Riktade utlysningar

Jag har alltid varit en fiende mot riktade utlysningar, lärarjänster som annonseras med så snäva innehållsbeskrivningar eller uppräkningar på särskilt meriterande forskningsinriktningar att alla förstår att det inte kan vara särskilt många som motsvarar förväntningarna. Exemplena flödar tyvärr över inom högskolan och nu senast har det hänt på min egna institution. Många blir besvikna, många blir ledsna, många blir arga. I första hand ett antal yngre forskare och lärare som skulle ha en chans att komma ifråga för den om den bara hade varit formulerad lite bredare. En annan negativ aspekt är vad den här typen av riktade utlysningar får för effekter på arbetsklimatet när alla vet att det inte alltid handlar om att agera i öppen konkurrens med andra forskare och lärare. Risken är uppenbar att det skapas en tystare kultur där kritik hålls inne eftersom det kan hämma möjligheten att i framtiden få en fast anställning när detta i praktiken bestäms av dem som har något att säga till om när det gäller utlysningstexterna.

Samtidigt måste man i ärlighetens namn också framhäva att det finns skäl till riktade utlysningar. För det första kan det faktiskt i vissa fall handla om arbetsuppgifter som är så speciella att en viss kompetens faktiskt behövs. I vissa fall som när det gäller anställning av forskare eller doktorander i väldefinierade externfinansierade projekt är det snarast ett måste med relativt snävt inriktade utlysningar. Andra skäl kan vara personalvård. Det är inget okänt fenomen att någon lärare som vikarierat på en lärartjänst under något år eller två löper mycket hög risk att få se sig omsprungen av någon kollega när väl ett lektorat blir utlyst eftersom de som inte vikarierat istället kunnat meritera sig genom att forska inom något projekt. Här ligger inte sällan också en könsaspekt gömd. Och det klart att det är frestande att under hot om att behöva anställa någon som inte är särskilt intresserad av att undervisa och som har stora möjligheter att dra in projektmedel välja en välkänt pålitlig lärare.

Det är ingen tvekan om att det handlar om svåra avvägningar, svårare än vad många nog vill låta påskina. I sådana här lägen är det viktigt att ha en strategi att luta sig emot. Tyvärr innehåller dock de flesta strategier formuleringar som innebär att man ska bli bättre på att dra in externa projektmedel (vilket skulle leda till slutsatsen att ha breda utlysningar) lika mycket som att hålla hög kvalitet i undervisning (vilket skulle kunna leda till att sätta det säkra framför det osäkra). Min egna slutsats blir trots allt att det är bättre att utlysa tjänster brett så länge alla vet vad som gäller. Det bör vara tydligt för en vikarie på en tjänst som kan komma att utlysas att det kommer att vara en bred utlysning där det inte finns konkurrensfördelar för de som redan är inne i systemet. I så fall sprids inga falska förhoppningar och det är väl just det som är grunden för hela problematiken.

Ledningsfrågan igen

Sedan senaste inlägget har en klok kollega påpekat att hela upprinnelsen till diskussionerna i Uppsala kan handla om att ordförande Lemne och andra vill säkerställa att processen inte landar som förra gången det begav sig för sex år sedan. Det var ju då vår egen Eva Åkesson anställdes som rektor i Uppsala. Nu när det är dags för förlängning av hennes period med tre nya år avstår alltså konsistoriet från det alternativet och väljer att utlysa tjänsten. Om denna tolkning stämmer, och den har nyligen fått visst stöd, är en sådan tydlig misstroendeförklaring förstås närmast unik. Det är väl inte många som tror att Åkesson kommer att söka tjänsten om igen.

Om detta är bakgrunden måste Näringslivets forskningsberednings rapport och framför allt debattartikel i Dagens Nyheter i september som jag länkade till i föregående inlägg ses som ett rejält skott i foten. Det är ju dessa tilltag som rört upp hela diskussionen. Den som framför allt hamnar i skottgluggen då är förstås nanoforskaren Strømme som var medförfattare till rapporten och debattartikeln samtidigt som hon sitter i konsistoriet. Det kan mycket väl tänkas att hon istället för att ha hjälpt planen vid Uppsala universitet att få till en snabb och friktionsfri rektorsrekrytering nu istället med sina insatser snarare har stjälpt den. Vi får väl se.

Ledningsfrågan

Det dröjde inte mer än ett år efter det att Kåre Bremers utredning om universitetets ledning varsamt lagts i papperskorgen förrän frågan blossat upp igen. Det är som vanligt i Uppsala som man tar till stridsyxan. Och som vanligt verkar det befogat.

Bakgrunden är som sagt Kåre Bremers av remissinstanserna så utskällda utredning om hur universiteten bör ledas där bland annat frågan om hur rektor ska rekryteras var en huvudsak. Bremers förslag var att beslutet skulle ligga hos regeringen efter förslag från styrelsen samt att hörandeförsamlingar och andra kollegiala organ inte skulle vara beslutande utan endast rådgivande. Dessutom föreslog Bremer att dessa kollegiala hörandeförsamlingar endast skulle ta ställning till en enda kandidat eftersom det annars kunde vara svårt att rekrytera toppkrafter som redan hade framskjutna positioner. Sådana kandidater måste nämligen kunna förbli anonyma och låter sig inte schavotteras framför ett kollegium om de inte kan vara säkra på att erbjudas jobbet.

