Dynamik och stabilitet

Höll igår en liten reflektion under den tilldelade rubriken "What did RQ20 give us?" med anledning av att slutrapporten för RQ20 presenterades. Här nedan är den. Dagens nyhet var dock vicerektor Mickwitz inlägg där han deklarerade att redan innan sommaren bör områden att arbeta vidare med med anledning av RQ20 vara utvalda och kanske även organiserade. Hans förslag på sådana områden var rekrytering och befordran samt tvärvetenskap och infrastrukturer. Vi får se vilka områden som ska utsättas för universitetsledningens särskilda omsorg. Villkoren för rekrytering ser ju väldigt olika ut på olika fakulteter och inom olika ämnen så jag är inte så säker på att de lämpar sig för en universitetsgemensam policy även om det vore bra att ha en tjänstestruktur på plats som alla kan vara nöjda med. När det gäller tvärvetenskaplighet var det lite förvirrande eftersom vicerektor själv just innan sa att han i första hand såg detta som något som borde hanteras av fakulteterna, men att om gemensamma åtgärder krävdes så skulle det kunna gå att arbeta fram. Men frågan är varför det måste vara så obegripligt och omotiverat bråttom jämt. Varför inte lite tid för eftertänksamhet och lite djupare analys?

---

First of all, I would like to the thank the RQ20 task force for allowing me to share some of my experiences from this process. In a way, this is my evaluation of the evaluation exercise we are right now finalizing. I could of course marvel at the somewhat schizophrenic feeling of high expectations paired with discomfort that may descend upon any evaluated subject.

 

But instead, I would like to highlight the importance of the self-assessments, an exercise that one could well continue to do every fifth year or so without the external pressure of a review panel. What do we want to do in say five years from now? What do we need in terms of resources and competence to be able to do it? How can this be realized?

 

We all know that these are important questions we need to ask ourselves continuously. We all know that it is hard to answer them truthfully when we are constantly exposed to external interests such as calls for research on for instance secure societies to name just one from the latest research bill. Or for that matter sudden intramural initiatives regarding for instance Agenda 2030 where the budget for the excellence program is two to three times higher than many national research programs, while the planning horizon amount to little less than two months.

 

We live indeed in an dynamic academic world where external funding amounts to 60 percent of Lund University’s total research budget and much more at certain faculties. The implication is that it is as necessary to plan ahead, as it is impossible. In this situation, we also need stabilizing mechanisms. One important such mechanism is in my mind the strategic plan for the university extending over ten whole years, until 2026. We now also have an up-to-date research evaluation. In the best of organizations, these two collegially produced documents should be used as a foundation when crafting new initiatives, as stones when paving the path ahead of us. And in my mind, this may take a little longer than two months, but also perhaps a little less than ten years.

 

Through its process including question sets, self-assessments, panel reviews and a final report with 95 theses, the RQ20 evaluation has given us nothing less than a toolbox to use in order to regularly reflect upon our present situation and to exploit those reflections to consciously plan ahead. The tools picked out from the toolbox may vary. In most cases, structured self-assessments are probably enough to create the inventory needed to project the future. If the stakes are particularly high though, some would perhaps like to call on critical friends or even set up a review panel. In my mind, this RQ20 toolbox, could be used at all levels, from the university management to research groups, whether it is for keeping up with competition or the planning for new grand programs of excellence.

 

Thank you very much for your time!

Excellens igen

I min förra post kommenterade jag excellenssatsningen med fokus på Agenda 2030 och framför allt att det var så bråttom med utlysningen. Sedan dess har utlysningen både diskuterats i en "town hall" 10 mars och publicerats 15 mars. I alla fall är det datumet som sitter på själva utlysningstexten. Men sedan då? Jag utlysningstexten står inte att finna. Inte på hemsidan. Inte som länk på rektors blogg (enda inlägget om satsningen gjordes 8 mars och där länkas endast till forskarskolan om Agenda 2030). När jag slår på excellenssatsning eller på Agenda 2030 får jag träffar, men bara till forskarskolan. Inte en enda träff till den nu aktuella utlysningstexten. Själv fick jag den i en epost från en kollega 19 mars, inte från dekanen för forskning som vanligtvis brukar distribuera utlysningar i parti och minut.

Alltså, om ett av fem ledord för universitetets ledning är KOMMUNIKATION och man skottar ihop 100 miljoner kronor för en satsning, borde då inte en länk till utlysningstexten ligga överst på hemsidan? Borde den inte ha distribuerats per epost till alla och envar till förbannelse och dessutom ha anslagits på rektors blogg och alla andra kanaler? Men nej, tystnaden är i det närmaste bedövande. Det verkar som vicerektor med ansvar för forskning, hållbarhet och utveckling och tillika tidigare chef på Internationella miljöinstitutet inte vill riskera någonting nu när det finns en satsning som är inom hans område för att uttrycka sig diplomatiskt och utan både KURAGE och KARAKTÄR. Varför sprida utlysningen mer än man behöver?

.... Nej, nu är detta inte riktigt sant. Utlysningstexten finns faktiskt på nätet. Men väl gömd. Det tog mig nog en kvart innan jag till slut hittade den. Fyra lager ner ligger den, på forskningsnämndens sida. Var det KOMMUNIKATION som var ledordet?

Öppen epost till universitetets ledning

Detta är en kommentar till excellenssatsningen med fokus på Agenda 2030 som kommer av att jag upplever en viss frustration "på golvet". Ingen tvekan om att den är välkommen och angelägen (om än kanske mindre KREATIV). Satsningen känns också som en rimlig och naturlig vidareutveckling av forskarskolan häromåret. Helt enkelt verkar det vara en bra användning av myndighetskapital.

