God jul med Visma Proceedo

Jag bara älskar Visma Proceedo. Skulle försöka leveranskvittera hemifrån nyligen och det har ännu inte lyckats. Jag förstår att det kräver sina säkerhetsrutiner eftersom det ju inte får vara öppet för vem som helst att beställa saker. Så jag laddar ner och installerar Java för 150 MB, startar om och kör allt. När så sanningens minut närmar sig dyker det upp ett fönster som frågar... Kör Netscape? Va Netscape, det var väl browsern efter Mosaic? Nej det var nog någon emellan, men vi talar om en browser som ingen har bett mig använda sedan jag var doktorand. Man undrar förstås med stor spänning där i sin ensamhet vilken nästa fråga ska bli om man vågar trycka "Kör" istället för definitiva "Avbryt". Jag gissade högt för mig själv "Emulera Macintosh Classics OS" och synade korten.... Tja, det gick rätt bra. Jag fick till slut upp inloggningssidan men kunde förstås ändå inte logga in eftersom jag inte på något enda vis lyckades peta in "@" i username-fältet. Det kallar jag säkert, man lägger upp programvara och allt som borde behövas, lägger in bra skämt, men kollar inte att det funkar hela vägen in, i alla fall inte så att en vanlig dödlig klarar det (med en ett år gammal dator med alla uppdateringar upputsade). Med denna underbart tillfredsställande upplevelse är man absolut redo att fira jul.

Lundagård bäst

Nu har de gjort det igen. Lundagård publicerar åter ett avslöjande reportage om universitetet och får en allt klarare ledning i kampen om vilket tidning som är bäst på att bevaka Lunds universitet.  Denna gång handlar det om glada och kostsamma bjudningar för att locka studenter från olika delar av världen till universitetet. Tyvärr kommer Lundagård dock inte hela vägen fram eftersom de inte tagit med kostnader för alla universitetsanställda som åker till dessa evenemang, utgifter som förmodligen ligger långt över de kuvertavgifterna som visar sig kunna summeras till nära 260 000 kronor för elva tillfällen.

Intressantast av allt är att denna verksamhet inte alls utvärderas. Det finns inte ens planer på utvärderingar. Man hoppas verkligen att bitr chef för externa relationer är felciterad när denne påstås säga att "Vi behöver utveckla nätverken och lyssna på vad våra alumner vill innan vi kan sätta några konkreta mål". Ursäkta, är det alumnerna som ska bestämma syftet med verksamheten? Nej, det klart att det inte är. Istället borde bitr chef för externa relationer och dennes kolleger fråga sig vad universitetet vill med utgångspunkt i den strategiska planen. Är dessa bjudningar på andra sidan världen i så fall rätt sätt att uppnå det som universitet vill? Om universitetet inte vill något annat än att höra vad alumnerna vill så sluta genast med dessa bjudningar och fråga dem över Skype först. Ta sedan ställning till om det som då kommer fram ligger i linje med den strategiska planen och hjälper universitetet att uppnå de mål som finns fastställda där. Utarbeta en konkret plan för verksamheten och se till att de medel som spenderas är i enlighet med planen. Hur svårt kan det va? Om bitr chef för externa relationer är korrekt citerad är det inget annat än hål i huvudet och denne borde omedelbart utsättas för någon slags kompetenshöjning, alternativt andra mer passande arbetsuppgifter. Men min fasta övertygelse är att ingen är utom räddning. Jag hoppas på en dementi och korrigerat uttalande i nästa nummer.

Nåväl, det som är mest upprörande är dock att detta gäller en stödfunktion. Här kan man tydligen med rektors välsignelse anordna syfteslösa vinmottagningar på andra sidan jordklotet utan att behöva bekymra sig om strategier eller utvärderingar. Så är det inte när det gäller kärnverksamheten. Både forskning och utbildning blir regelbundet granskat—av universitetet självt, av Högskoleverket och av olika finansiärer—utefter kriterier som ofta är nära nog löjeväckande. Inga resurser är för stora, inga granskningar för omfattande för att inte kunna anställas på oss som är dumma nog att intressera oss för universitetets kärnverksamhet (som alltså inte är externa relationer även om det är lätt att få för sig det). När ska administrationens alla påhitt granskas på samma sätt som forskning och utbildning undrar man stilla? När ska bitr chef för externa relationer reagera på den upprörande felcitering som han uppenbarligen blivit utsatt för?

Dacke bäst

När detta skrivs har Lunds universitet ännu inte lyckats få upp på sin hemsida att Marie Dacke vann Forskar Grand Prix igår kväll. Jag har sett henne och tycker hon är helt fenomenal på att science slamma. Kul att hon vann i första tävlingen som gällde hela Sverige även om jag ogillar formen eftersom jag egentligen tycker att vi har alldeles för mycket tävlande när det gäller kunskapsbildning i vårt samhälle. Det är dåligt fantasi att inte hitta alternativa former för att föra ut forskning än att snuttifiera och tävla, alltså gängse mediespråk. Varför inte engagera publik i samarbete med forskare? Det skulle vara mer kreativt, nyskapande och dessutom skapa alternativ till detta ständiga tävlande i skolan, på universitetet, i media och över allt annars. Ändå, kul att Marie vann. Stort grattis! Och synd att Lunds universitets informationsavdelning ännu inte lyckats länka till denna tilldragelse. Här får man mana till skärpning.

Lunchmöte

Detta med lunchmöte är någon slags sjuka. Tanken är god. Man ska ju i alla fall äta lunch och då kan man ju göra det samtidigt som man lyssnar på någon eller håller möte. Dessutom innebär en bjudlunch att betydligt fler kommer än annars. Idag var jag i alla fall på ett av universitetets alla lunchmöten. Innehållet och det som sas var det nog inget större fel på. Men lunchen... En pastasallad, det kan jag väl acceptera. Men salladen jag fick tag i gav mer känsla av golvsop från salladsbaren än genomtänkt komposition. I plastbyttan låg överst en skiva konserverad ananas. Sedan en tomat. Därefter några få och små bitar fusk-fetaost gjord på svensk mellanmjölk. Därefter små, men många fler kycklingbitar i tandoorimarinad. Sedan rikligt med kalla pastafjärilar som måste ha kokats på förra sidan midnatt. Allt detta på en bädd av grönsallad, maskinskuren förstås. Dessvärre fanns bara en slags dressing, endast svag curry. Jag blev så fundersam över denna märkliga sallad, skulle det föreställa cross-over? Eller hade mötesorganisatören lyckats komma över ett restparti billigt. För detta kan bara inte ha upphandlats enligt gängse avtal. I så fall måste Statskontoret kopplas in. Mina undringar över denna märkliga sallad fick sådana proportioner att jag missade merparten av det som inledningsvis sades. Så kan det också gå, att själva lunchmaten tar så stor uppmärksamhet av mötesdeltagarna att man riskerar att hela idén går om intet. Nästa gång ska jag fundera ytterligare ett varv innan jag anmäler mig till ett lunchmöte.