Inte ens den minnesgode kommer väl ihåg att jag för snart ett och ett halvt år sedan klagade över att Lunds universitets ledning åkte till Oxbridge för att lära sig bli världsledande. Mitt förslag var att istället åka till Freiburg. Helt klart är i alla fall att ledningen inte lyssnar på mig. Nästa resa går till Sydafrika, Malawi och Botswana där vänskapsband och avtal skall knytas med ett gäng universitet. Alumner ska dricka och äta på svenska ambassaden i Pretoria. Det blir konferens som anordnas av ett nordiskt centrum där nere m.m.
Här kan förstås en vanlig forskare förfäras. En samling högre tjänstemän och styrelseordförande åker på en resa i nära två veckor till… Afrika! Det borde vara svårt att motivera med utgångspunkt i vår strategiska plan som innebär att Lunds universitet ska bli världsledande. För är det det vi ska bli borde inte våra högsta ledare ha tid att åka på den här typen av resor, de borde ha väldigt mycket annat att bestyra.
Men här finns faktiskt ett väl förankrat skäl till resan. Enligt rektor har "Afrika pekats ut som en viktig strategisk satsning i Lunds universitets internationella handlingsplan som antogs 2010-2011." Grundligare än så kan knappast en resa motiveras. Dessutom hävdar rektor att "syftet med resan är att utforska nya och stärka redan befintliga samarbeten." Vad mer kan man begära?
Jo, att universitetsledningen inte ljuger sina anställda rakt upp i ansiktet och att de kan läsa sina egna handlingsplaner och inte behöver hitta på innehållet i dem för att motivera resor till främmande världsdelar. I den handlingsplan för internationalisering 2010-2011 som rektor hänvisar till i sitt rektorsbrev (där det dessutom inte finns någon länk eftersom det då skulle bli allt för enkelt att kolla innehållet) står visserligen som ett delmål att "upprätta universitetsgemensamma strategier för relevanta geografiska regioner såsom Afrika, Mellanöstern och Sydasien" med universitetsledningen som ansvarig. Det är enda stället i hela handlingsplanen som det andas om den afrikanska kontinenten. Problemet är bara att detta enligt handlingsplanen skulle ha skett under 2010 och 2011, något som rektor talar tyst om när han motiverar två-veckorsresan till Afrika. Med en handlingsplan som gått ut för två år sedan motiverar rektor alltså utan blygsel att universitetet skickar en delegation från ledningen med styrelseordförande och prorektor i spetsen på en exceptionellt lång afrikaresa. Bättre sent än aldrig tycks devisen vara.
Men det är det inte. Det är inte rimligt att universitetsledningen åker till Afrika i två veckor med motiveringen att resan borde ha gjorts för två år sedan enligt en sedan länge utgången handlingsplan! Till detta kommer att jag för mitt liv inte kan förstå varför styrelseordförande måste med på en resa som syftar till att upprätta universitetsgemensamma strategier eller ens att utforska nya eller stärka befintliga samarbeten. Kan inte prorektor klara det själv?
Misstanken kryper istället fram att det finns dolda motiv som ledningen av en eller annan anledning inte vill flagga med. Själv tänker jag på vår styrelseordförandes personliga engagemang för Afrika och den kontinentens fattiga och förtryckta. Viktigt och behjärtansvärt, mycket viktigare än om Lunds universitet blir världsledande eller inte, om det internationaliseras eller inte. Ingen tvekan om det. Men om det är så att vår styrelseordförandes personliga engagemang i en främmande världsdel innebär att handlingsplaner och andra måldokument kan tolkas lite som det passar är det inte värt det för att få in en resa just dit. Det finns mycket som måste göras i ledningen om Lunds universitet ska ha en chans att bli världsledande. Den begränsade tiden som står till ledningens förfogande kan användas mycket bättre än två veckor i Afrika.
Värst av allt är att ledningen visar ett synnerligen olyckligt förakt för måldokumentens innehåll när det motiverar resor på detta sätt. Vad ska medarbetarna tro och varför ska vi hålla oss till strategier och andra måldokument när självaste styrelseordförande uppenbarligen nöjer sig med att motivera sina resor med dokument som inte gäller. En alternativ angelägen uppgift är exempelvis att ta fram en ny handlingsplan för internationaliseringsarbetet. Den gamla gick ju ut för hela två år sedan.
Men så ser det alltså ändå ut såvitt jag kan bedöma. Vi har en styrelseordförande och en prorektor som tillbringar två veckor i södra Afrika för att uppfylla en handlingsplan som gick ut för två år sedan när det gällde en skrivning om att upprätta universitetsgemensamma strategier. Jag känner att det hade funnits betydligt bättre sätt för prorektor och styrelseordförande att ägna två veckor för att uppfylla den strategiska planens mål att Lunds universitet ska bli världsledande. Värst av allt är det förakt de visar universitetets måldokument och det underkännande de själva ger hela apparaten att arbeta målstyrt och med handlingsplaner. Mitt förslag är att de istället ger sig i kast med att göra universitetet världsledande genom att åka till Freiburg. Det skulle i så fall bara vara ett och ett halvt år för sent.
