Vetenskapsradion har i tisdags och torsdags förra veckan sänt två mycket intressanta reportage om Lifegene, ett stort anlagt försök att skapa ett medicinskt register som ska möjliggöra undersökningar av olika faktorer bakom sjukdomar som Alzheimer, diabetes eller cancer. Efter starten 2010 stötte projektet snart på patrull i form av Datainspektionen som 2011 stoppade projektet eftersom det stred mot personuppgiftslagen. Riksdagen antog en ny lag (2013:794) för komma runt problemen med integrationsskydd. Men även senare har projektet inte varit så givande som förväntat. Endast mindre än en tiondel av det beräknade antalet deltagare har hittills hakat på för att delta i hälsoundersökningar. Samtidigt har ambitionerna sänkts.
Inte någonstans i Vetandets världs reportage diskuteras dock två avgörande förhållanden. Hur mycket har Lifegene kostat? Hur hade problemen kunnat undvikas?
Det är synd, men på något sätt symptomatiskt. Svaret på första frågan är svår att avgöra, men de största bidragen från AFA Försäkring, som ägs av arbetsmarknadens parter, Torsten och Ragnar Söderbergs stiftelse samt Vetenskapsrådet är på cirka hundra miljoner kronor. Det är pengar som alltså gått åt till ett projekt som med allra största sannolikhet inte på något sätt kommer att motsvara det som utlovades i ansökningarna. Det finns idag betydligt bättre register i Storbritannien och på andra håll i världen.
Den andra frågan går det förstås bara att spekulera i. Men jag tror att några debattörers synpunkter har fog för sig. I förlängningen handlar det om ett synsätt som innebär att vissa forskningsinriktningar är allt och andra inget. Jag menar att hade bara de ansvariga för Lifegene konsulterat några etiker, jurister och människorättsaktivister, några immaterialrättsspecialister och en handfull sociologer, hade de antingen kunnat utforma Lifegene så att det från början var lagligt och legitimt eller så hade de kommit till slutsatsen att det krävdes lagändringar för att kunna realisera registret. Oavsett vilket så hade projektet kunnat börja i rätt ända. Värt att notera är att det inte ens hade behövts några samhällsvetenskapliga forskningsinsatser för att kunna konstatera att Lifegene förmodligen skulle stöta på patrull. Det hade bara behövts att man konsulterat några med kompetens inom juridik och samhällsvetenskap, etik och sociologi.
Men i rådande forskningspolitiska klimat där medicin och vissa andra områden har så mycket större status och värde än andra som samhällsvetenskap är det förstås lätt hänt att tänka sig att sådana perspektiv knappast kan ha något att bidra med. Den lärdomen kostade Lifegene och några finansiärer hundra miljoner kronor samt en hel del arbete med tveksamt värde. Tyvärr verkar Vetenskapsradion ha missat dessa perspektiv som hade varit nog så relevanta. Faktiskt är det något av ett mysterium att man rapporterar om ett forskningshaveri så totalt att det inte har många motstycken utan att fråga sig hur i herrans namn det kunde hända.
De åsikter som uttrycks här är mina egna och representerar inte på något sätt Lunds universitets e
De åsikter som uttrycks här är mina egna och representerar inte på något sätt Lunds universitets eller någon annan myndighets ställningstaganden.
måndag 15 juni 2015
fredag 12 juni 2015
AI
Vi är många som är roade av robotutvecklingen. Alltså inte industrirorobotar och NC-maskiner. Vad jag talar om är mekatroniska humanoider, typ C-3P0 i Star Wars. Numera anordnas tävlingar där olika forskarlag får ställa upp med humanoida robotar som bedöms på en skala. Det handlar inte om glada amatörer som bygger nåt av äggkartonger i garaget. Detta är seriösa miljardprojekt, i alla fall hundratals miljoner. Senaste tävlingen organiserades av det amerikanska försvarets utvecklingsenhet DARPA och vanns av en robot från Florida Institute for Human and Machine Cognition. I ett reportage i Time Magazine beskrivs robotens oberäknelighet:
"It's an uncanny presence: it moves more or less like a human being, but then it will have an abrupt full-body spasm, freeze in an unintentionally funny pose and fall over. Its unpredictability makes it dangerous to be around, and the team tends to stay out of its area unless absolutely necessary. "Atlas is very strong." Stephen says. "I wouldn't say it's necessarily a very safe robot to be close to. An arm flung out—you could definitely hurt somebody." The engineers have a long PVC pipe with a boxing glove stuck on the end that they use for poking the robot cautiously, from a safe distance. They also keep handy a device that looks like a flashlight with a big button on the end: a kill switch." (June 8, 2015, p. 28)
Tänk att efter alla forskningsinsatser över hela världen är den här typen av konstruktioner så oberäkneliga att forskningsteamet inte kan gå nära utan att riskera personskada. Man ska förstås inte ge upp för den sakens skull, men kanske är det ändå värt en reflektion över hur svårt det kan vara att förverkliga vissa av våra drömmar. Även tekniska.
"It's an uncanny presence: it moves more or less like a human being, but then it will have an abrupt full-body spasm, freeze in an unintentionally funny pose and fall over. Its unpredictability makes it dangerous to be around, and the team tends to stay out of its area unless absolutely necessary. "Atlas is very strong." Stephen says. "I wouldn't say it's necessarily a very safe robot to be close to. An arm flung out—you could definitely hurt somebody." The engineers have a long PVC pipe with a boxing glove stuck on the end that they use for poking the robot cautiously, from a safe distance. They also keep handy a device that looks like a flashlight with a big button on the end: a kill switch." (June 8, 2015, p. 28)
Tänk att efter alla forskningsinsatser över hela världen är den här typen av konstruktioner så oberäkneliga att forskningsteamet inte kan gå nära utan att riskera personskada. Man ska förstås inte ge upp för den sakens skull, men kanske är det ändå värt en reflektion över hur svårt det kan vara att förverkliga vissa av våra drömmar. Även tekniska.
onsdag 10 juni 2015
Ny bloggpost igen
Ny bloggpost publicerad på Curie. Dock relativt lik den som publicerades här för tio dagar sedan så ha inte allt för höga förväntningar.
måndag 8 juni 2015
Tjänstecyklar
Egentligen är det fantastiskt. Lunds universitet har idag drygt hundra tjänstecyklar. Men cyklarna verkar inte gå att låna. Istället ska varje avdelning och institution köpa in cyklar efter behov. Jag stötte på ett tjugotal av de enhetsvis inköpta cyklarna mellan Byrålogen och Sociologen tidigare idag. Här står de uppradade och ordentligt låsta, men till synes oanvända. De samlar frömjöl som lägger sig som en hinna över sadlar och stänkskärmar. Även en så perfekt cykeldag som det var idag med lagom temperatur och hyfsat soligt. Men vem har köpt in dem undrar jag. Är det sociologerna som satsat stort? Eller är det möjligen enheter i den centrala administrationen? Den som vet mer får gärna lämna information som kommentar här. Det går att vara anonym.
onsdag 3 juni 2015
Sommarpratarna 2015
Jag har egentligen aldrig brytt mig om sommarpratarna när de presenteras vid denna tid på året. Detta trots att jag ibland lyssnar på programmen. Nu noterar jag bara att urvalet blir allt mer homogent i takt med att det blir allt mindre intressant. Det handlar om väldigt många skådespelare, journalister, musiker och en och annan estradör och människor engagerade i olika sakfrågor, de kallas social entreprenörer.
I år finns tre stycken forskare med i fältet. Inte så många med tanke hur stor sektorn är och hur stor betydelse forskning ofta tillskrivs samhällsutvecklingen. De tre forskarna består av en nobelpristagare i medicin, en miljöalarmist och en nanoteknolog. De två senare har gjort sig kända genom att engagera sig i olika framtidsfrågor med mycket stort utrymme i olika medier. De kan på goda grunder kallas för framgångsrika ambassadörer för forskning. Just engagemang är något som för övrigt verkar förena dem som inte är med i sommarprogrammet på rena kändismeriter.
