Brittiska universitetssystemet

... är nu under debatt efter en ny bok av Andrew McGettigan, The Great University Gamble. Den alltid like kritiske Collini har skrivit en utmärkt recension i London Review of Books och en kortare lika bra recension publicerades också i L.A. Review of Books. Vad man gjort i Storbritannien i korthet är att införa avgifter för universitetsstudier som för några år sedan höjdes till 3000 pund per år med ett förslag häromdagen att höja det till 16000 pund!. Dessutom har det införts ett statligt studielånesystem som gör att relativt många har råd att låna till sin universitetsutbildning. Resultatet har blivit ett system som liknar det svenska för skolpeng, men med skillnaden att staten bara delvis står för medlen, resten står studenterna för genom sina lån. Samtidigt har olika företag gett sig in på denna nya marknad som precis som det svenska skolsystemet präglats av olika privata initiativ.

Det är förstås självklart att den svenska regeringens förslag om högskolestiftelser hänger samman med utvecklingen i Storbritannien. I Sverige har vi ju redan de andra förutsättningarna med ett väl utbyggt system både för studielån och för studentpeng med hås och håp. Trots det tror jag inte Sverige kommer att vara lika exponerat som Storbritannien och skälet är förstås språket. Engelska universitet lockar studenter från hela världen eftersom man får både en internationellt välkänd examen och det engelska språket för pengarna. I Sverige får man en examen som i bästa fall är välkänd inom ett specialområde som t.ex. internationella relationer, men en engelska som inte alltid är lysande.

Ändå är utvecklingen djupt skrämmande, delvis för lärarna, men framför allt för studenterna som snabbt delas in i kategorier beroende på vilket universitet man har råd eller möjlighet att läsa vid. Samtidigt kommer vi att få se företag tjäna storkovan på statliga medel på ytterligare ett område. Och det engelska experimentet visar inte att undervisningen eller forskningen skulle bli effektivare eller bättre. Bara mer vinstgivande. Räcker inte erfarenheterna från den svenska skolan och äldreomsorgen för att denna typ av förändringar skall ses som dödfödda? Tydligen inte. För att slutgiltigt begrava det hela behövdes också ett mycket dåligt underlag i form av ett förslag i en departementspromemoria om att på nytt införa högskolesiftelser i Sverige, denna gång dock utan något stiftelsekapital som ju Chalmers och Jönköping fick när de blev stiftelser för knappt tjugo år sedan. Remissyttrandena pekar mot att det inte hinns med före valet i alla fall. Undrar bara när förslaget kommer igen. Det tycks vara med högskolestiftelser som med Öresundsbroar och kärnkraft, vart tjugonde år kommer nya förslag tills något av dem till slut blir realiserat.