De åsikter som uttrycks här är mina egna och representerar inte på något sätt Lunds universitets e
De åsikter som uttrycks här är mina egna och representerar inte på något sätt Lunds universitets eller någon annan myndighets ställningstaganden.
fredag 22 november 2013
torsdag 21 november 2013
MAX IV fortfarande utan ordförande
På senaste universitetsstyrelsemötet för mer än en månad sedan utsågs som bekant ny styrelse för MAX IV. Men ingen ville ta på sig att vara ordförande, ingen som ansågs lämplig i alla fall. Beslutet fick tas per capsulam. Nu en månad senare har såvitt jag vet ännu inget beslut fattats. Om det dröjer lite till behövs inget per capsulam-beslut utan ny ordförande kan klubbas på nästa ordinarie universitetstyrelsemöte. Men kan det verkligen vara så svårt att hitta en ordförande för universitetets största satsning eller har beslutet bara inte kommit upp på nätet? Känslan är ju att det organisatoriska kaoset fortsätter även om man tycks ha fått hyfsad kontroll på utgiftsflödet.
tisdag 5 november 2013
Anonymitet
Har fått kommentarer om att det är botten att jag ska vara anonym (om jag nu är det) och att det ändå inte går att kommentera det jag skriver anonymt. Det har jag nu lyckats ändra på så att det går att kommentera anonymt och att jag dessutom inte förhandsgranskar något. Allt fritt fram med andra ord. Så länge samtalstonen är vårdad och synpunkter har någon slags grund så tror jag detta ska fungera. Ledsen för att detta inte gjorts tidigare, tänkte inte på det...
onsdag 23 oktober 2013
Brittiska universitetssystemet
... är nu under debatt efter en ny bok av Andrew McGettigan, The Great University Gamble. Den alltid like kritiske Collini har skrivit en utmärkt recension i London Review of Books och en kortare lika bra recension publicerades också i L.A. Review of Books. Vad man gjort i Storbritannien i korthet är att införa avgifter för universitetsstudier som för några år sedan höjdes till 3000 pund per år med ett förslag häromdagen att höja det till 16000 pund!. Dessutom har det införts ett statligt studielånesystem som gör att relativt många har råd att låna till sin universitetsutbildning. Resultatet har blivit ett system som liknar det svenska för skolpeng, men med skillnaden att staten bara delvis står för medlen, resten står studenterna för genom sina lån. Samtidigt har olika företag gett sig in på denna nya marknad som precis som det svenska skolsystemet präglats av olika privata initiativ.
Det är förstås självklart att den svenska regeringens förslag om högskolestiftelser hänger samman med utvecklingen i Storbritannien. I Sverige har vi ju redan de andra förutsättningarna med ett väl utbyggt system både för studielån och för studentpeng med hås och håp. Trots det tror jag inte Sverige kommer att vara lika exponerat som Storbritannien och skälet är förstås språket. Engelska universitet lockar studenter från hela världen eftersom man får både en internationellt välkänd examen och det engelska språket för pengarna. I Sverige får man en examen som i bästa fall är välkänd inom ett specialområde som t.ex. internationella relationer, men en engelska som inte alltid är lysande.
Ändå är utvecklingen djupt skrämmande, delvis för lärarna, men framför allt för studenterna som snabbt delas in i kategorier beroende på vilket universitet man har råd eller möjlighet att läsa vid. Samtidigt kommer vi att få se företag tjäna storkovan på statliga medel på ytterligare ett område. Och det engelska experimentet visar inte att undervisningen eller forskningen skulle bli effektivare eller bättre. Bara mer vinstgivande. Räcker inte erfarenheterna från den svenska skolan och äldreomsorgen för att denna typ av förändringar skall ses som dödfödda? Tydligen inte. För att slutgiltigt begrava det hela behövdes också ett mycket dåligt underlag i form av ett förslag i en departementspromemoria om att på nytt införa högskolesiftelser i Sverige, denna gång dock utan något stiftelsekapital som ju Chalmers och Jönköping fick när de blev stiftelser för knappt tjugo år sedan. Remissyttrandena pekar mot att det inte hinns med före valet i alla fall. Undrar bara när förslaget kommer igen. Det tycks vara med högskolestiftelser som med Öresundsbroar och kärnkraft, vart tjugonde år kommer nya förslag tills något av dem till slut blir realiserat.
Det är förstås självklart att den svenska regeringens förslag om högskolestiftelser hänger samman med utvecklingen i Storbritannien. I Sverige har vi ju redan de andra förutsättningarna med ett väl utbyggt system både för studielån och för studentpeng med hås och håp. Trots det tror jag inte Sverige kommer att vara lika exponerat som Storbritannien och skälet är förstås språket. Engelska universitet lockar studenter från hela världen eftersom man får både en internationellt välkänd examen och det engelska språket för pengarna. I Sverige får man en examen som i bästa fall är välkänd inom ett specialområde som t.ex. internationella relationer, men en engelska som inte alltid är lysande.
