U45

1945 års universitetsberedning är sedan länge glömd. I tider som dessa kan den ändå vara värd att påminna om. Skälet till att den tillsattes var att svenska universitet sågs som underbemannande efter några decennier av ökad studenttillströmning. Ett annat skäl var att många andra länder expanderat sin högre utbildning och Sverige verkade hamna på efterkälken. Under och efter andra världskriget hade en rad utredningar påverkat möjligheterna till forskningsfinansiering rejält, både kvantitativt och kvalitativt. Universitetsberedningens uppgift blev att föreslå organisatoriska förändringar vid universiteten och högskolorna för att möta den nya forskningsorganisationen och det större antalet studenter (SOU 1946:9, s. 7-15).

Det kan tyckas konstigt, men denna drygt 75 år gamla utredningskommitté är faktiskt intressant än idag. I inledningen till det första betänkandet som kom i mellandagarna 1945 konstateras nämligen att antalet studenter per professorer var 55,1 i Uppsala och 42,0 i Lund (SOU 1946:9, s. 9), något som sågs som allt för höga siffror. Idag är motsvarande siffra i Lund 54,8 och det utan att det alls andas om att det skulle råda någon obalans mellan antalet professorer och studentmängden.

Det finns förstås många skäl till det. Karriärsystemet ser helt annorlunda ut med fler lärartjänster än vad som fanns 1945. Dessutom bör undervisningen ha effektiviserats med hjälp av teknik och kanske har studenterna idag färre undervisningstillfällen, i alla fall inom vissa fakulteter. Professorernas arbetsuppgifter har också förändrats så att många förväntas forska mycket mer än för 75 år sedan. Det skulle man kanske kunna tycka förvärrar bilden, men snarare är det så att kvoten prof/studenter inte längre säger så mycket om lärarunderskottet.

Med allt detta i minne är det ändå någonstans lite tankeväckande att det är så få professorer relativt antal studenter på dagens universitet. Kvoten är ju tillbaka där den en gång var trots den genomgripande befordringsreformen under 1990-talet som kraftfullt ökade antalet professorer. Kanske bör situationen trots allt ses över igen.

Plattformar

Räknade igår igenom vilka plattformar jag kommunicerat på under dagen. Det var sms, telefon, messenger, whatsapp, signal, zoom, teams, epost på tre olika adresser (där i alla fall en jag själv får lastas för) samt till slut LUBox. Till det kom ett antal fysiska möten och hybridmöten. Hur man än räknar blir det ett tiotal kommunikationskanaler och då har jag ändå inte gjort något på facetime, facebook, twitter eller instagram. Insikten gör att stresskänslorna kan ses i ett mer förklarande ljus.

Men ska man verkligen behöva acceptera den här situationen? Frågan är komplicerad. Jag kan konstatera att arbetsgivaren kräver fem av plattformarna: telefon, zoom, epost, LUBox och teams. Familjelivet kräver tre: telefon, sms och whatsapp. Vänner och andra kräver telefon, sms, messenger, signal och epost. Ett sammanhang kan inte ensamt beskyllas för orimliga krav på kommunikationskanaler. Det är de sammanlagda sociala kontaktytorna som sammantaget skapar situationen som till slut blir ganska krävande.

Kommunikation

Som bekant är ett av Lunds universitets fem ledord kommunikation. Det är bra och väl värt att leva upp till. I media (18/12 i Sydsvenskan och 21/12 i Skånska Dagbladet, tidigare i Lundagård och Nature) har det rapporterats om fortsatta arbetsmiljöproblem på Institutionen för astronomi och teoretisk fysik. Dekan Lidin har inte accepterat den valda prefekten utan vill tillsätta en extern. Förstås inget att säga om det. Men varför måste rektor kopplas in? Och varför måste universitetets delegationsordning ändras så att rektor kan tillsätta prefekter över en dekans huvud även då det finns synnerliga skäl?

Det kan förstås finnas goda anledningar som jäv, exempelvis om både dekan och prodekan har nära relationer till en institution eller en tilltänkt prefekt. Men även i dessa fall borde det finnas möjligheter att hitta lösningar som inte innebär att delegationsordningen måste ändras. Nej, för mig framstår det som en gåta att inte dekan med ett väl tilltaget dekantillägg inte själv kan reda ut problemen på en fakultet. I så fall bör hen kanske tacka för sig och låta någon annan ta över.

Nu är jag förstås inte insatt i diskussionerna om att ändra i delegationsordningen. Jag är inte allvetande, långt därifrån. Därför tycker jag det är dags att luta sig mot ledordet kommunikation. Snälla rektor och universitetsstyrelse, förklara varför delegationsordningen måste ändras så att rektor får en möjlighet att tillsätta prefekt på en institution utan att dekans medverkan. Pikant är förstås att när jag försöker fiska fram universitetsstyrelsens protokoll från 15/12-21 för att få en ledtråd så upptäcker jag att protokollen inte längre läggs ut på nätet som tidigare, utan måste rekvireras från en epostadress. Knappast något som stärker intrycket av att kommunikation ska vara ett ledord vid Lunds universitet.

Tillägg en knapp vecka senare:

Sydsvenskan meddelar nu att Marianne Sommerin blir ny prefekt för Institutionen för astronomi och teoretisk fysik. Inget att säga om det. Hon verkar vara en mycket kompetent person med en bakgrund som prefekt för en biologisk institution i Umeå och som vice rektor för forskningen där. Vad man möjligen skulle kunna klaga över är att hon enligt Umeå universitets hemsida är seniorprofessor och därmed pensionär antar jag, något som jag alltid tyckt man ska försöka undvika i ledningsuppdrag och även andra uppdrag vid universitetet. Men ok, i sådana här fall kan det vara motiverat med extraordinära krafter.

Ändå upplever jag att mystiken tätnar. I medias rapportering är dekan Lidin uppenbarligen mycket  nöjd med rektors val av ny prefekt. Så då kvarstår frågan. Varför krävdes att hon utsågs av rektor och varför var det nödvändigt att ändra delegationsordningen? Om detta var ett utmärkt val, varför kunde inte dekanen själv fatta beslutet om att utnämna henne? Hade vi haft en personaltidning värd namnet skulle detta naturligtvis rapporteras i nästa nummer av LUM. Tyvärr har jag väl inte några större förhoppningar om det. Men jag har haft fel förut och har det gärna igen.

