Kommunikation

Som bekant är ett av Lunds universitets fem ledord kommunikation. Det är bra och väl värt att leva upp till. I media (18/12 i Sydsvenskan och 21/12 i Skånska Dagbladet, tidigare i Lundagård och Nature) har det rapporterats om fortsatta arbetsmiljöproblem på Institutionen för astronomi och teoretisk fysik. Dekan Lidin har inte accepterat den valda prefekten utan vill tillsätta en extern. Förstås inget att säga om det. Men varför måste rektor kopplas in? Och varför måste universitetets delegationsordning ändras så att rektor kan tillsätta prefekter över en dekans huvud även då det finns synnerliga skäl?

Det kan förstås finnas goda anledningar som jäv, exempelvis om både dekan och prodekan har nära relationer till en institution eller en tilltänkt prefekt. Men även i dessa fall borde det finnas möjligheter att hitta lösningar som inte innebär att delegationsordningen måste ändras. Nej, för mig framstår det som en gåta att inte dekan med ett väl tilltaget dekantillägg inte själv kan reda ut problemen på en fakultet. I så fall bör hen kanske tacka för sig och låta någon annan ta över.

Nu är jag förstås inte insatt i diskussionerna om att ändra i delegationsordningen. Jag är inte allvetande, långt därifrån. Därför tycker jag det är dags att luta sig mot ledordet kommunikation. Snälla rektor och universitetsstyrelse, förklara varför delegationsordningen måste ändras så att rektor får en möjlighet att tillsätta prefekt på en institution utan att dekans medverkan. Pikant är förstås att när jag försöker fiska fram universitetsstyrelsens protokoll från 15/12-21 för att få en ledtråd så upptäcker jag att protokollen inte längre läggs ut på nätet som tidigare, utan måste rekvireras från en epostadress. Knappast något som stärker intrycket av att kommunikation ska vara ett ledord vid Lunds universitet.

Tillägg en knapp vecka senare:

Sydsvenskan meddelar nu att Marianne Sommerin blir ny prefekt för Institutionen för astronomi och teoretisk fysik. Inget att säga om det. Hon verkar vara en mycket kompetent person med en bakgrund som prefekt för en biologisk institution i Umeå och som vice rektor för forskningen där. Vad man möjligen skulle kunna klaga över är att hon enligt Umeå universitets hemsida är seniorprofessor och därmed pensionär antar jag, något som jag alltid tyckt man ska försöka undvika i ledningsuppdrag och även andra uppdrag vid universitetet. Men ok, i sådana här fall kan det vara motiverat med extraordinära krafter.

Ändå upplever jag att mystiken tätnar. I medias rapportering är dekan Lidin uppenbarligen mycket  nöjd med rektors val av ny prefekt. Så då kvarstår frågan. Varför krävdes att hon utsågs av rektor och varför var det nödvändigt att ändra delegationsordningen? Om detta var ett utmärkt val, varför kunde inte dekanen själv fatta beslutet om att utnämna henne? Hade vi haft en personaltidning värd namnet skulle detta naturligtvis rapporteras i nästa nummer av LUM. Tyvärr har jag väl inte några större förhoppningar om det. Men jag har haft fel förut och har det gärna igen.

En intressant sak med nya prefekten Sommerin är att hon närmast kommer från rektors uppdrag som samordnare av arbetet med profilområden vid Umeå universitet. Lunds universitet har ju utmärkt sig i arbetet med profilområden för att göra det jämförelsevis grundligt med avancerade interna processer och en utvärderingspanel där det även ska ingå externa deltagare. Inte bara välja ut ett antal som vid flera andra lärosäten.

Även i Umeå visar det sig tar man till intressanta interna processer för att identifiera profilområden, processer som alltså leds av Sommerin. Dessutom visar det sig att Sommerins uppdrag som var tänkt att avslutas 2021 nu förlängts till hela 2022. Hon ska alltså parallellt som hon reder upp arbetsmiljöproblemen vid astronomiinstitutionen i Lund, som det verkar genom en omorganisation, leda arbetet med att vaska fram profilområden i Umeå... Hmm, det stod det inget om i Sydsvenskan. Kanske nämns det i LUM? Kommunikation är ett ledord.

Pandemin igen

Antar att alla nu är trötta på diskussioner om pandemin hit och dit. Det hela har pågått i nästan två år och tycks aldrig vilja ta slut. Det som föranleder detta inlägg handlar dock om vad som gäller och hur läget ser ut samt att detta inte rapporteras alls.

Jag efterfrågade från våren 2020 tydliga kriterier för när olika rekommendationer och restriktioner ska införas eller lyftas bort. Det tog till våren 2021 innan sådana utarbetades. Regeringen gav då Folkhälsomyndigheten i uppdrag att utveckla och konkretisera nivåer för smittskyddsåtgärder i slutet av april 2021, något som rapporterades i mitten av maj samma år. I Folkhälsomyndighetens redogörelse finns tydliga kriterier för när de olika nivåerna 1-3 ska gälla och vilka rekommendationer och restriktioner som då ska införas.

