Det telefoneras, mejlas och diskuteras på en mängd olika håll just nu. Spring i korridorer och förstulna knackningar. Viskningar och rop om vartannat. Allt i försök att på olika sätt formera sig för en större utlysning inom ett forskningsfält som jag inte själv identifierar mig med, men som är relativt närliggande.
Det handlar om mycket pengar, jag tror beloppet är cirka 40 miljoner under fyra eller fem år, och endast en ansökan som kommer att få allt enligt vad det verkar på utlysningstexten. Bakgrunden är en rapport med rekommendationen att bygga upp ett riktigt världsledande centrum för fältet i Sverige och då går det inte att plottra bort resurserna.
Det kan säkert vara riktigt. Jag kan som sagt inte fältet och får lita på dem som kan det ordentligt. Det som gör mig betänksam är all tid som nu går åt på olika håll för att formera sig i olika ansökningar. Väldigt mycket arbete läggs på vad jag räknar med kan bli kanske fem olika ansökningar. I slutänden får alltså endast en. Lägger alla lika mycket tid som de jag känner handlar det om kanske sammanlagt ett halvt mansår eller mer på olika ansökningar som kommer att vara uppemot hundra sidor var. Värdet alltså några miljoner för att fördela fyrtio, eller mellan fem och tio procent av anslaget. Till detta kommer all administration hos anslagsgivaren liksom arbetet med att skriva rapport och utlösning. Mellan tumme och peka kanske drygt fem eller uppe emot tio miljoner för att fördela fyrtio miljoner. I värsta fall blir det en administrativ kostnad om 25 procent av anslagets storlek trots att det här handlar om ganska betydande belopp, mycket mer än småanslagen om några miljoner som brukar ha samma administrativa kostnad. Frågan jag ställer mig är den samhällsekonomiska relevansen.
Nu kan man ju aldrig veta, men en kvalificerad gissning kan man kanske våga sig på. Och då gissar jag att Lundaprofessorn talar om samma utlysning som jag nu ägnar tid åt. Om man emellertid läser utlysningen ordentligt så ser man att syftet är att stärka området nationellt. Anslagsgivaren tecknar alltid bara avtal med en part, men sedan sluter denna part i sin tur avtal med andra deltagare.
SvaraRaderaDet vore olyckligt, om springandet i dörrar på Lundaprofessorns
lärosäte, bygger på en läsning som motverkar ambitionen i utlysningen.
Nej, det tror jag inte. Springandet pågår, gissar jag, lika mycket på landets samtliga universitet och högskolor. Eller så är i alla fall tillryggalagda meter direkt proportionellt mot antalet heltidsekvivalenter miljöhumanister. Kommentatorn verkar läsa utlysningen som om det inte spelar någon större roll om man står som huvudsökande, bara man är med i det vinnande konceptet. Det står lite i kontrast till vad jag har hört, att förslag som förts fram från Lund (sic!) om delad programledning mellan två olika universitet fallit på hälleberget. Om nu syftet är att stärka området nationellt och alla inblandade gör den läsningen är det svårt att förstå varför man inte kan gå fram med delad ledning. Finansiärerna kan nog övertalas att teckna avtal med flera parter om det är för en god sak, eller så kan ju programledningen läggas i Lund om det inte spelar någon roll. Bara en tanke i all välmening och i syfte att uppnå den nationella stärkning av området vi alla så väl behöver, men med randvillkoret att endast en part kan teckna avtal, något som ter sig lite märklig i just det här sammanhanget.
SvaraRaderaNej, vad jag sitter och hoppas på är att det bara kommer in en ansökan och att den är jättebra. I så fall har Sveriges miljöhumanister verkligen på ett fantastiskt sätt hörsammat utlysningen och dessutom lyckats formera sig kring en gemensam sak. Den bakomliggande rapporten skulle i så fall ha förverkligats endast genom utlysningens verkställighet. Tja, jag drömmer nog, men det kan man kanske också få göra nu när hotet om stiftelser är undanröjt för den här gången genom en sällsynt dåligt departementsförslag och bussen så sakta närmar sig... Oxford... I alla händelser, lycka till med dörrspringandet.