LUX

I dagens Sydsvenskan kan vi läsa att LUX arkitekter har belönats med Stadsbyggnadspriset för byggnadens utformning. Jag har själv flyttat till LUX och kan inte annat än att hålla med. Det är ett utmärkt hus att vara i på alla sätt. Arkitekturen är mycket lyckad så när som på några undantag. Trapporna har exempelvis utrustats med ett trägolv och en ytbehandling som jag aldrig hade vågat välja ens till det egna köksgolvet. Resultatet syntes redan efter några månader. Det är fläckar och smuts överallt. Golvet kommer snart att vara jämngrått med ingrodd smuts från tusentals stövlar och skor. Här undrar man hur de har tänkt när en amatör som jag redan från dag ett kan räkna ut hur det kommer att se ut inom ett halvår. Sedan finns förstås mycket annat. Behandlade fönsterglas som är så "smarta" att man inte kan använda mobilen i stora delar av byggnaden (kanske en bidragande orsak till att det har blivit en så populär studiemiljö?). Men på det hela taget är interiören alltså mycket lyckad, riktigt prisvärd.

Med exteriören tycker jag att det är lite annorlunda. Den gamla fina Zoologen i tegel går naturligtvis inte av för hackor. Men den nya delen tycker jag nog är rätt anskrämlig faktiskt. Här ovan syns LUX från Sölvegatan, mer lik en fabrikslada, kanske ett modernt mejeri med tanke på de stålkonstruktioner med oklar funktion som placerats väl synliga framför fasaden, mest liknar de väl jättelika mjölkflaskor. Värst är ändå de tvärgående träbalkarna som placerats i zigzag-mönster framför de stora fönstren. De skapar en känsla av oordning, rentav kaos precis som tvära linjer skapar olust inom bildkonst och film. Över hela anrättningen har, arkitekterna oförskyllt men likväl helt malplacerat, en aningslös konstnär gjort en svårbegriplig utsmyckning med gemener som bildar sentensen "men vänta nu". Nej, vänta inte! Hasta snabbt förbi denna vy om du inte vill gripas av vanmakt eller ännu värre känslor. (Jag sitter förresten själv bakom en av gluggarna ovanför det utskjutande taket och kommer till våren att sätta en vilstol utanför fönstret där jag kan sitta och läsa i solgasset.)

Inga hus saknar väl helt skönhetsfläckar och LUX företräden tycker jag alltså klart överglänser baksidorna och framför allt alltså den framsida som vetter åt nordväst mot Sölvegatan. Men nu kommer jag till det som är det obegripliga med denna historia. LUX har alltså belönats med Stadsbyggnadspriset som enligt Sydsvenskan delas ut till de som på ett förtjänstfullt sätt bidragit till stadsbildens utveckling i Lunds kommun. När det gäller LUX meddelar bladet att motiveringen är att ha "understött stadsutvecklingen längs Kunskapsstråket" med en fasad som "synliggör moderna studiemiljöer och bjuder in till möten". Om de som beslutar om Stadsbyggnadspriset tycker att LUX stora förtjänst ligger i stadsbildens utveckling längs Kunkskapsstråket, som här alltså också inbegriper Sölvegatan och bilden ovan, så vet jag inte längre vad. Jag är liksom glad att jag bara är en amatör och inte behöver tycka att fasaden ovan bidrar till stadsbildens utveckling. Det ser ju på ren svenska för hemskt ut. Jag hoppas innerligt att denna utveckling av stadsbilden inte sprider sig till andra områden än Kunskapsstråket. För att sammanfatta är alltså priset rätt, men motiveringen helt uppåt väggarna.

Och för dem som har Sydsvenskan i pappersform kan det vara intressant att notera att bilderna i tidningen med ett enda undantag är tagna inne i LUX. Den enda exteriörbilden är söderifrån där den gamla vackra tegelbyggnaden syns väl. Men från väster har de nogsamt undvikit att ta några foton. Möjligen var det ett klokt beslut med tanke på artikeltexten. Det hela hade kunnat bli ordentligt obegripligt om byggnaden visats från flera än ett håll.

Nobelpris

Min specialitet inom det idé och lärdomshistoriska fältet är teknik- och vetenskapshistoria och att vara svensk vetenskapshistoriker har onekligen sina alldeles särskilda betingelser. En sak är nobelpriset. Jag råkar alltså vara en vetenskapshistoriker som kan läsa det lilla indoeuropeiska språk som används till underlagen för världens främsta vetenskapliga pris. Det klart att det ligger nära till hands att bygga sin karriär på det. Nu finns det förstås en hel del bra vetenskapshistoria om nobelpriset, en del skrivet av svenskar, men en god del också av andra som lärt sig svenska. Samtidigt är jag glad över att redan som doktorand ha fattat det högst medvetna beslutet om att inte skriva om nobelpris annat än om det är nödvändigt för att ge sammanhang åt något annat fenomen. Skälet är att jag tycker att pris inrättade för att belöna vetenskaplig verksamhet som inte kan delas ut till forskarlag eller organisationer eller kollektiv ger uttryck för en förlegad bild av hur vetenskaplig forskning fungerar. Vetenskapliga upptäckter görs inte av enskilda individuella genier vars intellekt kan romantiseras som om de vore skönandar från 1800-talets första hälft. Vetenskapliga upptäckter görs av kollektiv i miljöer där olika bidragsgivare har olika roller att spela. En historikerkollega beskrev institutionen som ett ekosystem där det behövs de som är bra på att kommentera och kritisera resultat lika mycket som de som behärskar artikelskrivandet, ingenjörerna i labbet, kollegerna med nätverken o.s.v. Ett nobelpris kan aldrig spegla denna viktiga verklighet och därför bör vi betrakta hela spektaklet med skepsis. Tyvärr framförs också denna självklara kritik av hela företeelsen allt för sällan i samband med att priset delas ut.

TIllbaka

Jag har beslutat att återta bloggandet, men nu inte längre fegt anonym utan med namns nämnande. Jag heter Thomas Kaiserfeld och är idé- och lärdomshistoriker vid Lunds universitet. Många som har läst denna blogg vet redan om det. Skälet till att jag slutade blogga i våras är att jag ingår i Universitetskollegiet och att jag inte, under anonymitetens täckmantel, ville riskera att uttala mig om rektorsvalsprocessen på ett sätt som skulle kunna skada den. Nu är val till rektor och prorektor avslutade för denna gång och jag känner att jag med kan återuppta bloggandet utan att riskera något annat än min egen heder och vandel. Jag ville dessutom sluta vara anonym eftersom jag tagit till mig av det senaste årets diskussion om anonymt näthat och inte på något sätt vill förknippas med denna avskyvärda företeelse. Alltså tar jag klivet ut ur garderoben.

Nu blir utmaningen för mig att fortsätta vara ärlig och att fortsätta stå för det jag skriver.