Brittiska universitetssystemet

... är nu under debatt efter en ny bok av Andrew McGettigan, The Great University Gamble. Den alltid like kritiske Collini har skrivit en utmärkt recension i London Review of Books och en kortare lika bra recension publicerades också i L.A. Review of Books. Vad man gjort i Storbritannien i korthet är att införa avgifter för universitetsstudier som för några år sedan höjdes till 3000 pund per år med ett förslag häromdagen att höja det till 16000 pund!. Dessutom har det införts ett statligt studielånesystem som gör att relativt många har råd att låna till sin universitetsutbildning. Resultatet har blivit ett system som liknar det svenska för skolpeng, men med skillnaden att staten bara delvis står för medlen, resten står studenterna för genom sina lån. Samtidigt har olika företag gett sig in på denna nya marknad som precis som det svenska skolsystemet präglats av olika privata initiativ.

Det är förstås självklart att den svenska regeringens förslag om högskolestiftelser hänger samman med utvecklingen i Storbritannien. I Sverige har vi ju redan de andra förutsättningarna med ett väl utbyggt system både för studielån och för studentpeng med hås och håp. Trots det tror jag inte Sverige kommer att vara lika exponerat som Storbritannien och skälet är förstås språket. Engelska universitet lockar studenter från hela världen eftersom man får både en internationellt välkänd examen och det engelska språket för pengarna. I Sverige får man en examen som i bästa fall är välkänd inom ett specialområde som t.ex. internationella relationer, men en engelska som inte alltid är lysande.

Ändå är utvecklingen djupt skrämmande, delvis för lärarna, men framför allt för studenterna som snabbt delas in i kategorier beroende på vilket universitet man har råd eller möjlighet att läsa vid. Samtidigt kommer vi att få se företag tjäna storkovan på statliga medel på ytterligare ett område. Och det engelska experimentet visar inte att undervisningen eller forskningen skulle bli effektivare eller bättre. Bara mer vinstgivande. Räcker inte erfarenheterna från den svenska skolan och äldreomsorgen för att denna typ av förändringar skall ses som dödfödda? Tydligen inte. För att slutgiltigt begrava det hela behövdes också ett mycket dåligt underlag i form av ett förslag i en departementspromemoria om att på nytt införa högskolesiftelser i Sverige, denna gång dock utan något stiftelsekapital som ju Chalmers och Jönköping fick när de blev stiftelser för knappt tjugo år sedan. Remissyttrandena pekar mot att det inte hinns med före valet i alla fall. Undrar bara när förslaget kommer igen. Det tycks vara med högskolestiftelser som med Öresundsbroar och kärnkraft, vart tjugonde år kommer nya förslag tills något av dem till slut blir realiserat.

I hereby undertake

Det är förmodligen en turistfälla, men i alla fall. Det ska enligt uppgift ha funnits en ed som de som ville ha tillträde till Bodleian Library i Oxford var tvungna att svära. På engelska löd den: "I hereby undertake not to remove from the Library, or to mark, deface, or injure in any way, any volume, document, or other object belonging to it or in its custody; not to bring into the Library or kindle therein any fire or flame, and not to smoke in the Library; and I promise to obey all rules of the Library."

Självklart kan tyckas. Men faktum är att idag bryts denna ed av självaste LUB. Alltså inte så att LUB-anställda åker till Bodleian för att röka. Men just nu och sedan flera år tillbaka pågår utrensningar av mängder med böcker på de olika filialerna. Hörsägen berättar att Historiska institutionens bibliotek nyligen la ut en medeltidens kulturhistoria i flera band som betingar tusentals kronor på andrahandsmarknaden. Den försvann från gallringsvagnen på tio minuter. På Wrangel har man lagt ut böcker som kostar cirka tusenlappen till försäljning för tio kronor! Inte konstigt att antikvariatiker från när och fjärran flockas. Sedan en vecka tillbaka är det som läggs ut gratis.

