ESS tillståndsansökan

På väg tillbaka till Lund efter fem veckor i förskingringen plockar jag upp senaste Sydsvenskan och häpnar över vad som står att läsa. Lika mycket faktiskt som jag häpnar över vädret här i Skåne. Efter att ha badat i insjöar runt om i södra Sverige som knappast hållit mer än 17-18 grader kommer man ner till havet och kan i halv storm bada i 24 grader. Kallare att vara på stranden än i vattnet faktiskt.

Sydsvenskan har i alla fall rapporterat om remissvaren på ESS ansökan om tillstånd och om det stämmer vad som skrivs så börjar jag så smått undra. Hur är det möjligt att lämna in en ofullständig ansökan som behöver kompletteras inte en, utan två gånger? Antingen är det Strålsäkerhetsmyndigheten som står för tillståndsprövningen som inte klarat av att ordentligt beskriva vad som ska vara med i ansökan eller så är det ESS som inte klarat av att på utsatt tid få fram det material som krävs. Av Sydsvenskans artikel framgår inte vilket.

Intervjun med ESS säkerhetsansvarige i lördagens (28 juli) Sydsvenskan som inte finns på nätet än ger i alla fall två alternativ. Antingen har ESS huggit rejält i sten och ansvariga där har mer eller mindre hål i huvudet när det gäller tillståndsansökan eller så finns hålet på Strålsäkerhetsmyndigheten. Kommentarerna i tidningen ger tyvärr ingen vägledning eftersom alla håller sig diplomatiskt på glatt humör och reportern verkar också ovillig att göra någon analys, har det med universitetets underkända journalistutbildning att göra månne?

En sak är i alla fall säker. Det är inte sant som säkerhetsansvarige på ESS verkar påstå, att det är en normal process att upprepade gånger komplettera en ansökan av detta slag. Det är istället tydliga tecken på rejäla kommunikationssvårigheter mellan organisationerna. Och hur är det möjligt att man på ESS inte resonerar om slutförvarskostnader i ansökan när man är så noga med att påpeka kretsloppsaspekter? Det känns att man är tillbaka i Lund om inte annat.

Sakkunnig på semestern

Ånej, jag har gjort det igen. Tackat ja till ett sakkunniguppdrag under semestern som sedan visar sig vara dubbelt så omfattande som jag trodde. Betalning kan bli cirka 100 kr/tim. i bästa fall. Det handlar om en norsk utlysning som lockat cirka 30 ansökningar. Utlysningen bygger på en s.k. work programme som på 15 omfattande sidor beskriver allt som ska uppnås: tvärvetenskaplighet, etiska och miljömässiga perspektiv, bra forskning och inte minst samhällsrelevans samt deltagande av potentiella intressenter och avnämare. Med den utlysningen blir första frågan varför det ska handla om ett forskningsprojekt överhuvudtaget. Min första reaktion var att det borde vara administratörer som söker eller kanske pr-avdelning som sedan kan anställa lämpliga forskare till de delar där forskning kan behövas och andra kompetenser för allt annat som ska uppnås.

Hittills har jag ägnat tre till fyra timmar åt att sätta mig in i utlysningen, kolla jävsregler, beställa flyg och hotell till Oslo, kolla sidan med ansökningar och bedömningskriterier som anges och mest av allt ladda ner alla ansökningar. Nu när förberedelserna är gjorda kan jag äntligen börja läsa ansökningarna. Dessa är, precis som värderingarna av dem, hårt hållna i en elektronisk mall och intrycket efter de två första är att här söks pengar för forskning som redan är etablerad, nästan slentrian snarare än originell, och utan antydan till tvärvetenskap. Nu gäller det att hitta russinen.