Men här finns ingen som jag upplever borgar för någon slags samhällskritik eller perspektiv som kan fungera som ett alternativ till den hejiga förbättrarandan som präglar det mesta av startfältet. Jag saknar helt enkelt någon mer reflexiv humanist eller samhällsvetare som utifrån sin forskargärning ifrågasätter saker och ting samt presenterar alternativa visioner. Det är en roll som vissa journalister ibland kan få spela i sommarprogrammen. Men jag tycker att det vore intressant att någon gång få höra en forskare inom humaniora eller samhällsvetenskap lägga ut texten i samma syfte. Något säger mig att sommarredaktionen inte håller med. Jag misstänker att de har prövat human- eller samhällsforskare ett antal gånger med dåligt resultat. Jag kan i så fall förstå dem.
Men min slutsats är att att de måste leta vidare. Inte gå på de redan etablerade. Utan istället lägga manken till och söka de okända förmågorna som skulle kunna göra bra program trots att de inte redan är mediekända. Jag kan med lätthet räkna upp ett tiotal kandidater. Det är dåligt att sommarredaktionen inte kunnat hitta en enda. Istället väljer de att veva på med sin kändisar.
P.S. Det har visat sig att även andra uppmärksammat det svaga startfältet i år.
Men min slutsats är att att de måste leta vidare. Inte gå på de redan etablerade. Utan istället lägga manken till och söka de okända förmågorna som skulle kunna göra bra program trots att de inte redan är mediekända. Jag kan med lätthet räkna upp ett tiotal kandidater. Det är dåligt att sommarredaktionen inte kunnat hitta en enda. Istället väljer de att veva på med sin kändisar.
P.S. Det har visat sig att även andra uppmärksammat det svaga startfältet i år.
måndag 1 juni 2015
Ny bloggpost i Curie
Nu är en ny bloggpost publicerad i Curie. Den handlar om hur svårt det verkar vara att skapa förnyelse inom ramen för forskningspropositionsinstitutionen.
Sedan jag skrev den har jag hunnit läsa fredagens debattartikel i Dagens Industri där vår minister för högre utbildning och forskning tillsammans med VD för Scania klargör hur de ser på svensk forskningspolitik. De anser att forskningspolitiken måste vara långsiktig så att forskare vågar forska på områden där resultaten är osäkra och kan dröja. De anser att forskningen måste komma till användning och vill därför stärka banden mellan forskning, utbildning och företag som kan omvandla forskningsresultat till innovationer. De anser att forskningens del i kompetensförsörjningen och utbildningen måste stärkas. Slutsatsen är att regeringen och de forskningsintensiva företagen inleder tätare samtal inför nästa års forsknings- och innovationspolitiska proposition.
Allt detta är nog gott och väl. Det är självklart att svenskt näringsliv är en viktig part när det gäller att formulera den kommande forsknings- och innovationspolitiska propositionen. Här bedrivs ju redan mycket av svensk forskning och utveckling.
Samtidigt kan jag inte låta bli att känna en viss oro att alltför nära kontakter med det etablerade näringslivet hämmar satsningar på helt nya och ännu oexploaterade affärsområden. Det etablerade näringslivet är förstås intresserat av att det först och främst satsas långsiktiga statliga forskningsresurser inom de områden som de har potential att exploatera. Så har också skett i de sex senaste forskningspropositionerna som intill förväxling liknat varandra oavsett vilken politisk färg sittande minister har haft. Men hur går det i så fall för den typ av forskning som ännu inte avsatt några resultat i forskningsintensiva företag?
Att regeringen för samtal med representanter för det etablerade forskarsamhället och det etablerade näringslivet inför forsknings- innovationspropositionen är inget nytt. Så har det varit de senaste sex gångerna och nu är det samma sak. Det är allt annat än innovativt. Om den kommande forsknings- och innovationspropositionen ska bli innovativare än sina sex senaste föregångare måste samtal föras även med nya intressegrupper, de som inte är kunskapsintensiva idag men som kan bli det imorgon om de bara får tillfälle att förklara hur en långsiktig satsning i en forsknings- och innovationsproposition kan hjälpa dem att etablera helt nya näringsgrenar. Då och endast då kan den forsknings- och innovationspolitiska propositionen få ett innehåll som lever upp till namnet.
Sedan jag skrev den har jag hunnit läsa fredagens debattartikel i Dagens Industri där vår minister för högre utbildning och forskning tillsammans med VD för Scania klargör hur de ser på svensk forskningspolitik. De anser att forskningspolitiken måste vara långsiktig så att forskare vågar forska på områden där resultaten är osäkra och kan dröja. De anser att forskningen måste komma till användning och vill därför stärka banden mellan forskning, utbildning och företag som kan omvandla forskningsresultat till innovationer. De anser att forskningens del i kompetensförsörjningen och utbildningen måste stärkas. Slutsatsen är att regeringen och de forskningsintensiva företagen inleder tätare samtal inför nästa års forsknings- och innovationspolitiska proposition.
Allt detta är nog gott och väl. Det är självklart att svenskt näringsliv är en viktig part när det gäller att formulera den kommande forsknings- och innovationspolitiska propositionen. Här bedrivs ju redan mycket av svensk forskning och utveckling.
Samtidigt kan jag inte låta bli att känna en viss oro att alltför nära kontakter med det etablerade näringslivet hämmar satsningar på helt nya och ännu oexploaterade affärsområden. Det etablerade näringslivet är förstås intresserat av att det först och främst satsas långsiktiga statliga forskningsresurser inom de områden som de har potential att exploatera. Så har också skett i de sex senaste forskningspropositionerna som intill förväxling liknat varandra oavsett vilken politisk färg sittande minister har haft. Men hur går det i så fall för den typ av forskning som ännu inte avsatt några resultat i forskningsintensiva företag?
Att regeringen för samtal med representanter för det etablerade forskarsamhället och det etablerade näringslivet inför forsknings- innovationspropositionen är inget nytt. Så har det varit de senaste sex gångerna och nu är det samma sak. Det är allt annat än innovativt. Om den kommande forsknings- och innovationspropositionen ska bli innovativare än sina sex senaste föregångare måste samtal föras även med nya intressegrupper, de som inte är kunskapsintensiva idag men som kan bli det imorgon om de bara får tillfälle att förklara hur en långsiktig satsning i en forsknings- och innovationsproposition kan hjälpa dem att etablera helt nya näringsgrenar. Då och endast då kan den forsknings- och innovationspolitiska propositionen få ett innehåll som lever upp till namnet.
onsdag 13 maj 2015
lördag 9 maj 2015
Säkerheten framför allt
Vi har en nitisk säkerhetsavdelning på universitetet. Det är bra. Samtidigt undrar man ibland hur avvägningarna går till. I nya LUX har vi anställda passerkort med bild och namn. Någon gång i en oviss framtid finns en tanke att kortet ska kunna användas i andra sammanhang, t.ex. som lånekort på biblioteket. Men det har visat sig så krångligt och svårt att ingen kan svara på när det kan tänkas ske. Jag tror en förutsättning är att olika datorsystem samordnas på ett sätt som är så svårt och kostsamt att det är enklare och billigare att byta ut dem istället för att uppdatera dem. Och det lär dröja.
Problemet är att så länge kortet bara används som passerkort är namnet och bilden på det en säkerhetsrisk. Ett upphittat kort kan direkt användas för att via öppen information på nätet söka upp personens tjänsterum och ta sig in. Det är inte så svårt med hjälp av namnet tydligt angivet på passerkortet som t.o.m. tillhandahåller en bild. (Varför måste informationen om arbetsplats finnas på nätet för resten? Vi har ju en reception i LUX där de som söker en viss person kan fråga om det krävs.)
Det finns dock en liten säkerhetsattiralj. Varje eller vartannat dygn måste passerkorten uppdateras genom att de hålls fram en liten läsare som finns innanför varje ingång till LUX. Om man glömmer det på morgonen funkar inte kortet och man måste gå tillbaka till ingången och hålla sitt kort framför läsaren så att det uppdateras.
Men är det verkligen möjligt att denna teknik installerats av säkerhetsskäl? Det kan ju inte vara särskilt svårt för någon som hittar ett kort och letar upp var personen sitter att komma på att det måste uppdateras för att fungera. Alla som arbetar gör ju så när de kommer innanför porten. Hade det av säkerhetsskäl inte varit bättre att anonymisera passerkorten så att det inte går att se i vilket hus och i vilka korridorer innehavaren arbetar? Den dagen i en avlägsen framtid när korten ska kunna användas även för andra saker kan man väl bara dela ut nya kort? Som det är nu har vi extrakostnader med fotografering och registering av passerkort på individer till ingen nytta eftersom det ändå inte kan användas på andra sätt än just passerkort.
