Två nya stambanor för 205 miljarder kronor

Det pågår en debatt om svensk transportinfrastruktur i och med förslaget om att bygga två nya stambanor för höghastighetståg, en västerut Stockholm-Göteborg och en söderut Stockholm-Malmö. Diskussionerna handlar mest om avvägningar mellan stationer i städerna på vägen och lite långsammare resor eller färre stationer utanför städerna med snabbare resor och 90 miljarder billigare projektkostnader där regeringen och samarbetspartier satt ett tak på 205 miljarder kronor.

I mitten av 1850-talet bestämde riksdagen om en budget på 115 miljoner riksdaler för att bygga fem helt nya stambanor i Sverige, ett belopp som då motsvarade tre år av statsutgifter. Med den utgångspunkten var förstås beloppet extremt stort, motsvarande några enstaka biljoner kronor idag. Men det visar nog bättre hur liten statsbudgeten var i mitten av 1800-talet.

 Om man istället tittar i olika serier över penningvärdets förändringar visar det sig att 115 miljoner riksdaler när beslutet om stambanor fattades snarare motsvarade cirka 30 miljarder kronor i dagens penningvärde. Då alltså fem stambanor för ett värde som bara är en dryg tiondel av vad det kostar att bygga två stambanor idag. Men det förhållandet speglar snarare hur billig arbetskraft var i mitten av 1800-talet jämfört med dig och att banan tekniskt sett var undermålig de höghastighetståg som planeras idag, i alla fall med utgångspunkt i kapacitet och restid. Mellan Stockholm och Göteborg tog det t.ex. 14 timmar på den nybyggda stambanan i början av 1860-talet jämfört med planerade 2 timmar och 22 minuter med höghastighetståg.

Så vad blir då lärdomen av denna historiska jämförelse...? Tja, att det handlar om en stor investering är väl klart och kanske väl stor med tanke på att där redan finns stambanor som behöver rustas upp. Jämför man återigen med beslutet från 1850-talet kan man konstatera att det föll väldigt väl ut då eftersom Sverige lånade upp brittiskt kapital för att bygga stambanorna. I efterhand visade sig det upplånade beloppet minska rejält på grund av en inflation som var betydligt större än beräknat. Så stambanorna på 1800-talet blev i efterhand betydligt billigare än vad man tänkt sig. Så kan det också gå med kostnader för stora infrastrukturprojekt.

Blankning i repris

De senaste veckorna har det varit mycket snack om blankning av aktier i samband med kursrusning i Game Stop. Intressant förstås, men otroligt illa rapporterat i medier eftersom tilldragelsen innehåller så många fler bottnar än vad som brukar lyftas fram. Exempelvis pågick en liknande debatt om blankningens marknadspåverkande potential, eller inte, redan 2008 i samband med att Lehman Brothers kraschade. Något som föregicks av en hel del blankning. Konsekvenserna blev ett nytt regelverk om blankning inom EU 2012. Hela debatten som förts nu tolv år senare är i mångt och mycket en repris. Och så måste det nog få vara. Alla var inte med 2008 och få av oss så var det minns inte debatten om blankning. Och vi som råkar göra det är så gamla att repetition nog inte kan vara av ondo.

Rektorsdeklaration

I fredags publicerade vår nye rektor någon slags programförklaring i Sydsvenskan. Det är ett märkligt aktstycke. Mot slutet deklareras exempelvis att universitetet måste tydliggöra sin roll och vilka värden det står för. Jag inbillade mig att universitetets roll redan var så tydlig man kan begära, att bedriva forskning, undervisning och samverka samt informera om verksamheten och dessutom se till att forskningsresultaten kommer till nytta. Så står det i alla fall i högskolelagen. Naturligtvis borde målsättningen vara att vi ska klara av dessa saken med högsta möjliga kvalitet givet de resurser vi har och andra randvillkor som arbetstidslagen och diskrimineringslagen.

Men för universitetsledningen är detta alltså inte tydligt nog. Att döma av programförklaringen ska högskolelag, högskoleförordning och regleringsbrev ackompanjeras av ytterligare tydliggöranden. Kanske syftar rektor på sina fem ledord: kreativitet, kvalitet, kurage, kommunikation och karaktär. Och kanske syftar han också på sitt påstående att samverkan är extremt viktigt för att skapa konkurrenskraftiga miljöer och att universitetet behöver göra mer för att underlätta kontakter mellan politik, industri, näringsliv och offentlig sektor. Till det kommer förstås ökad jämställdhet och mångfald.

Om man läser programförklaringen välvilligt så står här att universitetet ska fortsätta följa lagen och det är ju bra. När det gäller de fem ledorden vet jag inte om jag tycker att de gör det så mycket klarare. Kreativitet, kvalitet och kommunikation är är väl en förutsättning för bra forskning och undervisning. Kurage och karaktär är lurigare eftersom de är extremt mångtydiga begrepp. Jag har i alla fall svårt att se hur de tydliggör universitetets roll och värden. Och att universitetet ska göra mer för att underlätta kontakter mellan politik, industri, näringsliv och offentlig sektor tycker jag faktiskt är en alldeles för låg ambitionsnivå. Vi kan väl betydligt bättre än att fungera som mäklare och policyprofessionella? Det finns dessutom massor med lobbyister och konsulter som är specialiserade på denna typ av verksamhet. Varför ska Lunds universitet in på det fältet också? Till det kommer att det rektor inte alls nämner andra viktiga samhällssektorer i sin text. Varför framhåller han inte civilsamhället, en stor och viktig ideell del som verkligen skulle behöva hjälp med att skapa kontakter?