Ändå är utvecklingen djupt skrämmande, delvis för lärarna, men framför allt för studenterna som snabbt delas in i kategorier beroende på vilket universitet man har råd eller möjlighet att läsa vid. Samtidigt kommer vi att få se företag tjäna storkovan på statliga medel på ytterligare ett område. Och det engelska experimentet visar inte att undervisningen eller forskningen skulle bli effektivare eller bättre. Bara mer vinstgivande. Räcker inte erfarenheterna från den svenska skolan och äldreomsorgen för att denna typ av förändringar skall ses som dödfödda? Tydligen inte. För att slutgiltigt begrava det hela behövdes också ett mycket dåligt underlag i form av ett förslag i en departementspromemoria om att på nytt införa högskolesiftelser i Sverige, denna gång dock utan något stiftelsekapital som ju Chalmers och Jönköping fick när de blev stiftelser för knappt tjugo år sedan. Remissyttrandena pekar mot att det inte hinns med före valet i alla fall. Undrar bara när förslaget kommer igen. Det tycks vara med högskolestiftelser som med Öresundsbroar och kärnkraft, vart tjugonde år kommer nya förslag tills något av dem till slut blir realiserat.
I hereby undertake
Det är förmodligen en turistfälla, men i alla fall. Det ska enligt uppgift ha funnits en ed som de som ville ha tillträde till Bodleian Library i Oxford var tvungna att svära. På engelska löd den: "I hereby undertake not to remove from the Library, or to mark, deface, or injure in any way, any volume, document, or other object belonging to it or in its custody; not to bring into the Library or kindle therein any fire or flame, and not to smoke in the Library; and I promise to obey all rules of the Library."
Självklart kan tyckas. Men faktum är att idag bryts denna ed av självaste LUB. Alltså inte så att LUB-anställda åker till Bodleian för att röka. Men just nu och sedan flera år tillbaka pågår utrensningar av mängder med böcker på de olika filialerna. Hörsägen berättar att Historiska institutionens bibliotek nyligen la ut en medeltidens kulturhistoria i flera band som betingar tusentals kronor på andrahandsmarknaden. Den försvann från gallringsvagnen på tio minuter. På Wrangel har man lagt ut böcker som kostar cirka tusenlappen till försäljning för tio kronor! Inte konstigt att antikvariatiker från när och fjärran flockas. Sedan en vecka tillbaka är det som läggs ut gratis.
Skälet är förstås att det saknas hyllplats. I det läget har UB valt att gallra allt som finns i dubbla exemplar. Problemet är bara att biblioteket blir oerhört sårbart. I dag finns visserligen böckerna som läggs ut till gåva eller försäljning för tio kronor någon annanstans på UB. Men böcker försvinner, stjäls, förkommer och vad händer då? Om bara tio till tjugo år kan biblioteket vara så utarmat att det inte är tillförlitligt för någon slags humanistisk forskning. Den dagen upphör universitetet att vara universitet. Det vet de på Bodleian.
Självklart kan tyckas. Men faktum är att idag bryts denna ed av självaste LUB. Alltså inte så att LUB-anställda åker till Bodleian för att röka. Men just nu och sedan flera år tillbaka pågår utrensningar av mängder med böcker på de olika filialerna. Hörsägen berättar att Historiska institutionens bibliotek nyligen la ut en medeltidens kulturhistoria i flera band som betingar tusentals kronor på andrahandsmarknaden. Den försvann från gallringsvagnen på tio minuter. På Wrangel har man lagt ut böcker som kostar cirka tusenlappen till försäljning för tio kronor! Inte konstigt att antikvariatiker från när och fjärran flockas. Sedan en vecka tillbaka är det som läggs ut gratis.
Skälet är förstås att det saknas hyllplats. I det läget har UB valt att gallra allt som finns i dubbla exemplar. Problemet är bara att biblioteket blir oerhört sårbart. I dag finns visserligen böckerna som läggs ut till gåva eller försäljning för tio kronor någon annanstans på UB. Men böcker försvinner, stjäls, förkommer och vad händer då? Om bara tio till tjugo år kan biblioteket vara så utarmat att det inte är tillförlitligt för någon slags humanistisk forskning. Den dagen upphör universitetet att vara universitet. Det vet de på Bodleian.
söndag 20 oktober 2013
Forskningsutvärderad
Institutionen jag arbetar på har återigen blivit forskningsutvärderad. Det är tredje gången jag är med om denna intressanta process. Men det är första gången vid Lunds universitet och det är första gången jag tycker att utvärderingen är dålig, direkt usel faktiskt.