Mitt intryck är att säkerhetsavdelningen tvingas sila mygg och svälja kameler. Jag gissar att de inte vill ha namn och bild på passerkorten, men att de av framtidsvisionära förvaltare tvingats att gå med på detta ändå. Som en liten motvikt har de istället fått sätta upp rutinen med uppdatering av korten. Problemet är bara att det knappast kan utgöra något hinder för andra än personalen som då och då glömmer att uppdatera. De måste i så fall under dyra eder ta sig tillbaka till ingången för att hålla upp det framför läsaren, en ibland ganska dryg promenad upp och nerför trappor. Ser man det positivt är det i alla fall lite motion.
Problemet är att så länge kortet bara används som passerkort är namnet och bilden på det en säkerhetsrisk. Ett upphittat kort kan direkt användas för att via öppen information på nätet söka upp personens tjänsterum och ta sig in. Det är inte så svårt med hjälp av namnet tydligt angivet på passerkortet som t.o.m. tillhandahåller en bild. (Varför måste informationen om arbetsplats finnas på nätet för resten? Vi har ju en reception i LUX där de som söker en viss person kan fråga om det krävs.)
Det finns dock en liten säkerhetsattiralj. Varje eller vartannat dygn måste passerkorten uppdateras genom att de hålls fram en liten läsare som finns innanför varje ingång till LUX. Om man glömmer det på morgonen funkar inte kortet och man måste gå tillbaka till ingången och hålla sitt kort framför läsaren så att det uppdateras.
Men är det verkligen möjligt att denna teknik installerats av säkerhetsskäl? Det kan ju inte vara särskilt svårt för någon som hittar ett kort och letar upp var personen sitter att komma på att det måste uppdateras för att fungera. Alla som arbetar gör ju så när de kommer innanför porten. Hade det av säkerhetsskäl inte varit bättre att anonymisera passerkorten så att det inte går att se i vilket hus och i vilka korridorer innehavaren arbetar? Den dagen i en avlägsen framtid när korten ska kunna användas även för andra saker kan man väl bara dela ut nya kort? Som det är nu har vi extrakostnader med fotografering och registering av passerkort på individer till ingen nytta eftersom det ändå inte kan användas på andra sätt än just passerkort.
Mitt intryck är att säkerhetsavdelningen tvingas sila mygg och svälja kameler. Jag gissar att de inte vill ha namn och bild på passerkorten, men att de av framtidsvisionära förvaltare tvingats att gå med på detta ändå. Som en liten motvikt har de istället fått sätta upp rutinen med uppdatering av korten. Problemet är bara att det knappast kan utgöra något hinder för andra än personalen som då och då glömmer att uppdatera. De måste i så fall under dyra eder ta sig tillbaka till ingången för att hålla upp det framför läsaren, en ibland ganska dryg promenad upp och nerför trappor. Ser man det positivt är det i alla fall lite motion.
måndag 4 maj 2015
Strategiska forskningsområdena utvärderade
Rektor bloggade för några dagar sedan om utvärderingen av de strategiska forskningsområden som kom just före valborg. Han konstaterade att det blev både ris och ros för Lunds universitet Framför allt var det BioCare (Biomarkers in Cancer Medicine) med Lund som värduniversitet och Göteborgs universitet som partner som fick underkänt för att deras resultat inte citerats i en omfattning som nådde upp till internationella jämförelser. Detta trots att utvärderingsgruppen i sin rapport själva konstaterar på knagglig engelska att "Availability of better quantitative data of the outputs over the assessment period would have undoubtedly
improved the Evaluation Panel’s evaluation of research output and excellence, educational integration and
renewal and societal impact. We emphasise that the Panel’s evaluation is based almost entirely on the
qualitative descriptions of the outputs provided by the universities and the SRAs, themselves." (p. 17) BioCare kritiseras alltså för något som utvärderarna själva inte verkar anse sig ha tillräckligt med underlag för att kritisera. Kritik ges också för att programmet innehåller allt för många forskningsteman och att "improved strategic thinking is needed to help focus research" (p. 33).
Jag har tittat lite närmare på utvärderingen och underlaget till den och måste säga att jag häpnar över hur detta verkar ha gått till. Det är för det första inte lite som utvärderats, sammanlagt forskning för 5,27 miljarder kronor över fem år. Så det är en ganska viktig process som här bedöms och rapporteras. För det andra anser jag att den panel som lett utredningen, sex extremt välrenommerade personer, inte gjort jobbet enligt uppdraget.
I utvärderingsrapporten betygsätts inte bara de 43 olika programmen inom 20 olika strategiska forskningsområden. Även värduniversitetens insatser för det aktuella området bedöms. Det är enligt regeringsuppdraget och inte mycket att säga om. Men här framgår också att utvärderingen ska göras med avseende på vetenskaplig kvalitet i ett internationellt perspektiv samt utifrån effekter för samhälle och näringsliv. Samverkan med andra lärosäten, forskningsinstitut, näringsliv och samhälle (som om näringslivet inte är en del av samhället) ska särskilt beaktas och koppling till utbildning ska också redovisas (men inte bedömas som jag förstår det). Det som ska utvärderas är: resultat och effekter av lärosätenas insatser inom området med utgångspunkten att resurserna ska möjliggöra långsiktig uppbyggnad.
Notera att uppdraget uteslutande handlar om att utvärdera resultat och effekter i termer av kvalitet och samverkan. Här står inte en rad om att frågor om hur forskningen har planerats och styrts ska utvärderas (det kallas i dessa sammanhang "strategisk styrning"). Ändå är just strategisk styrning den första av fem "kärnfrågor" som utvärderingspanelen identifierat, helt som det verkar på eget initiativ och utan någon grund i regeringsuppdraget förutom uppdraget att utvärdera lärosätets insatser för forskningsområdets utveckling. (OBS! Detta har senare visat sig vara felaktigt. Det är inte panelen som formulerat de fem kärnfrågorna, utan myndighetsgruppen enligt uppgifter från en av projektledarna på Högskoleläcka på Facebook. Tyvärr redovisas processen inte tillräckligt noggrant i själv utvärderingen vilket ledde till min felläsning.) De övriga fyra frågorna är: forskningsinsatsernas kvalitet, resultat och effekter (det egentliga uppdraget blir här en av fem kärnfrågor); strategisk betydelse för samhälle och näringsliv (hur ska strategisk betydelse av en satsning kunna identifieras efter endast fem år varav endast de tre senaste åren varit med fullt utbyggd finansiering?); samverkan mellan universitet och andra aktörer samt koppling med utbildning (som enligt uppdraget inte ska vara en fråga utan en redovisningspunkt).
Just frågan om hur forskningen planerats och styrts sticker alltså ut som en uppgift utan tydligare förankring i uppdraget. För faktiskt kan lärosätets insatser inom ett strategiskt forskningsområde innebära att välja att inte styra eller planera, utan att överlåta det åt forskarna och på så sätt ge dem självständighet. Jag hade kunnat acceptera utvärderingen om den hade vägt för och emot olika styrformer inklusive ingen styrning alls och dragit väl underbyggda slutsatser om varför vissa insatser hade varit påkallade i vissa sammanhang. Men så ser det inte ut. Närvaron av planering och styrning bedöms alltid som positivt, frånvaro av planering och styrning bedöms aldrig som positivt. Inte någon enda gång har ett lärosäte som givit friare tyglar åt ett strategiskt forskningsområde blivit positivt bedömt för det eller ett som styrt för mycket fått kritik för det. Ju mer planering och styrning som utövas av värduniversitetet, desto bättre bedömning utan undantag.
Hur har det kunnat bli så här frågar man sig förstås. Tja, det är inte svårt att börja misstänka två av panelmedlemmarna för att ha särskilda intressen åt det här hållet. Det handlar om Erik Arnold som byggt upp och idag är styrelseordförande för konsultbolaget Technopolis som är verksamt inom myndighets- och universitetssfären med att utveckla ledning och styrning. Technopolis äger Faugert & Co med kontor i Stockholm. Den andra är Mary O'Kane som är styrelseordförande för O'Kane Associates i Australien som i mångt och mycket konsultar i samma bransch som Faguert & Co. Både Arnold och O'Kane har inte bara mycket lång och gedigen erfarenhet av organisationsutveckling. De har också egna intressen i att universitet och myndigheter efterfråga deras tjänster. I och med att alltid bedöma att central myndighetsutövning genom planering och styrning är bra för olika projekt ökar de efterfrågan på just de tjänster som de själva tillhandahåller. (OBS igen. Detta resonemang håller inte eftersom det visade sig vara myndighetsgruppen som formulerat kärnfrågorna och sedan rekryterat de sex panelmedlemmarna utifrån det. Hur rekryteringen gått till vet vi dock inte.)
