Det första som går att utvärdera handlar om att antalet världsledande forskningsmiljöer ska öka under de kommande tio åren. För måluppfyllelse räcker det alltså med en (1!) ny miljö om ingen annan förlorar sin ställning som världsledande det kommande decenniet (sid. 25-27). Problemet är bara att det inte klargörs vilka kriterier som gäller för att en miljö ska kallas världsledande. Inte heller finns här någon närmare diskussion om vad som utgör en miljö. Definitionen "En forskningsmiljö är en enhet som delar en forskningsidé och vision för sin forskning och som arbetar efter tydligt definierade gemensamma målsättningar." (sid. 25) tycker jag är alltför vag. Vi har definitivt rätt många världsledande forskningskonstellationer idag som inte kan kallas miljö med denna definition. Så även om målet är tydligt så kommer det inte att om tio år kontrollera om det blivit uppfyllt eller inte.
Det andra målet handlar om att all vetenskaplig information ska vara öppet tillgänglig (sid. 60-62). Eftersom även rapportförfattarna inser att detta mål är för omfattande och långtgående för att vara realistiskt ens på tjugo års sikt glider man i brödtexten och ändrar "mål" till "målbild". Det var klokt, men det hade varit ännu klokare om målet hade formulerats på ett sådant sätt att vi hade vetat när vi nått det. Det tredje målet som borde gå att utvärdera handlar om att Sverige ska ha ett nationellt rättssäkerhet system för hantering av oredlighet i forskningen (sid. 64-65).
I övrigt finns här alltså hela elva mål som är otydliga i termer av måluppfyllelse, t.ex. "I den hårdnande globala konkurrensen stärker Sverige sin position som framstående forskningsnation." (sid. 19) eller "Forskningens resultat används effektivt för att åstadkomma sociala, ekonomiska, kulturella och miljömässiga förbättringar." (sid. 52) Hur ska VR eller någon annan veta när dessa mål är uppfyllda? Kanske har vi måluppfyllelse redan idag om bara kriterierna är de rätta?
Andra mål är inte bara otydligt när det gäller måluppfyllelse, utan också oförblommerat anklagande när det gäller andra myndigheters handhavande av statliga medel: "Basanslaget för forskning utnyttjas på ett för landet
effektivt sätt genom att det fördelas enligt en modell som
främjar ökad kvalitet och profilering av svensk forskning." (sid. 47) och "Universitet och högskolor tillhandahåller stabila och goda
villkor för sina forskare och lärare." (sid. 44) VR verkar anse att vi inte har måluppfyllelse idag. Det innebär att en räcka universitet och högskolor utnyttjar sina anslag ineffektivt samt att de tillhandahåller dåliga villkor för sina anställda. Många håller säkert med, men sällan kastar svenska myndigheter sådana formuleringar i ansiktet på andra myndigheter i samma sektor. Och skulle basanslagen användas effektivt så räcker inte det för att uppfylla VR:s mål. För att lyckas med det måste de dessutom användas effektivt efter en viss fördelningsmodell… Varför då, frågar man sig.
Men i rapporten finns också intressant statistik som visar på ett problem, nämligen att universitet och högskolor verkar använda ökade anslagen till att anställa flera forskare och lärare snarare än att ge de redan anställda mer resurser utifrån strategiska bedömningar (sid 44-47). Här finns säkert utrymme för förbättringar på lärosätena, men det borde formuleras i ett mål som är tydligt och som klart indikerar när man nått måluppfyllelse, typ "Inför varje anställning av nya lärare och forskare har varje lärosäte säkerställt att resurserna inte urholkas räknat per anställd" eller något mer sofistikerat som anger det som klargörs i löptexten.
Resonemanget har också inneburit att VR:s generaldirektör har tänkt om. I början av mars, för bara lite mer än ett halvår sedan, kunde jag glatt blogga om att han på ett seminarium då VR:s ämnesöversikter presenterades framhöll att universitetens problem att samfinansiera projekt. Hans slutsats då var att det inte vore orimligt att universitetens basfinansiering nu ökade, i alla fall relativt. Idag hävdar han motsatsen och framhåller till och med att lärosätena måste ge bättre stöd till sina forskare utan att behöva mer basfinansiering.
Men de har också utrymme för viss självkritik. Ett mål är nämligen formulerat "Forskningsfinaniärerna [sic!] samarbetar i ökad utsträckning för en bättre samordning av forskningsfinansieringen." (sid. 50) VR vill här att regeringen utreder forskningsrådsstrukturen för att ta reda på överlappningar och luckor. Det låter bra, men återigen är målet svårt att bedöma med avseende på måluppfyllelse.