Hela universitets forskning skulle ju egentligen åter ha utvärderats som 2008, men av någon anledning gick uppdraget denna gång till fakulteterna. Min fakultet satt igång med friskt mod och löfte om att resultatet inte skulle påverka forskningsmedelstilldelningen. Nästa steg var att låta institutionerna skriva självvärderingar och föreslå externa sakkunniga granskare. Min institution föreslog en handfull efter den del fotarbete där det bl.a. ingick ett avhopp av en erfaren utvärderare tyvärr. I alla fall fick vi fram några namn, av vilka jag hört talas om en tidigare. Min kolleger gjorde bedömningen att de andra var bra och jag att det namnet jag kände till var en erfaren och bra kollega.
Som utgångspunkt hade de externa granskarna våra självvärderingar från institutionens olika avdelningar liksom en självvärdering för hela institutionen och rejäla travar med publikationer som vi valt ut på grundval av antalet anställda på respektive avdelning. Till detta kom också en fyllig instruktion från fakultetsledningen som de externa bedömarna hade att följa. Nu har en preliminär utvärdering kommit och den är alltså allt annat än bra. Här är inkonsekvenserna regel snarare än undantag och argumenteringen för de olika bedömningarna känns som extremt tillfällig. Mot den bakgrunden kan utvärderingen förstås inte bli rättvis.
Vi som har utvärderats har nu fått en vecka på oss att inkomma med korrigeringar av rena sakfel. Jag skrev ihop tre sidor med kommentarer som rörde faktafel i de externa granskarnas rapport liksom inkonsekvenser och exempel på att bedömarna inte följt anvisningarna från fakultetsledningen. Min favorit gällde kolleger på en avdelning vars ämnesinriktning är unik för Sverige och Skandinavien. Här skriver de externa bedömarna att "Due to the status of being the only section of XXX in Sweden (and Scandinavia) the scholarship is at the forefront of the discipline in Sweden." Kollegerna får vara glada att slutsatsen inte blev att de är sämst...
Först blev jag förstås ledsen, besviken och förbannad. Jag har själv aldrig utvärderat någon institution eller organisation, det får mer framstående kolleger ägna sig åt. Jag har bara bedömt individer som sökande till olika tjänster i Sverige, artiklar i internationell och nationell peer-review samt projekt- och programansökningar i Europa, Skandinavien och Sverige. Ja, sedan har jag förstås bedömt doktorsavhandlingar i tre skandinaviska länder. Jag tar dessa uppdrag på allvar och besinnar att en människa i andra änden gjort så gott denne förmår. När jag har gjort tummen ner har jag vinnlagt mig om att noga motivera detta så att det inte finns några tveksamheter om vad jag ser som avgörande svagheter.
Men när jag efter några dagar nu har lugnat ner mig inser jag att utvärderarnas oförmåga och utvärderingens tillkortakommanden faller tillbaka på oss själva som valt ut dem och föreslagit dem för fakultetsledningen. Jag litade på mina kollegers omdöme när det gällde de namn de föreslog. Och jag litade på det namn jag själv föreslog. Nu har jag i efterhand kollat upp namnen bättre och kan inte se att någon av dem tidigare sysslat med denna typ av övningar, alltså utvärderingar av hela organisationer eller i alla fall annat än artiklar, böcker, projekt och individer. Två är visserligen professorer, men den ena verkar inte ha publicerat sig sedan cirka tio år tillbaka och har det senaste decenniet arbetat utanför universitetsvärlden. Nu är hen återbördad, men verkar ha en del att ta igen. Av samtliga sakkunniga slår inget mitt extremt blygsamma h-index på Scopus och ingen räknar in fler publikationer än jag i samma databas trots att jag inte heller där är extrem på något sätt. Snarare tvärtom.
Dessa mätstickor är inte mycket, jag vet. Man kan ha noll publikationer i Scopus och ändå vara en extremt bra utvärderare. Jag säger bara att min lärdom är, att nästa gång jag ska granskas, ordentligt kolla upp de namn som föreslås som sakkunniga och som jag av någon anledning inte känner till. Jag tror att den stora skillnaden mot de föregående gångerna den institution jag arbetat på utvärderats är att det då har rört sig om betydligt fler granskare och att varje ämne då har varit hyftsat representerat. Denna gång var utvärderarna mycket färre och varje ämne fick lita till de externa granskarnas omdömen.
Jag har lärt min läxa, att inte lita inte på att folk klarar av saker som de åtar sig. Att kolla att de kan visa upp relevanta färdigheter, inte var och en för sig, men som kollektiv. De som inte varit med om detta förr borde i alla fall kunna lita på att någon annan i gruppen har varit det och att denna kan hjälpa till att organisera arbetet så att någon kolla igenom slutresultatet ordentligt för att ta bort inkonsekvenser konstigheter och rena pinsamheter. För mig har det varit ett missat tillfälle till kritiska och hjälpande sypunkter och kommentarer, förutom att jag känner mig dum förstås, jag borde ha vetat bättre. Synd med tanke på allt arbete jag lagt ner på att skriva en bra självvärdering och alla kolleger jag har tagit in synpunkter från och fått hjälp av. Nu är det bara att lära av felen och minnas lärdomarna till nästa gång, om det blir någon.
