Åker tåg från Stockholm mot Lund och har planerat att komma fram i tid för att kunna leda ett forskningsseminarium som börjar kl. tre. Men vad händer. Tåget bromsar in någonstans i sörmländska skogarna och stannar någon minut. Tågföraren meddelar att man nu måste köra med reducerad hastighet eftersom en hund befinner sig på spåret. Sagt och gjort. Vi kryper fram ett tag och är 15 minuter sena i Norrköping på grund av detta. I Linköping blir det 19 minuter och hur mycket det hinner bli till Lund återstår att se.
Men frågan inställer sig... var går gränsen för SJ att bromsa tågen och försena cirka 500 personer på väg genom riket? Att man tar det lugnt när människor olagligen befinner sig på spårområdet kan jag acceptera och till och med applådera. Men djur? Jo, älgar, kor och hästar bör man förstås visa respekt, men inte för deras skull, utan för tågens, personalens och passagerarnas. Men mindre djur som dessutom inte är fridlysta? Skulle vi ha bromsat in för ett lo? Eller för en bondkatt? Jag får väl kolla med SJ:s kundcenter som den rättshaverist jag uppenbarligen är.
De åsikter som uttrycks här är mina egna och representerar inte på något sätt Lunds universitets e
De åsikter som uttrycks här är mina egna och representerar inte på något sätt Lunds universitets eller någon annan myndighets ställningstaganden.
onsdag 29 januari 2020
tisdag 28 januari 2020
Fältanteckningar från ett personalmöte
Igår var det personalmöte på institutionen och ett nytt klimatråd presenterade sina planer på en ny klimatpolicy för institutionen som verkar blir en resepolicy eftersom över 90 procent av koldioxidutsläppen i verksamheten enligt LUCSUS härrör från tjänsteresor. I klimatrådet satt tre personer. Med på mötena var också en doktorand som skulle studera arbetet med deltagande observation som en del i sin avhandling om akademikers aktivism i klimatfrågan om jag förstod det rätt. På personalmötet satt doktoranden med och förde även här fältanteckningar.
Tja kan man tycka. Inte så mycket att bry sig om. I synnerhet som doktorandens roll klargjordes tidigt i presentationen av klimatrådets arbete och doktoranden dessutom fick någon minut att berätta om sitt avhandlingsarbete. Det var transparent.
Själv gjorde jag också en observation. Vår institution består av flera ämnen, ett av de större är det som doktoranden går sin forskarutbildning i. På personalmötena deltar ofta representanter för ämnet i diskussionerna. När klimatarbetet nu diskuterades kom dock inga inlägg alls från avdelningens anställda. Det framstår som nära nog unikt i personalmötessammanhang. Kanske innebar deltagande observation att diskussionen begränsades på ett olyckligt sätt.
I alla händelser skulle i alla fall klimatrådet arbeta under våren med att ta fram en klimatpolicy som ska presenteras för oss anställda i augusti. Man får hoppas att mötet i augusti kan genomföras utan deltagande observation så att samtliga anställda kan känna att de kan uttrycka sina åsikter utan att riskera att hamna under lupp i en avhandling om några år. Samtidigt kommer det nog vara för sent att påverka policyn då i augusti eftersom arbetet pågått i åtta månader och innehållet säkerligen kommer att vara väl förankrat i ledningen och kanske också styrelsen.
Personligen anser jag att det är fel att tillåta en doktorand arbeta med deltagande observation på ett personalmöte som är de anställdas enda möjlighet att lufta sina åsikter i olika frågor. Visst kan det gå bra i olika grupper där deltagandet är frivilligt. Men att det ska ske på personalmöten där deltagandet dessutom påverkar lönesättningen tycker jag är olyckligt. Helt fel faktiskt.
Tja kan man tycka. Inte så mycket att bry sig om. I synnerhet som doktorandens roll klargjordes tidigt i presentationen av klimatrådets arbete och doktoranden dessutom fick någon minut att berätta om sitt avhandlingsarbete. Det var transparent.
