Övergripande arbetsmiljömål

Jag fick igår rektors övergripande arbetsmiljömål 2021-2023 (Dnr STYR 2021/1995) och blev deprimerad. Det handlar om fyra mål med fokus på: sjukfrånvarostatistik, chefers beredskap, organisatorisk och social arbetsmiljö samt studenthälsa.Varje fokus har ett formulerat mål, en åtgärd och uppföljning. Det handlar alltså om sammanlagt tolv olika utsagor.

Med så många möjligheter att visa kvalitet, kurage och karaktär hade man nog väntat sig i alla fall ambitiösa och tydliga mål. Under sjukfrånvarostatistiken kunde det exempelvis handla om max en procent långtidssjukskrivna i slutet av 2023. Istället är målet att: "Lunds universitet ska präglas av en god arbetsmiljö som är utvecklande, stimulerande, säker och trygg. Det är av yttersta vikt att universitetets medarbetare mår bra." Förlåt, men hörde jag rätt. Vad har det med statistik att göra? Och vad som bedöms som viktigt är ju ett påstående, inte ett mål. Varför är det egentligen viktigt att medarbetare mår bra?

Under chefers beredskap kunde man tänka sig ett mål som innebär att alla chefer (samtliga, 100 procent, utan undantag) med sina skyddsombud genomför och dokumenterar årliga uppföljningar av det systematiska arbetsmiljöarbetet och det systematiska förebyggande arbetet mot diskriminering. Ett annat mål skulle kunna vara att samtliga rehabiliteringssamtal (samtliga, 100 procent, utan undantag) sker i tid och att alla chefer använder det administrativa verktyget Adato. Istället är målet: "Chefer ska ha en god introduktion och ett kontinuerligt stöd i arbetsmiljöarbete." Jag trodde vi hade det.

 Så där fortsätter det. Konstiga målsättningar som ibland nog redan är uppfyllda och som hur som helst inte är möjliga att veta om det är uppnådda eller inte. Under organisatorisk och social arbetsmiljö är målet att Lunds universitet "ska erbjuda en god organisatorisk och social arbetsmiljö som är fri från kränkande särbehandling". Ordet god är ju marigt, det som är bra för en är dåligt för någon annan. Och hur ska man veta att den är fri från kränkande särbehandling? Varför inte formulera målet som att "Minst 95 procent av personalen på Lunds universitet ska uppleva att de har en god organisatorisk och social arbetsmiljö och under 2023 ska det inte förekomma några anmälningar om kränkande särbehandling överhuvudtaget." Det vore ett mål värt namnet som dessutom skulle återge i alla fall ett blekt sken av ambition snarare än floskler.

Man kan förstås uppröras över tramset om det inte handlade om något så viktigt som vår arbetsmiljö. Lunds universitet är en mycket stor myndighet och det är inte förtroendeingivande att de övergripande arbetsmiljömålen kommande två år (bara en sån sak, nästan hela 2021 som omfattas av beslutet har ju redan passerat när det fattats 14 oktober) är så illa formulerade.

Men det finns en viktigare aspekt. Hela processen bygger på beslut som är delvis ideologiskt betingade. Det handlar om att arbetsmiljön är viktig därför att en majoritet har valt en regering som prioriterar åtgärder som främjar arbetsmiljön. Så måste det inte vara. Vi kunde ha valt politiker som tyckte andra aspekter var viktigare på arbetsmiljöns bekostnad, exempelvis kortsiktig effektivitet eller besparingar. Men nu är det som det är och vi har ett Arbetsmiljöverk som arbetar med riktlinjer och andra åtgärder för att kontroller och åtgärda. Längst ut i olika verksamheter hamnar så arbetsmiljöåtgärder som att formulera övergripande arbetsmiljömål.

Vad som händer när det arbetet genomförs på ett sådant sätt som Lunds universitet gör nu är att man följer den politiska viljans bokstav, men helt och hållet bortser från dess tanke. I förlängningen innebär det tyvärr obstruktion och att det som har varit en bra idé förfuskas. Vi får ytterligare ett dokument som bekräftar åsikten som blir allt vanligare, att målsättningar och policies är till intet förpliktigande tomma ord.

Detta är en tragedi. För det är verkligen viktigt att medarbetare mår bra eftersom det innebär högre effektivitet och lägre kostnader i verksamheten. I och med dessa tandlösa övergripande arbetsmiljömål har ytterligare ett tillfälle gått om intet att åstadkomma det vid Lunds universitet.

Informationsmöte om profilområden

Rektor och vice rektor för forskning har kallat till informationsmöte 12 november om arbetet med att ansöka om profilområden för Lunds universitet. Satsningen fanns med i senaste forskningspropositionen från december 2020 där angivet belopp var 500 miljoner kronor. Med tanke på att alla universitet och högskolor är garanterade minst ett profilområde så blir det kanske inte några jättesummor för vart och ett av dem. Nåja, det är nog ändå nyttigt för lärosätena att peka ut några särskilt viktiga forskningsinriktningar, i alla fall som symbolövning.

Bra förstås att utifrån det perspektivet kalla till informationsmöte. Där kan processen som den är tänkt och preliminära tankar redovisas. Bra datum också, 12 november, för att samla de som är intresserade av universitetet på ett ställe. Möjligheter till kära återseenden efter månader och år av distansarbete.

Därför undrar jag hur de tänkte när de bestämde att mötet ska vara på zoom... Att vår universitetsledning inte vill möte personalen fysiskt i ett stormöte med stort symbolvärde är märkligt. Hur ska det förstås? Är Lund för långt bort för att masa sig till från Landskrona eller Helsingfors trots tjänstebil och helt ok lön? Är de oroliga för smittrisken i ett samhälle där en fotbollspublik på 50 000 åskådare kan samlas? Eller är de rädda att möta sin personal öga mot öga i vad som kan visa sig vara en känslig fråga?

Nej, skälet måste vara något annat rimligare. Men vad kan det vara? Säkert något mycket vägande i alla fall. För istället för att utnyttja ett tillfälle till viktiga och intressanta diskussioner in plenum, kanske avrundat med mingel över dryck (alkoholfritt förstås) och tilltugg (vegetariskt, ekologiskt och utan allergiframkallande ingredienser eller gluten förstås), där medarbetare kan få återse gamla vänner och kolleger, får vi nu ytterligare en timme på zoom. Var det nån som sa Campusutveckling? Att kalla det ett missat tillfälle är en grov underdrift.

Oavsett skäl är det tecken på dåligt ledarskap tycker jag. Sen spelar det ingen roll hur många K:n och C:n våra rektorer vill rada upp som ideal och ledstjärna för oss. Ska de vara något värda måste de själva tro på dem. Och visa det.