En intressant sak med nya prefekten Sommerin är att hon närmast kommer från rektors uppdrag som samordnare av arbetet med profilområden vid Umeå universitet. Lunds universitet har ju utmärkt sig i arbetet med profilområden för att göra det jämförelsevis grundligt med avancerade interna processer och en utvärderingspanel där det även ska ingå externa deltagare. Inte bara välja ut ett antal som vid flera andra lärosäten.

Även i Umeå visar det sig tar man till intressanta interna processer för att identifiera profilområden, processer som alltså leds av Sommerin. Dessutom visar det sig att Sommerins uppdrag som var tänkt att avslutas 2021 nu förlängts till hela 2022. Hon ska alltså parallellt som hon reder upp arbetsmiljöproblemen vid astronomiinstitutionen i Lund, som det verkar genom en omorganisation, leda arbetet med att vaska fram profilområden i Umeå... Hmm, det stod det inget om i Sydsvenskan. Kanske nämns det i LUM? Kommunikation är ett ledord.

Pandemin igen

Antar att alla nu är trötta på diskussioner om pandemin hit och dit. Det hela har pågått i nästan två år och tycks aldrig vilja ta slut. Det som föranleder detta inlägg handlar dock om vad som gäller och hur läget ser ut samt att detta inte rapporteras alls.

Jag efterfrågade från våren 2020 tydliga kriterier för när olika rekommendationer och restriktioner ska införas eller lyftas bort. Det tog till våren 2021 innan sådana utarbetades. Regeringen gav då Folkhälsomyndigheten i uppdrag att utveckla och konkretisera nivåer för smittskyddsåtgärder i slutet av april 2021, något som rapporterades i mitten av maj samma år. I Folkhälsomyndighetens redogörelse finns tydliga kriterier för när de olika nivåerna 1-3 ska gälla och vilka rekommendationer och restriktioner som då ska införas.

Det som diskuteras nu är en övergång från nivå 1 som infördes 8 december och nivå 2. För att nivå 1 ska gälla ska vaccinationsgraden vara över 70 procent för alla över 18 år. Totala antalet patienter i slutenvård ska vara under 100 varav högst 25 i intensivvård. Och smittspridningen ska vara under 50 fall per 100000 invånare räknat med 14-dagars incidens. Av dessa fyra kriterier är två uppfyllda och två inte uppfyllda. För att nivå 2 ska gälla krävs ännu lägre vaccinationsgrad samt att totala antalet patienter i slutenvård ska vara under 300 varav högst 70 i intensivvård. Här ska smittspridningen vara under 200 fall per 100000 invånare räknat med 14-dagars incidens.

Hur ser då siffrorna ut just nu? Per 15 december som är senast rapporterade datum gällde följande. Vaccinationsgraden är skyhögt över det som krävs för en övergång till nivå 2 och smittspridningen är långt under. Det är svårt att få fram siffror, men av det som framgår i olika grafer får jag fram en smittspridning på cirka 330 fall per 100.000 invånare med 14-dagars incidens, men i snabbt ökande. Samtidigt är totala antalet inlagda patienter 500 varav knappt 80 på intensivvård.

Ser man till smittspridning och antalet inlagda bör man gå upp till nivå 2 nu direkt. Ser man till vaccinationsgrad bör man ligga kvar på nivå 1. Min gissning är att den sammantagna bilden leder till en höjning till nivå 2 inom kort. Skälet är att smittspridningen är snabbt ökande. Till det kommer att vaccinerna som används visat sig inte alls ge det skydd som man hoppades på för bara några få månader sedan. Av de som hamnar på intensivvård nu är 60 procent ovaccinerade. Det är förstås en rejäl överrepresentation genom att cirka 80 procent över 18 år är vaccinerade. Men det betyder ändå att mellan 2-3 fullvaccinerade hamnar på intensivvård varje dag, något som trots allt måste betraktas som ett underbetyg för vaccinet. I framtiden krävs kanske påfyllnad två gånger per år för ett hyfsat skydd. Det är långt mer än vad man trodde tidigt i höstas och därför känns nog kriteriet om vaccinationsgrad inte särskilt relevant längre även om det uppenbarligen håller antalet intensivvårdspatienter nere.

Så ser alltså läget ut idag (eller egentligen 15 december). Men det som stör mig är att inget av detta rapporteras i medierna. Trots ivrigt letande och extrema mängder spaltkilometrar om läget rapporterar ingen enda om vilka kriterier som faktiskt gäller för en övergång från nivå 1 till 2. Istället skriver alla om vad det kommer att innebära. Enda sättet att få klarhet i de kriterier som ställts upp är att själv leta upp Folkhälsomyndighetens rapport som utgör svaret på regeringsuppdraget i april 2021. Inte heller rapporteras någonstans vilka värden som gäller för de indikatorer som används för att avgöra övergång från nivå 1 till 2. Sådant får man själv försöka ta reda på genom att läsa av olika grafer.

Det är frustrerande att vi har en sån usel journalistkår som inte kan ta reda på och på ett begripligt sätt redogöra för basfakta i ärendet så att vanliga människor kan skapa sig en egen uppfattning om hur läget ser ut och om någon nivåförändring är att vänta. Detta utan att behöva behöva ägna någon halvtimme eller så för att göra det själv. Tydligen gäller numera var och en sin egen journalist.