Själv gjorde jag också en observation. Vår institution består av flera ämnen, ett av de större är det som doktoranden går sin forskarutbildning i. På personalmötena deltar ofta representanter för ämnet i diskussionerna. När klimatarbetet nu diskuterades kom dock inga inlägg alls från avdelningens anställda. Det framstår som nära nog unikt i personalmötessammanhang. Kanske innebar deltagande observation att diskussionen begränsades på ett olyckligt sätt.
I alla händelser skulle i alla fall klimatrådet arbeta under våren med att ta fram en klimatpolicy som ska presenteras för oss anställda i augusti. Man får hoppas att mötet i augusti kan genomföras utan deltagande observation så att samtliga anställda kan känna att de kan uttrycka sina åsikter utan att riskera att hamna under lupp i en avhandling om några år. Samtidigt kommer det nog vara för sent att påverka policyn då i augusti eftersom arbetet pågått i åtta månader och innehållet säkerligen kommer att vara väl förankrat i ledningen och kanske också styrelsen.
Personligen anser jag att det är fel att tillåta en doktorand arbeta med deltagande observation på ett personalmöte som är de anställdas enda möjlighet att lufta sina åsikter i olika frågor. Visst kan det gå bra i olika grupper där deltagandet är frivilligt. Men att det ska ske på personalmöten där deltagandet dessutom påverkar lönesättningen tycker jag är olyckligt. Helt fel faktiskt.
tisdag 21 januari 2020
Wallbergs bok om Macchiarini-affären
Har just läst förre KI-rektorn Harriet Wallbergs bok om Macchiarini-affären, spännande och intressant på många sätt. Och visst är det konstigt att hon tvingades gå som universitetskansler 2016 för att ha varit högsta ansvariga för rekryteringen av Macchiarini i sin egenskap som rektor för KI 2010. Redan när hon tvingades avgå 2016 hade den närmast ansvariga rektorn Anders Hamsten slutat sitt uppdrag självmant liksom styrelseordförande Lars Leijonborg. Ändå pekades hon ut i Sten Heckschers utredning som ansvarig för rekryteringen med konsekvensen att hon fick gå från sitt dåvarande uppdrag som universitetskansler med motiveringen att hon med bakgrund som KI-rektor inte med fullt förtroende kunde fortsätta som högst ansvarig för tillsynen av universiteten och högskolorna.
Klart att detta är uppseendeväckande. Och många kunniga och pålitliga personer passerar genom boken i en vittneskavalkad till stöd för Wallberg och mot de orättvisa anklagelserna i Heckschers utredning. Utan tvekan finns där konstigheter och felaktiga uppgifter. Och visst är det väl orimligt att en universitetskansler tvingas gå från sin tjänst med hänvisning till ett formellt beslut hon fattade flera år tillbaka i tiden. För det formella beslutet att anställa Macchiarini som gästprofessor vid Karolinska institutet fattade ju Wallberg även om hon som gängse ordning är inte var inblandad i rekryteringen och sakkunnigbedömningen av honom trots att hon anklagas för det i rapporten. Hon var ju i slutänden trots det högsta ansvariga för beslutet som fattades 2010 innan Macchiarini fällts för forskningsfusk. Men som sagt, det är märkligt att hon var tvungen att gå från en annan tjänst sex år senare för den sakens skull. Varför räckte det inte att hennes efterträdare som rektor och dåvarande styrelseordförande, båda redan avgått? Varför måste Heckschers rapport leda till ytterligare avsked även när det gällde någon som inte längre innehade någon ledningsfunktion på Karolinska, men haft det innan anklagelserna mot Macchiarini om forskningsfusk blev mer omfattande och som dessutom anmält honom till Karolinska institutets Etikråd när hon fick in en första anmälan mot honom i december 2012?