Nej, för att sammanfatta tycker jag rektors inlägg i Sydsvenskan i fredags helt och hållet saknade kreativitet, kurage och karaktär. Till det kommer att det var mycket låg nivå på kvalitet och kommunikation. Antingen ska ledorden tas bort eller så får rektor skärpa sig om han ska vara trovärdig.

Liten sann solskenshistoria

Kungl. Biblioteket har en fantastiskt databas med svenska dagstidningar som är sökbara och möjliga att läsa i fulltext i nästan alla årgångar från tidernas begynnelse som det verkar. Nu ska man vara lite försiktig med denna databas tidningar.kb.se för riktigt alla dagstidningar är inte med. Exempelvis inte Stockholms-Posten efter 1920-talet eller så. Nåja, denna databas är öppet sökbar här. Om man däremot vill läsa tidningsartiklarna som man hittar i en sökning måste man ta sig till ett auktoriserat universitetsbibliotek. I Lund finns endast en dator där det är möjligt att läsa databasens artiklar i fulltext. Den kallas tidningsdatorn och finns i källaren på UB. För att få tillgång till den bör man först boka en tid. När jag skulle göra det för några dagar sedan gick det inte. Det såg ut som om tidningsdatorn var helt fullbokad den kommande veckan.

Eftersom det verkade helt otroligt ringde jag nästa dag till den speciella dagstidningssupporten som har öppet två timmar per dag och frågade om det var något fel eller om tidningsdatorn verkligen var uppbokad helt och hållet. Den mycket vänliga och tillmötesgående mannen som svarade hade ganska vaga begrepp om systemet med tidningsdatorn. Det tog först 10 minuter för honom att hitta rätt sida och länk trots att jag gjorde mitt yttersta för att guida honom rätt. Sedan tog det ytterligare 5 minuter för honom att bekanta sig med bokningssystemet så mycket att han kunde konstatera att det inte verkade fungera. Jag bad honom då kolla upp detta och om det gick att åtgärda, försöka be rätt person att med de rätta handgreppen se till att bokningssystemet fungerade igen. Hela samtalet tog 20 minuter.

Det som jag tyckte var så märkligt och intressant var att detta fantastiska forskningsinfrastruktur som alltså bara kan nås via en enda dator i hela Lund blir så styvmoderligt behandlad när det gäller support. Fantastiskt förstås att det finns en egen supporttelefon för tidningsdatorn. Men om det nu finns en sådan telefon vore det mer förtroendeingivande om den som svarade också direkt visste vad det gällde och var man skulle leta för att kolla upp mina uppgifter. Tänk om MAX IV fick ett liknande haveri och den som svarade på supporten behövde inte riktigt förstod vad det hela rörde sig om.

Nu gick det till slut bra. När jag några dagar senare kollar bokningssidan fungerar den igen och det går utmärkt att boka en tid på tidningsdatorn för att där söka på intressanta uttryck och ord och se hur deras frekvens och användning ändrats över tid i dagspress, förmodligen en ganska bra indikator på mer generella användningar, i alla fall från tidigt 1800-tal. Tack för det UB!

Fågelskådning

I dagarna har allt fler av landets politiker siktats på ställen där de inte borde ha varit enligt dem själva. Statsministern har siktats i köpcentra och affärer i ganska oskyldiga ärenden som att få ett klockbatteri bytt eller för att skaffa en reservdel till den oumbärliga rakapparaten. Värst av allt är att de alla har precis den typen av undanflykter som statsministern själv sagt man ska avstå ifrån. Men han är inte ensam. Först ut var förstås den mest restriktiva och ivrigaste nedstängningspolitikern Ebba Busch som festade och firade redan innan de strängaste rekommendationerna satts in. Hon följdes av justitieministern som shoppade på Nova av alla ställen i vårt avlånga land. Det behöver jag inte rekommendationer eller restriktioner för att nogsamt undvika. Sen var det liberalernas ledare som inte var sämre än någon annan och nu senast självaste finansministern i en skidlift. Jag tror tyvärr inte hyckleriet nått sin höjdpunkt än och inväntar nyårsafton med stora förväntningar.

Forskningspropositionen

 I går kom till slut den flera gånger uppskjutna forskningspropositionen. Här finns som väntat stora satsningar via forskningsfinansiärerna. Det som gäller för universitet och högskolor är framför allt profilområden som ges 500 miljoner kronor från 2023. Tanken är att varje högskola och universitet ska skicka in förslag på profilområden som ska bedömas av forskningsråden. Satsningen liknar lite de på strategiska forskningsområden från 2008, men med den stora skillnaden att universitet och högskolor själva ska formulera och föreslå inriktningen på de olika profilområdena. Intrycket är också att det denna gång inte i första hand ska handla om samarbete mellan olika universitet och högskolor utan snarare ska vara ett sätt att markera och tydliggöra olika forskningsinriktningar på respektive lärosäte.

Man kan säga att det kan komma att bli ganska mycket arbete för vår nya universitetsledning att försöka formera sig kring detta uppdrag. Man kan också säga att Lunds universitet är lite illa förberett för den här typen av uppdrag eftersom den senaste strategiska planen inte är mycket att hålla i handen för att peka ut profilområden. Till detta kommer en helt ny ledning som inte får oändligt med tid på sig för att bekanta sig med universitetets möjligheter. Jämför med Stockholms universitet som redan idag har sexton namngivna och definierade profilområden att välja och vraka bland. Känslan är att modellen i forskningspropositionen helt enkelt gjort denna modell till sin (inte omöjligt i så fall att huvudstadens universitetsledning hejat på lite här). Samtidigt är det lite märkligt att dessa profilområden är allt annat än profilerade på det universitetets hemsida. En länk finns längst ned, längst in på sidan om universitetets forskning så här finns nog också en del att fundera på kring kommunikation.

