvändigt för kommande år. Det gäller inte bara universitet, utan alla organisationer och på alla nivåer. Det är en hederssak att lämna över med så stora frihetsgrader som möjligt för de efterkommande, moraliskt eftersträvansvärt om man vill ta så stora ord i sin mun. Tyvärr är mitt intryck, efter att ha gått igenom de knappt 50 (!) rektorsbesluten 18 december, att ett stödbrev för en annan ordförande bara följer den allmänna andan i beslutsfloden som snarare verkar ha varit att knyta upp så stora resurser som möjligt för så lång tid framöver som möjligt. (Här måste jag lämna en brasklapp, för det är förstås inte omöjligt att vår nye rektor har varit informellt tillfrågad om de olika besluten som fattades för kommande år.)

Det är nog många gånger svårt för individen att avgöra när man ska fatta beslut och när man ska avstå för att istället låta andra fatta dem. Som ett stöd i det arbetet har vi institutioner som avtackningar. Budskapet i dessa är dock tyvärr dubbeltydigt, de signalerar både uppskattning och avslut på en och samma gång. För att agera i enlighet med avtackningarnas innebörd  krävs också eftertänksamhet och en stark inre kompass om rätt och fel. Det är onekligen ett memento för oss alla.

På väg hem

På väg hem från Stockholm efter en endagsinsats. På tåget en c-uppsats att läsa och kommentera. Det känns bra att jag inte ännu hunnit bli en främling i min egen stad. Sådant märks på att jag kan springa på en kompis på gatan och hinna sitta ner med en annan mellan det som ska göras. Och att läsa Dagens Nyheter där den ges ut är också en poäng. I trelleborgaren Jesper Högströms (i alla fall håller han på Trelleborg) recension av malmöiten Eklunds och ny-österlenaren Knausgårds brevväxling om fotbolls-VM framstår den som precis så poänglös som jag var rädd för att den kunde vara. Effekten blir bara så mycket starkare när man läser recensionen i Stockholm än när man gör det i Lund. Men så är det också den bästa recensionen jag läst på länge.

Stormen Gudrun

Medierna är nu fulla av reportage om tioårsminnet av stormen Gudrun. De flödar över av hur-gick-det-sen-historier. Alla jag har tagit del av berättelser om strävsamma skogsbrukare som klarat av krisen med små men hanterliga förluster. Sanningen är dock en annan. Stormen Gudrun blev en bra affär för de allra flesta. Efter stormen satte nämligen intresseföreningar och skogsbolag igång en massiv lobbykampanj som snart resulterade i att staten betalade ut tre miljarder i olika stöd för skogsägare, varav 0,7 miljarder kunde fås tillbaka i form av europeiskt katastrofstöd. Sammanlagt betalade staten alltså ut 2,3 miljarder kronor med argument som bottnade i rädsla för fallande virkespriser och hotande barkborrsangrepp.

Några år efter stormen visade det sig att det statliga stödet fullt ut kompenserat skogsägare för stormens skador. Det har också noterats att stormen inte resulterade i något större intresse för att teckna försäkringar för stormfälld skog. Allt står att läsa i en statlig rapport som kommer fram till slutsatsen att det var fel av staten att betala ut stödet. Det hindrar förstås inte att enskilda skogsbrukare kan ha lidit viss ekonomisk förlust, men på det hela taget har de alltså hållits helt skadefria.

Jag tycker att det är synd att jag inte lyckats fått ett enda reportage med anledning av stormen Gudrun tio år senare som tar upp denna viktiga aspekt och lärdom. Vad det handlar om är att vi behöver bättre journalister som förmår att tränga igenom den så kallade medielogiken för att kunna ge fler perspektiv på en omvälvande händelse än bara det förväntade. Det är inte svårt eller jobbigt om en amatör som jag kan göra det.