I Uppsala sitter som bekant Svenskt Näringslivs vd som styrelseordförande, ja jag vet, konsistorieordförande. Nu har organisationens forskningsutskott Näringslivets forskningsberedning för en tid sedan kommit med en rapport som också resulterade i en artikel på DN Debatt i mitten av september. Här menade författarna, gamla styrelseproffs och näringslivschefer tillsammans med den upphöjda uppsaliensiska nanoforskaren Maria Strømme som också sitter i konsistoriet, att rekryteringen av rektor måste bli mer lik rekryteringen inom näringslivet så att man kan få de bästa kandidaterna. De menar att kollegier och andra församlingar inte ska ha så stort inflytande utan att processen huvudsakligen ska skötas av en rekryteringsgrupp och av styrelsen där hörandeförsamlingen endast ska kunna intervjua en enda kandidat. Faktiskt är deras förslag på pricken lika Kåre Bremers förslag från ett knappt år sedan och alltså redan tillintetgjorda i en relativt omfattande remissomgång.

Nu har en grupp lärare och forskare nu avkrävt ledningen en viljeyttring inför konsistoriets möte 27 oktober då rekryteringsprocessen ska beslutas (den är inte beskriven i arbetsordningen för Uppsala universitet på samma sätt som den är i Lund). Inte att undra på eftersom Lemne är ordförande och Strømme ledamot i konsistoriet. Vi får väl se hur det går med rekryteringen av ny rektor till Uppsala, inte minst spännande ur ett lundaperspektiv med tanke på att vår egen Eva Åkesson ju var i blåsväder där för inte allt för länge sedan. Tillsättningen av hennes ersättare påverkas förstås av den process som uppsalakonsistoriet landar i.

Så långt bakgrunden till det jag egentligen hade tänkt att detta inlägg skulle handla om, nämligen det faktum att precis det som riskerar att bli rekryteringsprocessen för ny rektor i Uppsala och som flera anställda visar sådan oro för mycket väl kan bli verklighet i Lund när processen drar igång här igen. I arbetsordningen för Lunds universitet framgår nämligen att det är styrelsen som inom sig ska utse en beredningsgrupp för att ta fram förslag till ny rektor. Senast det begav sig bestod denna grupp av styrelseordförande, en allmänrepresentant i styrelsen, en lärarrepresentant i styrelsen samt en studentrepresentant i styrelsen. Beredningsgruppen vaskar fram ett antal kandidater som sedan presenteras för universitetskollegiet som utifrån detta har att returnera ett förslag till styrelsen som i sin tur kan välja att föra universitetskollegiets förslag vidare till regeringen för beslut eller bortse från det till förmån för en helt annan kandidat. När det gäller beskrivning av processen är vår arbetsordning Lund betydligt tydligare än den som gäller i Uppsala där konsistoriet har helt fria händer inom ramen för högskoleförordningen.

Kruxet är att arbetsordningen vid Lunds universitet inte uttryckligen nämner ett minimiantal kandidater som ska presenteras för universitetskollegium. Det kan mycket väl vara så att de endast presenterar en kandidat. I och för sig står i arbetsordningen att styrelsen ska fastställa en kravprofil efter hörande med universitetskollegium. Men det står inget om hur många kandidater de ska presentera för universitetskollegiet att ta ställning till. Nu senast hade tack och lov beredningsgruppen tagit fram fyra kandidater att intervjua och diskutera i kollegiet, men det finns inga garantier för att det blir lika många i fortsättningen. Här är universitetskollegiet helt i händerna på styrelsen och dess beredningsgrupp, något som med utgångspunkt i utvecklingen i Uppsala känns en aning osäkert. Det som just nu debatteras i Uppsala med skarpa inlägg, slutrepliker och fortsatt rapportering i rikspressen och på kultursidor (fler länkar här) kan alltså mycket väl bli verklighet i Lund med gällande arbetsordning och regelsystem. Vi är inte på något vis skyddade mot en styrelse som drivs av managementtänkande om någon nu till äventyrs trodde det.

Min slutsats är att arbetsordningen för Lunds universitet borde ändras så att styrelsens beredningsgrupp tvingas föreslå minst tre rektorskandidater till universitetskollegiet eller annars samtliga sökande så att vi inte riskerar att hamna i den situationen som våra kolleger vid Uppsala universitet nu riskerar. Jag inser förstås att en svaghet med en sådan skrivning är att beredningsgruppen kan tvingas att skicka vidare kandidater till universitetskollegiet som den egentligen inte anser fullt lämpliga. Men det kan ju i så fall korrigeras senare i styrelsen där ju hela beredningsgruppen ingår. Det handlar trots allt inte om någon stor förändring och kan inte heller ses som särskilt kontroversiell. Så svårt borde det därför inte vara. Särskilt inte med tanke på frågans vikt.