Intrycket är att Heckschers utredning tvunget behövde följas av ytterligare åtgärder för att ge Karolinska institutet ökad trovärdighet. I och med att utredningen relativt ensidigt och på felaktiga grunder fokuserade på Wallbergs insatser som dessutom beskrevs på ett felaktigt sätt blev hon en syndabock. Det står helt klart efter en genomläsning av boken. Utan tvekan är det märkligt att Heckschers utredning fokuserar på rekryteringen av Macchiarini när det verkliga problemet var att så lite gjordes när det började komma in allt fler anklagelser mot honom om forskningsfusk, och så sent. Men då hade som sagt Wallberg redan slutat och den som var ansvarig för dessa tillkortakommanden, rektor Hamsten, avgått. Kort sagt, i sak är hennes bok övertygande.
Men det finns annat som gör att man börjar fundera. Ett viktigt tema i boken, kanske det allra viktigaste, är att ledningen för Karolinska 2016-2018, mellan skål och vägg erkände att det är fullt med fel i Heckschers utredningsrapport, men ändå offentligt vägrade påtala dessa felaktigheter trots att de orättvist drabbat en före detta rektor. Att det handlar om just ett universitet är särskilt graverande eftersom just dessa institutioner förväntas stå upp för sanningen även när den är obekväm eller inte faller utomstående intressen som regering eller näringsliv på läppen. Med denna typ av högtravande formuleringar gäller det man själv inte begår några misstag.
Och visst är Wallberg mycket noga med att referera källor och ange vilka som säger vad. Men ändå blir det tyvärr lite tokigt ibland. Ofta för att hon, eller egentligen hon och hennes skrivarkollega Kristina Appelqvist, litar lite för mycket på olika auktoriteter som de talar med. Ett exempel är den mycket betrodde och kunnige juristen Anders Stening som uttalar sig trovärdigt om Heckschers rapport och konstaterar att den är ett justitiemord. Men han citeras också på följande sätt: "Jag trodde helt enkelt inte på uppgifterna om att hon [Wallberg] skulle ha varit personligt engagerad för att ta dit Macchiarini. Akademin fungerar inte på det viset, att en rektor håller på och laborerar med enskilda individer. I synnerhet inte en gästprofessor." (sid. 268). Det stämmer naturligtvis i teorin och det finns ingen anledning att Wallberg skulle ha engagerat sig för Macchiarini som påstås i Heckschers utredning. Men det är knappast någon allmän regel utan undantag inom akademin. För visst har det hänt och händer allt jämt att rektorer engagerar sig för att enskilda individer anställs som gästprofessorer. Jag känner i alla fall till ett fall, men inte på Lunds universitet. Det är ett märkligt uttalande av någon som är expert på högskola och universitet. Min gissning är att Stening syftar på hur det ska gå till idealt, men att han inte tillräckligt tydligt framhåller att det naturligtvis i praktiken kan finnas avsteg även om det inte är att rekommendera. Hur som helst går det inte av princip utesluta att en rektor varit inblandad i rekryteringen av en gästprofessor, tyvärr.
Ett annat fel som jag som idéhistoriker reagerar på är uttalandet av en tidigare dekan vid Harvard University om att universiteten historiskt inte bara haft som uppgift att skapa och sprida kunskap, "utan också att skapa en miljö som skyddar forskare från yttre påverkan" (sid. 301). Nej, det stämmer inte alls, inte i närheten. Det är inte att rekommendera att förlita sig på expertis på ett område när de uttalar sig om något helt annat. Det gäller även väl betrodda kolleger på Harvard. Diskussionen fortsätter och Wallberg och hennes Harvard-kollega kommer fram till "att yttrandefriheten för akademiker urholkats, trots att det var den ursprungliga tanken med universiteten." (sid. 303) Nej, nej, nej. Det var verkligen inte den ursprungliga tanken med universiteten.
Vad jag tror detta är ett tecken på är en typ av självsäkerhet och självtillräcklighet som många framstående medicinare tyvärr drabbas av, och säkert andra också. Att man genom sina egna framgångar ibland kan övertyga sig själv om att den egna förmågan räcker för att korrekt bedöma förhållanden samt vad som kan och bör göras i olika sammanhang, även om det inte handlar om det egna specialområdet. Ett annat tecken på det är att sammansättningen av Etikrådet vid Karolinska institutet under den tiden Harriet Wallberg var rektor där och fram till en bra bit in på 2016. Såvitt jag kunnat utröna bestod det av sex personer varav fyra var medicinare, en var praktisk filosof anställd vid KI samt Göran Lambertz som 2006 utrett utredningarna om Thomas Quick och inte funnit anledning att granska dessa ytterligare, en hållning han fortsatte hävda vidare fram till 2016 då han avgick ur Etikrådet. Kanske är det samma självtillräcklighet som gjorde att Macchiarini kunde fortsätta sin verksamhet vid Karolinska institutet trots allt fler anklagelser om forskningsfusk. Och det var verkligen inte Harriet Wallbergs fel.