Det som diskuteras nu är en övergång från nivå 1 som infördes 8 december och nivå 2. För att nivå 1 ska gälla ska vaccinationsgraden vara över 70 procent för alla över 18 år. Totala antalet patienter i slutenvård ska vara under 100 varav högst 25 i intensivvård. Och smittspridningen ska vara under 50 fall per 100000 invånare räknat med 14-dagars incidens. Av dessa fyra kriterier är två uppfyllda och två inte uppfyllda. För att nivå 2 ska gälla krävs ännu lägre vaccinationsgrad samt att totala antalet patienter i slutenvård ska vara under 300 varav högst 70 i intensivvård. Här ska smittspridningen vara under 200 fall per 100000 invånare räknat med 14-dagars incidens.

Hur ser då siffrorna ut just nu? Per 15 december som är senast rapporterade datum gällde följande. Vaccinationsgraden är skyhögt över det som krävs för en övergång till nivå 2 och smittspridningen är långt under. Det är svårt att få fram siffror, men av det som framgår i olika grafer får jag fram en smittspridning på cirka 330 fall per 100.000 invånare med 14-dagars incidens, men i snabbt ökande. Samtidigt är totala antalet inlagda patienter 500 varav knappt 80 på intensivvård.

Ser man till smittspridning och antalet inlagda bör man gå upp till nivå 2 nu direkt. Ser man till vaccinationsgrad bör man ligga kvar på nivå 1. Min gissning är att den sammantagna bilden leder till en höjning till nivå 2 inom kort. Skälet är att smittspridningen är snabbt ökande. Till det kommer att vaccinerna som används visat sig inte alls ge det skydd som man hoppades på för bara några få månader sedan. Av de som hamnar på intensivvård nu är 60 procent ovaccinerade. Det är förstås en rejäl överrepresentation genom att cirka 80 procent över 18 år är vaccinerade. Men det betyder ändå att mellan 2-3 fullvaccinerade hamnar på intensivvård varje dag, något som trots allt måste betraktas som ett underbetyg för vaccinet. I framtiden krävs kanske påfyllnad två gånger per år för ett hyfsat skydd. Det är långt mer än vad man trodde tidigt i höstas och därför känns nog kriteriet om vaccinationsgrad inte särskilt relevant längre även om det uppenbarligen håller antalet intensivvårdspatienter nere.

Så ser alltså läget ut idag (eller egentligen 15 december). Men det som stör mig är att inget av detta rapporteras i medierna. Trots ivrigt letande och extrema mängder spaltkilometrar om läget rapporterar ingen enda om vilka kriterier som faktiskt gäller för en övergång från nivå 1 till 2. Istället skriver alla om vad det kommer att innebära. Enda sättet att få klarhet i de kriterier som ställts upp är att själv leta upp Folkhälsomyndighetens rapport som utgör svaret på regeringsuppdraget i april 2021. Inte heller rapporteras någonstans vilka värden som gäller för de indikatorer som används för att avgöra övergång från nivå 1 till 2. Sådant får man själv försöka ta reda på genom att läsa av olika grafer.

Det är frustrerande att vi har en sån usel journalistkår som inte kan ta reda på och på ett begripligt sätt redogöra för basfakta i ärendet så att vanliga människor kan skapa sig en egen uppfattning om hur läget ser ut och om någon nivåförändring är att vänta. Detta utan att behöva behöva ägna någon halvtimme eller så för att göra det själv. Tydligen gäller numera var och en sin egen journalist.

Ny regering

Vi har fått en ny äntligen kvinnligt ledd regering. Frågan om nye statsministern var vänster- eller högersosse var ju het innan regeringen utsågs. Nu efter bara några dagar är det ju förstås fortfarande svårt  att säga något definitivt. Men kanske ändå värt att pröva.E

Ett bestående intryck är att mycket är sig likt. Arvet från Löfvén är påtagligt. En sak kan dock konstateras, nya regeringen har en betydligt mer traditionellt industrivänlig inriktning. Kanske inte att undra på när Miljöpartiet har åkt ut och gamla betonghäcken (förlåt ordvalet) Tomas Eneroth är kvar som infrastrukturminister. Annika Strandhäll har sagt att det kommer besked om ett slutförvar av använt kärnbränsle före Lucia, en fråga som tröskats i decennier, och Karl-Petter Thorwaldsson vill öppna fler gruvor. Den enda som verkar kunna läggas i andra vågskålen är Khashayar Farmanbar som i sin egenskap av klimat- och energiminister uttryckt viss tveksamhet om ny kärnkraft och sagt att den i så fall måste byggas utan subventioner. Det är ett ganska frankt påstående när alla vet att ny kärnkraft har blivit extremt dyr och det var nog också ett av skälen till Liberalerna inte ville vara med i energiöverenskommelsen 2016 och att moderater och kristdemokrater några år senare ville förhandla om den.

Så även om slagorden i regeringsförklaringen har varit att stoppa gängvåldet, fortsätta den gröna industriella revolutionen och lyfta välfärden så är min misstanke att de kommande tio månaderna mer kommer att resultera i att stödja svenskt näringsliv och industri. Inget fel i det. Men kanske ändå att det hade kunnat uttryckas tydligare.