Bekvämlighetsvågen

Jag undrar om det verkligen är en högervind som blåser inom svensk och europeisk politik. Att borgerliga partier och andra längre högerut vinner mark är det ingen tvekan om. Men för den sakens skulle behöver det ju inte vara någon högervind. Det kan ju finnas andra saker som partier högerut har gemensamt än högerpolitik. Och hade det varit en högervind hade väl liberaler och andra borgerliga partier som miljöpartiet också gått framåt. Men det gör de inte. Tvärtom. De partier som går framåt i val efter val i Sverige och Europa framför allt har istället det gemensamt att de inte kräver något av medborgarna i viktiga frågor och samhällsutmaningar. De vill stoppa eller minska immigration istället för att visa solidaritet och bidra till flyktingarnas tillvaro. De vill minimera insatserna för att skydda miljö och omvärld. Det är framför allt detta som partierna i högervågen har gemensamt.

Vad det istället handlar om är med andra ord en bekvämlighetsvåg och inte en högervåg. Och jag misstänker att socialdemokraterna som redan givit upp den solidariska invandringspolitiken snart, inom säg fem år, också kommer att ge upp samarbetet med miljöpartiet och en krävande miljöpolitik. Allt för att behålla röster nog för att kunna bilda regering.

Professorsprogrammet

Jag sitter sedan något år tillbaka i HT-fakulteternas forskningsnämnd. Ofta ganska kul jobb. Nu senast har vi tillsammans med övriga nämnder fått i uppdrag att yttra oss om det så kallade professorsprogrammet, alltså en ordning för hur man ska prioritera bland ämnen och insatser när det gäller tillsättning av professurer på fakulteten. Bakgrunden är att vi har haft stopp för befordringar eftersom arbetstidsavtalet sedan några år tillbaka garanterar universitetets professorer minst 50 procent forskning och forskarutbildning i tjänsten. Det i kombination med att det blev lite för många befordrade professorer kring 2000-2010 har gjort att HT-fakulteterna inte haft råd att befordra nya professorer och därmed alltså satt stopp. Nu finns dock åter medel och frågan är hur vi ska gå till väga för att nya professurer ska skapas i lagom takt så att docenter kan se möjligheter till karriärsteg samtidigt som vi inte helt utarmar resurserna en gång till.

Jag har här och i andra sammanhang konstaterat att HT-fakulteterna vid Lunds universitet har mindre statsanslag för forskning än motsvarande fakulteter i Uppsala och Stockholm (cirka tre fjärdedelar av deras anslag) samt något mindre än vad de har i Göteborg. Ändå har vi i Lund ungefär lika många ämnen och professurer som i Uppsala och Stockholm. Enligt mitt sätt att se är detta inte hållbart i längden och vi borde skära ner antalet ämnen och professurer så att de motsvarar ungefär tre fjärdedelar mot vad de har i Uppsala och Stockholm, alltså cirka 25 procent. Nu är det självklart svårt att få gehör för en sådan tanke för hur ska det urvalet göras och hur ska det gå till?

I forskningsnämnden var vi lite frustrerade över att vi ombads komma med förslag över professorsprogrammet utan att ha fått underlag från institutionerna med prioriteringar av olika ämnen. Att vi skulle peka ut ämnen man skulle satsa på utan sådant underlag var inte realistiskt och kunde ha blivit ordentligt fel. Utan sådant underlag uppfattade vi att vi istället fått mandat att tänka väldigt fritt och kreativt i frågan. Och det gjorde vi.

Vi började med att fundera över vad det är vi forskar på inom våra fakulteter och sedan försöka strukturera upp dessa områden utifrån grundläggande kategorier. Vi kom fram till att ett minimum för att täcka in fältet skulle kräva drygt 20 professurer. Dessa skulle betraktas som bestående. Övriga professurer skulle betraktas som rörliga och kunna användas för att satsa på olika särskilt intressanta områden eller individer. På så sätt skulle vi få en stabil grund samtidigt som det gav programmet en stark dynamik. Vi insåg att det förstås skulle röra upp en hel del känslor på fakulteten eftersom många olika ämnen inte längre skulle finnas med i en tydlig lista över vilka professurer som skulle vara fasta. Därför skrev vi ingående allra först i början av vårt yttrande att detta var ett tankeexperiment och inte att betrakta som ett konkret förslag. Snarare ett sätt att fundera nytt kring en gammal och komplicerad fråga.