Skälet är förstås att det saknas hyllplats. I det läget har UB valt att gallra allt som finns i dubbla exemplar. Problemet är bara att biblioteket blir oerhört sårbart. I dag finns visserligen böckerna som läggs ut till gåva eller försäljning för tio kronor någon annanstans på UB. Men böcker försvinner, stjäls, förkommer och vad händer då? Om bara tio till tjugo år kan biblioteket vara så utarmat att det inte är tillförlitligt för någon slags humanistisk forskning. Den dagen upphör universitetet att vara universitet. Det vet de på Bodleian.

Forskningsutvärderad

Institutionen jag arbetar på har återigen blivit forskningsutvärderad. Det är tredje gången jag är med om denna intressanta process. Men det är första gången vid Lunds universitet och det är första gången jag tycker att utvärderingen är dålig, direkt usel faktiskt.

Hela universitets forskning skulle ju egentligen åter ha utvärderats som 2008, men av någon anledning gick uppdraget denna gång till fakulteterna. Min fakultet satt igång med friskt mod och löfte om att resultatet inte skulle påverka forskningsmedelstilldelningen. Nästa steg var att låta institutionerna skriva självvärderingar och föreslå externa sakkunniga granskare. Min institution föreslog en handfull efter den del fotarbete där det bl.a. ingick ett avhopp av en erfaren utvärderare tyvärr. I alla fall fick vi fram några namn, av vilka jag hört talas om en tidigare. Min kolleger gjorde bedömningen att de andra var bra och jag att det namnet jag kände till var en erfaren och bra kollega.

Som utgångspunkt hade de externa granskarna våra självvärderingar från institutionens olika avdelningar liksom en självvärdering för hela institutionen och rejäla travar med publikationer som vi valt ut på grundval av antalet anställda på respektive avdelning. Till detta kom också en fyllig instruktion från fakultetsledningen som de externa bedömarna hade att följa. Nu har en preliminär utvärdering kommit och den är alltså allt annat än bra. Här är inkonsekvenserna regel snarare än undantag och argumenteringen för de olika bedömningarna känns som extremt tillfällig. Mot den bakgrunden kan utvärderingen förstås inte bli rättvis.

Vi som har utvärderats har nu fått en vecka på oss att inkomma med korrigeringar av rena sakfel. Jag skrev ihop tre sidor med kommentarer som rörde faktafel i de externa granskarnas rapport liksom inkonsekvenser och exempel på att bedömarna inte följt anvisningarna från fakultetsledningen. Min favorit gällde kolleger på en avdelning vars ämnesinriktning är unik för Sverige och Skandinavien. Här skriver de externa bedömarna att "Due to the status of being the only section of XXX in Sweden (and Scandinavia) the scholarship is at the forefront of the discipline in Sweden." Kollegerna får vara glada att slutsatsen inte blev att de är sämst...

Först blev jag förstås ledsen, besviken och förbannad. Jag har själv aldrig utvärderat någon institution eller organisation, det får mer framstående kolleger ägna sig åt. Jag har bara bedömt individer som sökande till olika tjänster i Sverige, artiklar i internationell och nationell peer-review samt projekt- och programansökningar i Europa, Skandinavien och Sverige. Ja, sedan har jag förstås bedömt doktorsavhandlingar i tre skandinaviska länder. Jag tar dessa uppdrag på allvar och besinnar att en människa i andra änden gjort så gott denne förmår. När jag har gjort tummen ner har jag vinnlagt mig om att noga motivera detta så att det inte finns några tveksamheter om vad jag ser som avgörande svagheter.

Men när jag efter några dagar nu har lugnat ner mig inser jag att utvärderarnas oförmåga och utvärderingens tillkortakommanden faller tillbaka på oss själva som valt ut dem och föreslagit dem för fakultetsledningen. Jag litade på mina kollegers omdöme när det gällde de namn de föreslog. Och jag litade på det namn jag själv föreslog. Nu har jag i efterhand kollat upp namnen bättre och kan inte se att någon av dem tidigare sysslat med denna typ av övningar, alltså utvärderingar av hela organisationer eller i alla fall annat än artiklar, böcker, projekt och individer. Två är visserligen professorer, men den ena verkar inte ha publicerat sig sedan cirka tio år tillbaka och har det senaste decenniet arbetat utanför universitetsvärlden. Nu är hen återbördad, men verkar ha en del att ta igen. Av samtliga sakkunniga slår inget mitt extremt blygsamma h-index på Scopus och ingen räknar in fler publikationer än jag i samma databas trots att jag inte heller där är extrem på något sätt. Snarare tvärtom.

