Riksdagens talman Andreas Norlén har diskuterats i några dagar nu. Framför allt handlar det om hans utpekande av miljöpartiet som de som ställde till med kaoset att en ny statsminister valdes före budgetpropositionen röstades igenom, något som fick till följd att hon avsade sig uppdraget innan hon ens hunnit tillträda.
Många har upprörts över att talmannen uttalar sig på ett sådant sätt. Andra har tyckt att det inte är mycket att säga om det. Själv tycker jag det tyder på ett mycket dåligt omdöme. Talmannen är ansvarig för voteringsordningen. De han samtalar med för att hitta en lösning på regeringsfrågan har ingen skyldighet att svara på frågor som inte ställts eller att avslöja strategi och taktik om de inte vill. Det är talmannen som själv är ensam ansvarig för att ställa de frågor som krävs för att han ska ett tillräckligt underlag för att ge olika partier i uppdrag att försöka bilda regering. Då är det oansvarigt att skylla på andra. Talmannen vidhöll ju dessutom för säkerhets skull att han själv nog också hade kunnat vara noggrannare. Men i så fall undrar man vad det var dom gjorde att han ändå pekade ut miljöpartiet när det fanns så många andra partier att peka ut.
Nej, jag tror att talmannen är den som måste pekas ut som huvudansvarig för debaclet i riksdagen förra veckan. Och jag tror dessutom att det finns en god anledning till att han misslyckades så kapitalt denna gång. För tre år sedan tog talmannen månader på sig för att kunna skaka fram en regering. Då hölls mängder med talmansrundor med veckor mellan omröstningarna. Inför denna gång uttalade sig talmannen att han lärt sig att lång förberedelsetid inte var en faktor som ledde till högre kvalitet i förslagen. Då för tre år sedan tog det flera rundor trots att varje föregicks av veckolånga förhandlingar. Denna gång tänkte talmannen inte låta det ta så lång tid eftersom det enligt hans bedömning inte gjorde särskilt stor skillnad. Denna gång tog talmansrundorna endast några dagar eller högst en dryg vecka. Sedan var det dags för votering i riksdagen.
Vad talmannen glömde var att längre tid också gav honom bättre möjligheter att utvärdera sina samtal med partiföreträdare och att återkomma med frågor om det unde behövas. När tidsramarna nu blev snävare minskade också marginalerna att återkomma till partiföreträdare för att ställa kontrollfrågor. Om talmannen förra gången lärde sig att lång förberedelsetid inte gav en högre kvalitet i processen så lärde han sig denna gång att kort förberedelsetid ökar risken att all relevant information inte kommer fram i talmansrundorna. Vi får se om denna talman får ytterligare förtroende. I så fall är förhoppningen att han betänker sitt egna ansvar först innan han faller ut med anklagelser till andra som varit inblandade i processen. För övrigt en lärdom för oss alla.