Resultatet har blivit en rekommendation till regeringen som innebär att Lunds universitet fråntas drygt tolv miljoner kronor som fördelas till andra lärosäten där de strategiska forskningsområden nått bättre resultat bland de kvantitativa indikatorerna (som alltså pekades ut som undermåligt utvärderingsunderlag) och värduniversitetens styrningen varit mer påtaglig. Motiveringen lyder "Detta är baserat på att expertpanelen har identifierat brister både i specifika SFO-miljöer och i lärosätenas ledning och stöd till dessa."
Men varför just tolv miljoner kronor? Hur har myndigheterna på grundval av utvärderingen kommit fram till just denna summa och inte tio eller femton miljoner kronor per år? Om detta nämns inte ett ord i något av alla dokument som producerats i sammanhanget. Siffran tycks gripen ur luften.
God förvaltning är transparent och förutsägbar. Så har inte varit fallet när det gäller utvärderingen av strategiska forskningsområden och de rekommendationer till regeringen som följt av den. Utgångspunkterna för utvärderingspanelen borde uteslutande ha grundats i uppdraget. Utvärderingskriterier borde ha varit management-neturala i den meningen att styrning inte bedöms som värdefull i sig utan måste vara påkallad av specifika forsknings- och samverkansbehov.
Min bedömning är glasklar. Underkänt. Rekommendation: Papperskorgen.
Jag har tittat lite närmare på utvärderingen och underlaget till den och måste säga att jag häpnar över hur detta verkar ha gått till. Det är för det första inte lite som utvärderats, sammanlagt forskning för 5,27 miljarder kronor över fem år. Så det är en ganska viktig process som här bedöms och rapporteras. För det andra anser jag att den panel som lett utredningen, sex extremt välrenommerade personer, inte gjort jobbet enligt uppdraget.
I utvärderingsrapporten betygsätts inte bara de 43 olika programmen inom 20 olika strategiska forskningsområden. Även värduniversitetens insatser för det aktuella området bedöms. Det är enligt regeringsuppdraget och inte mycket att säga om. Men här framgår också att utvärderingen ska göras med avseende på vetenskaplig kvalitet i ett internationellt perspektiv samt utifrån effekter för samhälle och näringsliv. Samverkan med andra lärosäten, forskningsinstitut, näringsliv och samhälle (som om näringslivet inte är en del av samhället) ska särskilt beaktas och koppling till utbildning ska också redovisas (men inte bedömas som jag förstår det). Det som ska utvärderas är: resultat och effekter av lärosätenas insatser inom området med utgångspunkten att resurserna ska möjliggöra långsiktig uppbyggnad.
Notera att uppdraget uteslutande handlar om att utvärdera resultat och effekter i termer av kvalitet och samverkan. Här står inte en rad om att frågor om hur forskningen har planerats och styrts ska utvärderas (det kallas i dessa sammanhang "strategisk styrning"). Ändå är just strategisk styrning den första av fem "kärnfrågor" som utvärderingspanelen identifierat, helt som det verkar på eget initiativ och utan någon grund i regeringsuppdraget förutom uppdraget att utvärdera lärosätets insatser för forskningsområdets utveckling. (OBS! Detta har senare visat sig vara felaktigt. Det är inte panelen som formulerat de fem kärnfrågorna, utan myndighetsgruppen enligt uppgifter från en av projektledarna på Högskoleläcka på Facebook. Tyvärr redovisas processen inte tillräckligt noggrant i själv utvärderingen vilket ledde till min felläsning.) De övriga fyra frågorna är: forskningsinsatsernas kvalitet, resultat och effekter (det egentliga uppdraget blir här en av fem kärnfrågor); strategisk betydelse för samhälle och näringsliv (hur ska strategisk betydelse av en satsning kunna identifieras efter endast fem år varav endast de tre senaste åren varit med fullt utbyggd finansiering?); samverkan mellan universitet och andra aktörer samt koppling med utbildning (som enligt uppdraget inte ska vara en fråga utan en redovisningspunkt).
Just frågan om hur forskningen planerats och styrts sticker alltså ut som en uppgift utan tydligare förankring i uppdraget. För faktiskt kan lärosätets insatser inom ett strategiskt forskningsområde innebära att välja att inte styra eller planera, utan att överlåta det åt forskarna och på så sätt ge dem självständighet. Jag hade kunnat acceptera utvärderingen om den hade vägt för och emot olika styrformer inklusive ingen styrning alls och dragit väl underbyggda slutsatser om varför vissa insatser hade varit påkallade i vissa sammanhang. Men så ser det inte ut. Närvaron av planering och styrning bedöms alltid som positivt, frånvaro av planering och styrning bedöms aldrig som positivt. Inte någon enda gång har ett lärosäte som givit friare tyglar åt ett strategiskt forskningsområde blivit positivt bedömt för det eller ett som styrt för mycket fått kritik för det. Ju mer planering och styrning som utövas av värduniversitetet, desto bättre bedömning utan undantag.
Hur har det kunnat bli så här frågar man sig förstås. Tja, det är inte svårt att börja misstänka två av panelmedlemmarna för att ha särskilda intressen åt det här hållet. Det handlar om Erik Arnold som byggt upp och idag är styrelseordförande för konsultbolaget Technopolis som är verksamt inom myndighets- och universitetssfären med att utveckla ledning och styrning. Technopolis äger Faugert & Co med kontor i Stockholm. Den andra är Mary O'Kane som är styrelseordförande för O'Kane Associates i Australien som i mångt och mycket konsultar i samma bransch som Faguert & Co. Både Arnold och O'Kane har inte bara mycket lång och gedigen erfarenhet av organisationsutveckling. De har också egna intressen i att universitet och myndigheter efterfråga deras tjänster. I och med att alltid bedöma att central myndighetsutövning genom planering och styrning är bra för olika projekt ökar de efterfrågan på just de tjänster som de själva tillhandahåller. (OBS igen. Detta resonemang håller inte eftersom det visade sig vara myndighetsgruppen som formulerat kärnfrågorna och sedan rekryterat de sex panelmedlemmarna utifrån det. Hur rekryteringen gått till vet vi dock inte.)
Resultatet har blivit en rekommendation till regeringen som innebär att Lunds universitet fråntas drygt tolv miljoner kronor som fördelas till andra lärosäten där de strategiska forskningsområden nått bättre resultat bland de kvantitativa indikatorerna (som alltså pekades ut som undermåligt utvärderingsunderlag) och värduniversitetens styrningen varit mer påtaglig. Motiveringen lyder "Detta är baserat på att expertpanelen har identifierat brister både i specifika SFO-miljöer och i lärosätenas ledning och stöd till dessa."
Men varför just tolv miljoner kronor? Hur har myndigheterna på grundval av utvärderingen kommit fram till just denna summa och inte tio eller femton miljoner kronor per år? Om detta nämns inte ett ord i något av alla dokument som producerats i sammanhanget. Siffran tycks gripen ur luften.
God förvaltning är transparent och förutsägbar. Så har inte varit fallet när det gäller utvärderingen av strategiska forskningsområden och de rekommendationer till regeringen som följt av den. Utgångspunkterna för utvärderingspanelen borde uteslutande ha grundats i uppdraget. Utvärderingskriterier borde ha varit management-neturala i den meningen att styrning inte bedöms som värdefull i sig utan måste vara påkallad av specifika forsknings- och samverkansbehov.
