En av mina favoritstatsvetare, Patrik Hall i Malmö, har kommit med en ny bok om svensk innovationspolitik. Enligt undertiteln ska det handla om innovationspolitikens historia i Sverige under hundra år . Och det gör det väl i och för sig även om den tidiga historien fram till 1990-talet och NUTEK:s bildande städas av ganska snabbt. Tonvikten ligger framför allt på de senaste 25 åren med programsatsningar genom NUTEK och Vinnova samt vad detta inneburit för regionala satsningar.
Källorna är delvis sekundärlitteratur som används väl. För gudarna ska veta att det finns ganska mycket skrivet om svensk innovationspolitik och ganska mycket bra dessutom. Till det kommer en del rapporter och utredningar från sent 1990-tal och framåt med början i "Forskning 2000" som blev rejält nedsablad när det begav sig. Sedan har Hall också intervjuat ett antal aktörer, från tjänstemän på departement och i myndigheter till generaldirektörer och utredare.
Resultatet har blivit en återhållsam beskrivning av utvecklingen av svensk innovationspolitik. Kanske inte så mycket nytt eller uppseendeväckande för den som är bevandrad inom fältet. Men ändå värdefull.
För genom att sammanställa sina och andras observationer tonar en bild fram av svensk innovationspolitik som stabilt svårstyrd med mängder av intressenter på flera olika nivåer. Ett politikområde som involverar och engagerar mängder av statliga myndigheter och nationella organ, regionala byråkratier och kommunala förvaltningar. Det enda som det är lite ont om inom detta policyfält för miljarder och åter miljarder varje år är företagen som ska stå för innovationerna. I namn av samverkan och innovationssystem ordnas möten och seminarier, konferenser och mingel med horder av policyprofessionella, tjänstemän och konsulter, samverkanstillfällen som endast ett fåtal inom näringslivet har tid och möjligheter att gå på.
Till slut ger Hall egentligen en ganska skandalös bild av hur fältet organiseras och hanteras. Här beskrivs en utveckling som kommit att innebära att innovationer inte är målet, utan samverkan i sig eftersom tron på att den leder till innovationer är så stark att mer inte verkar behövas. Och om någon skulle protestera mot allt snack och istället vilja satsa på konkret utvecklingsarbete så är risken påtaglig att resursflödena stryps med motiveringen att initiativet inte ger några konkreta samverkansvinster. Ett av de mer hårresande exemplena ut sekundärlitteraturen är när en region tar hjälp av en Vinnova närstående konsult för att deras ansökan om anslag ska formuleras på ett sätt som ligger i linje med gällande doktrin på myndigheten och inom fältet.
Det är bara att tilltalet och skrivsättet är så behärskat och utan åthävor att det sensationella har svårt att nå fram. Detta är förstås högst medvetet. Hall har skrivit en forskningsmonografi som kan användas i undervisning på avancerad nivå eller läsas av den som vill skaffa sig en överblick av fältet. Ytterligare en ambition är nog också att påverka beslutsfattare och aktörer inom innovationspolitiken för att få dem att skapa en mer praktiskt inriktad politik, mindre snack och mer verkstad är då huvudbudskapet.
För att lyckas med dessa föresatser är Hall tydlig, konkret och lågmäld precis som goda forskare tenderar att vara. Inte personlig, svepande eller sensationalistisk som det händer att journalisters debattböcker tenderar att bli. Nu är jag tyvärr rädd att effekten inte blir den avsedda utan att hans bok mer kommer att användas som kurslitteratur än för att förändra tingens ordning inom innovationspolitiken. Hoppas jag har fel för det vore synd. Mycket synd.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar