Ellegrens bok

Det har skrivits en del om Hans Ellegrens bok Det svenska forskningslandskapet om beviljade och avslagna ansökningar hos Vetenskapsrådet mellan 2011 och 2015. Någon har kallat den egensinnig. Och onekligen handlar det om många tabeller och grafer på längden och på tvären. Men för den tålmodige och sifferintresserade finns här också en del intressanta saker att vaska fram.

För humanister och samhällsvetare kan man uppmärksamma att humanisterna i Uppsala har den högsta andelen beviljade anslag inom sitt forskningsämnesområde på hela universitetet, 21 procent av anslagen inom humaniora går till Uppsala samtidigt som 16 procent går till Stockholms universitet och 15 till Lunds universitet. Motsvarande siffror för naturvetenskap är att 18 procent av anslagen går till Uppsala följt av Lund som får 16 procent och Stockholm som får 14. Inom teknikvetenskaperna får KTH 27 procent av alla anslag, Chalmers 20 procent och Lund 19. Inom medicin och hälsa får Karolinska 42 procent av anslagen och Lund 17 procent. Inom samhällsvetenskaperna ligger Lunds universitet lite sämre till med endast 10 procent av anslagen.

I Uppsala utnyttjas dessa siffror förstås internt av humanisterna som kan argumentera för bättre stöd från universitetsledningen i och med att de har de största relativa framgångarna inom det egna fältet jämfört med andra forskningsämnesområden på universitet. I Lund kan humanisterna inte skryta på samma sätt. Men de kan faktiskt hävda att de är lika framgångsrika på någon procent när som naturvetare och medicinare och inte alls är långt efter de mest framgångsrika i Lund som är teknikvetenskaperna. Faktiskt står det klart efter en genomgång av statistiken att humanisterna i Lund bör sträcka på sig. Lite sämre går det för samhällsvetarna som alltså endast kapar åt sig tio procent av anslagen inom det egna forskningsämnesområdet. Allt detta gäller förstås endast Vetenskapsrådet och relativa siffror. Alla vet förstås att de absoluta talen är väldigt annorlunda eftersom anslagen är så  mycket större inom medicin och teknik samtidigt som det inom dessa områden också finns så många fler forskningsfinansiärer att vända sig till. Det gäller förstås också, om än i mindre skala, naturvetenskaper och samhällsvetenskaper.

Tar man sedan i beaktande hur stor andel av ansökningarna inom humaniora som kommer från de olika lärosätena så ser det ut som om Lund klarar sig ungefär lika bra som Uppsala i konkurrensen inom det ämnesområdet. Det visar sig nämligen att humanister i Lund och i Uppsala har ungefär samma framgångar på Vetenskapsrådet om man tar hänsyn till hur många ansökningar som lämnas in från varje lärosäte. Istället framstår humanisterna vid Stockholms universitet som mest framgångsrika relativt hur stor andel av ansökningarna som kommer härifrån. Dessa insikter ger stöd för tanken att det förmodligen vore bra om fler lundahumanister bemödade sig med att söka anslag, något som ju också fakultetsledningen och många institutionsledningar aktivt försöker uppmuntra. Det verkar alltså som om de är på rätt spår i denna fråga.

Fakultet kontra institution

Vi har på humanistiska fakulteten vid Lunds universitet en resursfördelningsprincip som är i det närmaste unik för Sverige. Till institutionerna fördelas endast det nödvändigaste medlen för att täcka lönerna för forskningsandelar i tjänsterna liksom grundutbildningsmedel enligt hås och håp. Handlar det om doktorandtjänster eller post-doc.tjänster eller andra typer av forsknings- och undervisningsresurser som inte ligger inom ramen för tillsvidareanställningar så sker alla utlysningar på fakultetsnivå. Institutionerna har oftast väldigt lite lösa resurser och kan inte utlysa doktorander eller andra tillfälliga anställningar själva. Endast om någon har externa medel eller sparade medel kan dessa ligga till grund för initiativ på institutionsnivå.

