Lunds universitets anseende

För dem som följer arbetet med en strategisk plan som enligt planerna ska gälla från 2016 och tio år framåt har en fråga diskuterats, nämligen "Du är på internationell konferens om 10 år och säger att du är från Lund – vad hoppas du att man säger då?"

Personligen tycker jag frågan är malplacerad. Anseende hör sällan hemma i en strategisk plan lika lite som en värdegrund eller en vision. Sådana saker kan nog vara viktiga, men tar i arbetet med en strategisk plan uppmärksamheten från fokus, nämligen vilka är målen och vad är våra strategier för att nå målen. Det är svårt nog som det är att vinna intresse och förtroende för strategiarbetet eftersom alla som varit med några gånger har lärt sig att dessa dokument sällan eller aldrig är särskilt mycket värda. Dagen efter att de presenterats och beslutats är de bortglömda och arbetet fortsätter som vanligt. Mitt intryck är att detta varit fallet särskilt ofta vid Lunds universitet.

Med detta sagt kan jag också konstatera att det kan finnas relevanta mål om ökat anseende eller bättre medarbetaranda. I en organisation där det förekommer problem med kränkningar eller trakasserier liksom mildare former av förolämpningar så är det förstås självklart att formulera mål om förbättringar liksom strategier för att åstadkomma dem. Mitt intryck är att detta inte är ett huvudproblem vid Lunds universitet även om det säkert finns enheter och institutioner som har en del i övrigt att önska inom detta fält.

Även anseendet kan vara värt ett eller två mål i en organisation som saknar det. Även här är mitt intryck att Lunds universitet har ett mycket gott anseende nationellt såväl som internationellt. TNS Sifo publicerade för någon månad sedan sin årliga rapport om anseendeindex för svenska lärosäten. Lunds universitet kommer på en hedrande tredje plats med bara två tekniska högskolor knappt framför sig. Resultatet speglar min bild och svaret på frågan om vad jag hoppas att man säger till mig när jag yppar att jag är från Lund på en internationell konferens om tio år är detsamma som det man säger till mig redan idag: "Alright, and how are things at Lund."

Min poäng är att arbetet med den strategiska planen borde fokuseras mer på målformuleringar om saker vi inte är bra på idag. Inte på sådant som vi redan kan.

Utvärderingar och strategier

Arbetet med en ny strategisk plan pågår på universitetet. Är man som jag en misstänksam anhängare av olika metoder att styra organisationer så är strategiska planer viktiga och borde också hänga ihop med ett annat administrativt plågoinstrument, utvärderingar. Lunds universitet har en intressant historia av missbruk av dessa två styrmedel. I något decennium nu har ledningen nämligen envisats med att först göra en strategisk plan och sedan, efter något år och ibland med ännu kortare tidsavstånd, formulera en grundlig utvärdering.

Kronologin ska ju förstås vara den omvända. Först en utvärdering och sedan på grundval av den kan man formulera en strategisk plan som då antingen kan gå ut på att lyfta eftersatta områden eller satsa ytterligare på framgångssagorna. Det är just den typen av huvudinriktningar som är ledningens ansvar och det som bör yttra sig i en strategisk plan. Därför tycker jag också att det är olyckligt att det inte är rektor själv, utan en vice rektor som är ansvarig för den strategiska plan som just nu håller på att utarbetas. Det är dessutom fel att formulera den över tio år, en rektorsperiod eller två hade varit en rimligare horisont.

Men strunt i det. Det viktiga är att denna strategiska plan vi jobbar med nu för första gången i universitetets historia ska tas fram bara något år efter vi har haft en utvärdering. Nu var ju utvärderingen visserligen ett stort debacle eftersom den gjordes fakultetsvis. Dock tror jag att just mina fakulteter som förkortas HT gjorde en av de mest utförliga, kanske den mest genomarbetade av alla. Detta vad forskningsdekan Thormählen sådde borde det vara dags att nu skörda. Om min förmodan är rätt borde HT  kunna argumentera för att vissa formuleringar måste fås med i strategiska planen eftersom de följer av och kan formuleras på grundval av den eminenta utvärderingen förra året. Min misstanke är att de andra fakulteterna då måste klia sig i huvudet och försöka leta fram den egna utvärderingen för att se vad de kan hitta där. Förmodligen inte mycket.