Nu skulle man kunna säga att Lunds universitet ändå befinner sig i ett guldläge för en sådan uppgift med tanke på att vi just genomfört RQ20 samtidigt som ESS och MAX IV är på gång. När det gäller RQ20 så sas det visserligen innan start att det inte skulle kopplas några resurser till resultatet av utvärderingen. Och ingen är nog heller inne på att man skulle använda RQ20 för att rakt av peka ut ett antal profilområden. Men utvärderingen kommer nog ändå att vara till hjälp i arbetet med att vaska fram kandidater och samtidigt blir det förhoppningsvis ett praktiskt retoriskt verktyg i ansökningarna om profilområden.

När det gäller ESS och MAX IV får båda anläggningarna redan öronmärkta resurser i forskningspropositionen, men på delar av Vetenskapsrådet, som ju kan komma att bedöma ansökningarna om profilområden, är det inte omöjligt att det ännu lever kvar en viss skepsis mot MAX IV efter förra sommarens debacle. Nej, här gäller det nog att formulera smarta profilområden som tar vara på forskningsanläggningarnas möjligheter, men samtidigt tydligt visar att de används för ett visst uttalat hedervärt syfte. Inte bara står och surrar och vevar ut forskningspublikationer av varierande kvalisort. Det blir en utmaning att bita i.

Ny ledning

Erik Renström är ju nyutnämnd rektor får vårt universitet från nästa år. Och nu finns också ett förslag från universitetskollegiet att utse Lena Eskilsson till prodekan. Jag ser ingen anledning att ifrågasätta någon av dessa två kandidater. Erik Renström har erfarenheter som dekan från vår överlägset största fakultet och Lena Eskilsson är prodekan på en av de mindre. Det är en gammal beprövad ordning för rekrytering av universitetets högsta ledning och när nymodigheter har prövats (som förra gången med en extern prorektor eller förrförre rektor som också var extern) har det blivit en del protester eller visat sig ha en del negativa konsekvenser.

Samtidigt är det svårt att låta bli att jämföra med valen som gjorts vid systeruniversitetet i Uppsala. Här är nyutnämnde rektor en återbördad stjärnforskare från Lausanne med en teknisk högskola som verkligen inte är kattskit i dessa sammanhang. Tvärtom. Han ser ut att ackompanjeras av dekan Coco Norén som prorektor. Känns onekligen som om man tänker lite annorlunda kring kvalifikationer och bakgrund i Uppsala och det kommer att bli spännande att se om detta kommer att leda till några skillnader i hur de två universiteten utvecklas de kommande åren. Säkert är det nog inte.

I en mening verkar det som om Lund redan är på väg att ta efter Uppsala. Det handlar om hur utvärderingen RQ20 tas om hand. I Uppsala hade man för några år sedan en motsvarande utvärdering KoF17 som ska följas upp systematiskt enligt rektorsbeslut. På samma sätt verkar det som om ledning i Lund tänker följa upp RQ20 och inte bara slänga den i papperskorgen som man gjorde med RQ14. I alla fall är man på min fakultet inne på att nu se över hur institutioner och fakultet tar till sig de råd och rekommendationer som kan utläsas av olika panelrapporter. Vad det i slutänden leder till återstår förstås att se.

Utvärdering av utvärdering av utvärdering

 Inom högskolevärlden har man som bekant pippi på utvärderingar. Att allt mäts och jämförs har jag varit inne på tidigare, allt utom administrativt arbete och andra stödfunktioner förstås. Forskare och lärare utvärderas innan vi gör något som när nya kurser och program ska godkännas i olika instanser och forskningsprojekt ska beviljas av finansiärer. Och vi utvärderas också efter det är gjort som i RQ20 liksom när vi söker tjänster där det ju handlar om att det man gjort utvärderas av sakkunniga.

En intressant aspekt på allt utvärderingsarbete är UKÄ:s granskningar av lärosätenas kvalitetsarbete. Mycket av kvalitetsarbetet är förstås utvärderingsarbete och man kan alltså säga att UKÄ granskningar i alla fall delvis går ut på att också utvärdera utvärderingsarbetet. Men UKÄ nöjer sig inte med det. Själva är de förstås också intresserade av hur arbetet kan förbättras och därför utvärderar man utvärderingen av utvärderingsarbetet. Det ryktas också om större insatser på UKÄ för att mer genomgripande utvärdera utvärderingen av utvärderingsarbetet på lärosätena.

Även här i Lund verkar man vara inne på lite samma spår. RQ20 ska snart presenteras och sedan vidtar arbetet med uppföljning av utvärderingen. Det kan bli ganska omfattande. I Uppsala tar man detta med uppföljning av deras senaste utvärdering KoF17 på största allvar. Och självklart ska det så småningom också utvärderas.

Vipeholm

Återigen är sockerförsöken på Vipeholm i media. Det har de varit sedan åtminstone september 1997. Nu handlar det om en serie radiodokumentärer som också delvis återsänds i P1-morgon och Studio Ett och kanske också på andra håll. Nyheter som framkommer är bland annat att barn deltog i försöken, om jag förstått det rätt handlar det om cirka femton barn under femton år i en grupp om cirka 450 deltagare. Men detta är siffror jag tar ur huvudet så det kan vara fel. En annan nyhet är överläkaren Hugo Fröderbergs självbiografi som anger en syn på funktionsvariation som är anmärkningsvärd i sin brist på empati. Anmärkningsvärd idag, men knappast på 1940-talet även om det förstås även då fanns många, läkare och annan vårdpersonal samt allmänhet, som hade helt andra perspektiv på sina medmänniskors värde än Fröderberg.