Min bedömning är glasklar. Underkänt. Rekommendation: Papperskorgen.
onsdag 29 april 2015
FOKUS snart på ett universitet nära dig
I början av året presenterade VR sitt förslag FOKUS på hur regeringens beslutade omfördelning av anslag för forskning och forskarutbildning till universitet och högskolor skulle gå till. Förslaget är ganska omfattande och eftersom här också ingår paneler enligt den brittiska modellen Research Excellence Framework, REF, skulle förslaget bli ganska resurskrävande. I Storbritannien började föregångaren RAE på 1980-talet som ett sätt att omfördela forskningsresurser från Oxford och Cambridge, som på den tiden fick allt i stort sett, till andra högskolor och universitet. Numera används modellen för att omfördela 280 miljarder pund under fem års tid. Där ingår nämligen hela statens anslag för forskning och forskarutbildning. Det innebär att ett dåligt resultat i REF kan innebära att en högskola eller ett universitet inte får några direkta statliga anslag alls till forskning och forskarutbildning de kommande fem åren, i alla fall i teorin men faktiskt förvånansvärt mycket i praktiken också. I alla händelser innebär detta att den relativa kostnaden för att utföra forskningsutvärderingen REF inte utgör mer än 0,8 procent av de medel som omfördelas. Detta trots att arbetet i REF är mycket omfattande och tar en del tid och kraft i anspråk både på universitet och högskolor liksom i de paneler som utvärderar forskningen.
I Sverige var tanken först att omfördela fem procent från 2009. Sedan växte kakan som skulle omfördelas till tio procent och från och med 2014 är det 20 procent. Utfallet är ändå magert. De flesta universitet och högskolor vinner eller förlorar några få miljoner. En riktigt stor vinnare som Karolinska fick trettio miljoner kronor förra året, Chalmers sex miljoner. Ändå blev tillskottet till Karolinskas forskningsanslag endast två procent. Även Lunds universitet måste räknas till de stora vinnarna under 2014 då vi fick ett tillskott på 11 miljoner kronor. Ändå är det bara 0,5 procent av de statliga anslagen på området. Även om omfördelningen gällde hundra procent av anslagen skulle Karolinskas höjning bara ha blivit tio procent av statsanslagen och Lunds universitet 2,5 procent. Kanske är det så att regeringens anslag redan ganska väl speglar forskningskvalitet och -kvantitet vid de olika lärosätena och att hela övningen därför inte är så motiverad som den var i Storbritannien på 1980-talet.
I Sverige är kostnaderna för det kvantitativa system för att omfördela resurser som används idag 1 miljon kronor per år, vilket naturligtvis är försumbart. FOKUS skulle öka den kostnaden till 170 miljoner kronor för en sex-årsperiod, ungefär en procent av omfördelade medel och bara lite högre än REF. Frågan är bara om den kostnadsberäkningen håller, i synnerhet som den även inbegriper arbetet ute på universitet och högskolor för att sätta ihop underlag till utvärderingarna. Ett annat problem är också att det förmodligen inte är den relativa kostnaden för utvärderingarna som är stötestenen. Den egentliga frågan är om kostnaderna motiverar den lilla omfördelning som hittills visat sig bli resultatet i Sverige.
De beräknade 170 miljonerna för att utvärdera 34 lärosäten vart sjätte år har i alla fall det positiva med sig att vi inte längre behöver bry oss om enskilda lärosätesutvärderingar som RQ08 om någon till äventyrs minns den. Kostnaderna för RQ08 har beräknats till ungefär 15 miljoner kronor. Enligt VR kommer den nationella utvärderingen att kunna genomföras för en medelkostnad om 5 miljoner kronor per lärosäte. I alla fall om beräkningen om 170 miljoner kronor håller.
Det finns bara en hake. Min brittiske kollega som ledde den senaste REF14 hävdar att det tvärtom har blivit vanligare i Storbritannien med universitetsinterna utvärderingar efter att det nationella systemet infördes, ofta som en kontroll två, tre år före en REF-omgång. "It has become an industry." säger han. Det finns knappast anledning att tro att det skulle vara annorlunda i Sverige. Faktiskt hävdar min kollega att det bästa egentligen hade varit om det funnits ett system där lärosäten internt skötte sina egna utvärderingar regelbundet och den nationella utvärderingen bara var en sammanställning och jämförelse av den information som då samlats in. Tyvärr har det inte varit möjligt eftersom vårt förtroende för varandra är så lågt (risken finns ju att universiteten friserar sina interna resultat) och eftersom underlagen förmodligen hade varit mycket svåra att jämföra. Nu återstår bara att se om FOKUS blir av.
P.S. 1 maj 2015. Bara någon dag efter jag skrivit denna post läste jag i Universitetsläraren, nr 3 (2015) att kvalitetssnurran tagits bort i regeringens budgetprop. för 2015. Det tänkte jag inte ens på när jag läste proppen. De siffror jag tittade på (utgiftsområde 16, sid. 133) gällde bara den historiska utvecklingen. Nu föll ju den propositionen och kvalitetssnurran är tillbaka i den fördelning som riksdagen till slut beslutade om i december 2014 (Finansutskottets betänkande 2014/15:FiU10). Samtidigt måste det åter sägas, vad som inte nämns i artikeln, att det ju handlar om försvinnande små andelar av lärosätenas forskningsanslag.
I Sverige var tanken först att omfördela fem procent från 2009. Sedan växte kakan som skulle omfördelas till tio procent och från och med 2014 är det 20 procent. Utfallet är ändå magert. De flesta universitet och högskolor vinner eller förlorar några få miljoner. En riktigt stor vinnare som Karolinska fick trettio miljoner kronor förra året, Chalmers sex miljoner. Ändå blev tillskottet till Karolinskas forskningsanslag endast två procent. Även Lunds universitet måste räknas till de stora vinnarna under 2014 då vi fick ett tillskott på 11 miljoner kronor. Ändå är det bara 0,5 procent av de statliga anslagen på området. Även om omfördelningen gällde hundra procent av anslagen skulle Karolinskas höjning bara ha blivit tio procent av statsanslagen och Lunds universitet 2,5 procent. Kanske är det så att regeringens anslag redan ganska väl speglar forskningskvalitet och -kvantitet vid de olika lärosätena och att hela övningen därför inte är så motiverad som den var i Storbritannien på 1980-talet.
I Sverige är kostnaderna för det kvantitativa system för att omfördela resurser som används idag 1 miljon kronor per år, vilket naturligtvis är försumbart. FOKUS skulle öka den kostnaden till 170 miljoner kronor för en sex-årsperiod, ungefär en procent av omfördelade medel och bara lite högre än REF. Frågan är bara om den kostnadsberäkningen håller, i synnerhet som den även inbegriper arbetet ute på universitet och högskolor för att sätta ihop underlag till utvärderingarna. Ett annat problem är också att det förmodligen inte är den relativa kostnaden för utvärderingarna som är stötestenen. Den egentliga frågan är om kostnaderna motiverar den lilla omfördelning som hittills visat sig bli resultatet i Sverige.
De beräknade 170 miljonerna för att utvärdera 34 lärosäten vart sjätte år har i alla fall det positiva med sig att vi inte längre behöver bry oss om enskilda lärosätesutvärderingar som RQ08 om någon till äventyrs minns den. Kostnaderna för RQ08 har beräknats till ungefär 15 miljoner kronor. Enligt VR kommer den nationella utvärderingen att kunna genomföras för en medelkostnad om 5 miljoner kronor per lärosäte. I alla fall om beräkningen om 170 miljoner kronor håller.
Det finns bara en hake. Min brittiske kollega som ledde den senaste REF14 hävdar att det tvärtom har blivit vanligare i Storbritannien med universitetsinterna utvärderingar efter att det nationella systemet infördes, ofta som en kontroll två, tre år före en REF-omgång. "It has become an industry." säger han. Det finns knappast anledning att tro att det skulle vara annorlunda i Sverige. Faktiskt hävdar min kollega att det bästa egentligen hade varit om det funnits ett system där lärosäten internt skötte sina egna utvärderingar regelbundet och den nationella utvärderingen bara var en sammanställning och jämförelse av den information som då samlats in. Tyvärr har det inte varit möjligt eftersom vårt förtroende för varandra är så lågt (risken finns ju att universiteten friserar sina interna resultat) och eftersom underlagen förmodligen hade varit mycket svåra att jämföra. Nu återstår bara att se om FOKUS blir av.