Ny regering

Vi har fått en ny äntligen kvinnligt ledd regering. Frågan om nye statsministern var vänster- eller högersosse var ju het innan regeringen utsågs. Nu efter bara några dagar är det ju förstås fortfarande svårt  att säga något definitivt. Men kanske ändå värt att pröva.E

Ett bestående intryck är att mycket är sig likt. Arvet från Löfvén är påtagligt. En sak kan dock konstateras, nya regeringen har en betydligt mer traditionellt industrivänlig inriktning. Kanske inte att undra på när Miljöpartiet har åkt ut och gamla betonghäcken (förlåt ordvalet) Tomas Eneroth är kvar som infrastrukturminister. Annika Strandhäll har sagt att det kommer besked om ett slutförvar av använt kärnbränsle före Lucia, en fråga som tröskats i decennier, och Karl-Petter Thorwaldsson vill öppna fler gruvor. Den enda som verkar kunna läggas i andra vågskålen är Khashayar Farmanbar som i sin egenskap av klimat- och energiminister uttryckt viss tveksamhet om ny kärnkraft och sagt att den i så fall måste byggas utan subventioner. Det är ett ganska frankt påstående när alla vet att ny kärnkraft har blivit extremt dyr och det var nog också ett av skälen till Liberalerna inte ville vara med i energiöverenskommelsen 2016 och att moderater och kristdemokrater några år senare ville förhandla om den.

Så även om slagorden i regeringsförklaringen har varit att stoppa gängvåldet, fortsätta den gröna industriella revolutionen och lyfta välfärden så är min misstanke att de kommande tio månaderna mer kommer att resultera i att stödja svenskt näringsliv och industri. Inget fel i det. Men kanske ändå att det hade kunnat uttryckas tydligare.

Riksdagens talman

Riksdagens talman Andreas Norlén har diskuterats i några dagar nu. Framför allt handlar det om hans utpekande av miljöpartiet som de som ställde till med kaoset att en ny statsminister valdes före budgetpropositionen röstades igenom, något som fick till följd att hon avsade sig uppdraget innan hon ens hunnit tillträda.

Många har upprörts över att talmannen uttalar sig på ett sådant sätt. Andra har tyckt att det inte är mycket att säga om det. Själv tycker jag det tyder på ett mycket dåligt omdöme. Talmannen är ansvarig för voteringsordningen. De han samtalar med för att hitta en lösning på regeringsfrågan har ingen skyldighet att svara på frågor som inte ställts eller att avslöja strategi och taktik om de inte vill. Det är talmannen som själv är ensam ansvarig för att ställa de frågor som krävs för att han ska ett tillräckligt underlag för att ge olika partier i uppdrag att försöka bilda regering. Då är det oansvarigt att skylla på andra. Talmannen vidhöll ju dessutom för säkerhets skull att han själv nog också hade kunnat vara noggrannare. Men i så fall undrar man vad det var dom gjorde att han ändå pekade ut miljöpartiet när det fanns så många andra partier att peka ut.

Nej, jag tror att talmannen är den som måste pekas ut som huvudansvarig för debaclet i riksdagen förra veckan. Och jag tror dessutom att det finns en god anledning till att han misslyckades så kapitalt denna gång. För tre år sedan tog talmannen månader på sig för att kunna skaka fram en regering. Då hölls mängder med talmansrundor med veckor mellan omröstningarna. Inför denna gång uttalade sig talmannen att han lärt sig att lång förberedelsetid inte var en faktor som ledde till högre kvalitet i förslagen. Då för tre år sedan tog det flera rundor trots att varje föregicks av veckolånga förhandlingar. Denna gång tänkte talmannen inte låta det ta så lång tid eftersom det enligt hans bedömning inte gjorde särskilt stor skillnad. Denna gång tog talmansrundorna endast några dagar eller högst en dryg vecka. Sedan var det dags för votering i riksdagen.

Vad talmannen glömde var att längre tid också gav honom bättre möjligheter att utvärdera sina samtal med partiföreträdare och att återkomma med frågor om det unde behövas. När tidsramarna nu blev snävare minskade också marginalerna att återkomma till partiföreträdare för att ställa kontrollfrågor. Om talmannen förra gången lärde sig att lång förberedelsetid inte gav en högre kvalitet i processen så lärde han sig denna gång att kort förberedelsetid ökar risken att all relevant information inte kommer fram i talmansrundorna. Vi får se om denna talman får ytterligare förtroende. I så fall är förhoppningen att han betänker sitt egna ansvar först innan han faller ut med anklagelser till andra som varit inblandade i processen. För övrigt en lärdom för oss alla.

Övergripande arbetsmiljömål

Jag fick igår rektors övergripande arbetsmiljömål 2021-2023 (Dnr STYR 2021/1995) och blev deprimerad. Det handlar om fyra mål med fokus på: sjukfrånvarostatistik, chefers beredskap, organisatorisk och social arbetsmiljö samt studenthälsa.Varje fokus har ett formulerat mål, en åtgärd och uppföljning. Det handlar alltså om sammanlagt tolv olika utsagor.

Med så många möjligheter att visa kvalitet, kurage och karaktär hade man nog väntat sig i alla fall ambitiösa och tydliga mål. Under sjukfrånvarostatistiken kunde det exempelvis handla om max en procent långtidssjukskrivna i slutet av 2023. Istället är målet att: "Lunds universitet ska präglas av en god arbetsmiljö som är utvecklande, stimulerande, säker och trygg. Det är av yttersta vikt att universitetets medarbetare mår bra." Förlåt, men hörde jag rätt. Vad har det med statistik att göra? Och vad som bedöms som viktigt är ju ett påstående, inte ett mål. Varför är det egentligen viktigt att medarbetare mår bra?

Under chefers beredskap kunde man tänka sig ett mål som innebär att alla chefer (samtliga, 100 procent, utan undantag) med sina skyddsombud genomför och dokumenterar årliga uppföljningar av det systematiska arbetsmiljöarbetet och det systematiska förebyggande arbetet mot diskriminering. Ett annat mål skulle kunna vara att samtliga rehabiliteringssamtal (samtliga, 100 procent, utan undantag) sker i tid och att alla chefer använder det administrativa verktyget Adato. Istället är målet: "Chefer ska ha en god introduktion och ett kontinuerligt stöd i arbetsmiljöarbete." Jag trodde vi hade det.

 Så där fortsätter det. Konstiga målsättningar som ibland nog redan är uppfyllda och som hur som helst inte är möjliga att veta om det är uppnådda eller inte. Under organisatorisk och social arbetsmiljö är målet att Lunds universitet "ska erbjuda en god organisatorisk och social arbetsmiljö som är fri från kränkande särbehandling". Ordet god är ju marigt, det som är bra för en är dåligt för någon annan. Och hur ska man veta att den är fri från kränkande särbehandling? Varför inte formulera målet som att "Minst 95 procent av personalen på Lunds universitet ska uppleva att de har en god organisatorisk och social arbetsmiljö och under 2023 ska det inte förekomma några anmälningar om kränkande särbehandling överhuvudtaget." Det vore ett mål värt namnet som dessutom skulle återge i alla fall ett blekt sken av ambition snarare än floskler.

