Räknade igår igenom vilka plattformar jag kommunicerat på under dagen. Det var sms, telefon, messenger, whatsapp, signal, zoom, teams, epost på tre olika adresser (där i alla fall en jag själv får lastas för) samt till slut LUBox. Till det kom ett antal fysiska möten och hybridmöten. Hur man än räknar blir det ett tiotal kommunikationskanaler och då har jag ändå inte gjort något på facetime, facebook, twitter eller instagram. Insikten gör att stresskänslorna kan ses i ett mer förklarande ljus.
Men ska man verkligen behöva acceptera den här situationen? Frågan är komplicerad. Jag kan konstatera att arbetsgivaren kräver fem av plattformarna: telefon, zoom, epost, LUBox och teams. Familjelivet kräver tre: telefon, sms och whatsapp. Vänner och andra kräver telefon, sms, messenger, signal och epost. Ett sammanhang kan inte ensamt beskyllas för orimliga krav på kommunikationskanaler. Det är de sammanlagda sociala kontaktytorna som sammantaget skapar situationen som till slut blir ganska krävande.
