Talsyntes

Den här krönikan är inläst på Apples förbättrade tal Suss syntes. Med tanke på hur bra den första meningen började så måste jag säga att jag är djupt imponerad. Faktiskt går det ju att använda det här instrumentet om man bara talar långsamt och tydligt. Hittills har bara varit ett enda fel och det var för att jag drog ett långt S. Annars hade min tanke varit att klaga på ny teknik vi förväntar oss ofta asså tillsynes enkla saker som tal syntes ska fungera i det närmaste problemfritt när jag prövade här i går kväll så visade det sig ja texten blir det helt olöslig. Nu när jag författare krönikan med talsyntes eller diktion som det äntligen heter MS Word komma så blir resultatet alltså förvånansvärt bra hela min idéer till krönika har därmed stupat.

Nyttan med humaniora

Mycket diskussioner har under de senaste fem till tio åren förts om nytta med humaniora. Alla är överens om att humaniora inte befinner sig i någon kris, utan att det istället handlar om att bredda nytto- och innovationsbegreppen så att de inte bara gäller exklusivt patent och företag byggda runt medicinska eller tekniska innovationer. Humanistisk forskning bidrar på en mängd olika sätt till samhällsutveckling oavsett om det gäller bättre museiutställningar eller analysera av aktuella händelser på dagstidningarnas kultursidor.

Men märkligt nog talar vi sällan om den humanistiska forskningens allra största bidrag, nämligen de forskningsmonografier som ges ut av internationella förlag. Jag menar nu inte forskningsmonografier på svenska för en väldigt liten nationell eller skandinavisk publik. Dessa leder sällan till någon avkastning för dem som dristar sig att ge ut dessa böcker. Istället finansieras de med tryckbidrag från olika fonder, stiftelser eller myndigheter som universiteten. Vinsten för en svensk forskningsmonografi är säkrad redan när den ges ut. Bara i vissa undantagsfall kommer avhandlingar och annan forskning ut på kommersiella förlag i Sverige utan att de först finansierats med bidrag.

Vad jag menar är istället den forskning som publiceras internationellt av kommersiella förlag utan att det krävs tryckbidrag, i första hand anglosaxiska "publishing houses". Vi vet förstås redan att merparten av dessa förlag bygger sina vinster på att deras böcker skrivs av statsfinansierade forskare på olika universitet runt om i världen och att de största köparna är de likaledes statsfinansierade universiteten där dessa forskare är anställda. Men det finns mängder med andra branscher som lever helt på skattemedel utan att någon höjer på ögonbrynen, läkemedelsindustrin, försvarsindustrin, utbildningsindustrin, omsorgsindustrin o.s.v. Vad jag är ute efter är att humanistisk forskning mer än annan faktiskt genererar tillväxt direkt genom de publikationer vi ger ut på internationella förlag utan bidrag. Varför räknas inte detta som nytta? Är inte de internationella akademiska förlagen en industribransch som alla andra?

Det finns också en baksida av denna den humanistiska forskningens nytta. Nämligen att utgivningen bara delvis styrs av peer-review och andra kvalitetskriterier. Det är bara ett nödvändigt villkor, men sällan eller aldrig tillräckligt för att ge ut en forskningsmonografi internationellt. Ett kommersiellt förlag måste också ta hänsyn till försäljningspotentialen. Det innebär att det är betydligt lättare att publicera forskningsmonografier inom vissa ämnen än inom andra. När det gäller nationella och internationella studier är det tveklöst lättare att publicera om de stora länderna än om de små. När det gäller individer och händelser, lättare med kända personer och tilldragelser än om okända. Och så fortsätter det.

Jag har just redigerat en antologi på ett brittiskt förlag med författare från flera olika länder. Det var intressant att se hur vissa författare med en fantastisk publicistisk track-record faktiskt skrev engelska som krattor och dessutom hade väldigt svårt att få ihop en begriplig text. Detta trots att de hade givit ut monografier på mycket högt rankade förlag. Jag hade ett tag svårt att förstå detta tills jag insåg att det fanns kommersiellt värde i de ämnena de forskade i och att förlagen därför förmodligen bistod med ganska stora resurser för att få fram en text som gick att publicera.

Vi talar mycket om den humanistiska forskningens nytta utan att gå i närkamp med den industribransch som vi bidrar mest till, i alla fall internationellt. Vi talar mycket om hur humanistisk forskning styrs av kortsiktiga nationella och europeiska politiska trender och insatser. Men vi borde tala mer om hur den internationella akademiska förlagsindustrin på gott och ont drar nytta av olika humanistiska forskningsresultat och hur det förhållandet styr den humanistiska forskning som bedrivs och presenteras. Kanske faktiskt mer än olika nationella och europeiska politiska insatser.

För humanister som har ambitioner att publicera sig internationellt är villkoren inte helt olika de som gäller för forskare inom exempelvis medicin. För att bygga en karriär och få fram nödvändiga resurser krävs på båda håll kloka val av inriktning och specialisering på forskningsområden. För en medicinare inbillar jag mig att vissa medicinska problem och insatser har större potential för läkemedelsindustrin än andra och att det här är lite lättare att få forskningsmedel och industrikontrakt. På samma sätt är det nog för en humanist som vill ta sikte på en internationell karriär som ju kräver monografier på bra internationella förlag.

I förlängningen av detta resonemang ligger att det nog inte är särskilt tillrådligt att forska på svenska ämnen, med vissa undantag förstås som Bergman eller den svenska synden. När kraven på svenska humanistiska forskare förändras mot mer internationell publicering och relevans är slutsatsen dock inte långt borta att forskningen på svensk humaniora kan hamna i kläm. Visst finns sätt att komma runt detta, som att studera svenska fall utifrån teoretiska perspektiv och med generaliserbara resultat som gör studierna publicerbara också internationellt. Absolut är det ett sätt att komma till rätta med problemet som också är kvalitetsdrivande. Men frågan är om vi inte samtidigt också borde värna studier om svenska fall med hög nördfaktor. Jag är för närvarande lite kluven i denna svåra fråga.