Frustrationen jag upplever kommer inte av innehållet utan av tidsramarna. När utlysningen enligt plan blir fastställd nästa vecka handlar det om mindre än två månader till det att ansökningar ska skickas in 7 maj. Det är visserligen en lite längre utlysningsperiod än hos Vetenskapsrådet, men där handlar det om välkända återkommande utlysningar. Här talar vi om en helt ny fågel som dessutom ställer krav om medverkan från tre fakulteter såvitt känt. Att det handlar om relativt betydande summor upplever jag också bidrar till kommentarer.

Jag antar att universitetsledningen fört diskussioner om lämpliga ansökningsperioder och vad som är optimalt ur olika perspektiv. Kanske kan det handla om att ha programmet på plats i god tid före diskussioner om profilområden. Jag vet inte. Dock är jag rädd att brådskan kan stå i vägen för högsta KVALITET (excellens!) i ansökningarna. Jag tror att det vore bra om universitetsledningen en gång till vägde för- och nackdelar med ett så forcerat excellensprogram och, om tidsplanen måste stå fast, att det kan KOMMUNICERAS på ett övertygande sätt.

 

/Från en som vill försöka visa KURAGE (men samtidigt verkar misslyckas med att renodla universitetets KARAKTÄR hur den nu kan uttryckas)

När Harry mötte Meghan

Det är svårt att riktigt förstå fascinationen över det brittiska kungahuset. En familj som de flesta andra med sekler av skandaler och dåliga relationer. Ett kvinnligt överhuvud som numera verkar göra sitt bästa för att hålla ihop det hela. Och sedan barn och barnbarn som känner sig orättvist behandlade av olika anledningar. Finns verkligen familjer som saknar dessa ingredienser?

Skillnaden här är förstås att familjen i generationer levt ut sina problem i offentligheten, något som varit möjligt genom kändisskap som förstås höjts av att de har mer pengar än de flesta. Att familjehistorien använts i tiotals, kanske hundratals, TV-serier gör det inte sämre. En blandning av fiktion och verklighet har alltid varit en säljande kombo. Familjen fyller många viktiga funktioner. Något att peka finger åt och förfäras över med flera sedelärande budskap som att inte vara för bortskämd, att försöka ha överseende med den familj man hamnat i, att kommunicera med varandra, att visa respekt för varandra och nya familjemedlemmar, att inte ta en familjs materiella betingelser för givna, vare sig det handlar om överflöd eller brist m.m.

Det som jag tycker är så konstigt i allt detta är att svenska journalister, och nog de flesta utländska också, spelar med utan att någon som helst källkritik eller distans. Intervjuer genomförs och böcker skrivs av uppburna journalister som hyllas när de snarare borde uteslutas ur alla professionella organisationer de har att tillgå. Källkritik och ifrågasättanden verkar vara oundvikliga villkor för samröre med kungafamiljen. Och ändå fortsätter det utan att någon journalist klagar över kollegernas tillkortakommanden.

Här är svårt att dela ut medaljer, men Sveriges Radios korrespondent som i slutet av senaste avsnittet av Europapodden på allvar verkar hävda om "The Crown" att det är en TV-serie "som vi inte riktigt vet då om det är sanning eller inte, allting som berättas". Jag kan meddela att det inte är sant, allt som berättas i "The Crown". Förmodligen gäller samma sak all annan rapportering om det brittiska kungahuset. Något som just journalister borde ägna större uppmärksamhet åt.

Två nya stambanor för 205 miljarder kronor

Det pågår en debatt om svensk transportinfrastruktur i och med förslaget om att bygga två nya stambanor för höghastighetståg, en västerut Stockholm-Göteborg och en söderut Stockholm-Malmö. Diskussionerna handlar mest om avvägningar mellan stationer i städerna på vägen och lite långsammare resor eller färre stationer utanför städerna med snabbare resor och 90 miljarder billigare projektkostnader där regeringen och samarbetspartier satt ett tak på 205 miljarder kronor.

I mitten av 1850-talet bestämde riksdagen om en budget på 115 miljoner riksdaler för att bygga fem helt nya stambanor i Sverige, ett belopp som då motsvarade tre år av statsutgifter. Med den utgångspunkten var förstås beloppet extremt stort, motsvarande några enstaka biljoner kronor idag. Men det visar nog bättre hur liten statsbudgeten var i mitten av 1800-talet.

 Om man istället tittar i olika serier över penningvärdets förändringar visar det sig att 115 miljoner riksdaler när beslutet om stambanor fattades snarare motsvarade cirka 30 miljarder kronor i dagens penningvärde. Då alltså fem stambanor för ett värde som bara är en dryg tiondel av vad det kostar att bygga två stambanor idag. Men det förhållandet speglar snarare hur billig arbetskraft var i mitten av 1800-talet jämfört med dig och att banan tekniskt sett var undermålig de höghastighetståg som planeras idag, i alla fall med utgångspunkt i kapacitet och restid. Mellan Stockholm och Göteborg tog det t.ex. 14 timmar på den nybyggda stambanan i början av 1860-talet jämfört med planerade 2 timmar och 22 minuter med höghastighetståg.

Så vad blir då lärdomen av denna historiska jämförelse...? Tja, att det handlar om en stor investering är väl klart och kanske väl stor med tanke på att där redan finns stambanor som behöver rustas upp. Jämför man återigen med beslutet från 1850-talet kan man konstatera att det föll väldigt väl ut då eftersom Sverige lånade upp brittiskt kapital för att bygga stambanorna. I efterhand visade sig det upplånade beloppet minska rejält på grund av en inflation som var betydligt större än beräknat. Så stambanorna på 1800-talet blev i efterhand betydligt billigare än vad man tänkt sig. Så kan det också gå med kostnader för stora infrastrukturprojekt.