Detta innebär att alla tjänster som bestrids av fakultetsmedel, även doktorandtjänster och tillfälliga anställningar som post-doc. eller liknande, bestäms och annonseras av fakulteten. En institution kan inte utan mycket välfyllda kassakistor fatta några beslut om att lysa ut det som upplevs som ett behov i den specifika miljön. Vill fakulteten lysa ut 15 doktorandtjänster ställer sig alla institutioner snällt i kö även om de i lokalt kanske har större behov av en post-doc. Och tvärtom om det annonseras tre post-doc. På alla andra fakulteter i landet fördelas medlen ut på institutionerna som fattar egna beslut om vad pengarna bäst används till.

Detta unika förhållande i Lund har jag länge tyckt är fel. För mig har det varit självklart att institutionerna är bäst lämpade att bestämma över hur resurserna bäst används på lokal nivå. Men häromdagen träffade jag en kollega från Uppsala som tvärtom klagade över att de där fördelade ut medlen till institutionerna och på fakultetsnivå hade alldeles för lite medel för olika satsningar som de kanske såg ett behov av. Det handlade då inte om spridda eller regelbundna skurar av tillfälliga tjänster som här utan satsningar på vissa institutionsövergripande teman som man såg var bra eller hade potential. Sådant är det ju alldeles inte tal om här i Lund.

Det fick mig att fundera lite. I Uppsala har de nämligen bra mycket mer resurser på Humanistisk fakultet än här i Lund. Som min kollega sa, "Pengar är inget problem." Kanske är det så att det i goda tider med resursöverskott kan det vara smart att lämna mer medel på fakultetsnivå för olika satsningar samtidigt som man i dåliga tider gör bäst i att fördela ut medel på institutionerna eftersom de knappast ändå räcker till något betydelsefullt på fakultetsnivå. I alla händelser verkar det huvudlöst att göra som vi i Lund, ha dålig ekonomi och bestämma på fakultetsnivå om det är doktorander, post-docs eller något annat som det ska användas till. På fakultetsnivå ska institutionsövergripande satsningar göras om det finns medel till det. Annars ska allt ut till institutionerna. Det är ju där man vet bäst hur pengarna kommer till bäst nytta.

Nya UB

Humanistiska fakulteten vid Göteborgs universitet byggs om. En av prefekterna var på besök i Lund förra helgen och hon hade en del intressanta saker att berätta. Framför allt handlade det om idéerna för UB i Göteborg. Ett universitetsbibliotek är ju en viktig infrastruktur som genom seklerna genomgått ganska stora förändringar. Men det som verkar vara på gång nu får nog allt annat att förblekna.

Traditionellt har ju biblioteken bestått av rader av uppställda böcker som varit sökbara med hjälp av kataloger. Sökningar har gjorts ämnesmässigt enligt olika klassifikationssystem, på titel eller upphovsmakare. Ibland har det också gått att söka på skriftserier, ursprungsort och andra metadata. Men det har nog hört till undantagen. Vanligast har författare eller titel varit. När katalogerna digitaliserades och böcker och artiklar försågs med ämnesord kunde också dessa användas i sökningar.

Men det var då. Nu står vi inför något nytt som det verkar. En tanke som finns när nu Göteborgs universitet ska byggas om är nämligen att strunta i uppställningen och istället låta katalogen formas efter sökandens önskemål. Tanken är att biblioteket ska kunna byggas om digitalt efter individens behov. Sök på en viss författare och upp kommer samtliga texter av denna författare ordnade som texter i en bokhylla. I detta ligger kanske inte mycket nytt eftersom den typen av listor redan nu ganska enkelt skapas i de flesta digitala söksystem. Men tänk sedan att du istället gör en sökning på en viss Dewey-indelning. Upp dyker en virtuell bokhylla med texterna som passar ämnessökningen. Gör om sökningen enligt någon annan klassning och upp dyker en ny ordning i en ny bokhylla. På samma sätt kan du göra om sökningar och skapa din helt egna biblioteksordning efter accession eller någon annan uppdelning.