Hela universitets forskning skulle ju egentligen åter ha utvärderats som 2008, men av någon anledning gick uppdraget denna gång till fakulteterna. Min fakultet satt igång med friskt mod och löfte om att resultatet inte skulle påverka forskningsmedelstilldelningen. Nästa steg var att låta institutionerna skriva självvärderingar och föreslå externa sakkunniga granskare. Min institution föreslog en handfull efter den del fotarbete där det bl.a. ingick ett avhopp av en erfaren utvärderare tyvärr. I alla fall fick vi fram några namn, av vilka jag hört talas om en tidigare. Min kolleger gjorde bedömningen att de andra var bra och jag att det namnet jag kände till var en erfaren och bra kollega.
Som utgångspunkt hade de externa granskarna våra självvärderingar från institutionens olika avdelningar liksom en självvärdering för hela institutionen och rejäla travar med publikationer som vi valt ut på grundval av antalet anställda på respektive avdelning. Till detta kom också en fyllig instruktion från fakultetsledningen som de externa bedömarna hade att följa. Nu har en preliminär utvärdering kommit och den är alltså allt annat än bra. Här är inkonsekvenserna regel snarare än undantag och argumenteringen för de olika bedömningarna känns som extremt tillfällig. Mot den bakgrunden kan utvärderingen förstås inte bli rättvis.
Vi som har utvärderats har nu fått en vecka på oss att inkomma med korrigeringar av rena sakfel. Jag skrev ihop tre sidor med kommentarer som rörde faktafel i de externa granskarnas rapport liksom inkonsekvenser och exempel på att bedömarna inte följt anvisningarna från fakultetsledningen. Min favorit gällde kolleger på en avdelning vars ämnesinriktning är unik för Sverige och Skandinavien. Här skriver de externa bedömarna att "Due to the status of being the only section of XXX in Sweden (and Scandinavia) the scholarship is at the forefront of the discipline in Sweden." Kollegerna får vara glada att slutsatsen inte blev att de är sämst...
Först blev jag förstås ledsen, besviken och förbannad. Jag har själv aldrig utvärderat någon institution eller organisation, det får mer framstående kolleger ägna sig åt. Jag har bara bedömt individer som sökande till olika tjänster i Sverige, artiklar i internationell och nationell peer-review samt projekt- och programansökningar i Europa, Skandinavien och Sverige. Ja, sedan har jag förstås bedömt doktorsavhandlingar i tre skandinaviska länder. Jag tar dessa uppdrag på allvar och besinnar att en människa i andra änden gjort så gott denne förmår. När jag har gjort tummen ner har jag vinnlagt mig om att noga motivera detta så att det inte finns några tveksamheter om vad jag ser som avgörande svagheter.
Men när jag efter några dagar nu har lugnat ner mig inser jag att utvärderarnas oförmåga och utvärderingens tillkortakommanden faller tillbaka på oss själva som valt ut dem och föreslagit dem för fakultetsledningen. Jag litade på mina kollegers omdöme när det gällde de namn de föreslog. Och jag litade på det namn jag själv föreslog. Nu har jag i efterhand kollat upp namnen bättre och kan inte se att någon av dem tidigare sysslat med denna typ av övningar, alltså utvärderingar av hela organisationer eller i alla fall annat än artiklar, böcker, projekt och individer. Två är visserligen professorer, men den ena verkar inte ha publicerat sig sedan cirka tio år tillbaka och har det senaste decenniet arbetat utanför universitetsvärlden. Nu är hen återbördad, men verkar ha en del att ta igen. Av samtliga sakkunniga slår inget mitt extremt blygsamma h-index på Scopus och ingen räknar in fler publikationer än jag i samma databas trots att jag inte heller där är extrem på något sätt. Snarare tvärtom.
Dessa mätstickor är inte mycket, jag vet. Man kan ha noll publikationer i Scopus och ändå vara en extremt bra utvärderare. Jag säger bara att min lärdom är, att nästa gång jag ska granskas, ordentligt kolla upp de namn som föreslås som sakkunniga och som jag av någon anledning inte känner till. Jag tror att den stora skillnaden mot de föregående gångerna den institution jag arbetat på utvärderats är att det då har rört sig om betydligt fler granskare och att varje ämne då har varit hyftsat representerat. Denna gång var utvärderarna mycket färre och varje ämne fick lita till de externa granskarnas omdömen.