Ändå har jag hört och också själv fått erfara att många är starkt kritiska. Det var förstås något vi räknat med. Alla som inte i ett dokument av detta slag hittar det egna ämnet blir besvikna och bedrövade. Vi visste självklart också att vi kunde gjort det lätt för oss och bara presenterat en lista där vi tagit bort tio ämnen och professurer, förmodligen de som helt saknade representation i forskningsnämnden för det hade varit svårt att hitta andra urvalskriterier utan underlag från institutionerna. Men jag hade ändå någonstans hoppats på att även de som var kritiska och upprörda hade kunnat läsa inledningen och tagit till sig det som står där om att detta inte var att betrakta som ett konkret förslag utan snarare ett exempel på ett sätt att resonera kring en svår strategisk fråga. I så fall hade de kanske själva kunna se bristerna i förslaget och försöka tänka mer strukturerat kring hur dessa hade kunnat avhjälpas. Denna svåra fråga behöver nämligen att många engagerar sig. Nu får vi istället hoppas på att de som tycker förslaget är botten för att deras egna ämne inte är med kan se fördelarna med ett mer dynamiskt professorsprogram och att detta ger individen bättre möjligheter till karriärutveckling än ett större antal bestående professurer och bara några få rörliga.

Genomslag

Två kolleger har skrivit ett debattinlägg i Curie om så kallad impact eller genomslag som vi gärna säger på svenska, framför allt inom humaniora. Jag håller med om allt även om jag inte drabbas av samma förvåning över att högre undervisning inte räknas som genomslag trots att det nog är den viktigaste kanalen. Skälet är förstås uppdelningen mellan forskning och undervisning som präglar universiteten både verksamhetsmässigt och budgetmässigt trots att förordningar och styrdokument stadgar om forskningsbaserad undervisning. Tack och lov föreslår den senaste utredningen Strut att statsanslagen inte delas upp. Som jag förstår diskussionen om genomslag så handlar det underförstått om forskningsgenomslag och därför räknas undervisningen definitionsmässigt bort trots att det ju faktiskt är där de viktigaste insatserna för genomslag görs.

Än viktigare tror jag dock att det är att diskutera de senaste konkreta förslagen för att utvärdera genomslag som kom våren 2018 från Vetenskapsrådet och Universitetskanslersämbetet på uppdrag av regeringen. Jag skrev då en kommentar till de förslag som finns där som dock aldrig kom att publiceras eftersom det visade sig vara lite utanför ämnet den gången. Tror dock fortfarande att mina kommentarer håller och kanske till och med har aktualiserats genom debattinlägget. Då, i maj 2018, skrev jag i alla fall följande rader:

"När det gäller forskningens genomslag i samhället i stort kan det handla både om samverkan mellan forskare och andra intressen samt om inverkan (impact) på samhället. Även om dessa begrepp kan vara svåra att skilja åt kan en grov distinktion vara att samverkan handlar om att forskare själva deltar i arbetet med att tillämpa forskningsresultat samtidigt som inverkan försiggår utan forskare aktiva deltagande. Båda dessa former är viktiga av flera skäl. Förutom att humanistisk och samhällsvetenskaplig forskning är betydelsefull för att öka förståelsen för olika utmaningar och problem i samhället, både retrospektivt genom att tidigare besluts och handlingars konsekvenser analyseras samt prediktivt genom att effekterna av olika samtida beslut och handlingar analyseras, finns en mängd andra sätt som humaniora och samhällsvetenskap kan ha genomslag (Benneworth, Paul, Magnus Gulbrandsen & Ellen Hazelkorn (2016), The Impact and Future of Arts and Humanities Research (London: Palgrave Macmillan), s. 163-173). Det kan handla om allt från att initiera långsiktiga attitydförändringar, exempelvis om koldioxid som ett miljöproblem, till kortsiktigt konkreta forskningskontrakt för väl avgränsade studier.

