Att inte veta

Ibland blir man lite förundrad. Upptäckte idag att någon i Linköping disputerat på en avhandling i slutet av maj förra året om olika framtidsutsikter för ESS. Jag hade hört talas om att någon höll på med detta i Linköping och tror jag till och med träffat doktoranden för några år sedan då han påbörjat projektet, men sedan inte hört något mer. Upptäckte i alla fall nu i inledningskapitlet att avhandlingsprojektet började med att han hittade en antologi om ESS som jag varit med och redigerat för sex-sju år sedan och att han sedan använder delar av denna antologi som ett av flera framtidsscenarier. Kul förstås, men också märkligt att varken doktoranden eller någon av hans handledare hört av sig och berättat om detta kan jag tycka. Lika märkligt att ingen skickat avhandlingen eller att varken jag eller min medredaktör eller någon annan i projektet såvitt jag vet engagerats som opponent på något seminarium eller disputation eller varit med i betygsnämnden (fast detta sista har inte gått att kolla enkelt).

Nu kan man förstås inte kräva att folk ska hålla en underrättad om olika saker, de kan ju faktiskt inte veta vilka som är intresserade. Tvärtom är det ju jag som intresserad forskare som bör hålla koll på fältet, vilka som publicerar sig och var. Och det försöker jag förstås med. Men ibland kan det vara svårt och det gäller kanske just monografier som denna avhandling, där de olika bibliografiska verktygen inte alltid fungerar så bra. Så visst, jag har mig själv att skylla.

Men kan samtidigt inte låta bli att förundras över den kultur, den forskarutbildning, som lär en doktorand att hen inte ska höra av sig till forskare på närliggande universitet som inspirerat den egna analysen. Är inte detta väldigt lågt hängande frukt? Eller handlar det istället om att undvika potentiellt kritiska läsare? Ingen aning faktiskt, men hoppas att detta är ett undantag. Själv försöker jag alltid förmå doktorander att ta kontakt och meddela sig med kolleger vars forskningsinsatser, starka eller svaga, inspirerat till och används i avhandlingsprojektet. Det tycker jag är en dygd.

Administrationen i siffror

Har upptäckt Kuben, alltså ett av universitetets ekonomi- och personalhanteringssystem. En skatt av information om fördelning av pengar och personal över hela universitetet. Märkligt att man ser så lite av den i årsrapporter och andra dokument. En sak som man kan intressera sig för är exempelvis hur mycket administrativ personal det finns på olika fakulteter. Här en tabell över administrativ personal som andel av samtlig personal på olika fakulteter (här räknas inte bibliotekspersonal eller teknisk personal som administration utan ingår i nämnarens samtlig personal):

Universitetet som helhet 23,1 procent

Ekonomihögskolan  23,3 procent
HT                            19,8 procent
Sam. fak.                  19,7 procent
Med. fak.                  18,0 procent
Juridicum                 16,3 procent
LTH                          16,0 procent
Nat. fak.                   11,5 procent

Det som sticker ut är förstås att de torra fakulteterna har högre andel administrativ personal än de våta (med medicinare och jurister som enda undantaget) trots att externa medel brukar anges som det som drar upp de administrativa kostnaderna, något som de torra ju normalt har betydligt mindre av än de våta. Att medicinare ligger relativt högt har förmodligen att göra med alla de regler som tack och lov styr medicinsk forskning. Det är i alla fall min gissning.

Några slutsatser kan nog också dras. Ekonomihögskolan bör absolut se över sin administration, den verkar väl utvecklad. Detsamma gäller nog HT-fakulteterna och Samhällsvetenskaplig fakultet, om än i lite mindre utsträckning. Den gemensamma centrala universitetsförvaltningen, administration och teknisk personal, utgör 11 procent av alla anställda på universitetet. Tar man däremot all administrativ och teknisk personal samt bibliotekspersonal över hela universitetet utgör de sammanlagt 35 procent av universitetets anställda. Det är förstås något att fundera över det med.