Misstag

Tyvärr klagar jag en del i denna blogg. För mycket egentligen. Då är det också värt att vara ödmjuk. Att konstatera att alla begår misstag, även jag själv. För det är mänskligt att fela. Det är ju när det görs om och om igen utan att man försöker göra om och göra rätt som det börjar övergå i dumhet.

För en tid sedan utvärderade jag en utländsk kollegas arbete tillsammans med några andra sakkunniga. Vi var eniga i våra slutsatser och jag tycker vi kom fram till rätt beslut. Det var inga problem. Men i vårt utlåtande tillät vi oss också att resonera om möjligheterna till den utvärderade kollegans karriärutveckling. Vad det handlade om från vårt håll var en önskan om att denne skulle publicera sig mer i internationella peer-review tidskrifter. Det motiv vi angav var att det på ett bättre sätt skulle göra vår kvalitetsbedömning säkrare. Ett annat motiv som inte framgick lika klart var att peer review tenderar att vara kvalitetsdrivande, i alla fall när det fungerar som det är tänkt.

Sedan jag var med och skrev detta utlåtande har jag lärt mig om DORA, San Fransisco Declaration on Research Assessment. Den innebär bland annat att man inte ska använda kvantitativa utvärderingsmetoder för att bedöma kvaliteten på enskilda forskningsbidrag. Det kan tyckas självklart och är det också. När man är sakkunnig ska man göra sin egna kvalitetsbedömning på läsning av alla inlagor. Det gjorde vi också i vår sakkunnigutvärdering. Misstaget som jag ser det var att vi inte var tillräckligt tydliga när det gällde att klargöra varför vi även föreslog mer internationell publicering med peer review. Allt för lätt kunde det förstås som att det skulle ha hjälpt oss i kvalitetsbedömningen. Men det hade det ju faktiskt inte.

Detta belyser också ett annat problem, att bedöma forskningskvalitet kollektivt. I det aktuella fallet var vi en handfull som tillsammans skulle skriva en utvärdering. En av oss föreslog texten med resonemang om peer review och även om jag var tveksam och även sa det så hade jag inte sinnesnärvaro och integritet nog att säga att jag tycker inte att vi ska föra dessa resonemang alls. Jag litade lite för lite till min egen bedömning och lite för mycket till mina kollegers. Textstycket kortades, men i efterhand kan jag konstatera att det inte räckte. Jag borde ha föreslagit att den skulle utgå helt.

För mig var detta den viktigaste läxan. Att i utvärderingssammanhang alltid säga vad jag tycker och att stå för den ståndpunkten tills dess att mina argument är sämre än de arguments om de av annan mening hävdar. Det måste jag komma ihåg till nästa gång. Det är redan nu på måndag.

Lösningen på det forskningspolitiska problemet

Många verkar uppleva att den svenska forskningspolitiken har problem. Ett tecken är den långsamma, men ihållande kräftgången i internationella jämförelser. Flera anser att problemet är de osäkra karriärvillkoren. Andra att forskaranställningar måste vara flexiblare. Åter andra menar att det är den ojämna resursallokeringen till ett fåtal universitet, ett fåtal discipliner, ett fåtal specialinriktningar eller ett fåtal individer som är problemet. Eller så tycker andra att resurserna borde koncentreras ännu mer till ett fåtal universitet, discipliner o.s.v. Sedan finns de som menar att förhållandet mellan externfinansiering och fakultetsmedel är fel, antingen för mycket av det ena eller av det andra. Universiteten och högskolorna är för dåliga på att göra strategiska val. Eller så är de för dåliga på att vara breda. Samverkan är för dålig. Excellensen är för dålig.... Så där håller det på. Alla ser problem, men det råder ingen konsensus om vad som är huvudsak och bisak. Än värre är att lösningsförslagen är ännu mer splittrade.