Men riktigt intressant blir det om inte bara katalogerna digitaliseras, utan även böckerna. Det gör det möjligt, i alla fall i teorin, att söka på fritext och utifrån det skapa sina egna uppställningar. Från hyllan kan du sedan virtuellt ta ner böcker och läsa. Självklart ska du sedan kunna beställa fram fysiska exemplar om du vill. Men uppställningen av de verkliga böckerna blir ointressant eftersom alla kan skapa olika uppställningar allt efter olika behov. Hur de fysiska böckerna ordnas spelar ingen roll eftersom ingen längre kommer att gå längs bokraderna i det fysiska biblioteket. Det sker istället helt virtuellt. De fysiska böckerna kan stå hur som helst och plockas upp vid behov av robotar. Så ser i alla fall biblioteksutopierna ut i Göteborg.

Och visst är det nervkittlande att tänka sig de olika möjligheterna som bibliotekets individualisering ger liksom det stora utrymmet som finns att ändra om ordningen i detta personliga hylluppställningssystem. Samtidigt sker allt detta till ett pris, nämligen att böckernas materiella och taktila kvaliteter går förlorade. Just den här spänningen mellan individualisering och materialitet gäller nog inte bara framtidens bibliotek, utan på en mängd andra områden.

Trappan

Äntligen protesterar kolleger. Det är nu cirka två år sedan som HT- fakulteterna införde att arbetstiden för undervisning och forskning minskar proportionellt om man får in externa anslag. Tidigare har man kunnat köpa ut sin undervisningstid, men på HT-fakulteterna bestämdes alltså för ett antal år sedan att detta inte längre skulle gå. Istället kunde externa anslag endast användas för att köpa ut undervisning och forskning med samma proportioner som de ingår i tjänsten. Jag tror jag har klagat på detta tidigare här i bloggen. En sak är i alla fall säker. Hållningen är totalt demoraliserande för alla incitament att söka externa anslag.

Nu har tydligen samma sak införts på S-fak här vid Lunds universitet och jag har också hört att det är på gång på humanistiska fakulteten i Göteborg. Tack och lov har dock S-kollegerna här i staden protesterat, och gör det dessutom på ett sätt som inte lämnar någon tveksamhet om vad förslaget är värt. Vi får se om det får någon effekt.

TA-personalens internationalisering

Jag har nått av en inbjudan till frukostseminarium. Det är internationella enheten som tydligen inte har nog med att försöka internationalisera universitetets kärnverksamhet, utan också tar sig an den tekniska och administrativa personalen. Frukostseminariet 8 juni gäller möjligheter till TA-personalens internationalisering genom i första hand så kallad jobbskuggning.

Det är naturligtvis svårt att avgöra om denna verksamhet är värd insatserna. Men jag tycker generellt att det finns något spännande i att overhead-finansierad stödverksamhet utvecklar stödåtgärder för annan overhead-finansierad stödverksamhet. Kanske får vi i framtiden se universitetsinterna utlysningar för att utveckla den tekniska och administrativa verksamheten i likhet med de utlysningar som finns för infrastruktursatsningar och nu senast för samverkansverksamhet?

Såvitt jag kan se finns idag inga explicit uttalade och uppföljbara målsättningar med insatserna för att internationalisera TA-personalen. Här behövs förstås tydliga mål med en utvärdering av insatserna inom säg tre till fem år. Vi kan bara hoppas på att den blir av.

Intervju om nya resursutredningen

I Vetenskapsradion i fredags intervjuades Pam Fredman som utsetts som utredare i den nya resursutredningen för universitet och högskolor samt Mats Benner. För en gångs skull tycker jag detta blev en riktigt bra intervju där det blev ganska tydligt att Pam Fredman nog kommer att lägga en hel del krut på fördelningen av grundutbildningsmedel samtidigt som Mats Benner lyckades få fram en konkret bild av hur det skulle kunna vara i Sverige när det gäller fördelningen av forskningsresurser. Det är ju välkänt att universitet i de mer framgångsrika forskningsländerna som Danmark, Nederländerna och Schweiz har mer fasta forskningsresurser samtidigt som styrningen i dessa länder är tydligare. I Sverige kompenseras en större autonomi för universitet och högskolor med en betydligt större externfinansieringsgrad, något som gjort universitets- och högskoleledningar till något av lama ankor samtidigt som alla lärosäten till förvillelse liknar varandra i vårt avlånga land när de försöker tillfredsställa alla krav från det regionala näringslivet till regeringskansliets krav på kvalitet och samverkan. Med starkare styrning kunde regeringskansliet fördela rollerna bättre mellan de olika lärosätena, något som låter som gammal god socialdemokratisk politik. Frågan är vilken roll Lunds universitet skulle få i en sådan värld.