Det är viktigt och bra att dessa frågor kommer upp även om det gjordes en radiodokumentär redan för tio år sedan. Vipeholmsförsöken tål att debatteras igen och igen. Jag antar att perspektiven kan uppfattas som hisnande för många även om idéhistoriskt bevandrade nog känner igen sig ganska bra tyvärr. Bra också att historiekolleger får möjligheter att kommentera dessa frågor.

Ett avsnitt återstår av den nya serien radiodokumentärer. Jag antar att det kommer att handla om hur överläkare Fröderberg med sin idag allt annat än godtagbara människosyn faktiskt också ska ha bedrivit dödshjälp, eutanasi, på Vipeholm. Frågan har varit omstridd och det är inte omöjligt att sista ordet inte är sagt även om det är sista delen av radiodokumentären.

Skälet till mitt förmodande är att en av de som arbetat med radioserien om Vipeholm är journalisten Thomas Kanger. Han har tidigare kritiserat ett antal historiker för uttalanden de gjort om Vipeholmsförsöken med anledning av en valfilm 2018, "Ett land, ett parti—socialdemokraternas historia", av Samtiden och där sverigedemokraterna angrep socialdemokraterna. (Jag länkar med viss tvekan eftersom jag själv inte på något sätt stödjer eller ställer mig bakom vare sig film eller organisation.) Bakgrunden var avslöjanden av TV4:s Kalla fakta gjorde 1999 och som Kanger beskrev i Dagens Nyheter i februari samma år där det framhölls hur patienter svultit ihjäl under krigsåren 1941-1943, alltså några år före de berömda kariesexperimenten tog sin början några år efter andra världskriget. Överläkaren och sjukhuschefen Fröderberg var dock densamme under hela tiden.

En krydda i sammanhanget som jag inte tror går radiojournalisterna förbi är att denne Fröderberg också undervisade teologistudenter vid Lunds universitet i psykologi. Kanske också i etik av alla ämnen. I så fall antar jag att det finns anledning för universitetets ledning att vara beredd på en kommentar.

Strategier, policies, riktlinjer och handlingsplaner

Den 19 november 2015 konstaterade Västmanlands läns tidning att deras landsting hade 3 strategier, 20 policies, 264 riktlinjer och 281 handlingsplaner. Och detta är ändå en av landets mindre regioner (hittar ingen ekonomisk statistik region för region, men befolkningsmässigt är de på 13:e plats av 21 regioner). Försökte kolla upp dessa siffror för Lunds universitet, men gav snart upp. När jag hittat en strategi för integrering av strategiska forskningsområden och sedan en till för kultursamverkan, båda på central nivå, insåg jag att vårt universitet förmodligen slår Västmanlands läns landsting med hästlängder. Kanske kunde en duktig kandidatstudent på Ekonomihögskolan eller Samhällsvetenskapliga fakultet räkna sig igenom detta?

Kjöller om forskningspolitiken

Har nu klämt ytterligare en bok, denna gång om forskningspolitiken. Om Halls bok var återhållsam trots nära nog skandalösa förhållanden inom innovationspolitiken så speglar Hanne Kjöllers bok mer förundran. Det handlar här alltså om en journalist som inte vet särskilt mycket om det svenska forskningssystemet, men som lagt ner mycket möda på att sätta sig in i det. Resultatet är en genomgång av det nationella och internationella forskningssystemens svagheter som är lättbegriplig och tydlig för någon som inte känner till något om dem. Men knappast särskilt upphetsande för den som redan är invigd i konstigheterna.

Kjöller utgår framför allt från villkoren inom klinisk forskning och drar utifrån det slutsatser om all forskning. I vissa fall blir det träffsäkert, i andra lite vid sidan av. Ta detta med huvudtesen. Forskare badar i pengar när de snarare skulle må bra av större konkurrens om medlen och mer samarbete inom forskningen. Och konkurrensen ska inte bara utgå från kriterier om kvalitativ forskning, utan också från relevanskriterier. Som sagt, som förslag på förbättringar inom klinisk forskning tror jag det är mitt i prick. Som förslag på hur exempelvis humaniora och samhällsvetenskap ska kunna stödjas är det nog mer tveksamt även om det även här finns anledning att klaga över oklara karriärstrukturer och bristande mobilitet.

Som sagt, som en introduktion till problemen inom forskningssystemet är boken utmärkt. Men som vederhäftig kritik finns en del svagheter i argumentationen. Att det ibland blir lite fel som när hon blandar ihop Vetenskapsrådet med Vetenskapsakademien (s. 40) kan jag leva med. Men när hon hävdar att Vetenskapsrådet informellt grundar bedömningen av ansökningar på tidskrifters impact factor (s. 156) är hon ute och cyklar. Tyvärr anges inte någon källa för påståendet. Kanske finns sådant inom klinisk forskning, men absolut inte inom humaniora eller samhällsvetenskap så det är en djupt orättvis beskyllning. På ett annat ställe blandar hon ihop utvärdering av forskning i Vetenskapsrådets förslag FOKUS från 2014 med Universitetskanslersämbetets utvärdering av högre utbildning (s. 116-117). Ja, så där ser det ut lite här och var. Helt och hållet vederhäftigt är det inte.

