Silberstein och Larsmo

Det har under de senaste dagarna blossat upp en liten diskussion om nazister i Almedalen igen. Johan Hakelius skrev om att han inte såg några på plats. Margit Silberstein svarade att det gjorde hon. Och Ola Larsmo uttolkade hennes text och gav henne rätt. Inget av detta var särskilt intressant om det inte varit för att alla dessa tre på sitt lilla sätt verkar ha varit ense om en sak: Nordiska motståndsrörelsen och andra ideologiskt absolutistiska och belastade organisationer bör få vara med på almedalsveckan som i sin tur inte bör bojkottas av andra deltagare för detta. Möjligen kan Silbersteins text förstås som att de inte borde få ha varit med. Men samtidigt har hon i alla fall inte själv bojkottat evenemanget nu när de i alla fall var på plats.

Och det är egentligen detta som är det intressanta. Att trots att det verkar finnas en konsensus kring hur nazister bör behandlas i det offentliga rummet, att de bör få vara med och att de måste utsättas för skälig kritik och motargument, en inställning som jag självklart delar, så skapas en motsättning mellan debattörerna. För även om Johan Hakelius är märkligt raljant om nazisternas obetydlighet och därmed marginaliserar faran på ett sätt som också det känns igen från 1930-talet tror jag inte han vill gå så långt som att påstå att deras ideologi är oproblematisk eller att den inte bör bemötas. Det är förstås medielogikens krav på konfrontation som spökar, även när de som debatterar faktiskt i stort sett delar uppfattning.

Självklart reagerar Silberstein mot Hakelius överslätande attityd med rätta. Och som den journalist hon är attackerar hon hårt och personligt. Samtidigt kan jag tycka att det hade varit värdefullt att även lyfta fram det som förenar dessa tre skribenter, att våldsideologier bör exponeras i det offentliga samtalet så att alla andra kan påpeka hur förfärligt fel deras förespråkare har. Men sådant konsensusletande finns tyvärr inte utrymme för i media trots att en syn på sin meddebattör som inte endast ond eller endast god skulle skapa ett alternativ till våldsideologiers uppdelning av världen i svart och vitt. Lite mer konsensustänkande i debatten hade visat på ett annat sätt att se på sina meningsmotståndare som också det kunnat undergräva absolutistiska ideologier.