Universitetsstatistik

En intressant statistisk undersökning om korrelationen mellan universitetsranking och hur olika länder placerar sig i denna ranking i relation till antalet universitet i respektive land sprids just nu på Facebook. Nu säger många säkert att statistik inte är särskilt tillförlitligt i dessa sammanhang och det är just det som är poängen med denna statistik. Den visar att det nästan är omvänd korrelation mellan länder med många universitet i topp på rankinglistor och hur stor andel av ett lands universitet som placerar sig på rankinglistor. Sverige som är relativt svaga kommer väldigt väl ut i och med att relativt många av våra universitet placerar sig rankingmässigt medan USA och Storbritannien som har många universitet i topp på ranking hamnar relativt långt ned bland de olika länderna eftersom de har långt många flera universitet som inte placerar sig på rankinglistorna. Det är förstås förhastat att dra slutsatsen att det ur ett nationellt perspektiv kanske inte är optimalt att ha ett eller två eller tre svenska universitet bland de allra högst rankade som ju det politiska målet ofta verkar vara, men att istället ha ett antal bland de hundra främsta. Men samtidigt är det inte omöjligt att det ligger något i ett sådant resonemang.

Digital Society

Just nu pågår den andra vetenskapsveckan av fyra under Lunds universitets jubileumsår 2017. Temat denna vecka är The Digital Society och det hela börjar med en konferens måndag till tisdag. Måndag förmiddag var mycket intressant, ett antal talare i Stadshallen med Larry Lessig som det stora dragplåstret. Han höll förstås en lysande föreläsning med en imponerande tajt presentation. Sedan följde vi fyra lundaforskare som jag tycker gjorde bra ifrån oss även om vi förstås var helt i skuggan av Larry. Här följer min presentation om Open Access och Open Data:

A few fingers in the air can be interpreted in many different ways. A sign of victory. a symbol of evil, an insult (visar med fingrar i luften). But many more times will they represent something much less intriguing like a number. If I raise three fingers in the air like this. It means three. Now latin for finger is digitus. So digitalization of knowledge or information means that it is packaged as numbers.

To package knowledge as numbers has turned out to have consequences. Since world war two, more and more information has been digitalized in order to be automatically processed in computers. Soon the effects were noticed, for instance in meteorology delivering improved weather forecasts relying on these new tools to calculate movements in the atmosphere. Later, the same technology was used to put Americans on the Moon. Nowadays, there no longer seem to exist information or knowledge that cannot be expressed as numbers.

But digitalization is also something more, a transformative social and cultural process with elusive repercussions. We have tried to develop digital information processing since at least the 17^th century. Then, the idea caught on of the universe as a clockwork with regular movements which could be calculated in advance. God had created the world and was the prime mover. But divinity was no longer needed to make the world turn just as the watchmaker who had made the clock, was no longer needed to keep it ticking in the pockets of the wealthy.

This mechanistic worldview brought new perspectives on reasoning. Rational thinking could also be understood in terms of predictable claims and propositions and thus potentially the object of the same type of analyses as the clockwork universe. Thinking was compared to calculating. Advanced mechanical computing machines were constructed as was chess-playing automata, both expressing the view of thinking as something regular and deterministic. [NEW] Some of the greatest minds of this time tried to create a calculus that could be used to crank out all the possible logical truths there were, a rational language clean from all incorrections and lies.

As I mentioned, from world war two, computers provided new possibilities to begin realizing the dreams of the 17^th-century mechanists of a perfect language free from errors and mistakes.

And when internet was developed from the late 1960s, it started to become possible to make large amounts of digital information available simultaneously to innumerable connected computers.

During more recent decades, smaller and lighter portable computers have been equipped with advanced radio technology while cell phones have transformed into computers relying on generation after generation of mobile telecommunications technologies. Consequently, many people today have access to enormous amounts of information also when they are away from home or work. The potential uses seem endless.