P.S. 1 maj 2015. Bara någon dag efter jag skrivit denna post läste jag i Universitetsläraren, nr 3 (2015) att kvalitetssnurran tagits bort i regeringens budgetprop. för 2015. Det tänkte jag inte ens på när jag läste proppen. De siffror jag tittade på (utgiftsområde 16, sid. 133) gällde bara den historiska utvecklingen. Nu föll ju den propositionen och kvalitetssnurran är tillbaka i den fördelning som riksdagen till slut beslutade om i december 2014 (Finansutskottets betänkande 2014/15:FiU10). Samtidigt måste det åter sägas, vad som inte nämns i artikeln, att det ju handlar om försvinnande små andelar av lärosätenas forskningsanslag.
tisdag 28 april 2015
Gästblogg i Curie
Jag är under maj och juni gästbloggare i Vetenskapsrådet nättidning Curie. Första bloggen om den ökande universitetsadministrationen är nu tjuvpremiärupplagd på: http://bloggar.tidningencurie.se/thomaskaiserfeld/hur-lange-har-det-varit-pa-detta-satt/
torsdag 16 april 2015
Universitetshistoria
Nu kan man ju kanske tycka att det redan finns tillräckligt med böcker om Lunds universitets historia. Och om man betraktar en graf som min kollega Daniel Normark gjort baserad på titelträffar på lika lärosätesnamn i Libris finns onekligen stöd för den uppfattningen.
Daniel Normark©
Men faktiskt är det trots alla drygt tusen titlar om Lunds universitet motiverat att skriva nya historiska studier. Det beror inte bara att universitetet förändras. Det handlar också om att vårt sätt att förstå dessa organisationers historia förändras. Just balansen mellan tradition, att minnas att universitet funnits i 350 år, och förändring, är en av de styrkor som gör universitet till en av västerlandets mest långlivade institutioner vid sidan av kungahus, arméer och katolska kyrkan. Bara det en sak att fortsätta reflektera över i dessa yttersta av tider.
lördag 11 april 2015
En snurrig historia...
är rubriken på ett reportage i dagens Dagens Nyheter om Slussen i Stockholm. Slussen, det är en plats jag passerat på cykel i genomsnitt två gånger per dag de senaste trettio åren. Många tusen gånger har jag rullat ner för Götgatan, passerat rödljusen för cyklar och rakt ner på Skeppsbron där den fortfarande nerkylda luften från Saltsjön slagit emot mig och svalkat kroppsvärmen från att ha cyklat uppför Götgatsbacken från Medborgarplatsen två, tre minuter tidigare.
Historien i DN är verkligen snurrig som rubriken helt riktigt slår fast. Tyvärr är rubriken också en av de få saker som är korrekta i artikeln. Alltså, Ola Andersson, arkitekten som skrivit texten, har något han vill säga. Det är OK, i synnerhet som jag delar hans uppfattning i själv sakfrågan. Jag håller med honom om att Slussen borde renoveras snarare än att byggas om eller byggas ny. Men till skillnad från honom anser jag att man inte för den goda sakens skull kan göra våld på historien.
Andersson börjar sin artikel med en historisk exposé som ger intryck av att William-Olssons skapelse från 1930 var oomtvistad och lyckad helt igenom. Det var den inte. Istället var den extremt kritiserad och utsatt för hetsig debatt. Faktiskt var debatten om Slussen från 1890-talet fram till 1935 när den nya Slussen stod färdig fascinerande lik den debatt som förts de senaste 25 åren.
Men det kan inte Andersson erkänna i sin artikel eftersom det skulle kunna innebära ett argument mot den egna ståndpunkten, att 1935 års skapelse borde renoveras och i övrigt inte röras. Då när det begav sig på 1920- och 30-talen var det William-Olssons förslag som stod för det nya, oprövade och hårt kritiserade. Det som Andersson idag vill bevara stod i sin samtid för det som Andersson kritiserar. Men istället för att erkänna det, förklara komplexiteten och ändå, med motsägelser och sammanvägningar av för- och nackdelar, landa i en slutsats om att renovering nog är det bästa och billigaste, så förenklar och förfalskar Andersson Slussens historia så att slutsatsen bara kan bli att renovera den skapelse som är det bästa och mest felfria som någonsin hänt Stockholm.
Jag tror inte detta är Anderssons fel. Istället är det kraven som ställs på medietexter som tyvärr tvingar honom att göra på detta sätt. När jag var barn och ung ungdom kunde akademiska avhandlingar recenseras i dagspress av andra akademiker som fick möjligheter att föra ganska avancerade resonemang. Inte bara i Dagens Nyheter. En och samma avhandling kunde begåvas med recensioner i åtta, nio, tio olika dagstidningar.
Nu krävs minst en Augustnominering för att någon enda recension av en faktabok ska leta sig in i dagspressen. Det är kanske inte helt fel. Det finns idag så många avhandlingar att nog ingen skulle vilja att andra än de allra bästa letade sig fram till en dagspressrecension. Men åtminstone det hade man kunna få önska sig. Och dessutom, att de då inte gavs till någon kulturjournalist som ägnar tre fjärdedelar av sin text åt att beskriva det egna känslolivet och lite olika infall som kommit till denne vid en hastig genomläsning.
I samma anda har dagens slussenhistoria skrivits. Snabbt och enkelt. Komplicera inte. Ställ inga krav på läsaren. Berätta hellre halvsanningar eller osanningar. Just detta tror jag är en viktig förklaring till att Stockholms politiker och tjänstemän under så lång tid kunnat hantera Slussenfrågan på ett så inkompetent sätt. Om vår dagspress vägrar ställa krav på sina läsare, hur ska de då kunna ställa krav på politiker och tjänstemän i erkänt komplicerade frågor? Och hur ska deras läsare få möjlighet att sätta sig in i svårigheterna för att kunna skapa sig en egen uppfattning? Det är artiklar som Anderssons som paradoxalt nog gör att Slussen kan fortsätta bli ett sänke för Stockholm, transportmässigt, ekonomiskt, miljömässigt och inte minst arkitektoniskt. Idag är jag glad att jag inte längre cyklar där.
Historien i DN är verkligen snurrig som rubriken helt riktigt slår fast. Tyvärr är rubriken också en av de få saker som är korrekta i artikeln. Alltså, Ola Andersson, arkitekten som skrivit texten, har något han vill säga. Det är OK, i synnerhet som jag delar hans uppfattning i själv sakfrågan. Jag håller med honom om att Slussen borde renoveras snarare än att byggas om eller byggas ny. Men till skillnad från honom anser jag att man inte för den goda sakens skull kan göra våld på historien.
Andersson börjar sin artikel med en historisk exposé som ger intryck av att William-Olssons skapelse från 1930 var oomtvistad och lyckad helt igenom. Det var den inte. Istället var den extremt kritiserad och utsatt för hetsig debatt. Faktiskt var debatten om Slussen från 1890-talet fram till 1935 när den nya Slussen stod färdig fascinerande lik den debatt som förts de senaste 25 åren.
Men det kan inte Andersson erkänna i sin artikel eftersom det skulle kunna innebära ett argument mot den egna ståndpunkten, att 1935 års skapelse borde renoveras och i övrigt inte röras. Då när det begav sig på 1920- och 30-talen var det William-Olssons förslag som stod för det nya, oprövade och hårt kritiserade. Det som Andersson idag vill bevara stod i sin samtid för det som Andersson kritiserar. Men istället för att erkänna det, förklara komplexiteten och ändå, med motsägelser och sammanvägningar av för- och nackdelar, landa i en slutsats om att renovering nog är det bästa och billigaste, så förenklar och förfalskar Andersson Slussens historia så att slutsatsen bara kan bli att renovera den skapelse som är det bästa och mest felfria som någonsin hänt Stockholm.
Jag tror inte detta är Anderssons fel. Istället är det kraven som ställs på medietexter som tyvärr tvingar honom att göra på detta sätt. När jag var barn och ung ungdom kunde akademiska avhandlingar recenseras i dagspress av andra akademiker som fick möjligheter att föra ganska avancerade resonemang. Inte bara i Dagens Nyheter. En och samma avhandling kunde begåvas med recensioner i åtta, nio, tio olika dagstidningar.
Nu krävs minst en Augustnominering för att någon enda recension av en faktabok ska leta sig in i dagspressen. Det är kanske inte helt fel. Det finns idag så många avhandlingar att nog ingen skulle vilja att andra än de allra bästa letade sig fram till en dagspressrecension. Men åtminstone det hade man kunna få önska sig. Och dessutom, att de då inte gavs till någon kulturjournalist som ägnar tre fjärdedelar av sin text åt att beskriva det egna känslolivet och lite olika infall som kommit till denne vid en hastig genomläsning.