Just detta att stenhårt utgå från klinisk forskning skapar alltså problem även om mycket av det hon förfasas över också finns inom alla vetenskapsområden. Ett till exempel handlar om påståendet att antalet professorer och lärare med doktorsexamen ökat med ungefär 75 procent mellan 2001 och 2014 samtidigt som antalet studenter endast ökat med 10 procent, något som kanske stämmer på totalen (s. 103). Samtidigt bör det påpekas att humaniora och samhällsvetenskap idag står för 25 procent av kostnaderna för högre utbildning samtidigt som dessa ämnen studeras av 40 procent av studenterna och att antalet doktorander inom detta vetenskapsområde inte har gått upp alls. Kjöller drar all forskning över en kam när det egentligen är ganska olika förhållanden inom olika vetenskapsområden.

Boken innehåller också en del motsägelser. Bibliometriska måttstockar beskrivs som otillräckliga samtidigt som det är det som används för att visa att svensk forskning hamnat på efterkälken eftersom det inte finns andra mätmetoder enligt Kjöller. Mycket forskning beskrivs som irrelevant samtidigt som allmänrepresentationen i universitets och högskolors styrelser beskrivs som fullständigt bakvänt trots att den finns där just för att se till att forskningen som bedrivs är samverkansinriktad. Och hon framhåller att det är dumt att klumpa ihop all forskning inom ett och samma system samtidigt som hon själv projicerar klinisk forskning på alla andra vetenskapsområden. En del av detta är Kjöller medveten om, annat verkar hon inte riktigt tänkt på.

Analyserna är ibland också lite enkla. För tänk om socialdemokratisk forskningspolitik med mer fördelning av forskningsresurser till flera högskolor och nya universitet inte primärt har ett forskningspolitiskt syfte utan ett regionalpolitiskt. Där det för femtio år sedan fanns militärförläggningar som blev ventiler för fördelning av statsanslag till regionerna finns idag högskolor och nya universitet, faktiskt ofta nog i samma byggnader som övertagits av Akademiska hus. I så fall hamnar de politiska övervägandena i lite annat perspektiv. Jag säger inte att det är rätt, bara att den typer av aspekter också borde vara med i en analys av resursfördelningssystemet. Bara för att något kallas forskningspolitik är det inte säkert att det är det.

Nu tycker jag inte att allt detta gör så mycket i slutänden eftersom jag håller med om många av hennes slutsatser. Forskningsresultat borde vara öppet tillgängliga och forskare borde avkrävas mer internationellt samarbete med tydliga problemställningar som är relevanta. Det är hennes enkla recept som jag tror de flesta av oss skulle skriva under på.

Innovationspolitiken

En av mina favoritstatsvetare, Patrik Hall i Malmö, har kommit med en ny bok om svensk innovationspolitik. Enligt undertiteln ska det handla om innovationspolitikens historia i Sverige under hundra år . Och det gör det väl i och för sig även om den tidiga historien fram till 1990-talet och NUTEK:s bildande städas av ganska snabbt. Tonvikten ligger framför allt på de senaste 25 åren med programsatsningar genom NUTEK och Vinnova samt vad detta inneburit för regionala satsningar.

Källorna är delvis sekundärlitteratur som används väl. För gudarna ska veta att det finns ganska mycket skrivet om svensk innovationspolitik och ganska mycket bra dessutom. Till det kommer en del rapporter och utredningar från sent 1990-tal och framåt med början i "Forskning 2000" som blev rejält nedsablad när det begav sig. Sedan har Hall också intervjuat ett antal aktörer, från tjänstemän på departement och i myndigheter till generaldirektörer och utredare.

Resultatet har blivit en återhållsam beskrivning av utvecklingen av svensk innovationspolitik. Kanske inte så mycket nytt eller uppseendeväckande för den som är bevandrad inom fältet. Men ändå värdefull.

För genom att sammanställa sina och andras observationer tonar en bild fram av svensk innovationspolitik som stabilt svårstyrd med mängder av intressenter på flera olika nivåer. Ett politikområde som involverar och engagerar mängder av statliga myndigheter och nationella organ, regionala byråkratier och kommunala förvaltningar. Det enda som det är lite ont om inom detta policyfält för miljarder och åter miljarder varje år är företagen som ska stå för innovationerna. I namn av samverkan och innovationssystem ordnas möten och seminarier, konferenser och mingel med horder av policyprofessionella, tjänstemän och konsulter, samverkanstillfällen som endast ett fåtal inom näringslivet har tid och möjligheter att gå på.

Till slut ger Hall egentligen en ganska skandalös bild av hur fältet organiseras och hanteras. Här beskrivs en utveckling som kommit att innebära att innovationer inte är målet, utan samverkan i sig eftersom tron på att den leder till innovationer är så stark att mer inte verkar behövas. Och om någon skulle protestera mot allt snack och istället vilja satsa på konkret utvecklingsarbete så är risken påtaglig att resursflödena stryps med motiveringen att initiativet inte ger några konkreta samverkansvinster. Ett av de mer hårresande exemplena ut sekundärlitteraturen är när en region tar hjälp av en Vinnova närstående konsult för att deras ansökan om anslag ska formuleras på ett sätt som ligger i linje med gällande doktrin på myndigheten och inom fältet.

Det är bara att tilltalet och skrivsättet är så behärskat och utan åthävor att det sensationella har svårt att nå fram. Detta är förstås högst medvetet. Hall har skrivit en forskningsmonografi som kan användas i undervisning på avancerad nivå eller läsas av den som vill skaffa sig en överblick av fältet. Ytterligare en ambition är nog också att påverka beslutsfattare och aktörer inom innovationspolitiken för att få dem att skapa en mer praktiskt inriktad politik, mindre snack och mer verkstad är då huvudbudskapet.