Man kan förstås uppröras över tramset om det inte handlade om något så viktigt som vår arbetsmiljö. Lunds universitet är en mycket stor myndighet och det är inte förtroendeingivande att de övergripande arbetsmiljömålen kommande två år (bara en sån sak, nästan hela 2021 som omfattas av beslutet har ju redan passerat när det fattats 14 oktober) är så illa formulerade.

Men det finns en viktigare aspekt. Hela processen bygger på beslut som är delvis ideologiskt betingade. Det handlar om att arbetsmiljön är viktig därför att en majoritet har valt en regering som prioriterar åtgärder som främjar arbetsmiljön. Så måste det inte vara. Vi kunde ha valt politiker som tyckte andra aspekter var viktigare på arbetsmiljöns bekostnad, exempelvis kortsiktig effektivitet eller besparingar. Men nu är det som det är och vi har ett Arbetsmiljöverk som arbetar med riktlinjer och andra åtgärder för att kontroller och åtgärda. Längst ut i olika verksamheter hamnar så arbetsmiljöåtgärder som att formulera övergripande arbetsmiljömål.

Vad som händer när det arbetet genomförs på ett sådant sätt som Lunds universitet gör nu är att man följer den politiska viljans bokstav, men helt och hållet bortser från dess tanke. I förlängningen innebär det tyvärr obstruktion och att det som har varit en bra idé förfuskas. Vi får ytterligare ett dokument som bekräftar åsikten som blir allt vanligare, att målsättningar och policies är till intet förpliktigande tomma ord.

Detta är en tragedi. För det är verkligen viktigt att medarbetare mår bra eftersom det innebär högre effektivitet och lägre kostnader i verksamheten. I och med dessa tandlösa övergripande arbetsmiljömål har ytterligare ett tillfälle gått om intet att åstadkomma det vid Lunds universitet.

Informationsmöte om profilområden

Rektor och vice rektor för forskning har kallat till informationsmöte 12 november om arbetet med att ansöka om profilområden för Lunds universitet. Satsningen fanns med i senaste forskningspropositionen från december 2020 där angivet belopp var 500 miljoner kronor. Med tanke på att alla universitet och högskolor är garanterade minst ett profilområde så blir det kanske inte några jättesummor för vart och ett av dem. Nåja, det är nog ändå nyttigt för lärosätena att peka ut några särskilt viktiga forskningsinriktningar, i alla fall som symbolövning.

Bra förstås att utifrån det perspektivet kalla till informationsmöte. Där kan processen som den är tänkt och preliminära tankar redovisas. Bra datum också, 12 november, för att samla de som är intresserade av universitetet på ett ställe. Möjligheter till kära återseenden efter månader och år av distansarbete.

Därför undrar jag hur de tänkte när de bestämde att mötet ska vara på zoom... Att vår universitetsledning inte vill möte personalen fysiskt i ett stormöte med stort symbolvärde är märkligt. Hur ska det förstås? Är Lund för långt bort för att masa sig till från Landskrona eller Helsingfors trots tjänstebil och helt ok lön? Är de oroliga för smittrisken i ett samhälle där en fotbollspublik på 50 000 åskådare kan samlas? Eller är de rädda att möta sin personal öga mot öga i vad som kan visa sig vara en känslig fråga?

Nej, skälet måste vara något annat rimligare. Men vad kan det vara? Säkert något mycket vägande i alla fall. För istället för att utnyttja ett tillfälle till viktiga och intressanta diskussioner in plenum, kanske avrundat med mingel över dryck (alkoholfritt förstås) och tilltugg (vegetariskt, ekologiskt och utan allergiframkallande ingredienser eller gluten förstås), där medarbetare kan få återse gamla vänner och kolleger, får vi nu ytterligare en timme på zoom. Var det nån som sa Campusutveckling? Att kalla det ett missat tillfälle är en grov underdrift.

Oavsett skäl är det tecken på dåligt ledarskap tycker jag. Sen spelar det ingen roll hur många K:n och C:n våra rektorer vill rada upp som ideal och ledstjärna för oss. Ska de vara något värda måste de själva tro på dem. Och visa det.

LU-Nytt nr 1

Det damp just ner ett nytt nyhetsbrev, ett från universitetsledningen. Det innebär att jag nu får tre nyhetsbrev från min arbetsgivare. Inget fel i det. Förstår fullt ut att universitetsledningen, fakulteten och även institutionen känner behov av att regelbundet informera. Men det säger ändå något om universitetens organisation och kanske ännu mer om dess storlek att det ser ut på detta sätt.

Nu var det inte det som jag ville ta upp, utan varför nyhetsbrevet inte innehåller någon information om vårens stora sak på universitetet, excellensprogrammet för hållbar utveckling. Beslut om vilka som tilldelades medel annonserades redan i juni, men såvitt jag vet har inte informationen spridits i vidare kretsar än genom en blänkare på universitetets nyhetssida. Det blev i alla fall tio postdoktorer och åtta nya doktorander till forskarskolan Agenda 2030 som ju redan börjat verksamheten.

Panelen som utvärderade ansökningarna om postdoktorer bestod av fem mycket välmeriterade forskare. Det var en skogsforskare och en jurist från Helsingfors universitet, en biologisk oceanograf från Köpenhamns universitet, en toxikolog från norska folkhälsoinstitutet och en biostatistiker från universitetet i Porto. Man kan säga att det handlade om en från de torra fakulteterna och fyra från de våta. Utfallet blev två postdoktorer var till Ekonomihögskolan, Naturvetenskapliga fakulteten och LTH samt en var till Medicinska fakulteten, Juridicum och Samhällsvetenskapliga fakulteten (Socialhögskola) samt ytterligare en postdoktor till Internationella miljöinstitutet. Enda fakulteten som därmed blev utan var HT-fakulteterna.