I samma anda har dagens slussenhistoria skrivits. Snabbt och enkelt. Komplicera inte. Ställ inga krav på läsaren. Berätta hellre halvsanningar eller osanningar. Just detta tror jag är en viktig förklaring till att Stockholms politiker och tjänstemän under så lång tid kunnat hantera Slussenfrågan på ett så inkompetent sätt. Om vår dagspress vägrar ställa krav på sina läsare, hur ska de då kunna ställa krav på politiker och tjänstemän i erkänt komplicerade frågor? Och hur ska deras läsare få möjlighet att sätta sig in i svårigheterna för att kunna skapa sig en egen uppfattning? Det är artiklar som Anderssons som paradoxalt nog gör att Slussen kan fortsätta bli ett sänke för Stockholm, transportmässigt, ekonomiskt, miljömässigt och inte minst arkitektoniskt. Idag är jag glad att jag inte längre cyklar där.
fredag 10 april 2015
Originalitet
På väg till jobbet passerar jag numera ett blått hav framför UB, glädjande att våren kommit så långt och att det är så vackert. Ett foto med mobilen blir liksom en självklarhet. Tagen i markhöjd med det blå som brer ut sig nästan oändligt från förgrunden ner mot UB:s tegelfasad i bakgrunden. Det skulle vara vackert.
Medan jag girar cykeln märker jag att en kvinna just sätter sig på huk vid den plats jag tänkt ut. Hon halar fram sin mobil. Nej, det klart. Originellt var det ju inte. Medan jag tänker för mig själv att den bilden får jag låta bli trots allt, den är för uppenbar och tråkig, stannar en man och halar upp mobilen....
Nej, ni får inte se något foto denna morgon trots att vyn är vacker och gör en glad. Någon slags stolthet har jag kvar trots att insikten sedan länge nått mig att jag inte alls är så originell som jag länge hoppats att jag kunde vara. Det är fortfarande ändå ett ideal att sträva efter. Jag får göra det i det lilla om jag inte alltid klarar det i det stora. Och du får själv ta dig till UB för att med egna ögon uppleva våren, originellt eller inte.
Medan jag girar cykeln märker jag att en kvinna just sätter sig på huk vid den plats jag tänkt ut. Hon halar fram sin mobil. Nej, det klart. Originellt var det ju inte. Medan jag tänker för mig själv att den bilden får jag låta bli trots allt, den är för uppenbar och tråkig, stannar en man och halar upp mobilen....
Nej, ni får inte se något foto denna morgon trots att vyn är vacker och gör en glad. Någon slags stolthet har jag kvar trots att insikten sedan länge nått mig att jag inte alls är så originell som jag länge hoppats att jag kunde vara. Det är fortfarande ändå ett ideal att sträva efter. Jag får göra det i det lilla om jag inte alltid klarar det i det stora. Och du får själv ta dig till UB för att med egna ögon uppleva våren, originellt eller inte.
fredag 3 april 2015
Akademiska hus igen
I veckan kom en rapport om resultaten för statliga bolag, däribland Akademiska Hus AB. Under 2014 har vinsten ökat till 5,215 miljarder kronor efter skatt att jämföra med 2,568 miljarder under 2013, upp 51 procent! Av vinsten 2014 gick 3,0 miljarder till investeringar och 1,445 miljarder har föreslagits som utdelning till ägaren staten.
Under 2013 hade styrelseledamöterna arvoden på mellan 112.000 kr och 142.000 kr om året beroende på hur många utskott de satt med i, upp 12 procent jämfört med året innan trots att resultatet nog var ganska dåligt. I år har deras grundarvoden höjts till 125.000 kr, upp 12 procent i år igen alltså. Jag måste säga att det är ganska saftiga höjningar, 12 procent per år två år i rad för ett jobb som ju inte är jättebetungande. Det handlar om tio möten per år förutom ansvaret förstås. Till detta kommer möten i styrelsens utskott, men för detta får ledamöterna ytterligare ersättningar.
Under 2014 VD en årslön om 2,87 miljoner och vice VD hade 1,7 miljoner. För VD var det upp knappt 6 procent jämfört med året innan och då hade löneökningen mellan 2012 och 2013 redan varit 4 procent.
Men den egentliga frågan gäller om detta är bästa sättet att använda hyrespengarna på. Min lilla cell på cirka 10 kvadratmeter kostar 11.000 kronor i månaden (eftersom hyran beräknas på lönekostnad och inte kvadratmeter hos oss säger detta mer om min lön än om komforten). Det är förmodligen hyresledande i Lund och då har jag ändå toalett i korridoren och dusch i källaren.
Under 2013 hade styrelseledamöterna arvoden på mellan 112.000 kr och 142.000 kr om året beroende på hur många utskott de satt med i, upp 12 procent jämfört med året innan trots att resultatet nog var ganska dåligt. I år har deras grundarvoden höjts till 125.000 kr, upp 12 procent i år igen alltså. Jag måste säga att det är ganska saftiga höjningar, 12 procent per år två år i rad för ett jobb som ju inte är jättebetungande. Det handlar om tio möten per år förutom ansvaret förstås. Till detta kommer möten i styrelsens utskott, men för detta får ledamöterna ytterligare ersättningar.
Under 2014 VD en årslön om 2,87 miljoner och vice VD hade 1,7 miljoner. För VD var det upp knappt 6 procent jämfört med året innan och då hade löneökningen mellan 2012 och 2013 redan varit 4 procent.
Men den egentliga frågan gäller om detta är bästa sättet att använda hyrespengarna på. Min lilla cell på cirka 10 kvadratmeter kostar 11.000 kronor i månaden (eftersom hyran beräknas på lönekostnad och inte kvadratmeter hos oss säger detta mer om min lön än om komforten). Det är förmodligen hyresledande i Lund och då har jag ändå toalett i korridoren och dusch i källaren.
torsdag 2 april 2015
Tomma korridorer
Hamnade i går morse på en av universitets större institutioner där jag drog mig fram genom korridorerna. Klockan var på väg mot halv tio, men ingenstans syntes någon enda anställd genom korridorfönstrens glas. Faktiskt var samtliga rum stängda och släckta. Inte en levandes själ.
I korridoren fanns knappt femtio arbetsplatser (eller snarare namn på dörrskyltarna) fördelade på en trettio arbetsrum, alla lika mörka och stilla. Jaha, tänkte jag. De sitter alla och fikar. Men även i köket och sittplatserna utanför var det tomt. Tomt var det också i de två seminarie- och mötesrummen jag passerade. Runt en krök, på en toalett, hittade jag till slut någon. En städerska i blå rock som jag tror inte riktigt förstod vad jag frågade efter när jag pekade ut över den tomma, mörka korridoren med undrande min. "Var är alla människor?"
Det är för tidigt på morgonen blev så småningom min slutsats. Så efter mitt möte i ett annat hus (jag hade gått fel visade det sig), återvände jag till den tomma, mörka korridoren. Nu hade klockan hunnit bli halv elva. Och jo då. Lite mer liv kunde skönjas. Städerskan hade visserligen lämnat institutionen, men istället hittade jag en kvinna med ytterkläderna på i kopieringsrummet och bakom en dörr satt en man och tittade in i en skärm. I övrigt lika stilla och tyst som tidigare på morgonen.
Jag vet, det är påsklov. Men ändå. Alla kan väl inte ha barn i skolåldern. Och förresten, vad spelar det för roll? Jag vet, en av de få fördelarna med att vara universitetslärare och forskare är att man själv bestämmer sina tider och kan vara på arbetsplatsen delvis när man vill. Men ändå. Har vi inte alla ett ansvar att vara så pass närvarande att vi bidrar till en vardaglig miljö där man kan räkna med att det finns någon att diskutera med oavsett om det handlar om forskningsproblem eller professionella frågor?
Nu ska jag erkänna att min egna institutions inte direkt sprudlade av liv när jag återvände. Men här fanns i alla fall en handfull forskare och lärare med halvöppna dörrar. Det fanns kolleger att interagera med trots att det var dagen före skärtorsdagen.
Jag är själv allt för frånvarande från min arbetsplats. Delvis beror det på resor i tjänsten. Delvis på möten på institutionen och universitetet. Periodvis sitter jag mycket på arkiv och bibliotek, det är liksom oundvikligt i mitt ämne. Och det händer också att jag arbetar hemma, men det är förhållandevis sällan, inte ens en dag i månaden är min gissning.
Det finns väldigt många skäl att inte vara på sin arbetsplats. Därmed blir det desto viktigare att faktiskt ta sig dit när man kan. I alla fall för oss som inte tror på den romantiska bilden av det ensamt forskande geniet, utan istället inser att all forskning vinner på att diskuteras och debatteras med engagerade kolleger.
