Prorektorsval igen

Som jag nämnt i en tidigare post så finns ett och annat att säga om prorektorsvalet. Framför allt var det lite märkligt att det fanns åtminstone två olika förklaringar till varför Universitetskollegium kunnat intervjua endast en kandidat. Nu verkar det som vår styrelseordförande till slut bestämt sig för vilken version som gäller som den officiella, den som presenterades för universitetsstyrelsen vid senaste mötet 20 september. Jag citerar här direkt ur protokollet: "Av de fem kandidater som intervjuats fann beredningsgruppen att det var tre som i högre grad än övriga uppfyllde kravprofilen. Av dessa meddelade en att den inte längre stod till förfogande för uppdraget. Den andra kandidaten valde beredningsgruppen att inte gå vidare med efter samråd med rektor."

Det finns ingen som helst anledning att tro annat än att den enda kandidaten som fördes fram av beredningsgruppen efter att en hoppat av och en annan inte klarat sig genom rektorssamrådet kommer att bli en mycket lämplig prorektor. Tvärtom pekar allt på det. Men det är ändå anmärkningsvärt att beredningsgruppen samrådde med rektor om de tre kandidaterna. Jag inser visserligen problematiken. Det är viktigt att rektor och prorektor kan samarbeta och beredningsgruppen måste hitta en mekanism som innebär att man undviker att få en parkonstellation som inte fungerar tillsammans. Samtidigt har den valda lösningen visat sig förödande. Rektor har fått samråda om beredningsgruppens kandidater och åtminstone en har då försvunnit. Faktiskt kan det ha varit två av tre eftersom den kandidat som hoppat av mycket väl kan ha gjort i samband med detta samråd. Vad beredningsgruppen i praktiken då åstadkommit är en kortslutning av den kollegiala processen där beredningsgrupp och rektor gjort upp om saken utan att universitetskollegiet överhuvudtaget tillfrågats. Universitetskollegium har blivit det rundningsmärke som alla öppet motsatt sig att det skulle bli.

Hade beredningsgruppen bestått av ledamöter som lite mer sett till det kollegiala beslutsfattandets betydelse hade de förstått att den mekanism de infört för att undvika att prorektor och rektor inte kan dra jämnt inte var optimal. Ett alternativ hade varit att skicka samtliga två eller tre kandidater till universitetskollegium först och endast därefter låtit den kandidat som universitetskollegium föreslagit träffa rektor. Det hade inneburit att trycket på rektor varit större att acceptera den kandidat som föreslagits liksom att man litat på universitetskollegiets omdöme. Mitt förslag kan förstås kallas efterklokt. Och det är det också till viss del. Men samtidigt är det viktigt att beredningsgruppens ledamöter förstår och värnar vikten av kollegialitet. Det ska man kunna kräva på ett universitet som det i Lund. Möjligen är studentrepresentanterna ett undantag, de som i alla sammanhang jag träffat på dem ensidigt ser till sina intressen framför universitetets i de fall de är särskilda. Förståelse för och värnande av kollegialitet bör man däremot absolut och utan förbehåll förvänta sig av styrelseordförande. Och framför allt kan man förvänta sig det av lärarrepresentanten i beredningsgruppen. Jag tycker att den slutsatsen understryks av att två av tre lärarrepresentanter i styrelsen reserverade sig mot beslutet 20 september att utse ny prorektor vid Lunds universitet.

En ytterligare abrovinkel på ärendet är att beslutet dessutom tagits med tillägget att det är under förutsättning att hon också anställs vid Lunds universitet eftersom det är ett krav i arbetsordningen att prorektor är anställd som lektor eller professor. Men det är en delvis annan historia som det är möjligt att det finns anledning att återkomma till.

Kungshuset

Det tog några år. Men så till slut hände det ändå. Idag. Jag hamnade på kickoff-konferensen för LINXS på Kulturen. LINXS är en gemensam satsning från naturvetenskaplig, teknisk och medicinsk fakultet med lite pengar från rektor med syfte att se till att MAX IV och ESS kommer till användning på Lunds universitet. LINXS ska förstås i vanlig ordning skrapa ihop massa med externa medel också. Fattas bara annat. Allt ska sedan användas för att bjuda in forskare från när och fjärran till en miljö som bedriver forskning där MAX IV och ESS är relevanta. Tanken är att LINXS ska skapa länkar mellan MAX IV och ESS samt dessa anläggningar och övriga universitetet liksom med andra forskare i Sverige. Det var ganska intressant. Men hela projektet hänger förstås på att man lyckas få ihop erforderlig externfinansiering. Man kan säga att det borde kunna gå med tanke på hur många finansiärer det finns för dessa forskningsområden. Samtidigt kan det ju förstås vara lite trögt med tanke på att redan så mycket har gått till dessa stora lundaanläggningar.

Men nu var det inte om LINXS vara eller inte vara som denna post skulle handla. Utan istället var LINXS ska sitta rent fysiskt. Just nu sitter de i gamla Kirurgen centralt precis norr om Lundagård. Men deras tanke är 2019 att flytta till.... Kungshuset. Nu är förstås inget klart. Men förhandlingar pågår enligt vad som sas på kick-offen. Det tog alltså några år, dryga två, innan nya planer för Kungshuset yppades, andra planer än att det skulle komma hela universitetet till del. Hittills är det enda jag har hört om Kungshuset att det ska bli ett showcase för Lunds universitet med utställning, shop och kanske lite studieplatser och mötesrum. Skulle det hela sluta med att LINXS flyttar in kan jag tänka mig att en och annan som tvingats flytta därifrån, läs filosofer, blir rejält sur. Kanske inte helt utan skäl.