Detta hade jag nog tyckt varit intressant och rimligt att redovisa i nyhetsbrevet, inte minst för transparensens skull.

Profilområden

Det börjar dra ihop sig kring arbetet med att ta fram profilområden på universitetet. Vetenskapsrådet har kommit med sina slutsatser om hur urvalsprocessen ska gå till. I potten ligger 500 miljoner kronor som ska fördelas enligt forskningspropositionen från december 2020. Det handlar om nya pengar som tas från den så kallade räknesnurran för fördelning av forskningsmedel på grundval av bland annat bibliografiska data som i och med detta läggs ner.

I Lund har man börjat diskutera saken. Tyvärr verkar det kunna bli en lång och resurskrävande process. Det tycker jag är fel. Vi har ett dokument som ger tydlig vägledning, Lunds universitets strategiska plan. När om inte nu kan den komma till användning? Där står förstås en massa floskler som knappast ger vägledning... världsklass, samverkan m.m.

Men där står också ett och annat är till hjälp för utformandet av en forskningsprofil. Universitetets bredd är unik och ska värnas, gränsöverskridande och tvärvetenskapliga samarbeten ska stimuleras och utvecklas. Det är inte svårt att omvandla dessa fraser till ett profilområde som anger just bredden i sig. När Tyskland för mer än ett decennium sedan hade en liknande satsning på Exzellenz-Universität fick också ett av universiteten, det i Heidelberg, medel för just en breddsatsning där hela universitetet ingick. Lunds universitet skulle kunna göra samma sak och då också lyckas med konststycket att utnyttja den strategiska planen.

Ytterligare ett alternativ träder fram ur den strategiska planen och det är att skapa ett tydligt profilområde på grundval av ESS och MAX IV. Dessa anläggningar nämns förstås tillsammans insikten att deras kapacitet måste utnyttjas maximalt. Det har ju nu inte börjat så bra med ledningsbyte, utredningar på Vetenskapsrådet för MAX IV, för ESS fördyringar och förseningar bland annat på grund av pandemin och problem att komma överens bland partnerländerna. Om vi leker med tanken att ungefär tio profilområden beviljas i en första runda och Lund får ett av dem blir det ett tillskott på 50 miljoner kronor, vilket absolut borde kunna göra skillnad.

I strategin nämns dock inte med ett ord Agenda 2030, något som universitetet nyligen satsar upp till 100 miljoner kronor på. Satsningen i sig innebär förstås att Agenda 2030 kan bli en stark kandidat för en ansökan om profilområden. Problemet är bara att det inte är särskilt nydanande eller fantasifullt. Det blir säkert fler ansökningar om profilområden på grundval av Agenda 2030.

Nej, bespara oss en massa merarbete och ta hjälp av den strategiska planen för att utforma två ansökningar om profilområden. Allt annat vore faktiskt dåligt ledarskap eftersom det innebär att arbetet med den strategiska planen varit förgäves och den i praktiken slängs papperskorgen när den verkligen skulle kunna komma till användning alla floskler till trots.

Ett remissvar

Det kom ett utkast på en "Handlingsplan för  Lunds universitets samarbete med Kina" på remiss. Här är yttrandet jag skrev till fakultetsstyrelsens arbetsutskott:

"Tack för möjligheten att yttra sig. Här en remiss från Inst. XXX som jag skrivit helt själv i min egenskap av prefekt. Remissen har i sann kinesisk anda inte diskuterats på institutionen överhuvudtaget, inte på något arbetsplatsmöte, inte i prefektrådet och inte i institutionsstyrelsen. Inte heller har jag bett någon avdelningsansvarig om synpunkter.

I handlingsplanen konstateras att det här handlar om att samarbeta med en part som arbetar på ett sätt som direkt strider mot LU:s akademiska värden. Att en handlingsplan för samarbete ändå kan formuleras hänger samman med att utbytet "måste ske på ett upplyst och reflekterande sätt". Formuleringen lurar ingen. Vad det handlar om är att i praktiken överge alla akademiska värden och värdegrunder som med stor möda arbetats fram vid Lunds universitet. De visar sig vara värda noll och intet när det verkligen gäller.

Jag är övertygad om att Lunds universitet har mycket mer att tjäna på att formulera en handlingsplan med innehållet att vi vägrar samarbeta med allt som styrs odemokratiskt. Om vår ledning, samtidigt som de formulerade en skarp handlingsplan som var tydlig med att akademisk frihet ska gälla vid samtliga universitet vi samarbetar med, också skrev en osande debattartikel där de själva framhåller sin etiska hållning och kontrasterar den med hur andra svenska universitet med Karolinska och KTH i spetsen svassar för den kinesiska mördardiktaturen, så tror jag att genomslaget i svensk debatt skulle vara värt mycket mer än alla kinesiska yuan de tänker sig tjäna på att utbilda kinesiska studenter och samarbeta med kinesiska forskare. Av ännu högre värde skulle det vara för oss medarbetare som i olika nationella sammanhang skulle kunna hålla huvudet högt. Om denna handlingsplan med sina löjliga krav på upplysning och reflektion fastställs så har vi en universitetsledning som väljer att stänka blod över hela universitetet. Resultatet är att vi alla får skämmas."

Att sätta sig före en dam

 Sofagate har blivit en europeisk skandal senast kommenterad av en sådan tungviktare som Alexander Stubb. Men för bara några decennier sedan hade sofagate aldrig kunnat hända. Det var på den tiden när min far fortfarande levde då det ännu var helt otänkbart för en nykter man med bara så lite bildning (min far var ingenjör) att sätta sig på en stol före en närvarande dam. Han lärde mig det och även om jag titt som tätt bryter mot denna grundregel i sällskapslivet som präglade min fars tid mer än min egen, så är jag varje gång plågsamt medveten om att jag gör fel.

Jag vet att frågan är komplicerade. Vissa kvinnor tycker att den här typen av särbehandling bara cementerar chauvinism när det verkligen gäller. Det ligger nog mycket i det. Andra tycker att det inte kan vara fel med lite uppmärksamhet och omtanke. Kanske ligger det något i det också? Vad jag kan säga är att även om min far knappast var någon jämlikhetens banérförare så upplevde jag att han gjorde vad han kunde för att främja jämställdhet i alla fall. Men med den uppfostran han fått av sin far vad det inte alltid så lätt. Hans matlagning blev aldrig särskilt avancerad. Inte heller lärde han sig någonsin att trä tråd på en nål.

Men en sak är helt säker. Han han blivit Europeiska rådets ordförande så hade han aldrig, aldrig hamnat i den typen av blåsväder som Charles Michel gjort. Hade denne belgiske jurist bara fått sig förmedlad den minsta gnutta hyfs så hade han aldrig satt sig ner med en dam närvarande. Hans uppförande säger något om den upplösning som alltmer tycks prägla arbetet inom Europeiska unionen. "O tempora, o mores."

Dynamik och stabilitet

Höll igår en liten reflektion under den tilldelade rubriken "What did RQ20 give us?" med anledning av att slutrapporten för RQ20 presenterades. Här nedan är den. Dagens nyhet var dock vicerektor Mickwitz inlägg där han deklarerade att redan innan sommaren bör områden att arbeta vidare med med anledning av RQ20 vara utvalda och kanske även organiserade. Hans förslag på sådana områden var rekrytering och befordran samt tvärvetenskap och infrastrukturer. Vi får se vilka områden som ska utsättas för universitetsledningens särskilda omsorg. Villkoren för rekrytering ser ju väldigt olika ut på olika fakulteter och inom olika ämnen så jag är inte så säker på att de lämpar sig för en universitetsgemensam policy även om det vore bra att ha en tjänstestruktur på plats som alla kan vara nöjda med. När det gäller tvärvetenskaplighet var det lite förvirrande eftersom vicerektor själv just innan sa att han i första hand såg detta som något som borde hanteras av fakulteterna, men att om gemensamma åtgärder krävdes så skulle det kunna gå att arbeta fram. Men frågan är varför det måste vara så obegripligt och omotiverat bråttom jämt. Varför inte lite tid för eftertänksamhet och lite djupare analys?

---

First of all, I would like to the thank the RQ20 task force for allowing me to share some of my experiences from this process. In a way, this is my evaluation of the evaluation exercise we are right now finalizing. I could of course marvel at the somewhat schizophrenic feeling of high expectations paired with discomfort that may descend upon any evaluated subject.

 

But instead, I would like to highlight the importance of the self-assessments, an exercise that one could well continue to do every fifth year or so without the external pressure of a review panel. What do we want to do in say five years from now? What do we need in terms of resources and competence to be able to do it? How can this be realized?

 

We all know that these are important questions we need to ask ourselves continuously. We all know that it is hard to answer them truthfully when we are constantly exposed to external interests such as calls for research on for instance secure societies to name just one from the latest research bill. Or for that matter sudden intramural initiatives regarding for instance Agenda 2030 where the budget for the excellence program is two to three times higher than many national research programs, while the planning horizon amount to little less than two months.

 

We live indeed in an dynamic academic world where external funding amounts to 60 percent of Lund University’s total research budget and much more at certain faculties. The implication is that it is as necessary to plan ahead, as it is impossible. In this situation, we also need stabilizing mechanisms. One important such mechanism is in my mind the strategic plan for the university extending over ten whole years, until 2026. We now also have an up-to-date research evaluation. In the best of organizations, these two collegially produced documents should be used as a foundation when crafting new initiatives, as stones when paving the path ahead of us. And in my mind, this may take a little longer than two months, but also perhaps a little less than ten years.

 

Through its process including question sets, self-assessments, panel reviews and a final report with 95 theses, the RQ20 evaluation has given us nothing less than a toolbox to use in order to regularly reflect upon our present situation and to exploit those reflections to consciously plan ahead. The tools picked out from the toolbox may vary. In most cases, structured self-assessments are probably enough to create the inventory needed to project the future. If the stakes are particularly high though, some would perhaps like to call on critical friends or even set up a review panel. In my mind, this RQ20 toolbox, could be used at all levels, from the university management to research groups, whether it is for keeping up with competition or the planning for new grand programs of excellence.

 

Thank you very much for your time!

Excellens igen

I min förra post kommenterade jag excellenssatsningen med fokus på Agenda 2030 och framför allt att det var så bråttom med utlysningen. Sedan dess har utlysningen både diskuterats i en "town hall" 10 mars och publicerats 15 mars. I alla fall är det datumet som sitter på själva utlysningstexten. Men sedan då? Jag utlysningstexten står inte att finna. Inte på hemsidan. Inte som länk på rektors blogg (enda inlägget om satsningen gjordes 8 mars och där länkas endast till forskarskolan om Agenda 2030). När jag slår på excellenssatsning eller på Agenda 2030 får jag träffar, men bara till forskarskolan. Inte en enda träff till den nu aktuella utlysningstexten. Själv fick jag den i en epost från en kollega 19 mars, inte från dekanen för forskning som vanligtvis brukar distribuera utlysningar i parti och minut.

Alltså, om ett av fem ledord för universitetets ledning är KOMMUNIKATION och man skottar ihop 100 miljoner kronor för en satsning, borde då inte en länk till utlysningstexten ligga överst på hemsidan? Borde den inte ha distribuerats per epost till alla och envar till förbannelse och dessutom ha anslagits på rektors blogg och alla andra kanaler? Men nej, tystnaden är i det närmaste bedövande. Det verkar som vicerektor med ansvar för forskning, hållbarhet och utveckling och tillika tidigare chef på Internationella miljöinstitutet inte vill riskera någonting nu när det finns en satsning som är inom hans område för att uttrycka sig diplomatiskt och utan både KURAGE och KARAKTÄR. Varför sprida utlysningen mer än man behöver?

.... Nej, nu är detta inte riktigt sant. Utlysningstexten finns faktiskt på nätet. Men väl gömd. Det tog mig nog en kvart innan jag till slut hittade den. Fyra lager ner ligger den, på forskningsnämndens sida. Var det KOMMUNIKATION som var ledordet?