Klart att detta är uppseendeväckande. Och många kunniga och pålitliga personer passerar genom boken i en vittneskavalkad till stöd för Wallberg och mot de orättvisa anklagelserna i Heckschers utredning. Utan tvekan finns där konstigheter och felaktiga uppgifter. Och visst är det väl orimligt att en universitetskansler tvingas gå från sin tjänst med hänvisning till ett formellt beslut hon fattade flera år tillbaka i tiden. För det formella beslutet att anställa Macchiarini som gästprofessor vid Karolinska institutet fattade ju Wallberg även om hon som gängse ordning är inte var inblandad i rekryteringen och sakkunnigbedömningen av honom trots att hon anklagas för det i rapporten. Hon var ju i slutänden trots det högsta ansvariga för beslutet som fattades 2010 innan Macchiarini fällts för forskningsfusk. Men som sagt, det är märkligt att hon var tvungen att gå från en annan tjänst sex år senare för den sakens skull. Varför räckte det inte att hennes efterträdare som rektor och dåvarande styrelseordförande, båda redan avgått? Varför måste Heckschers rapport leda till ytterligare avsked även när det gällde någon som inte längre innehade någon ledningsfunktion på Karolinska, men haft det innan anklagelserna mot Macchiarini om forskningsfusk blev mer omfattande och som dessutom anmält honom till Karolinska institutets Etikråd när hon fick in en första anmälan mot honom i december 2012?
Intrycket är att Heckschers utredning tvunget behövde följas av ytterligare åtgärder för att ge Karolinska institutet ökad trovärdighet. I och med att utredningen relativt ensidigt och på felaktiga grunder fokuserade på Wallbergs insatser som dessutom beskrevs på ett felaktigt sätt blev hon en syndabock. Det står helt klart efter en genomläsning av boken. Utan tvekan är det märkligt att Heckschers utredning fokuserar på rekryteringen av Macchiarini när det verkliga problemet var att så lite gjordes när det började komma in allt fler anklagelser mot honom om forskningsfusk, och så sent. Men då hade som sagt Wallberg redan slutat och den som var ansvarig för dessa tillkortakommanden, rektor Hamsten, avgått. Kort sagt, i sak är hennes bok övertygande.
Men det finns annat som gör att man börjar fundera. Ett viktigt tema i boken, kanske det allra viktigaste, är att ledningen för Karolinska 2016-2018, mellan skål och vägg erkände att det är fullt med fel i Heckschers utredningsrapport, men ändå offentligt vägrade påtala dessa felaktigheter trots att de orättvist drabbat en före detta rektor. Att det handlar om just ett universitet är särskilt graverande eftersom just dessa institutioner förväntas stå upp för sanningen även när den är obekväm eller inte faller utomstående intressen som regering eller näringsliv på läppen. Med denna typ av högtravande formuleringar gäller det man själv inte begår några misstag.