Lindström och Strindberg

Ibland är det givande att ha läst ett och annat. Som när jag häromdagen hörde Fredrik Lindström bli intervjuad om sin nya scenshow (alltså komikern, inte min kollega professorn i gamla testamentets exegetik). Här är tanken att ett hjul ska avgöra samtalsämnet för kvällen. Vår favoritkomiker la ut texten om hur han gillade att mansplaina och att han som alla andra tänkte ganska högt om sina egna tankar. Dessutom hade han erfarenhet av att det inte alls var bara han själv som var intresserad av hans tankar. År på tiljorna hade empiriskt visat att många, många fler var intresserade och faktiskt beredda att betala ganska bra för att få höra honom lägga ut texten om dem. Inte mycket att säga om allt detta.

Men så bad reportern honom att ge något exempel från showen på ett ämne han kunde tänkas tala om. Hon ville höra honom lägga ut texten om den heterosexuella mannens sexualitet. Och tänk. Fredriks tankar om mannens roll i heterosexuella parförhållanden visade sig vara precis identiska med de som August Strindberg gav uttryck för i Giftas och alltså ha dryga 130 år på nacken. För mig är det obegripligt, nästan tragiskt, att folk är beredda att betala för att höra dessa gamla förlegade idéer om parförhållanden. Dessutom så mycket mindre underhållande idag än när originalet Strindberg själv beskrev hur saker och ting låg till.

Prorektorsval

Det har nog inte passerat obemärkt att prorektorsvalet efter Eva Wiberg blivit lite komplicerat. Sydsvenskan publicerade nyligen en artikel i ämnet. Det som slår mig i denna artikel är uttalandet av vår styrelseordförande som i intervjun hävdar att beredningsgruppen endast förde fram en kandidat av den enkla anledningen att hon "var i särklass i jämförelse med övriga kandidater." Det var onekligen en ny uppgift.

Jag vet inte om Jonas Hafström är korrekt citerad i bladet, har själv lite bittra erfarenheter av hur journalisterna där ibland väljer att citera källor. Men om han är det är uttalandet ganska uppseendeväckande. Jag sitter nämligen i Universitetskollegium, vår hörandeförsamling, och när styrelseordförande i det sammanhanget redogjorde för processen var det helt andra orsaker som framkom. Av de tre kandidater som gått vidare från beredningsgruppens intervjuer hade enligt Hafström två av olika anledningar dragit tillbaka sina respektive ansökningar. Visst påstod Hafström även då att den föreslagna kandidaten var mycket lämpad, kanske den bäst lämpade. Men anledningen till att Universitetskollegium endast presenterades med en kandidat att rösta på var alltså en annan.

Min stilla fråga blir nu om vi kan ha det så här? Att universitetets styrelseordförande ger lite olika versioner av varför endast en prorektorskandidat presenterats som valbar för Universitetskollegium. I något av sammanhangen har han ju uppenbarligen inte givit hela sanningen. Nu tror jag inte denna sak rubbar vår regerings förtroende för Hafström som styrelseordförande. Dock är risken överhängande att det rubbar Universitetskollegiets och de anställdas förtroende för honom. En nog så allvarlig sak efter en havererad prorektorsvalsprocess. Allt självklart under förutsättning att Hafström är korrekt citerad i Sydsvenskan.

Forskningsbarometern 2017

Vetenskapsrådet ger sedan något år tillbaka ut en forskningsbarometer med indikatorer som jämför svensk forskning med internationell. Den är nästan helt och hållet baserad på nationella data och i vissa fall på kategorier av lärosäten. Endast när det gäller publikationer jämför barometern olika enskilda lärosäten. I det avseendet har årets barometer en hel del intressant att komma med.

Flera saker går att utläsa ur årets forskningsbarometer om hur Lunds universitets publiceringsmönster ser ut. En första observation är att fysik och kemi samt... hör och häpna ... materialvetenskap vid Lunds universitet har mindre andel av vårt universitets publikationer än vad respektive ämne har i Web of Science totalt. Detta alltså trots att vi haft Maxlab i decennier och trots att vi nu lägger miljarder på MAX IV. Visst inser jag att fysik, kemi och materialvetenskap är mycket mer än sånt som går att göra på dessa maskiner. Och visst inser jag att MAX är en nationell anläggning. Men ändå. Internt har MAX IV och ESS sålts in med att det kommer att lyfta universitetet. Påståendet verkar dock sakna förankring i tillgängliga data.

En annan sak går också att utläsa. Att humaniora vid Lunds universitet, trots att andelen publikationer av universitetets samlade publikationer är relativt liten jämfört med Stockholm och Uppsala så har vi större andel av universitets publikationer än vad som gäller i Web of Science totalt. Dessutom har vi en större andel högt citerade artiklar än Uppsala, ungefär på samma nivå som Stockholm, Göteborg och Umeå. Detta sista innebär att humanioras starka publiceringsmönster knappast kan härröra från en massa svenska publikationer i antologier och andra sammanhang som inte citeras. De lärosäten som sticker ut i sammanhanget är annars Linnéuniversitetet där humaniora är både relativt stora, dock med relativt låg andel högt citerade artiklar. I Linköping är man tvärtom bra på andel högt citerade artiklar, men publicerar istället mindre andel av universitetets artikelvolym än vad som kunde förväntas från humanioras andel av Web of Science.

Om man nu relaterar allt detta till hur lite fakultetsmedel för forskning som humaniora får i Lund jämfört med andra större universitet så blir bilden mycket positiv. Humaniora i Lund står sig bra med lite fakultetsresurser jämfört med hur det ser ut på landets övriga universitet.