För att lyckas med dessa föresatser är Hall tydlig, konkret och lågmäld precis som goda forskare tenderar att vara. Inte personlig, svepande eller sensationalistisk som det händer att journalisters debattböcker tenderar att bli. Nu är jag tyvärr rädd att effekten inte blir den avsedda utan att hans bok mer kommer att användas som kurslitteratur än för att förändra tingens ordning inom innovationspolitiken. Hoppas jag har fel för det vore synd. Mycket synd.

Struten och dess eftermäle

Efter ett långt sommarlov med två mastiga sakkunnigärenden som tidsfördriv och några småsaker har jag förra veckan avverkat fem heldagsmöten och två till denna vecka. Terminen har börjat. Mitt i allt detta slår det mig efter en diskussion på ett av heldagsmötena att Pam Fredmans beramade utredning från början av 2019, den så kallade Strut-utredningen, nu är helt bortglömd. Den bara sjönk. Efter en remissomgång som jag vill minnas som blandad försvann den för att inte dyka upp igen. Detta trots att UKÄ benämnde den som "viktig".

Sammanfattningsvis kan man säga att forskningsråd och andra finansiärer var kritiska samtidigt som lärosäten överlag var relativt positiva. Varför är inte svårt att förstå eftersom finansieringssystemet föreslogs förskjutas till fördel för universitet och högskolor på bekostnad av externfinansiering. På Vetenskapsrådet var man överlag oroade över nedskärningar både allmänna i ett svårt budgetläge och specifika med anledning av Strut-utredningen.

Sedan Vetenskapsrådets strategimöte på våren 2019 med planering för olika nedskärningsscenarier har läget förändrats. Visst slukar fortfarande olika forskningsinfrastrukturer pengar, både på hemmaplan och på kontinenten. Men Strut-utredningen har inte nämnts sedan juni förra året och nu i tisdags verkar det som om allt återställts. Då höll Liberalerna presskonferens där de berättade att stora satsningar kommer att göras på forskning och högre utbildning. Under de kommande åren tillförs forskning och högre utbildning dryga tre miljarder kronor enligt vad som utlovades. Och huvuddelen av dessa medel kanaliseras genom Vetenskapsrådet.

Vad har hänt kan man fråga? Tja, först ett januariavtal ungefär samtidigt som Strut-utredningen offentliggjordes och sen en coronapandemi som förstås har gjort sitt till eftersom en så kallad återstart nu sägs kunna gå också genom ett försvar av Sverige som forskningsnation. Så motiveras i alla fall satsningen. Lärdomen är i alla fall som vanligt att detta med strategidiskussioner ibland kan ha en högst begränsad betydelse. Bara något år senare är läget helt annorlunda och precis omvänt. Trots befarade besparingar på Vetenskapsrådet tillförs istället myndigheten betydande belopp under de kommande åren. Även basanslagen förstärks, men inte alls på samma nivå.

Den statliga forskningsfinansieringen förskjuts därmed ännu lite till från universitet och högskolor till forskningsråd och externfinansieringsgraden trycks upp ännu någon procentenhet. Trenden under de senaste decennierna håller i sig och förstärks. Strut-utredningen som föreslog ett brott kommer ingen längre ihåg bara ett drygt år efter remissrundan.

En otidsenlig historikers betraktelser (II)

En annan nära besläktad fråga (med den som jag funderade över i del I) som historiker ibland diskuterar är om historia ska skrivas med långa tidsperspektiv som då riskerar att renodla vissa tendenser och glömma de olika historiska sammanhangen som de förekom i. Eller om historiker istället ska fokusera på homogena tidsutsnitt. Inom teknik- och vetenskapshistoria är det knappast någon diskussion om att det är det senare man ska syssla med. Mången gammal förlegad teknik- och vetenskapshistoria är nämligen exempel på hur illa det kan gå om man studerar förändring långsiktigt.

Själv är jag dock inte lika säker. Jag har själv gjort långsiktiga studier som jag tyckt varit värdefulla eftersom de visar att liknande grundfrågor tycks återkomma i historien genom decennierna och seklerna. Många kolleger tycker nog jag har fel. De tycker att det inte är samma frågor utan olika frågor eftersom de kläs i andra begrepp och diskuteras i olika institutionella sammanhang. De kan inte jämföras genom historien.

Visst kan det finnas en poäng i detta. Men jag blir ändå lite bedrövad när jag läser en studie om hur ett visst forskningspolitiskt problemområde hanterades under något decennium på 1900-talet med resultat som passar som hand i handsken på en studie jag själv har gjort som handlar om hur samma problemområden (nåja.... mycket likartade då) hanterades under 300 år. Författaren känner till min studie för den är refererad vad gäller en detalj i en diskuterande fotnot, men hen använder den inte som en historisk ram. Något som hade varit fullt möjligt. Varför, undrar jag inför mig själv, och kan inte komma fram till något annat än att tendensen att göra sammanhangsinriktade studier utan att konstruera historiska samband över längre tidsperioder är så stark att man inte ens vågar ge det sammanhang man fördjupat sig i någon historisk ram eller relief. Det gör onekligen teknik- och vetenskapshistorien fattigare.