During past centuries, following the introduction of the printing press in the 15^th century, information has been symbolized by books and libraries. Knowledge was contained on paper and in printed texts. Retrieving information was the same as looking through collections of paper. No matter if it was a Shakespeare quote or a pancake recipe. But digitalization seems to slowly change all that. We talk about storing something in cyberspace or in the cloud. If information used to be bound up in paper and ink, it nowadays seems to float freely in space. Today, the view of information is that it flows frictionless from one device to another. Information has become remarkably immaterial.

But this is a misconception. In fact, quite a lot of hardware is needed to move digital information from one place to another, satellites, base stations, cables and optical fiber to mention just a few. Take the research facility MAX IV here in Lund. One of their main problems right now is how to get the channel capacity needed to move the thousands of terabytes each experiment generates to where it is to be analyzed. In Luleå in northern Sweden, a well-known American social platform has built a big data centre because of the relatively cheap hydropower which in combination with the chilly climate guarantee reasonably high energy efficiency for their servers.

One of the main advantages when digitalizing information is nevertheless that it can be copied and spread much simpler, cheaper and more reliably than before. Where earlier a big copy machine was needed to produce bad copies of a book or a photograph, or advanced video equipment was needed to reproduce a film, and, more importantly, every generation of copies had lower quality than the preceding generation, digital copying is simple and it creates perfect copies.

It is of course well known how this feature of digital information has made it very easy to copy and spread information. You can ask anyone in the music or film industry, or any newspaper journalist. This feature of digital information has had consequences also for research, primarily perhaps by facilitating the process of making research results as well as research data open and accessible. The demands for Open Access and Open Data as this is called is often connected to the broader ideology, which since the 1960s has acted under the slogan “Information wants to be free”. Today, research funders often promote ideas of Open Access and Open Data by demanding that the research they fund is published in open-access formats and that the data it generates is equally available to anyone.

Taken together, it is today rather easy to acquire information and to some extent even knowledge without having to get to a certain location such as a library or an archive. To remember things is no longer very important since virtually anything can be looked up. If you are a historian like I am, there are of course many things that are still not on the net despite large multinational companies in the information business doing their very best to scan books and other prints from all over the world and all times and likewise archival material of any origin. For copyright reasons, many of these databases are closed to a large number of people. Sometimes, they can be opened for those who are willing to pay and today, research libraries as well as public libraries are spending larger and larger sums on digital databases.

In this way, demands for Open Access and Open Data are countered by commercial interests investing in the construction of databases that are accessible only to those who pay for them. In my own field of history of ideas, admission to a database can be purchased containing, say all published 18^th-century texts in English fully searchable. With access to this database, it is relatively easy to publish research articles based on searches for terms such as “Manure” and then crank out publications on the development of sustainable agriculture in the 18^th century. Just as in the natural sciences and medicine, it has become possible to buy expensive digital research infrastructure to boost the production of research publications and career advantages when innovativeness is lacking.

Taken together, the strive for Open Access and Open Data as well as the simultaneous commercialization of searchable data has consequences for research. Not only are competitive advantages in research more often relying on expensive research infrastructure such as big machinery or large populations of test animals, which can be used to create new or better datasets, or by commercial databases. It also seems as if creativity and originality, the stuff that cannot be collected in datasets or programmed into algorithms, at least not yet, that creativity and originality is becoming a more decisive edge when all the rest needed to produce truly salient research is either openly accessible or for sale.

Digitalization of data has thus created two somewhat contradictory trends. First, one where the ability to pay for information has improved the possibilities to pursue a research career relying on routinized efforts even though more and more research results and data are open and freely accessible. Second, one where the generally boosted access to results and data has made originality and creativity high in demand.

We know today that it took several centuries for the art of printing to be established as a new technology transforming information management. The consequences of digitalization will certainly be as great as those of the printing press. But although some of the signs of its impact are already showing today, it will most likely be several decades or even centuries until we will be able to fully understand all its consequences. If future research will be characterized by expensive databases or by Open Access and Open Data is for instance still an open question.

Until it can be answered, one thing is absolutely certain. Digitalization is much more than only a few fingers in the air.