I korridoren fanns knappt femtio arbetsplatser (eller snarare namn på dörrskyltarna) fördelade på en trettio arbetsrum, alla lika mörka och stilla. Jaha, tänkte jag. De sitter alla och fikar. Men även i köket och sittplatserna utanför var det tomt. Tomt var det också i de två seminarie- och mötesrummen jag passerade. Runt en krök, på en toalett, hittade jag till slut någon. En städerska i blå rock som jag tror inte riktigt förstod vad jag frågade efter när jag pekade ut över den tomma, mörka korridoren med undrande min. "Var är alla människor?"
Det är för tidigt på morgonen blev så småningom min slutsats. Så efter mitt möte i ett annat hus (jag hade gått fel visade det sig), återvände jag till den tomma, mörka korridoren. Nu hade klockan hunnit bli halv elva. Och jo då. Lite mer liv kunde skönjas. Städerskan hade visserligen lämnat institutionen, men istället hittade jag en kvinna med ytterkläderna på i kopieringsrummet och bakom en dörr satt en man och tittade in i en skärm. I övrigt lika stilla och tyst som tidigare på morgonen.
Jag vet, det är påsklov. Men ändå. Alla kan väl inte ha barn i skolåldern. Och förresten, vad spelar det för roll? Jag vet, en av de få fördelarna med att vara universitetslärare och forskare är att man själv bestämmer sina tider och kan vara på arbetsplatsen delvis när man vill. Men ändå. Har vi inte alla ett ansvar att vara så pass närvarande att vi bidrar till en vardaglig miljö där man kan räkna med att det finns någon att diskutera med oavsett om det handlar om forskningsproblem eller professionella frågor?
Nu ska jag erkänna att min egna institutions inte direkt sprudlade av liv när jag återvände. Men här fanns i alla fall en handfull forskare och lärare med halvöppna dörrar. Det fanns kolleger att interagera med trots att det var dagen före skärtorsdagen.
Jag är själv allt för frånvarande från min arbetsplats. Delvis beror det på resor i tjänsten. Delvis på möten på institutionen och universitetet. Periodvis sitter jag mycket på arkiv och bibliotek, det är liksom oundvikligt i mitt ämne. Och det händer också att jag arbetar hemma, men det är förhållandevis sällan, inte ens en dag i månaden är min gissning.
Det finns väldigt många skäl att inte vara på sin arbetsplats. Därmed blir det desto viktigare att faktiskt ta sig dit när man kan. I alla fall för oss som inte tror på den romantiska bilden av det ensamt forskande geniet, utan istället inser att all forskning vinner på att diskuteras och debatteras med engagerade kolleger.
tisdag 31 mars 2015
Tiden går
Ibland känns det som att man får till det. I samtal med tolvårige sonen som är svårt dataspelsbiten kunde jag formulera vad jag tyckte var problemet med all skärmtid. Framför en skärm känns det ofta som att det händer väldigt mycket på kort tid oavsett om man spelar ett spel, tittar på en film, ägnar sig åt social medier eller vad det nu kan vara. Läser man istället en bok eller lyssnar på musik, går en promenad eller pluggar inför ett prov kan det istället kännas som att det inte händer särskilt mycket alls i jämförelse.
Men om man istället ser det över längre tid, fem eller tio år. Då kan det som i det korta perspektivet, en timme eller två, upplevdes som väldigt händelserikt visa sig ha varit extremt likartat utan att något egentligen hänt alls. Samtidigt har den som läst böcker eller pluggat under alla dessa år lärt sig och utvecklats högst påtagligt.
Det är, tror jag, där faran med alla våra skärmar ligger. Att vi upplever att det händer hemskt mycket samtidigt som det inte alls gör det, i alla fall sett över lite längre tidsperspektiv.
Men om man istället ser det över längre tid, fem eller tio år. Då kan det som i det korta perspektivet, en timme eller två, upplevdes som väldigt händelserikt visa sig ha varit extremt likartat utan att något egentligen hänt alls. Samtidigt har den som läst böcker eller pluggat under alla dessa år lärt sig och utvecklats högst påtagligt.
Det är, tror jag, där faran med alla våra skärmar ligger. Att vi upplever att det händer hemskt mycket samtidigt som det inte alls gör det, i alla fall sett över lite längre tidsperspektiv.
lördag 28 mars 2015
Konferenskostnader
I veckan hände igen en sådan universitetsadministrativ quirck som får en att älska ekonomihanteringssystemet och -administrationen. Vi är några kolleger som tillsammans anordnar en konferens på vår institution. Det handlar om en nationell konferens med vissa nordiska inslag som arrangerats ungefär vartannat år sedan 1990 med en nationalkommitté som organisatör. Vi har skrapat ihop lite pengar från några lokala och andra fonder och har trots det en ganska bastant konferensavgift för de cirka 70 anmälda deltagarna. Detta går till luncher, middagar och hitresta keynotes. Allt ser bra ut med kul program.
På våra utgifter läggs förstås oh som på vår institution ligger på dryga 70 procent för forskning. Men som genom ett under har vi en universitetsledning som plötsligt och utan förvarning bestämt att konferenser ska välsignas med betydligt lägre oh. Men då måste pengarna slussas genom ett särskilt centralt konto och budgeten måste landa på plus minus noll.
Vi hade dock varit så lyckosamma att vår budget pekade på ett plus om 38.000 kr som skulle betalas in till vår nationalkommitté efter arrangemanget. Det innebär att vi skulle vara tvungna att betala full oh och därmed ett resulterande underskott om 40.000 kr. Nu var goda råd dyra. Hur hissa upp kostnaderna så att budgeten gick jämnt ut? Mer vin till middagen? Nej, det fick vi inte eftersom det skulle vara emot reglementet för representation.
Svaret blev till slut självklart. Den administration som planerats för konferensen, några veckors arbetstid, låt utanför budget och genom att lägga in delar av den i budget kunde vi få den att landa på jämna pengar och kunde på så sätt spara en rejäl slant av vårt surt ihopsparade myndighetskapital. Slutet gott, allting gott..... hoppas vi. Kvar är bara själva konferensen. Men det känns som en bisak i sammanhanget när man kryssat sig igenom alla universitetsadministrativa blindskär och gatt....
På våra utgifter läggs förstås oh som på vår institution ligger på dryga 70 procent för forskning. Men som genom ett under har vi en universitetsledning som plötsligt och utan förvarning bestämt att konferenser ska välsignas med betydligt lägre oh. Men då måste pengarna slussas genom ett särskilt centralt konto och budgeten måste landa på plus minus noll.
Vi hade dock varit så lyckosamma att vår budget pekade på ett plus om 38.000 kr som skulle betalas in till vår nationalkommitté efter arrangemanget. Det innebär att vi skulle vara tvungna att betala full oh och därmed ett resulterande underskott om 40.000 kr. Nu var goda råd dyra. Hur hissa upp kostnaderna så att budgeten gick jämnt ut? Mer vin till middagen? Nej, det fick vi inte eftersom det skulle vara emot reglementet för representation.
Svaret blev till slut självklart. Den administration som planerats för konferensen, några veckors arbetstid, låt utanför budget och genom att lägga in delar av den i budget kunde vi få den att landa på jämna pengar och kunde på så sätt spara en rejäl slant av vårt surt ihopsparade myndighetskapital. Slutet gott, allting gott..... hoppas vi. Kvar är bara själva konferensen. Men det känns som en bisak i sammanhanget när man kryssat sig igenom alla universitetsadministrativa blindskär och gatt....
torsdag 26 mars 2015
Ett icke-haveri
Ibland blir man glad och stolt över att arbeta på Lunds universitet. Senast var det häromdagen när en kollega uttalade sig i P1-morgon (cirka 1.40 in i programmet) om Germanwings-planets haveri i Alperna för några dagar sedan. Det var verkligen förtroendeingivande att få höra något så klokt och varierat om haverikommissioners arbete. Särskilt glädjande var att detta var en kollega från just LTH. Efter att ha arbetat länge på KTH tror jag att jag kan säga att något lika insiktsfullt knappast hade kunnat komma därifrån. Jag inbillar mig att det ibland spelar roll för LTH att det är del av ett större universitet. Och igår morse fick jag vatten på min kvarn. Tack för det!
onsdag 18 mars 2015
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)