Min prefekt

Jag har klagat en hel del på olika delar av universitetet på denna blogg, rektor och styrelse, delar av administrationen och lite annat också. Men ibland blir man glatt överraskad. För några dagar sedan kom min prefekt in på mitt rum och undrade hur det var. Jag förstod inte varför. Han förklarade då att han tyckt att jag såg lite bister ut, inte alls lika glad och framåt som vanligt. Nej, det var nog inget jag reflekterat över. Bara kanske en viss koncentration för att jag håller på med en synnerligen krävande forskningsuppgift.

Tänk att min chef kommer in och frågar hur det är. Mycket bra tecken på lysande ledarskap igen. Jag har själv varit prefekt och kan nog någon gång gjort något liknande. Eller inte. I alla fall är det ett bra initiativ av en prefekt som har känselspröten ute och kan tajma insatserna rätt. Det är en del att tänka på för oss andra också. Helt enkelt en utmärkt förebild. Vi är nu inte alla prefekter, men kanske handledare, seminarieledare eller något annat som innebär att man har ett lite större ansvar för sina medarbetare.

Botan

I dagens blad står att läsa hur Botan går back, i år cirka en miljon. Inte konstigt med en så under finansierad verksamhet. Universitetets ledning tycker att det finns en smärtgräns för hur  mycket särskilda verksamheter får kosta. Som lösning på problemet föreslås att kommunen ska gå in och finansiera statlig verksamhet.

Det tycker jag är väl magstarkt. Ledningen lägger mångmiljonbelopp på samverkan och innovation samtidigt som de låter en av de effektivaste samverkansverksamheterna vi har gå med förlust. Säg upp två innovationskonsulter så är medlen som krävs räddade. Så svårt kan det inte vara.

Alternativet till att ropa på kommunen är förstås att kalla in donationsavdelningen som jag tidigare uttryckt mina tvivel om. Men här har de öppet mål. Inte kan de väl misslyckas med att på nio månader skrapa ihop en miljon till en av universitetets mest folkkära verksamheter? Nej, ålägg dem att bara göra det. Sedan tycker jag att det spelar mindre roll om Botan inte sysslar med forskning i första hand.

För övrigt anser jag att Margot borde ringa upp Stacey och åtminstone försöka övertala henne att söka jobbet.

Review

Jag vet inte hur många som har samma erfarenheter som jag av att vara reviewer. Men nu har det hänt två gånger på senaste året att jag reviewat jättedåliga artiklar och rekommenderat "refuse" eller "substantial revisions" för att bara ett antal månader senare upptäcka att respektive artikel publicerats utan att jag fått se den igen. När jag själv har skickat in artiklar har något liknande aldrig hänt. Det har aldrig varit tal om  att publicera efter revision utan att samtliga reviewers godkänt artikeln. Men nu verkar alltså något ha hänt.

Eller så är det en skandinavisk praxis. I båda dessa fall handlade det om engelskspråkiga tidskrifter som ges ut i andra skandinaviska länder. I alla händelser är det irriterande att man lägger ner massa arbete på att kommentera dåliga artiklar och att detta arbete sedan inte verkar leda till att redaktionen tycker att man behöver få se på resultatet. Kanske är det så enkelt att redaktionen helt enkelt inte har tyckt att mina kommentarer var rättvisa. Men det har jag faktiskt svårt att tro.

Kataloger

Nu har de kommit, utbildningskatalogerna från Lunds universitet. Det märkliga är att det krävs plural för att beskriva dem. Lunds universitet har alltså inte en, utan flera kataloger där höstens kurser och program beskrivs. Först har vi den stora katalogen som är relativt detaljerad när det gäller kurs- och programutbud, men mer återhållen när det gäller copywriting av rena reklamtexter om hur bra universitetet är och hur lyckliga dess studenter blir.  Sedan har vi inspirationsmagasinet som innehåller tjusigare layout och mer reklam samt lite mindre utförligt om de olika kurserna. Istället beskrivs grundutbildningsämnena kortfattat. Till detta kommer sedan en fakultetsspecifik katalog med kurser och program på en enstaka fakultet, i alla fall har vi en sådan.

Frågan är förstås om alla dessa behövs? Det verkar nu inte så eftersom vår administratör hävdar att vi slänger högvis med odistribuerade kataloger varje termin. Egentligen borde det räcka med den stora katalogen där kursutbudet beskrivs relativt ingående. Visst kan man tänka sig att även inspirationsmagasinet fyller någon funktion med tanke på konkurrensen från andra högskolor och att osäkra studenter kan behöva någon slags övertygande reklamtext för att ta steget in i högre utbildning. Men att det sedan också ska behövas faktultetsspecifika kataloger verkar inte klokt. Mer ett utslag av missriktad fakultetspolitik än smart marknadsföring.

Men vad detta överflöd av kataloger framför allt pekar på är att det finns alldeles för många informatörer på vårt universitet. Vi har en på institutionen. På fakultetens kansli sitter ytterligare minst en och på universitetet centralt finns säkert långt fler än så. En första åtgärd från kommande rektor borde vara att i enhetlighetens namn förbjuda fakulteterna från att ge ut egna kataloger och att sedan se till att universitet bara ger ut en enda 2015. När det sedan blir känt hur många sökande olika utbildningar har fått kan vi utvärdera om alla dessa kataloger behövdes. Att bara ge ut dem slentrianmässigt som nu sker ger bara intryck av överflöd av administrativa resurser. Här finns pengar att spara lika mycket som miljövärden i räddade träd.

Utvärdera administrationen

Så där ja. Nu har det äntligen hänt. KTH utvärderar sin administration. Ett mycket lovvärt initiativ som naturligtvis snarast borde följas av Lunds universitet som ju gärna tar till sig och genomför goda initiativ utifrån. Dock måste det konstateras att KTH:s utvärdering verkar missa några huvudpunkter. Utvärderingar är inte med i utvärderingen trots att det är en stödfunktion som kostar en hel del och dessutom ibland rör upp känslor. Ytterligare en funktion man beklagligt nog missar är olika administrativa system som resehantering, kursplattformar (även om det kanske är med grundutbildningen), rekryteringssystem, fakturahanteringssystem etc. Både på KTH och på LU är dessa ofta hemmasnickrade och helt undermåliga. Här finns alltså utrymme för förbättringar när vi gör detta här i Lund. När börjar vi?