Priset för redan uppfyllda mål i rapporten tycker jag går till "Svenska forskare stimuleras till och stöds i sådant internationellt samarbete som bidrar till att höja den vetenskapliga kvaliteten på svensk forskning." (sid. 53) För visst finns redan idag goda möjligheter till att söka och få pengar till vistelser utomlands, konferenser och annat som man vilja kunna arrangera eller vara med på. Jag inser att det kanske inte är likadant överallt, men jag har inte hört någon klaga över brist på möjligheter att presentera eller träffa utländska kolleger. Det positiva här är istället tonvikten vid nordiska samarbeten. Det hade gärna kunnat få ligga till grund för ett mål med tydliga kriterier för måluppfyllelse.
Värst av alla mål är dock "Sverige kraftsamlar inom några viktiga forskningsområden med nationella forskningsagendor som grund." (sid. 23) Sverige har redan under 15-20 år kraftsamlat med många miljarder inom ett antal viktiga forskningsområden (NUTEK kompetenscentra, Strategiska forskningscentra, VINNVÄXT, VINN Excellence Center, Linnéstöd, Berzelius Center, VINNOVA Industry Excellence Center, Strategiska forskningsområden, m.fl. …). Detta nämns också i brödtexten där det alltså klart framgår att målet redan är uppfyllt. Ändå anser VR att de positiva effekterna av ledande forskningsmiljöer är så stora att den här typen av satsningar bör fortsätta. Symptomatiskt nog nämns inte Riksrevisionen slutsatser från 2011 att den här typen av satsningar riskerar att leda till anslagssparande och att satsningarna tenderar att landa på ett relativt fåtal forskare inom områden där den internationella konkurrensen redan är påtaglig. Effekterna har hittills ofta blivit att ett stort antal forskare anställs på ganska mediokra villkor, alltså tvärtemot målet att "Universitet och högskolor tillhandahåller stabila och goda villkor för sina forskare och lärare" som nämndes ovan. Visst har VR förslag på hur lärosätena ska undgå denna fälla, men jag tycker nog att de kunde tagit ett lite större ansvar för de baksidorna av stora forskningssatsningar och inte bara peka ut för lärosätena hur de bör göra. Den slutsatsen gäller för övrigt rapporten i stort.
Men i rapporten finns också intressant statistik som visar på ett problem, nämligen att universitet och högskolor verkar använda ökade anslagen till att anställa flera forskare och lärare snarare än att ge de redan anställda mer resurser utifrån strategiska bedömningar (sid 44-47). Här finns säkert utrymme för förbättringar på lärosätena, men det borde formuleras i ett mål som är tydligt och som klart indikerar när man nått måluppfyllelse, typ "Inför varje anställning av nya lärare och forskare har varje lärosäte säkerställt att resurserna inte urholkas räknat per anställd" eller något mer sofistikerat som anger det som klargörs i löptexten.
Resonemanget har också inneburit att VR:s generaldirektör har tänkt om. I början av mars, för bara lite mer än ett halvår sedan, kunde jag glatt blogga om att han på ett seminarium då VR:s ämnesöversikter presenterades framhöll att universitetens problem att samfinansiera projekt. Hans slutsats då var att det inte vore orimligt att universitetens basfinansiering nu ökade, i alla fall relativt. Idag hävdar han motsatsen och framhåller till och med att lärosätena måste ge bättre stöd till sina forskare utan att behöva mer basfinansiering.
Men de har också utrymme för viss självkritik. Ett mål är nämligen formulerat "Forskningsfinaniärerna [sic!] samarbetar i ökad utsträckning för en bättre samordning av forskningsfinansieringen." (sid. 50) VR vill här att regeringen utreder forskningsrådsstrukturen för att ta reda på överlappningar och luckor. Det låter bra, men återigen är målet svårt att bedöma med avseende på måluppfyllelse.
Priset för redan uppfyllda mål i rapporten tycker jag går till "Svenska forskare stimuleras till och stöds i sådant internationellt samarbete som bidrar till att höja den vetenskapliga kvaliteten på svensk forskning." (sid. 53) För visst finns redan idag goda möjligheter till att söka och få pengar till vistelser utomlands, konferenser och annat som man vilja kunna arrangera eller vara med på. Jag inser att det kanske inte är likadant överallt, men jag har inte hört någon klaga över brist på möjligheter att presentera eller träffa utländska kolleger. Det positiva här är istället tonvikten vid nordiska samarbeten. Det hade gärna kunnat få ligga till grund för ett mål med tydliga kriterier för måluppfyllelse.
