Befordran

Det har väl knappast undgått någon att den nya, endast något år gamla, anställningsordningen innebär att det inte längre är någon rättighet att få prövas för befordran till professor. Istället är det en möjlighet som kräver fakultetsstyrelsens godkännande och där inte längre den individuella kompetensen är enda måttstocken, utan också behov och andra överväganden. Samtidigt är det nu också reglerat att befordrade professorer har samma villkor som rekryterade.

Det har visat sig få intressanta konsekvenser på olika fakulteter. På S har tidigare befordrade professorer inte fått några ändrade villkor utan fortsatt som lektorer, endast med en mer hedersam titel. Här har förändringen inneburit att det blivit betydligt svårare att få befordran till professor, vet dock inte om det är helt stopp. Skälet är förstås att det blivit dyrare där att befordra eftersom det nu krävs forskningstid för dem som skaffar sig professorstiteln. Det gäller även retroaktivt så att de som tidigare befordrats med titel, men utan forskning i tjänsten nu helt plötsligt får det utan att det kanske finns ekonomisk täckning.

På HT har man sedan relativt lång tid tillbaka gjort tvärtom, d.v.s. låtit befordrade professor få samma villkor och ställning som rekryterade. Här har alltså det nya avtalet inte innebär någon skillnad i praktiken. Ändå har man liksom på S slagit till bromsen och totalstoppat alla möjligheter till befordran. Skälet här är i ännu större utsträckning ekonomiskt. Alla befordringar av lektorer har nått vägs ände och kostar nu så mycket att man helt enkelt inte har råd att befordra fler. Redan har alla befordringarna gått ut över doktorandrekryteringen som är så låg att den nu understiger alla rimliga nivåer. Ett ämne på HT, vilket som helst, kan räkna med en ny fakultetsfinansierad doktorand vart annat  eller vart tredje år. Jag vet att detta är mycket jämfört med Medicin eller LTH där det väl inte finns fakultetsfinansierade doktorander alls. Men då ska man betänka att det på HT är i stort sett omöjligt att få externfinansierade doktorander. I alla fall i ämnen som saknar tydlig tillämpning.

På både S och HT har det alltså blivit mycket svårt att få befordran, men av två lite olika anledningar. Konsekvenserna är ändå likartade i de två fallen. En äldre generation av lärare, de som är 60+, har blivit befordrade, inte sällan efter flera försök. Av dem i en yngre generation, 50-, som ännu inte hunnit har det nu istället blivit väldigt svårt att få befordran, på HT t.o.m. omöjligt,. Kanske var detta inte ett medvetet resultat av nya avtalet, men f-n trot.

Donationskampanjen

För en dryg månad sedan kom så beskedet att målet med donationskampanjen inför jubileet 2016-18 blir ohemula tre miljarder kronor. Summan verkar lite gripen ur luften. Varför inte lägre? Varför inte högre? Nåväl, redan på nobeldagen förra året bloggade jag om fundraising kontoret, eller Development Office som de egentligen heter, och problemet med att de inte verkar kunna redovisa vad de drar in. I det ljuset kan ju förstås målet med en donationskampanj i reda pengar sättas lite hipp som happ. Ingen kommer ju ändå att kunna följa upp måluppfyllelsen.

Ändå är summan tre miljarder värd att kommentera. Den är hög. Själv tycker jag för hög. Skälet är att en målsättning i reda pengar tvingar fundraisarna att satsa på medicinsk forskning där de största pengarna ju finns. Allt annat utom möjligen viss teknik och kanske rentav naturvetenskap och ekonomi i termer av innovations- och entreprenörsforskning är slöseri med tid och kommer bara att innebära att tremiljarders målet inte kan uppfyllas. Humaniora och samhällsvetenskap göre sig icke besvär.

Det är synd med tanke på att alla fakulteter bidrar till att finansiera donationskampanjen. På vissa fakulteter  måste man snart börja fråga sig varför man ska bidra till central verksamhet som ger så lite tillbaka. I det sammanhanget är förstås donationskampanjer väldigt lite pengar. Mycket mer handlar om samverkan och innovation där det går åt en hel del medel centralt som mer eller mindre endast vissa få fakulteter har någon nytta av.

Ur det perspektivet är det alltså oerhört olyckligt med ett konkret mål som mäts i pengar och dessutom ett så högt belopp som tre miljarder. I alla fall om det inte också ställs upp andra mål som att vissa andelar av donationerna ska komma vissa fakulteter till del. Jag har ett mycket bättre förslag till målsättning med donationskampanjen. Det är att Development Office varje år kan redovisa vilka nya medel de drar in och vilka kostnader de har för att lyckas med det. Det är ett mål som är rimligt och dessutom lätt går att kontrollera måluppfyllelsen av.

Melodifestival

Nu får det för en gångs skull handla om något annat än universitetet. Var igår på Melodifestivalen (med dotter och hennes kompis) och kunde då förfära mig över hur Public Service lägger ohemult med pengar på rent kommersiella sändningar. Dessutom som vanligt med svensk public service (både radio och TV) alla resurser på teknik och inget på innehåll.

Det var rent fabulöst och se hur sändningsledaren hanterade åtta artister, två programledare, förband och förprogramledare (som var bra) och ytterligare ett tiotal medverkande samt alla effektapparater. Lika nedslående att lyssna på manus av Ola Söderholm och Lars Wickström. De har en bra track-record, men har nu helt gått bort sig i formatet tyvärr. Samma sak med den s.k. festivalgeneralen Christer Björkman. Efter 13 säsonger vet han hur man gör. Men han måste få ett manus till intervjun före sändning. Det går inte att elda massorna genom att snacka om hur mycket man tycker om "formatet". Nittio procent av de närvarande vet överhuvudtaget inte vad ett format är.

Intressant att se var i alla fall logistiken och hur inrepat alla rörelser och uttryck är. Att artisterna inte rör sig alls för att synas i bild, men hur det precis utanför bild pågår febril verksamhet för att bygga och riva olika saker på och utanför scen, sopa upp konfetti och släcka krishärdar av olika slag. Dansarna behövs kan jag försäkra, annars blir det hela helt omöjligt att titta på. Nej, live är bättre. Då får artisterna utlopp för adrenalinet.

Sedan behöver jag inte gå in på de två programledarnas manus, det tror jag har rapporterats tillräckligt i sociala medier. Problemet är alltså inte i första hand dem (alltså två vana och luttrade proffs). Men de passar inte "formatet", det borde producenter och andra ha insett. Det är här problemet sitter. Han heter Henrik Johnsson och har dekorerats om från sändningsproducent till innehållsansvarig (som jag förstår det är han redaktör, men det är inte lätt att veta). Det är som om man bara kan det tekniska så klarar man innehållet också. Men Melodifestivalen igår visar att det inte funkar så. Alla kameror, kranar, effekter och annat dyrt lyckas inte skyla faktum. Att ingen i hela publiken igår skrattade åt ett enda skämt eller inslag under hela kvällen.

Och som sagt, det är inte programledarnas fel. De är bara automater som inte blir bättre än de manus de matas med. Det är ledningens fel som sätter tekniker att ansvara för innehållet. Det kan de inte och det borde de ha vett nog att inse själva.