Anställningsförmåner

Man kan diskutera om det är en anställningsförmån att ha mobiltelefon betalad av arbetsgivaren. Det positiva är att man får en telefon och i det fall jag ska referera även privata mobilsamtal och privat surf betalad av arbetsgivaren. Nackdelen är att arbetsgivaren med rätta kan kräva att man är ständigt tillgänglig. Jag tror nog hade avböjt och behållit min självständighet.

Med dessa förbehåll måste jag bara reflektera över en del förhållanden vid Lunds universitet. En närstående har sedan en tid fast anställning vid universitetet. Tjänsten är inom en stödfunktion och alltså helt finansierad av OH. Bland det allra första som hände var att hen fick erbjudande om en mobiltelefon, Iphone 5, med fria samtal och surf. Hen fick också alla privata samtal utom utlandssamtal betalda av arbetsgivaren. Det hela var ett led i en omläggning som innebar att de fasta telefonerna försvann och man istället hade en mobil som fungerade även som fast telefon på arbetsplatsen. Jag misstänker att detta var en besparning i och med att universitetet på detta sätt slapp kostnader för en massa fasta abonnemang. Men det verkar samtidigt märkligt att Iphones och privata samtal inte skulle vara dyrare än de fasta abonnemangsavgifterna.

Erbjudandet ingick i ett försök på en viss fakultet och gällde alltså inte universitetet generellt. Det intressanta tycker jag är att den administrativa personalen är först ut i satsningar av detta slag.

Budgetprocessen

Under året har universitetens styrning och oberoende setts som den stora frågan bland svenska universitetsanställda. Anledningen var förstås remissrundan i höstas angående förslaget om att inrätta en stiftelseform för universitet och högskola. Nu stoppades den i förtid och det är nog ingen som sörjer det. Förslaget var dåligt och ogenomtänkt från början. Det verkar alla vara eniga om så här i efterhand även om det var många som var mer entusiastiska när det hela ännu var i stöpsleven. Men det är så lätt att bli entusiastisk av ideologiska skäl så jag ska inte hänga ut någon.

Nej, nu är det istället dags att kavla upp skjortärmarna och ta sig an de verklige problemen i högskolan. För styrning är faktiskt inte avgörande, myndighet eller stiftelse spelar ingen större roll när det srora problemet är av helt annan art och dignitet. Nämligen budgetprocessen. Som Carl Gustaf Andréen påpekat i ett inlägg för en månad sedan så finns ett strukturellt problem på de svenska universiteten, ja faktiskt samliga universitet och högskolor helt utan undantag, som innebär att resurser först och främst allokeras till stödverksamheter och att endast det som till äventyrs råkar bli kvar går till kärnverksamheten, grundutbildning och forskning.

Jag tror inte det finns någon annan verksamhet utom möjligen sjukvården, där varje års resurser fördelas först och främst till hyra och lokalkostnader, administration, investeringar, kundvård, ledning etc. och först sedan alla pengar räknats av för dessa stödfunkterioner tittar efter vad som finns kvar. Det är det som går till kärnverksamheten, alltså undervisning och forskning på universiteten. Tänk om Socialstyrelsen eller Riksbanken gjort samma sak…. I år blir det sänkta socialbidrag för vår hyra var så hög. I år slutar vi låna pengar till affärssbankerna i november för julfesten tog de sista slantarna. Det går förstås inte, men på universiteten är det precis så det går till. Vi drar in lärartimmar för att resurserna inte räcker, men vi har inte avskedat ekonomer eller kommunikatörer av samma anledning.

Problemet är budgetprocessen. Ingen vet hur mycket undervisning och forskning kostar för att den ska kunna hålla så hög kvalitet som det står i styrdokumenten att den ska göra. Och ingen i styrelsen eller ledningen orkar eller vill kolla upp det. Eva Wiberg är upptagen med gud vet vad, men att göra en ordentlig analys av vad utbildningen borde kosta med hänsyn till examinationsmål och lärarkrafterna dessa kan förväntas ta i anspråk, det verkar inte vara aktuellt överhuvudtaget. För då skulle man ju kunna avsätta dessa medel först och sedan se vad som blir över till fundraising, stöd till studentkårer, innovationsstöd och ledningens resor till olika världsdelar.

Nu har Eva Wiberg tur. Analysen hon borde ägna sig åt finns redan. Carl Gustaf Andréen gjorde den för fyra år sedan. Den drogs för styrelsen och mötte som det verkar starkt stöd. Sedan dess har absolut inget gjorts. Analyserna finns inte ens utlagda på nätet, inte så att de går att hitta i alla fall. Pengarna fortsätter gå till administrativa stödfunktioner i första hand och vi fortsätter dra ner på studenternas lärarledda tid. Trist och fullständigt omöjligt för ett universitet som vill ha högsta kvalitet i utbildningen.

