Konkurrensen som inte fungerar

Som alla vet infördes systemet med fördelning av resurser för utbildning av grundstudenter i helårsstudenter och helårsprestationer i början av 1990-talet. På den tiden var tanken att universiteten skulle konkurrera om studenterna och på så sätt taggas att bli bättre. Många har sett detta som införande av marknadsmekanismer i det högre utbildningssystemet och det är ju svårt att förneka. Samtidigt har andra påpekat att det är mer korrekt att se detta som ett exempel på en så kallad Lange-modell efter Oskar Langes tanke 1936 att produktionsmedel skulle kunna vara statligt ägda samtidigt som priset bestämdes av marginalkostnaden på en marknad. Langes idé var att det på så sätt skulle vara möjligt att kombinera effektiv prissättning med statsägda produktionsmedel.

Lange-modellen stämmer bättre med hur håsar och håpar fungerar. Universitet och högskolor är ju inte vinstdrivande i Sverige, inte ens de privata och stiftelseägda. På 1990-talet lät tanken smart. I alla fall verkar salige Per Unckel ha tyckt det. Om bara antalet studenter var tillräckligt lågt så att högskolorna kunde konkurrera om dem så skulle de flockas vi de mest populära utbildningarna och de som inte fick några studenter fick läggas ned eller ändra utbildningsinriktningar.

Men så blev det inte. Snart nog var antalet studenter på högskolor och universitet så stort att endast mycket få inte kunde nå takbeloppet. Och eftersom det dessutom fanns möjligheter att spara underskott och överskott som avvek upp till tio procent kunde eventuella underskott skjutas framåt i tiden och repareras kommande år.

Den senaste rapporten jag fått tag i som gäller 2014 vittnar om att mycket få högskolor har problem. Antalet studenter är helt enkelt så högt att de allra flesta lärosätena fyller sina platser. Faktiskt överproducerade två tredjedelar av lärosätena, de utbildar alltså fler studenter än de får betalt för och det trots att antalet antagna studenter hade minskat under ett antal år före 2014. De flesta av lärosätena som överproducerade kunde ta av tidigare sparade anslag (av de de tio procent som alltså sparats från tidigare år). Sex lärosäten kunde dock inte få ut sin överproduktion 2014 p.g.a. överproduktion också tidigare år, bland dem Lunds universitet och Malmö högskola. Sju lärosäten nådde inte takbeloppet, men av dessa var det bara en högskola, Mälardalens, som redan hade anslagssparande sedan tidigare år som gjorde att de inte fick ut takbeloppet. Endast en enda liten högskola fick alltså inte ut takbeloppet 2014.

I en marknadsekonomi fungerar ju detta inte alls. De universitet och högskolor som överproducerande hade ju i en riktig marknadsekonomi investerat i nya undervisningsresurser eftersom de kan se att de kan sälja mer utbildning. Men i vårt svenska hås-och-håp-system går inte det eftersom vi har ett takbelopp som sätter gränser för hur mycket pengar en högskola eller ett universitet kan dra in oberoende av hur många studenter det lockar till sig. Särskilt drabbat i detta system är faktiskt Lunds universitet som 2014 hade den högsta överproduktionen om 9 procent samtidigt som universitetet också hade mest sparad överproduktion, 109 procent där 110 procent alltså är maximalt tillåtna.

Lunds universitet är helt enkelt för populärt och har för bra utbildningar för vårt svenska universitets- och högskolesystem. Personligen tycker jag detta är vansinne och anser att systemet antingen måste göras om i grunden eller annars reformeras på ett sådant sätt att det blir verklig konkurrens om studenterna. Att det är angeläget tydliggörs inte minst av att antalet sökande till högre utbildning ökat under de senaste fem åren samtidigt som ersättningarna för studenter har minskat sedan 2010 med undantag för en liten, liten höjning 2015 med 0,15 procent. Det är trist eftersom allt fler inte kommer in på den utbildning de vill gå. Men det snedvrider också alla möjligheter till att kunna konkurrera om studenterna universitet och högskolor emellan. Oskar Lange hade av allt att döma fel 1936. I alla fall fungerar inte tankegången på de svenska universiteten och högskolorna.