Och visst är Wallberg mycket noga med att referera källor och ange vilka som säger vad. Men ändå blir det tyvärr lite tokigt ibland. Ofta för att hon, eller egentligen hon och hennes skrivarkollega Kristina Appelqvist, litar lite för mycket på olika auktoriteter som de talar med. Ett exempel är den mycket betrodde och kunnige juristen Anders Stening som uttalar sig trovärdigt om Heckschers rapport och konstaterar att den är ett justitiemord. Men han citeras också på följande sätt: "Jag trodde helt enkelt inte på uppgifterna om att hon [Wallberg] skulle ha varit personligt engagerad för att ta dit Macchiarini. Akademin fungerar inte på det viset, att en rektor håller på och laborerar med enskilda individer. I synnerhet inte en gästprofessor." (sid. 268). Det stämmer naturligtvis i teorin och det finns ingen anledning att Wallberg skulle ha engagerat sig för Macchiarini som påstås i Heckschers utredning. Men det är knappast någon allmän regel utan undantag inom akademin. För visst har det hänt och händer allt jämt att rektorer engagerar sig för att enskilda individer anställs som gästprofessorer. Jag känner i alla fall till ett fall, men inte på Lunds universitet. Det är ett märkligt uttalande av någon som är expert på högskola och universitet. Min gissning är att Stening syftar på hur det ska gå till idealt, men att han inte tillräckligt tydligt framhåller att det naturligtvis i praktiken kan finnas avsteg även om det inte är att rekommendera. Hur som helst går det inte av princip utesluta att en rektor varit inblandad i rekryteringen av en gästprofessor, tyvärr.
Ett annat fel som jag som idéhistoriker reagerar på är uttalandet av en tidigare dekan vid Harvard University om att universiteten historiskt inte bara haft som uppgift att skapa och sprida kunskap, "utan också att skapa en miljö som skyddar forskare från yttre påverkan" (sid. 301). Nej, det stämmer inte alls, inte i närheten. Det är inte att rekommendera att förlita sig på expertis på ett område när de uttalar sig om något helt annat. Det gäller även väl betrodda kolleger på Harvard. Diskussionen fortsätter och Wallberg och hennes Harvard-kollega kommer fram till "att yttrandefriheten för akademiker urholkats, trots att det var den ursprungliga tanken med universiteten." (sid. 303) Nej, nej, nej. Det var verkligen inte den ursprungliga tanken med universiteten.
Vad jag tror detta är ett tecken på är en typ av självsäkerhet och självtillräcklighet som många framstående medicinare tyvärr drabbas av, och säkert andra också. Att man genom sina egna framgångar ibland kan övertyga sig själv om att den egna förmågan räcker för att korrekt bedöma förhållanden samt vad som kan och bör göras i olika sammanhang, även om det inte handlar om det egna specialområdet. Ett annat tecken på det är att sammansättningen av Etikrådet vid Karolinska institutet under den tiden Harriet Wallberg var rektor där och fram till en bra bit in på 2016. Såvitt jag kunnat utröna bestod det av sex personer varav fyra var medicinare, en var praktisk filosof anställd vid KI samt Göran Lambertz som 2006 utrett utredningarna om Thomas Quick och inte funnit anledning att granska dessa ytterligare, en hållning han fortsatte hävda vidare fram till 2016 då han avgick ur Etikrådet. Kanske är det samma självtillräcklighet som gjorde att Macchiarini kunde fortsätta sin verksamhet vid Karolinska institutet trots allt fler anklagelser om forskningsfusk. Och det var verkligen inte Harriet Wallbergs fel.
fredag 17 januari 2020
Arkivhandlingar
Är man historiker hamnar då och då i sällskap med arkivarier, egentligen alldeles för sällan. Mig hände det igen igår. Arkivarien och jag kom att tala om varför olika material arkiverades och hur de sedan användes. Hon påpekade att kanske 80 procent eller mer av allt arkivmaterial används på ett helt annat sätt än en gång avsett när det arkiverades.
Exemplen flödar över. Kyrkobokföringen som skapades för att lättare kunna beskatta befolkningen och skriva ut soldater används idag av släktforskare, något som förstås inte var påtänkt på 1600-talet när kyrkobokföringen introducerades. Rättegångsmaterial från tidigmodern tid har sedan 1970-talet i allt högre utsträckning använts av historiker som intresserar sig för allmogens livsvärldar, något som sällan eller aldrig är möjligt att komma åt på andra sätt av den enkla anledning att det saknas material (det som kallas data bland naturvetare och medicinare). På samma sätt är det med materialtyp efter materialtyp. Det är med andra ord egentligen omöjligt att besvara frågan om varför viss dokumentation ska arkiveras. Vi vet helt enkelt inte hur den framtida användningen kan komma att se ut.