Dessa mätstickor är inte mycket, jag vet. Man kan ha noll publikationer i Scopus och ändå vara en extremt bra utvärderare. Jag säger bara att min lärdom är, att  nästa gång jag ska granskas, ordentligt kolla upp de namn som föreslås som sakkunniga och som jag av någon anledning inte känner till. Jag tror att den stora skillnaden mot de föregående gångerna den institution jag arbetat på utvärderats är att det då har rört sig om betydligt fler granskare och att varje ämne då har varit hyftsat representerat. Denna gång var utvärderarna mycket färre och varje ämne fick lita till de externa granskarnas omdömen.

Jag har lärt min läxa, att inte lita inte på att folk klarar av saker som de åtar sig. Att kolla att de kan visa upp relevanta färdigheter, inte var och en för sig, men som kollektiv. De som inte varit med om detta förr borde i alla fall kunna lita på att någon annan i gruppen har varit det och att denna kan hjälpa till att organisera arbetet så att någon kolla igenom slutresultatet ordentligt för att ta bort inkonsekvenser konstigheter och rena pinsamheter. För mig har det varit ett missat tillfälle till kritiska och hjälpande sypunkter och kommentarer, förutom att jag känner mig dum förstås, jag borde ha vetat bättre. Synd med tanke på allt arbete jag lagt ner på att skriva en bra självvärdering och alla kolleger jag har tagit in synpunkter från och fått hjälp av. Nu är det bara att lära av felen och minnas lärdomarna till nästa gång, om det blir någon.

Utlysning

Det telefoneras, mejlas och diskuteras på en mängd olika håll just nu. Spring i korridorer och förstulna knackningar. Viskningar och rop om vartannat. Allt i försök att på olika sätt formera sig för en större utlysning inom ett forskningsfält som jag inte själv identifierar mig med, men som är relativt närliggande.

Det handlar om mycket pengar, jag tror beloppet är cirka 40 miljoner under fyra eller fem år, och endast en ansökan som kommer att få allt enligt vad det verkar på utlysningstexten. Bakgrunden är en rapport med rekommendationen att bygga upp ett riktigt världsledande centrum för fältet i Sverige och då går det inte att plottra bort resurserna.

Det kan säkert vara riktigt. Jag kan som sagt inte fältet och får lita på dem som kan det ordentligt. Det som gör mig betänksam är all tid som nu går åt på olika håll för att formera sig i olika ansökningar. Väldigt mycket arbete läggs på vad jag räknar med kan bli kanske fem olika ansökningar. I slutänden får alltså endast en. Lägger alla lika mycket tid som de jag känner handlar det om kanske sammanlagt ett halvt mansår eller mer på olika ansökningar som kommer att vara uppemot hundra sidor var. Värdet alltså några miljoner för att fördela fyrtio, eller mellan fem och tio procent av anslaget. Till detta kommer all administration hos anslagsgivaren liksom arbetet med att skriva rapport och utlösning. Mellan tumme och peka kanske drygt fem eller uppe emot tio miljoner för att fördela fyrtio miljoner. I värsta fall blir det en administrativ kostnad om 25 procent av anslagets storlek trots att det här handlar om ganska betydande belopp, mycket mer än småanslagen om några miljoner som brukar ha samma administrativa kostnad. Frågan jag ställer mig är den samhällsekonomiska relevansen.

Yoghurt

Trots nyhetstorka har Sydsvenskans lokalredaktion ännu inte skrivit om det upprörande att Arlas naturell yoghurt (som inte är mild eller lätt utan bara vanlig) slutat säljas på Coop, Mårtenstorget. Det innebar att jag helt gav upp och antog att det inte längre gick att få tag i denna livsviktiga produkt i Lund. Alla vet ju att skånemejeriernas motsvarighet i stort sett är oätlig. Så det var förtvivlat några veckor i september tills en medlem i familjen upptäckte att yoghurten faktiskt fortfarande säljs på City Gross på Mobilia Lund. Hurra, det går fortfarande att leva i denna stad med bibehållen livskvalitet.