En otidsenlig historikers betraktelser (I)

Jag är historiker, till och med idéhistoriker. Och ska man vara riktigt specifik så är jag teknik- och vetenskapshistoriker. Det är min akademiska identitet. I grunden innebär det att jag är intresserad av förflutenhet. Precis som alla andra historiker. Ofta diskuterar historiker varför det är viktigt att syssla med förflutenhet.

Här finns förstås många olika svar. De har också alla tröskats genom åren. Många historiker anser dock att ett av skälen INTE är att de som sysslar med förflutna tilldragelser, till skillnad från andra humanister och samhällsvetare, sitter inne med facit. Att historiker vet vad som hände. Denna avgörande, kanske enda fördel, för historisk forskning anförs alltså sällan som något skäl att syssla med det som varit. Tvärtom avvisas det eftersom det skulle innebära att historiker riskerar att tillskriva historiska aktörer kunskap om framtiden som de inte hade, något som i så fall måste kallas en anakronistisk historieskrivning.

Exempelvis vet vi att röntgenstrålning upptäcktes av en tillfällighet och inte för att Röntgen letade efter ljus som gjorde det möjligt att se genom mjuk kroppsvävnad. Det var istället en oväntad konsekvens av hans upptäckt. En mer omedelbar konsekvens i Röntgens samtid var istället att hans upptäckt ytterligare eldade på intresset som odlades för det ockulta och det mystiska. Idag kan vi säga att den medicinska konsekvensen blev viktigare än den kulturella. Vi har ju facit. Men många historiker anser alltså att en sådan värdering vore fel eftersom det innebär att glömmer bort det historiska sammanhanget med intresset för ockultism. Jag tror att historiker samtidigt kan analysera det historiska sammanhanget och de långsiktiga konsekvenserna som två sidor av samma mynt och dessutom värdera de två sidornas betydelse för dagens villkor.

Själv har jag alltså alltid tyckt att historiker måste använda sina kunskaper om vad som hände sen för att utforma sina undersökningar och analyser och för att dra sina slutsatser. Till skillnad från andra humanister och samhällsvetare har vi i alla fall möjligheter att veta mer än de aktörer vi studerar och den kunskapen borde utnyttjas så långt vi bara kan utan att för den sakens skull övertolka deras handlingar.

Nu är jag inte helt ensam. Ibland kan man höra historiker tala om att en viss undersökning inte är lämplig eller historiskt relevant för att det ännu inte gått tillräckligt lång tid sedan den inträffade. Men en sån synpunkt betyder faktiskt inget annat än att vi inte har facit än och därför inte bör bedriva forskning om just detta.

Ett annat exempel på en plädering för historiska analyser som använder sig av ett facit är The History Manifesto (2014). Här är argumentet att långsiktiga historiska analyser behövs för att förstå vår samtid och dessutom skapa alternativa handlingsmöjligheter för att komma till rätta med problem som klimatförändringar, skuldbördor och avsaknad av globalt beslutsfattande. Tanken här är att aktuella problem ska studeras historiskt. Samma utgångspunkt gäller på Samtidshistoriska institutet på Södertörns högskola.

I mina ögon blir det både rätt och fel på en och samma gång. Rätt eftersom vi, när vi formulerar historiska forskningsproblem, omöjligen kan lösgöra oss från vår egen samtid och problemen därför alltid blir mer eller mindre samtidsrelevanta. Hur mycket kan alltid diskuteras och beror slutligen på hur företeelser värderas. Men i den meningen är det omöjligt att inte vara samtidshistorisk.

Men samtidigt blir det fel om vi programmatiskt ska syssla med problem som bedöms som särskilt viktiga idag av människor som inte är historiker. Historiska analyser som utgår från dagens situation och liksom letar sig tillbaka genom historien för att undersöka hur problemet uppkommit och hur det har diskuterats och hanterats riskerar att verkligen bli anakronistiska. De riskerar att betrakta röntgenstrålning som ett naturfenomen med bara en konsekvens, den medicinska, eftersom det endast är den vi kan se idag.

Lån eller bidrag

Ingen har nog missat debatten om EU:s stöd i samband med coronapandemin. Det handlar om att EU ska låna upp pengar med budgeten som säkerhet, pengar som sedan via en fond ska kunna betalas ut till medlemsländer i form av två tredjedelar bidrag och en tredjedel lån till olika insatser. Summorna är förstås extrema som alltid nu för tiden, tror det handlade om totalt 750 miljarder euro om jag fick alla nollorna på rätt plats.

Debatten har framför allt handlat om det nya i att EU lånar upp pengar direkt istället för att förlita sig på medlemsländernas bidrag samt om det är en vettig fördelning att så mycket betalas ut som bidrag och så lite som lån. I debatten har jag dock inte hört en enda stavelse om de olika medlemsländernas skattetryck, något som aldrig verkar diskuteras i EU-sammanhang av någon konstig anledning. Nu är jag inte ekonom och kan förstås har missförstått något. Men som jag ser det är det knappast vettigt att länder med högre skattetryck ger av sina skattemedel till länder med lägre skattetryck. Den första rimliga åtgärden vore ju att medlemsländer med lågt skattetryck och i behov av medel höjer inhemska skatter för att tillgodose sina behov.

Nu inser jag i och för sig att frågan kan vara mer komplicerad. Att bruttonationalprodukten kan spela in och många andra förhållanden. Men ändå så diskuteras detta med olika skattetryck förvånansvärt lite i debatten. Om man till exempel skulle titta lite på de länder som drabbats av coronapandemin så har Spanien ett klart lägre skattetryck än Sverige och Danmark, men inte Italien. Rimligen borde det få konsekvenser för dessa länders möjligheter att få tillgång till direktstöd eller lån från den fond som EU planerar att bygga upp.