Jag har lärt min läxa, att inte lita inte på att folk klarar av saker som de åtar sig. Att kolla att de kan visa upp relevanta färdigheter, inte var och en för sig, men som kollektiv. De som inte varit med om detta förr borde i alla fall kunna lita på att någon annan i gruppen har varit det och att denna kan hjälpa till att organisera arbetet så att någon kolla igenom slutresultatet ordentligt för att ta bort inkonsekvenser konstigheter och rena pinsamheter. För mig har det varit ett missat tillfälle till kritiska och hjälpande sypunkter och kommentarer, förutom att jag känner mig dum förstås, jag borde ha vetat bättre. Synd med tanke på allt arbete jag lagt ner på att skriva en bra självvärdering och alla kolleger jag har tagit in synpunkter från och fått hjälp av. Nu är det bara att lära av felen och minnas lärdomarna till nästa gång, om det blir någon.
fredag 18 oktober 2013
Utlysning
Det telefoneras, mejlas och diskuteras på en mängd olika håll just nu. Spring i korridorer och förstulna knackningar. Viskningar och rop om vartannat. Allt i försök att på olika sätt formera sig för en större utlysning inom ett forskningsfält som jag inte själv identifierar mig med, men som är relativt närliggande.
Det handlar om mycket pengar, jag tror beloppet är cirka 40 miljoner under fyra eller fem år, och endast en ansökan som kommer att få allt enligt vad det verkar på utlysningstexten. Bakgrunden är en rapport med rekommendationen att bygga upp ett riktigt världsledande centrum för fältet i Sverige och då går det inte att plottra bort resurserna.
Det kan säkert vara riktigt. Jag kan som sagt inte fältet och får lita på dem som kan det ordentligt. Det som gör mig betänksam är all tid som nu går åt på olika håll för att formera sig i olika ansökningar. Väldigt mycket arbete läggs på vad jag räknar med kan bli kanske fem olika ansökningar. I slutänden får alltså endast en. Lägger alla lika mycket tid som de jag känner handlar det om kanske sammanlagt ett halvt mansår eller mer på olika ansökningar som kommer att vara uppemot hundra sidor var. Värdet alltså några miljoner för att fördela fyrtio, eller mellan fem och tio procent av anslaget. Till detta kommer all administration hos anslagsgivaren liksom arbetet med att skriva rapport och utlösning. Mellan tumme och peka kanske drygt fem eller uppe emot tio miljoner för att fördela fyrtio miljoner. I värsta fall blir det en administrativ kostnad om 25 procent av anslagets storlek trots att det här handlar om ganska betydande belopp, mycket mer än småanslagen om några miljoner som brukar ha samma administrativa kostnad. Frågan jag ställer mig är den samhällsekonomiska relevansen.
Det handlar om mycket pengar, jag tror beloppet är cirka 40 miljoner under fyra eller fem år, och endast en ansökan som kommer att få allt enligt vad det verkar på utlysningstexten. Bakgrunden är en rapport med rekommendationen att bygga upp ett riktigt världsledande centrum för fältet i Sverige och då går det inte att plottra bort resurserna.
Det kan säkert vara riktigt. Jag kan som sagt inte fältet och får lita på dem som kan det ordentligt. Det som gör mig betänksam är all tid som nu går åt på olika håll för att formera sig i olika ansökningar. Väldigt mycket arbete läggs på vad jag räknar med kan bli kanske fem olika ansökningar. I slutänden får alltså endast en. Lägger alla lika mycket tid som de jag känner handlar det om kanske sammanlagt ett halvt mansår eller mer på olika ansökningar som kommer att vara uppemot hundra sidor var. Värdet alltså några miljoner för att fördela fyrtio, eller mellan fem och tio procent av anslaget. Till detta kommer all administration hos anslagsgivaren liksom arbetet med att skriva rapport och utlösning. Mellan tumme och peka kanske drygt fem eller uppe emot tio miljoner för att fördela fyrtio miljoner. I värsta fall blir det en administrativ kostnad om 25 procent av anslagets storlek trots att det här handlar om ganska betydande belopp, mycket mer än småanslagen om några miljoner som brukar ha samma administrativa kostnad. Frågan jag ställer mig är den samhällsekonomiska relevansen.
måndag 7 oktober 2013
Yoghurt
Trots nyhetstorka har Sydsvenskans lokalredaktion ännu inte skrivit om det upprörande att Arlas naturell yoghurt (som inte är mild eller lätt utan bara vanlig) slutat säljas på Coop, Mårtenstorget. Det innebar att jag helt gav upp och antog att det inte längre gick att få tag i denna livsviktiga produkt i Lund. Alla vet ju att skånemejeriernas motsvarighet i stort sett är oätlig. Så det var förtvivlat några veckor i september tills en medlem i familjen upptäckte att yoghurten faktiskt fortfarande säljs på City Gross på Mobilia Lund. Hurra, det går fortfarande att leva i denna stad med bibehållen livskvalitet.
söndag 22 september 2013
SSH i Europa
SSH står inte för tystnad. Det står för Social Sciences and Humanities i europeiskt forskningslingo och just om detta pågår en konferens i Vilnius. Det handlar om hur samhällsvetenskaper och humaniora ska formeras inför Horizon 2020. Påtagligt är hur tunt det är med svenskar. Cirka ett tiotal deltagare och en enda på talarlistan (Björn Wittrock kommenterar på en session). Kanske speglar detta nedmonteringen av samhällsvetenskaper och humaniora i Sverige. Danmark är till exempel väl representerat med flera talare.
torsdag 8 augusti 2013
Sommar i Lund
Sommaren har inte varit avkopplande utan istället förlorats i ett hav av flyttkartonger, fastnade pianon och vit målarfärg. Nu är dock allt flyttat till Lund. Vi köpte till slut en villa efter två års letande. Nu ska allt bara packas upp, i alla fall det som är minst jobbigt.