Oavsett vilket så är det av vikt att utveckla utvärderingsinstrument för forskningens genomslag som även tar hänsyn till den typ av genomslag som humaniora och samhällsvetenskaper ofta leder till. För det första kan enskilda forskares eller forskarmiljöers genomslag utgöra ytterligare en bedömningsgrund när det gäller vetenskaplig meritering i olika sammanhang. För det andra innebär väl avvägda utvärderingsinstrument att bättre incitament skapas för ökat utbyte mellan forskare och andra delar av samhället. Mot den bakgrunden är det av största vikt att adekvata indikatorer utvecklas för uppföljning av svensk humaniora och samhällsvetenskap när det gäller forskningens genomslag i samhället. Resultatet av regeringsuppdraget till Universitetskanslersämbetet och Vetenskapsrådet att utveckla indikatorer för uppföljning av olika forskningspolitiska mål, bland annat att samverkan och samhällspåverkan ska öka, har dock inte nått en sådan målsättning fullt ut.

Vetenskapsrådet föreslår nämligen sju olika indikatorer för samverkan och samhällspåverkan som alla utom möjligen en, nämligen samhällspåverkan genom utbildning, får anses som problematiska. Gemensamt för dem är nämligen att de bortser från samverkansformer som är vanliga inom humaniora och samhällsvetenskap. Ingen enda indikator har utformats för att kunna mäta påverkan genom artiklar i allmäntidskrifter eller dagstidningar, debattartiklar, debattböcker eller opinionsbildning genom sociala medier. Inte heller förekommer indikatorer för föreläsningar i olika sammanhang som för föreningar, exempelvis folkrörelsesammanhang, eller myndigheter, företag eller kommunorganisationer. Andra samverkansaktiviteter som negligeras är mer långsiktiga åtaganden genom deltagande i expertgrupper och referensgrupper i liknande sammanhang. Detsamma gäller engagemang i att författa rapporter eller texter till webbsidor år föreningar eller myndigheter. Inte ens uppdrag för offentliga utredningar får utslag bland föreslagna indikatorer. Här finns inte heller olika typer av granskningsuppdrag från myndigheter eller intresseorganisationer, exempelvis genom att kommentera myndighetsrapporter innan de offentliggörs. Till detta kommer att det saknas indikatorer för olika former av samverkan inom förlagsbranschen, bland annat genom populärvetenskapliga publikationer som av tradition varit viktiga inom ämnesområdet. Varken uppdragsutbildningar eller andra beställda undervisningsinsatser fångas heller upp. Istället har samtliga indikatorer utformats efter vad som varit möjligt att mäta snarare än efter vad som varit önskvärt, ett tecken på att tillgängligt statistiskt material inte har den bredd som gör att det kan ligga till grund för rättvisa mått på samverkan och samhällspåverkan över samtliga ämnesområden. Resultatet har blivit att man mäter det som kan mätas snarare än det som bör mätas, ett leta-efter-nyckeln-under-lyktan-syndrom som knappast gynnar svensk forskningspolitik.

Konsekvenserna av denna brist i underlag för utformandet av indikatorer, nämligen att alla de samverkansformer som präglar humaniora och samhällsvetenskap förbigås med tystnad och att dessa insatser i bästa fall kraftigt reduceras, men i de flesta fall inte räknas alls, riskerar att snedvrida villkoren för forskning och samverkan inom olika ämnesområden. Utvecklandet av nya databaser som Swepub skulle inte lösa alla dessa problem, men i alla fall indexera mer av forskningspublikationer och samverkansaktiviteter som är vanligare inom humaniora och samhällsvetenskap. Förutom utvecklandet av nya databaser bör också olika ämnesområden, som Universitetskanslersämbetet påpekar, bedömas utifrån sina egna förutsättningar. Den principen skulle också gälla olika kvantitativa indikatorer som borde differentieras med avseende på ämnesområde och inte gälla generellt."