Öppen epost till universitetets ledning

Detta är en kommentar till excellenssatsningen med fokus på Agenda 2030 som kommer av att jag upplever en viss frustration "på golvet". Ingen tvekan om att den är välkommen och angelägen (om än kanske mindre KREATIV). Satsningen känns också som en rimlig och naturlig vidareutveckling av forskarskolan häromåret. Helt enkelt verkar det vara en bra användning av myndighetskapital.

Frustrationen jag upplever kommer inte av innehållet utan av tidsramarna. När utlysningen enligt plan blir fastställd nästa vecka handlar det om mindre än två månader till det att ansökningar ska skickas in 7 maj. Det är visserligen en lite längre utlysningsperiod än hos Vetenskapsrådet, men där handlar det om välkända återkommande utlysningar. Här talar vi om en helt ny fågel som dessutom ställer krav om medverkan från tre fakulteter såvitt känt. Att det handlar om relativt betydande summor upplever jag också bidrar till kommentarer.

Jag antar att universitetsledningen fört diskussioner om lämpliga ansökningsperioder och vad som är optimalt ur olika perspektiv. Kanske kan det handla om att ha programmet på plats i god tid före diskussioner om profilområden. Jag vet inte. Dock är jag rädd att brådskan kan stå i vägen för högsta KVALITET (excellens!) i ansökningarna. Jag tror att det vore bra om universitetsledningen en gång till vägde för- och nackdelar med ett så forcerat excellensprogram och, om tidsplanen måste stå fast, att det kan KOMMUNICERAS på ett övertygande sätt.

 

/Från en som vill försöka visa KURAGE (men samtidigt verkar misslyckas med att renodla universitetets KARAKTÄR hur den nu kan uttryckas)

När Harry mötte Meghan

Det är svårt att riktigt förstå fascinationen över det brittiska kungahuset. En familj som de flesta andra med sekler av skandaler och dåliga relationer. Ett kvinnligt överhuvud som numera verkar göra sitt bästa för att hålla ihop det hela. Och sedan barn och barnbarn som känner sig orättvist behandlade av olika anledningar. Finns verkligen familjer som saknar dessa ingredienser?

Skillnaden här är förstås att familjen i generationer levt ut sina problem i offentligheten, något som varit möjligt genom kändisskap som förstås höjts av att de har mer pengar än de flesta. Att familjehistorien använts i tiotals, kanske hundratals, TV-serier gör det inte sämre. En blandning av fiktion och verklighet har alltid varit en säljande kombo. Familjen fyller många viktiga funktioner. Något att peka finger åt och förfäras över med flera sedelärande budskap som att inte vara för bortskämd, att försöka ha överseende med den familj man hamnat i, att kommunicera med varandra, att visa respekt för varandra och nya familjemedlemmar, att inte ta en familjs materiella betingelser för givna, vare sig det handlar om överflöd eller brist m.m.

Det som jag tycker är så konstigt i allt detta är att svenska journalister, och nog de flesta utländska också, spelar med utan att någon som helst källkritik eller distans. Intervjuer genomförs och böcker skrivs av uppburna journalister som hyllas när de snarare borde uteslutas ur alla professionella organisationer de har att tillgå. Källkritik och ifrågasättanden verkar vara oundvikliga villkor för samröre med kungafamiljen. Och ändå fortsätter det utan att någon journalist klagar över kollegernas tillkortakommanden.

Här är svårt att dela ut medaljer, men Sveriges Radios korrespondent som i slutet av senaste avsnittet av Europapodden på allvar verkar hävda om "The Crown" att det är en TV-serie "som vi inte riktigt vet då om det är sanning eller inte, allting som berättas". Jag kan meddela att det inte är sant, allt som berättas i "The Crown". Förmodligen gäller samma sak all annan rapportering om det brittiska kungahuset. Något som just journalister borde ägna större uppmärksamhet åt.

Två nya stambanor för 205 miljarder kronor

Det pågår en debatt om svensk transportinfrastruktur i och med förslaget om att bygga två nya stambanor för höghastighetståg, en västerut Stockholm-Göteborg och en söderut Stockholm-Malmö. Diskussionerna handlar mest om avvägningar mellan stationer i städerna på vägen och lite långsammare resor eller färre stationer utanför städerna med snabbare resor och 90 miljarder billigare projektkostnader där regeringen och samarbetspartier satt ett tak på 205 miljarder kronor.

I mitten av 1850-talet bestämde riksdagen om en budget på 115 miljoner riksdaler för att bygga fem helt nya stambanor i Sverige, ett belopp som då motsvarade tre år av statsutgifter. Med den utgångspunkten var förstås beloppet extremt stort, motsvarande några enstaka biljoner kronor idag. Men det visar nog bättre hur liten statsbudgeten var i mitten av 1800-talet.

 Om man istället tittar i olika serier över penningvärdets förändringar visar det sig att 115 miljoner riksdaler när beslutet om stambanor fattades snarare motsvarade cirka 30 miljarder kronor i dagens penningvärde. Då alltså fem stambanor för ett värde som bara är en dryg tiondel av vad det kostar att bygga två stambanor idag. Men det förhållandet speglar snarare hur billig arbetskraft var i mitten av 1800-talet jämfört med dig och att banan tekniskt sett var undermålig de höghastighetståg som planeras idag, i alla fall med utgångspunkt i kapacitet och restid. Mellan Stockholm och Göteborg tog det t.ex. 14 timmar på den nybyggda stambanan i början av 1860-talet jämfört med planerade 2 timmar och 22 minuter med höghastighetståg.

Så vad blir då lärdomen av denna historiska jämförelse...? Tja, att det handlar om en stor investering är väl klart och kanske väl stor med tanke på att där redan finns stambanor som behöver rustas upp. Jämför man återigen med beslutet från 1850-talet kan man konstatera att det föll väldigt väl ut då eftersom Sverige lånade upp brittiskt kapital för att bygga stambanorna. I efterhand visade sig det upplånade beloppet minska rejält på grund av en inflation som var betydligt större än beräknat. Så stambanorna på 1800-talet blev i efterhand betydligt billigare än vad man tänkt sig. Så kan det också gå med kostnader för stora infrastrukturprojekt.