Men trots att vi klarat av bostadsproblemet kan jag inte slita mig från de olika draman som utspelas på Hemnet och Booli. Ta ekonomiprofessorn som gjorde mänskligheten en tjänst genom att köpa ett för alltid förlorat hus i professorsstan och riva det för att sedan istället uppföra något som måste anses som samma stadsdels fulaste hus. Hen måste ha känningar i kommunen. På annat sätt går det inte att förstå byggnadslovet för det som idag har rests i askan av det gamla huset, ett schabrak i trä och glas som slickar tomtgränsen. Under våren försökte denna välbeställda istället kränga sitt hus i Nöden. Jag var där och inspekterade (det var när vi fortfarande letade) och minns inte mycket annat än att det fortfarande låg hundbajs på gräsmattan. Huset blev förstås osålt under hela sommaren och jag antar att det snart dyker upp igen. Eller så hyrs det ut i andra hand istället. Den som spanar på Hemnet får se.
Samtidigt har jag haft tillfälle att lära känna Lund på sommaren för första gången. Tomt, det visste jag och alla andra redan. Inget särskilt i det. Men unikt är det istället att kunna springa in i en statssekreterare i kortbyxor och mitella på ICA i mitten av juli.
Och sen ska förstås också sommarens allmänna snackis avhandlas, stackaren som twittrade olämpligt om en redaktör. Avgörande i hela affären är enligt mitt sätt att se hur han presenterade sig på Twitter... stod där att han var anställd vid Lunds universitet måste han ju ha tagit det i beaktande när han twittrade. Stod det inte det i hans profil fick han väl fälla vilka kommentarer han vill som privatperson. Typiskt nog har jag inte hittat någon information i pressen om denna ur mitt perspektiv helt avgörande detalj för hur hans handlande ska bedömas. Hela historien säger därmed mer om pressens tillkortakommanden i nyhetsrapporteringen än villkoren för anställda vid Lunds universitet.
Men trots att vi klarat av bostadsproblemet kan jag inte slita mig från de olika draman som utspelas på Hemnet och Booli. Ta ekonomiprofessorn som gjorde mänskligheten en tjänst genom att köpa ett för alltid förlorat hus i professorsstan och riva det för att sedan istället uppföra något som måste anses som samma stadsdels fulaste hus. Hen måste ha känningar i kommunen. På annat sätt går det inte att förstå byggnadslovet för det som idag har rests i askan av det gamla huset, ett schabrak i trä och glas som slickar tomtgränsen. Under våren försökte denna välbeställda istället kränga sitt hus i Nöden. Jag var där och inspekterade (det var när vi fortfarande letade) och minns inte mycket annat än att det fortfarande låg hundbajs på gräsmattan. Huset blev förstås osålt under hela sommaren och jag antar att det snart dyker upp igen. Eller så hyrs det ut i andra hand istället. Den som spanar på Hemnet får se.
Samtidigt har jag haft tillfälle att lära känna Lund på sommaren för första gången. Tomt, det visste jag och alla andra redan. Inget särskilt i det. Men unikt är det istället att kunna springa in i en statssekreterare i kortbyxor och mitella på ICA i mitten av juli.
Och sen ska förstås också sommarens allmänna snackis avhandlas, stackaren som twittrade olämpligt om en redaktör. Avgörande i hela affären är enligt mitt sätt att se hur han presenterade sig på Twitter... stod där att han var anställd vid Lunds universitet måste han ju ha tagit det i beaktande när han twittrade. Stod det inte det i hans profil fick han väl fälla vilka kommentarer han vill som privatperson. Typiskt nog har jag inte hittat någon information i pressen om denna ur mitt perspektiv helt avgörande detalj för hur hans handlande ska bedömas. Hela historien säger därmed mer om pressens tillkortakommanden i nyhetsrapporteringen än villkoren för anställda vid Lunds universitet.
tisdag 18 juni 2013
Spårvagnen
Nu är det dags att kommentera spårvagnsplanerna i Lund. Men först något om misstänkte LTH-professorn som jag skrev om förut. Sedan dess, inte ett pip från något håll som jag kunnat se. Vad betyder det? Är misstankarna avskrivna eller pågår nu polisutredning? Hur går den? Varför är journalisterna så glömska att de inte kan följa upp en nyhet någon vecka senare? Lutar åt att polisutredning läggs ner misstänker jag...