Nästa fråga som inställer sig är förstås hur mycket av allt arkiverat material som faktiskt kommer till användning. Är det hälften eller betydligt mer eller betydligt mindre? Jag känner inte till om det finns några studier om detta, men det vore förstås intressant att ta reda på liksom om det går att karaktärisera vilka typer av material som kommer till användning och vilka typer som inte gör det. Men med tanke på att det är principiellt extremt svårt att förutsäga hur arkivmaterial används är det förstås också svårt att ta karaktärisera potentiellt använt och oanvänt arkivmaterial. Dessutom är förstås tidsaspekten avgörande här och om perspektiven är mycket långa, mer än hundratals år, ökar chanserna att ett arkiverat material kommer till användning liksom att det används på ett sätt som aldrig var avsett när det en gång arkiverades.
Exemplen flödar över. Kyrkobokföringen som skapades för att lättare kunna beskatta befolkningen och skriva ut soldater används idag av släktforskare, något som förstås inte var påtänkt på 1600-talet när kyrkobokföringen introducerades. Rättegångsmaterial från tidigmodern tid har sedan 1970-talet i allt högre utsträckning använts av historiker som intresserar sig för allmogens livsvärldar, något som sällan eller aldrig är möjligt att komma åt på andra sätt av den enkla anledning att det saknas material (det som kallas data bland naturvetare och medicinare). På samma sätt är det med materialtyp efter materialtyp. Det är med andra ord egentligen omöjligt att besvara frågan om varför viss dokumentation ska arkiveras. Vi vet helt enkelt inte hur den framtida användningen kan komma att se ut.
Nästa fråga som inställer sig är förstås hur mycket av allt arkiverat material som faktiskt kommer till användning. Är det hälften eller betydligt mer eller betydligt mindre? Jag känner inte till om det finns några studier om detta, men det vore förstås intressant att ta reda på liksom om det går att karaktärisera vilka typer av material som kommer till användning och vilka typer som inte gör det. Men med tanke på att det är principiellt extremt svårt att förutsäga hur arkivmaterial används är det förstås också svårt att ta karaktärisera potentiellt använt och oanvänt arkivmaterial. Dessutom är förstås tidsaspekten avgörande här och om perspektiven är mycket långa, mer än hundratals år, ökar chanserna att ett arkiverat material kommer till användning liksom att det används på ett sätt som aldrig var avsett när det en gång arkiverades.
söndag 12 januari 2020
Kränkande särbehandling
I dagens Godmorgon världen är Göran Rosenberg som vanligt krönikör. Denna gång behandlar han kränkande särbehandling och nämner både Lunds och Uppsala universitet som exempel på arbetsgivare som har orimliga krav när det gäller hanteringen av sådana fall. Rosenberg vänder sig med rätta mot universitetens bestämmelser om att anmälningar om kränkande särbehandling med automatik måste utredas oavsett innehåll eller tillförlitlighet. Han hävdar att bara för att någon upplever sig kränkt så måste inte någon kränkning ha ägt rum och att det ofta finns betydligt enklare och effektivare sätt att hantera kränkningar som att få parterna att sätta sig ner och diskutera igenom saken.
Jag håller helt och hållet med Rosenberg. Kraven på att utreda anmälningar om kränkande särbehandlingar går alldeles för långt. Det säger jag inte minst för att jag själv en gång tillsammans med en kollega blivit anmäld för kränkande särbehandling. Det var nu mer än tio år sedan och inte på Lunds universitet. Men i alla fall. Vårt försvar i utredningen som gjordes var förstås samma sak som det som Rosenberg anför. Bara det faktum att anmälaren känt sig kränkt medförde inte att vi agerat kränkande. Vi beklagade förstås anmälarens upplevelse, men kunde inte gå med på att det fanns grund för anklagelsen. Och vi fick rätt. Eller i alla fall tror jag det, för efter det att vi avlagt våra synpunkter hörde vi aldrig mer av vare sig anmälare eller utredare.