Regionala rekommendationer

Jag måste tyvärr igen ta upp frågan om regionala rekommendationer för att hindra smittspridning. Första gången jag skrev om detta var i slutet av april. Återkom till frågan i mitten av maj och nu i slutet av maj har fortfarande inget hänt. Jag har hittills skrivit om gymnasieskolorna i Skåne som jag tror borde kunna öppnas med tanke på hur låg smittspridningen här är.

Det som jag tycker är så märkligt är att ingen annan tagit upp saken till diskussion. Visst har Sveriges hantering debatterats, men all kritik har handlat om att åtgärderna varit för milda och otillräckliga. Ingen enda röst har hittills höjts för att lätta på rekommendationer regionalt eller lokalt. Inte ens i de regioner som inte varit särskilt drabbade som Skåne.

När det nu till slut händer är det i riksmedia. I dagens P1-Morgon förs frågan äntligen fram genom att en representant för Kronobergs län påpekar att det hade varit bättre om de haft lättare rekommendationer där eftersom det nu börjar bli svårt att motivera människor till hemarbeta m.m. när smittspridningen faktiskt till slut ökar regionalt. Det börjar alltså till slut röra på sig i debatten, och inte bara om när elitfotbollen kan sparka igång. I gårdagens Studio 1 diskuterades dessutom problemen med att gymnasieelever nu stannat hemma i två månader och hur det drabbar dem.

Här finns förstås motargument som att det är krångligt för människor att ha olika rekommendationer i olika delar av landet (vi är dummare exempelvis finnar) eller att det kan vara svårt att följa smittspridningen så noga regionalt som behövs för att införa restriktioner när det faktiskt krävs. Samtidigt var Kronobergaren inne på något spännande när han spekulerade i att regionala rekommendationer kunde komma att införas när smittspridningen i Stockholm minskar samtidigt som den kanske ökar i andra delar av landet. Men att det då handlar om att lätta på restriktioner endast i Stockholm. Ingen omöjlig utveckling som i så fall ännu en gång skulle visa på de mediala och politiska perspektiven. Vi får väl se.

Disputation digitalt

Första gången jag var med på en disputation digitalt var för några veckor sedan. Det fungerade utmärkt, men tyvärr var jag tvungen att avvika efter bara någon kvart eftersom jag själv hade undervisning. Idag kunde jag vara med på en hel disputation i Uppsala digitalt. Erfarenheten var positiv trots vissa tekniska problem. Inte bara kunde jag vara med utan att behöva resa 70 mil enkel resa. Under hela akten kunde jag dessutom vara ute i trädgården, handla mat, hänga tvätt m.m. Zoom-appen i mobilen och trådlösa hörlurar ger total frihet samtidigt som hela disputationen kan följas utan problem. Detta är nog framtiden även efter när denna isolering är över.

Smittskyddet

För dryga två veckor sedan ifrågasatte jag att rekommendationerna inte ändrades så att gymnaiser i Skåne kunde öppnas. Sedan dess har inget hänt. Frankrike kommer att öppna gymnasierna på måndag, andra länder har redan gjort det eller kommer inom kort att göra det. I Sverige finns inga planer på att släppa på rekommendationerna att inte bedriva annan undervisning än digital på gymnasierna förutom vissa undantag som gäller yrkesutbildningar och elever med särskilda behov. Inte ens verkar det finnas planer på att släppa dessa rekommendationer regionalt, exempelvis i Skåne där smittspridningen har varit mindre än till och med i Danmark. Jag har frågat ett antal läkare om detta och de kan inte anföra skäl till att dessa rekommendationer hålls kvar för Skåne andra än att vi vet väldigt lite om hur smittspridningen fungerar.

Samtidigt börjar allt fler länder att bestämma datum för när elitfotboll kan börja spelas inför tomma läktare. Men inte i Sverige. Även i detta fall verkar det inte finnas några planer på att häva rekommendationerna eller göra undantag trots att argument verkar saknas andra än att all idrott ska behandlas lika... varför då?

I takt med att svenska restriktioner och rekommendationer kvarstår börjar den svenska hanteringen av pandemin  framstå som allt mer misslyckad. Samtidigt som olika länder i Europa anger datum för att när olika restriktioner kommer att släppas händer i Sverige ingenting trots att antalet intensivvårdade minskar i Stockholm och i Västra Götaland och samtidigt som den ligger kvar på relativt låga nivåer i övriga delar av landet. Om vi inte nu kan börja planera för att släppa på vissa restriktioner undrar man vad som krävs. Just detta är också ett problem, att Folkhälsomyndigheten inte kan ange någon tydlig och klar målbild som ska vara uppfylld för att man ska ändra rekommendationerna. Sådana formuleras och följs i nästan all offentlig verksamhet som jag känner till.

Men alltså inte här. Förmodligen handlar det om att vi vet för lite om hur smittspridningen går till i detta fall. Eller så är det så enkelt att målbilden att Socialdemokraterna ska ha stöd av minst 40 procent av befolkningen inte kan uttalas offentligt. I alla fall inte av Folkhälsomyndigheten.

Äntligen en ny skrift från Kansli HT

En ny skrift från Kansli HT har lämnat tryckpressarna. Imponerande att arbeta med så aktuella frågor, något som onekligen tyder på ett snabbt fotarbete. Nu bör man också nämna att krishanteringsplanen beslutades redan i november 2018. Föredömligt förutsägande och också tillräckligt bra uppenbarligen för att kunna ligga till grund för en helt ny liten skrift. Nu vet vi vad vi ska göra.