Det märkliga är att det ser likadant ut på alla svenska universitet och högskolor, alla institutioner och alla fakulteter och områden runt om i hela landet. Jag tror inte det finns en enda ö av vettigt budgetarbete någon enda stans. Vet någon om något så kommentera gärna snälla. Den instans för högre utbildning som blir först ut med en vettig budgetprocess som allokerar resurser till kärnverksamhet utifrån analyser av vilka kostnader dessa borde dra kommer att klättra alldeles oerhört på rankinglistorna, det är jag övertygad om.

Intressant nog är just budgetprocessen svår att ge sig på. Här går förstås inte klaga på våra politiker. Det är inte deras fel att det ser ut som det gör. Myndigheterna har ju fria händer att skapa bästa förutsättningar för sin egna resursanvändning, här finns inget som hindrar. På universitetsledningsnivå verkar man mer intresserad av styrdokument och symbolhandlingar. Det tekniska i hur en budgetprocess läggs upp är förstås deras ansvar, men svårt att genomföra utan att administrationen driver frågan själv. Här har alltså vår universitetsdirektör ett stort ansvar. Vem vet ens vad denne heter numera? Nye planeringschefen borde också vara intresserad eftersom det skulle underlätta planeringen att ha en budgetprocess som först avsätter medel till kärnverksamheten istället för stödfunktionerna.

Men inget hindrar heller att fakulteterna eller institutionerna själva gör detta arbete. Det är fullt möjligt att skapa frizoner inom universitetet där man analyserar kostnader för kärnverksamheten och rättar munnen efter matsäcken istället för tvärtom. Alltså har varje fakultetsstyrelse och institutionsstyrelse också ansvar för att det ser ut som det gör.

Men budgetprocesser är både osexiga och svåra att förstå. Trots en OH på närmar 90 procent kan jag själv till exempel inte få ut siffror av vår ekonom som entydigt visar vad stödfunktionerna kostar på vår institution. Det finns för många undermåliga administrativa system på detta universitet och ekonomisystemet är absolut ett av dem. Budgetprocessen har inte heller någon kollegialt ansvarig på samma sätt som kurser eller forskningsresultat. Visst, formellt är det styrelsen och ledningen och under dem den gängse hierarkiska hackordningen, men dessa är som sagt så i händerna på administrationen i just denna fråga att det är extremt svårt att göra något åt saken utan deras hjälp. Därför verkar det som om vi får fortsätta att ha en upp och nervänd budgetprocess på samtliga svenska universitet och högskolor.

En sak är i alla fall säker. Om det är något som i framtiden kommer att pekas ut som den enskilt viktigaste faktor som förstörde de svenska universiteten och högskolorna så blir det inte frågan om hur många som blev eller inte blev högskolestiftelser, utan mycket troligare varför ingen förändrade budgetprocessen så att den i första hand såg till kärnverksamheten istället för stödfunktionerna. Det är ju så uppenbart fel för alla som kan något om verksamhetsstyrning. För det krävs inga professorer. God jul och gott nytt år.

Syna fundraising-korten

I maj i år bloggade jag om årsredovisningen och konstatera då att Development Office åtta personer av allt att döma inte lyckats dra in mer än 9,3 miljoner under 2012 oräknat då förstås alla de medel och donationer som universitetet redan har och som inte kan skyllas Development Office och deras fund-raising verksamhet. Nu är jag inte säker på att siffrorna stämmer eftersom årsredovisningen är synnerligen oklar på denna punkt.

Development Office har under de senaste åren vuxit från en anställd till idag nio enligt hemsidan. Det är en satsning som gjorts i förhoppningen att den ska betala sig i ökade donationer till universitetet. Idag kostar säkert enheten en bra bit över tio miljoner, mellan tumme och pekfinger cirka tjugo miljoner i lönekostnader och hyror samt infrastrtuktur. Allt tyder alltså på att Development Office idag är en förlustverksamhet. Om nu Development Office inte lyckas dra in pengar så att de täcker ens de egna kostnaderna så bör verksamheten snarast läggas ner.

Nu är det stora problemet att ingen kan säga om detta stämmer. Inte ens fundraising-generalen själv vet hur mycket pengar verksamheten drar in trots en månadslön som ligger i paritet med rektors egna. Hon har sina kvalifikationer till trots inte lyckats skapa ett system som gör det möjligt att redovisa hur mycket enheten själv har dragit in utöver alla gamla donationer som ju ligger och tickar utan att Development Office behöver lyfta ett finger. Om ledningen för kontoret själva inte förmår att implementera ett sådant system krävs ett rektorsbeslut som ålägger avdelningen att skapa ett adekvat redovisningssystem, om det så krävs med papper och penna. Och klarar inte rektor att fatta det beslutet får väl styrelsen göra det. Vad som krävs är i alla fall att någon tar ansvar och ser till att fundraising-aktiviteterna redovisas på ett korrekt sätt. Det behövs inför LU350 och det behövs för trovärdigheten.