Jag har som alla andra funderat lite på detta och tycker nog att problemet är konkurrensen, för mycket i vissa fall och för lite i andra. Det är ingen originell problemformulering. Icke desto mindre är den värd att upprepa. Vad jag menar är att det borde vara starkare och tydligare utslagningsmekanismer i vissa karriärstadier, exempelvis efter disputation eller två år efter disputation. Sedan igen kanske tio år efter disputation o.s.v. Det skulle helt enkelt vara svårare än vad det är idag att kunna forska på projektmedel efter disputation helt enkelt för att få till en utslagning på förslagsvis 50 eller 70 procent. Sedan jag disputerade 1997 upplever jag att det har varit relativt, jag upprepar relativt, lätt att hålla sig kvar i det akademiska systemet med olika korta uppdrag eller projekt blandade med kortare eller längre anställningar. Jag kunde själv hålla på så i drygt åtta år innan jag fick min första fasta anställning som inte var på min dåvarande bostadsort och inte inom det ämne jag disputerat i. Jag inser att förslaget inte är så fackföreningsvänligt eller ens vänligt alls. Men jag tror att de allra flesta skulle acceptera att disputera och sedan göra något annat än att forska och undervisa på universitet och högskolor om det bara var klart och tydligt från början att konkurrensen är mördande här, men att det finns attraktiva jobb på myndigheter och företag i andra branscher för dem som bedöms inte tillhöra de allra främsta. Poängen är att med större utslagning skulle det bli mer resurser kvar för dem som verkligen lyckas ta sig igenom nålsögat och gå vidare i en forskar- och lärarkarriär.

Som sagt, detta är inte originellt. Många har föreslagit samma sak de senaste decennierna och konstruerat mängder med karriärsystem, det ena intrikatare än det andra, för att komma till rätta med problemet att det blivit så många projektanställningar och så lätt att hanka sig kvar i karriären och sedan Lasas in eller ännu värre, Lasas ut trots att man fått forskningsprojekt i hård konkurrens.

Men sedan finns också ett annat relaterat problem och det är manin kring stora programsatsningar som sedan 1990-talet präglat svensk forskningspolitik. I ett tidigare inlägg har jag beskrivit hur dessa programanslag genomgående gjorts inom vissa särskilt heta områden där det också finns mycket EU-pengar. Resultatet har blivit det Riksrevisionen påpekade redan 2011, att myndighetskapital ackumuleras för att ett fåtal individer inte kan göra av med alla de medel de lyckas få ihop, tio procent av forskarna står för hälften av det ackumulerade myndighetskapitalet. För att klara detta måste de anställa forskare på tidsbegränsade villkor som sysslar med proteomics eller analyser av nanomaterial. Resultatet är att karriärsystemet korrumperas oavsett hur väl det är konstruerat för att skapa konkurrens.

Jag tycker alltså att problemet måste angripas från två håll samtidigt. För det första måste det skapas karriärsystem med tydliga utslagningsmekanismer i lika tydliga karriärstadier. Det är numera de enskilda universitetens och högskolornas ansvar och sannerligen inte lätt med tanke på att Las sätter krokben för de flesta försöken. Det andra är att bli mer restriktiv med alla dessa enorma programsatsningar inom ett fåtal ständigt återkommande forskningsinriktningar, alltså tvärtemot det som VR föreslår i sin strategirapport som jag kommenterade i min senaste blogg. Och om det görs borde det i alla fall ske inom områden som inte alla andra inom EU och på andra håll redan satsar på eller har satsat på de senaste 30 åren. Här krävs originalitet! Det är numera regeringens och anslagsgivarnas ansvar....