Blankning i repris

De senaste veckorna har det varit mycket snack om blankning av aktier i samband med kursrusning i Game Stop. Intressant förstås, men otroligt illa rapporterat i medier eftersom tilldragelsen innehåller så många fler bottnar än vad som brukar lyftas fram. Exempelvis pågick en liknande debatt om blankningens marknadspåverkande potential, eller inte, redan 2008 i samband med att Lehman Brothers kraschade. Något som föregicks av en hel del blankning. Konsekvenserna blev ett nytt regelverk om blankning inom EU 2012. Hela debatten som förts nu tolv år senare är i mångt och mycket en repris. Och så måste det nog få vara. Alla var inte med 2008 och få av oss så var det minns inte debatten om blankning. Och vi som råkar göra det är så gamla att repetition nog inte kan vara av ondo.

Rektorsdeklaration

I fredags publicerade vår nye rektor någon slags programförklaring i Sydsvenskan. Det är ett märkligt aktstycke. Mot slutet deklareras exempelvis att universitetet måste tydliggöra sin roll och vilka värden det står för. Jag inbillade mig att universitetets roll redan var så tydlig man kan begära, att bedriva forskning, undervisning och samverka samt informera om verksamheten och dessutom se till att forskningsresultaten kommer till nytta. Så står det i alla fall i högskolelagen. Naturligtvis borde målsättningen vara att vi ska klara av dessa saken med högsta möjliga kvalitet givet de resurser vi har och andra randvillkor som arbetstidslagen och diskrimineringslagen.

Men för universitetsledningen är detta alltså inte tydligt nog. Att döma av programförklaringen ska högskolelag, högskoleförordning och regleringsbrev ackompanjeras av ytterligare tydliggöranden. Kanske syftar rektor på sina fem ledord: kreativitet, kvalitet, kurage, kommunikation och karaktär. Och kanske syftar han också på sitt påstående att samverkan är extremt viktigt för att skapa konkurrenskraftiga miljöer och att universitetet behöver göra mer för att underlätta kontakter mellan politik, industri, näringsliv och offentlig sektor. Till det kommer förstås ökad jämställdhet och mångfald.

Om man läser programförklaringen välvilligt så står här att universitetet ska fortsätta följa lagen och det är ju bra. När det gäller de fem ledorden vet jag inte om jag tycker att de gör det så mycket klarare. Kreativitet, kvalitet och kommunikation är är väl en förutsättning för bra forskning och undervisning. Kurage och karaktär är lurigare eftersom de är extremt mångtydiga begrepp. Jag har i alla fall svårt att se hur de tydliggör universitetets roll och värden. Och att universitetet ska göra mer för att underlätta kontakter mellan politik, industri, näringsliv och offentlig sektor tycker jag faktiskt är en alldeles för låg ambitionsnivå. Vi kan väl betydligt bättre än att fungera som mäklare och policyprofessionella? Det finns dessutom massor med lobbyister och konsulter som är specialiserade på denna typ av verksamhet. Varför ska Lunds universitet in på det fältet också? Till det kommer att det rektor inte alls nämner andra viktiga samhällssektorer i sin text. Varför framhåller han inte civilsamhället, en stor och viktig ideell del som verkligen skulle behöva hjälp med att skapa kontakter?

Nej, för att sammanfatta tycker jag rektors inlägg i Sydsvenskan i fredags helt och hållet saknade kreativitet, kurage och karaktär. Till det kommer att det var mycket låg nivå på kvalitet och kommunikation. Antingen ska ledorden tas bort eller så får rektor skärpa sig om han ska vara trovärdig.

Liten sann solskenshistoria

Kungl. Biblioteket har en fantastiskt databas med svenska dagstidningar som är sökbara och möjliga att läsa i fulltext i nästan alla årgångar från tidernas begynnelse som det verkar. Nu ska man vara lite försiktig med denna databas tidningar.kb.se för riktigt alla dagstidningar är inte med. Exempelvis inte Stockholms-Posten efter 1920-talet eller så. Nåja, denna databas är öppet sökbar här. Om man däremot vill läsa tidningsartiklarna som man hittar i en sökning måste man ta sig till ett auktoriserat universitetsbibliotek. I Lund finns endast en dator där det är möjligt att läsa databasens artiklar i fulltext. Den kallas tidningsdatorn och finns i källaren på UB. För att få tillgång till den bör man först boka en tid. När jag skulle göra det för några dagar sedan gick det inte. Det såg ut som om tidningsdatorn var helt fullbokad den kommande veckan.

Eftersom det verkade helt otroligt ringde jag nästa dag till den speciella dagstidningssupporten som har öppet två timmar per dag och frågade om det var något fel eller om tidningsdatorn verkligen var uppbokad helt och hållet. Den mycket vänliga och tillmötesgående mannen som svarade hade ganska vaga begrepp om systemet med tidningsdatorn. Det tog först 10 minuter för honom att hitta rätt sida och länk trots att jag gjorde mitt yttersta för att guida honom rätt. Sedan tog det ytterligare 5 minuter för honom att bekanta sig med bokningssystemet så mycket att han kunde konstatera att det inte verkade fungera. Jag bad honom då kolla upp detta och om det gick att åtgärda, försöka be rätt person att med de rätta handgreppen se till att bokningssystemet fungerade igen. Hela samtalet tog 20 minuter.

Det som jag tyckte var så märkligt och intressant var att detta fantastiska forskningsinfrastruktur som alltså bara kan nås via en enda dator i hela Lund blir så styvmoderligt behandlad när det gäller support. Fantastiskt förstås att det finns en egen supporttelefon för tidningsdatorn. Men om det nu finns en sådan telefon vore det mer förtroendeingivande om den som svarade också direkt visste vad det gällde och var man skulle leta för att kolla upp mina uppgifter. Tänk om MAX IV fick ett liknande haveri och den som svarade på supporten behövde inte riktigt förstod vad det hela rörde sig om.

Nu gick det till slut bra. När jag några dagar senare kollar bokningssidan fungerar den igen och det går utmärkt att boka en tid på tidningsdatorn för att där söka på intressanta uttryck och ord och se hur deras frekvens och användning ändrats över tid i dagspress, förmodligen en ganska bra indikator på mer generella användningar, i alla fall från tidigt 1800-tal. Tack för det UB!