Men det finns ett litet problem med Rosenbergs krönika. Saken är betydligt allvarligare än han tror. Det är inte bara på Uppsala och Lunds universitet som det finns bestämmelser om att kränkande särbehandling måste utredas per automatik. Faktiskt gäller denna bestämmelse samtliga svenska arbetsgivare och utbildningsanordnare. Den är nämligen lagfäst.
I 2 kap. 3 och 7 §§ diskrimineringslagen (2008:567) står nämligen tydligt att arbetsgivare och utbildningsanordnare är skyldiga att utreda omständigheterna när någon—arbetstagare, praktikant, elev eller student—anser sig ha blivit utsatt för trakasserier. Och trakasserier definieras i 1 kap. 4 § som ett uppträdande som kränker någons värdighet och som har samband med någon av diskrimineringsgrunderna: kön eller könsöverskridande identitet, etnicitet, tro, funktionsnedsättning eller sexuell läggning, alltså det som kallas kränkande särbehandling.
Det känns lite orättvist att Rosenberg klagar på att Lunds och Uppsala universitet följer lagen och det faktum att han själv påpekar att väljer dessa exempel eftersom de dykt upp inom hans synfält gör det inte rättvisare. Istället borde han förstås ha angripit den svenska lagstiftningen på området. Men kanske börjar det då skava lite. För saken är den att den mycket långtgående lagstiftningen faktiskt skapades av regeringen Reinfeldt med socialliberaler i spetsen. Visserligen tror jag Rosenberg är känd som partipolitiskt obunden så sinkadusen handlar förmodligen mer om att tiden inte riktigt räckt till för att gå till botten med denna viktiga fråga.
Jag håller helt och hållet med Rosenberg. Kraven på att utreda anmälningar om kränkande särbehandlingar går alldeles för långt. Det säger jag inte minst för att jag själv en gång tillsammans med en kollega blivit anmäld för kränkande särbehandling. Det var nu mer än tio år sedan och inte på Lunds universitet. Men i alla fall. Vårt försvar i utredningen som gjordes var förstås samma sak som det som Rosenberg anför. Bara det faktum att anmälaren känt sig kränkt medförde inte att vi agerat kränkande. Vi beklagade förstås anmälarens upplevelse, men kunde inte gå med på att det fanns grund för anklagelsen. Och vi fick rätt. Eller i alla fall tror jag det, för efter det att vi avlagt våra synpunkter hörde vi aldrig mer av vare sig anmälare eller utredare.
Men det finns ett litet problem med Rosenbergs krönika. Saken är betydligt allvarligare än han tror. Det är inte bara på Uppsala och Lunds universitet som det finns bestämmelser om att kränkande särbehandling måste utredas per automatik. Faktiskt gäller denna bestämmelse samtliga svenska arbetsgivare och utbildningsanordnare. Den är nämligen lagfäst.
I 2 kap. 3 och 7 §§ diskrimineringslagen (2008:567) står nämligen tydligt att arbetsgivare och utbildningsanordnare är skyldiga att utreda omständigheterna när någon—arbetstagare, praktikant, elev eller student—anser sig ha blivit utsatt för trakasserier. Och trakasserier definieras i 1 kap. 4 § som ett uppträdande som kränker någons värdighet och som har samband med någon av diskrimineringsgrunderna: kön eller könsöverskridande identitet, etnicitet, tro, funktionsnedsättning eller sexuell läggning, alltså det som kallas kränkande särbehandling.
Det känns lite orättvist att Rosenberg klagar på att Lunds och Uppsala universitet följer lagen och det faktum att han själv påpekar att väljer dessa exempel eftersom de dykt upp inom hans synfält gör det inte rättvisare. Istället borde han förstås ha angripit den svenska lagstiftningen på området. Men kanske börjar det då skava lite. För saken är den att den mycket långtgående lagstiftningen faktiskt skapades av regeringen Reinfeldt med socialliberaler i spetsen. Visserligen tror jag Rosenberg är känd som partipolitiskt obunden så sinkadusen handlar förmodligen mer om att tiden inte riktigt räckt till för att gå till botten med denna viktiga fråga.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)