Men i alla fall, spårvagn i Lund. Jag har inte tidigare haft kraft och tålamod att sätta mig in i ärendet, men har nu gjort det lite hjälpligt och är därför nyfiken på att höra från läsare med andra synpunkter än jag. Vi kan i alla fall konstatera att spårvagn i Lund inte har något med effektivt resursutnyttjande att göra. I alla underlag jag läst finns inte ett ord om att spårvagnen skulle byggas för att hjälp människor ta sig till det nya området på Brunnshög som planeras i samband med MAX IV och ESS. Trafikströmmarna är helt enkelt inte tillräckliga för att ekonomiskt motivera en spårvagn. De alternativ som angivits, (Øresunds)tåg till Stångby och sedan elbuss till Science Village är mycket billigare (kräver bara förlängning av perrongen i Stångby och elkablar samt nya bussar) än att lägga spår hela vägen från Clemenstorget till rågåkrarna ute på Brunnshög. Lunds tätort hade 2010 83.000 innevånare och det finns ingen annan plats i världen med så låg befolkningstäthet som planerar ny spårvagn trots att planer på en del håll också i Sverige där väl Jönköping är näst minst, en tätort med 90.000 innevånare. I Sverige finns spårvagn endast i Stockholm, Göteborg och Norrköping där sista staden har cirka 87.000 innevånare, men ändå kör spårvagn eftersom de aldrig la ned den på 1970-talet som man gjorde i Malmö, Helsingborg och andra ställen. Att bygga spårvagn av trafikskäl är att alltså mer än huvudlöst, det är oansvarigt.
Kvarstår gör argumentet att bygga för att skapa ett sammanhållet kunskapsstråk från Tornavägen till Brunnshög. Det kanske behövs i de storvulna planer som universitetet och kommunen samt regionen tillsammans väver, inte minst för att skapa värden kring marken på Brunnshög. Frågan en kommunmedborgare ställer sig är dock om inte detta kan åstadkommas på ett billigare och enklare sätt än att bygga en spårvagn som förmodligen kommer att gå tom mestadels av tiden. Ledningen för Science Village vill att Brunnshög och forskningsanläggningarna där ska bli något världsunikt som folk kommer från hela världen för att begapa. Att bygga en spårvagn för att ta sig dit måste då ses som minst sagt antiklimax.
Här får ni istället en riktig vision för att göra transporten till Brunnshög världsunik och till en riktig utmaning för dem som vill ta sig dit för att arbeta, bo eller bara se det. Ställ upp en station för lånecyklar på Clemenstorget där man kan låna enkla gratis trampcyklar à la köpenhamnsmodellen eller dyrare elcyklar som då är utrustade med GPS som gör att elmotorn stannar och en broms slår till för dem som försöker föra cyklarna utanför kunskapsstråket. Se där, en idé som verkligen är framåtsyftande och miljövänlig samt även billig i jämförelse.
P.S. För den som vill bygga spårvagn i Lund anbefalles studier av andra mindre städers spårvagnsprojekt. Börja gärna med historien om spårvagnen i Ålborg och fortsätt sedan med den i Ulricehamn. Ingen av dem blev någonsin byggda.
Men i alla fall, spårvagn i Lund. Jag har inte tidigare haft kraft och tålamod att sätta mig in i ärendet, men har nu gjort det lite hjälpligt och är därför nyfiken på att höra från läsare med andra synpunkter än jag. Vi kan i alla fall konstatera att spårvagn i Lund inte har något med effektivt resursutnyttjande att göra. I alla underlag jag läst finns inte ett ord om att spårvagnen skulle byggas för att hjälp människor ta sig till det nya området på Brunnshög som planeras i samband med MAX IV och ESS. Trafikströmmarna är helt enkelt inte tillräckliga för att ekonomiskt motivera en spårvagn. De alternativ som angivits, (Øresunds)tåg till Stångby och sedan elbuss till Science Village är mycket billigare (kräver bara förlängning av perrongen i Stångby och elkablar samt nya bussar) än att lägga spår hela vägen från Clemenstorget till rågåkrarna ute på Brunnshög. Lunds tätort hade 2010 83.000 innevånare och det finns ingen annan plats i världen med så låg befolkningstäthet som planerar ny spårvagn trots att planer på en del håll också i Sverige där väl Jönköping är näst minst, en tätort med 90.000 innevånare. I Sverige finns spårvagn endast i Stockholm, Göteborg och Norrköping där sista staden har cirka 87.000 innevånare, men ändå kör spårvagn eftersom de aldrig la ned den på 1970-talet som man gjorde i Malmö, Helsingborg och andra ställen. Att bygga spårvagn av trafikskäl är att alltså mer än huvudlöst, det är oansvarigt.
Kvarstår gör argumentet att bygga för att skapa ett sammanhållet kunskapsstråk från Tornavägen till Brunnshög. Det kanske behövs i de storvulna planer som universitetet och kommunen samt regionen tillsammans väver, inte minst för att skapa värden kring marken på Brunnshög. Frågan en kommunmedborgare ställer sig är dock om inte detta kan åstadkommas på ett billigare och enklare sätt än att bygga en spårvagn som förmodligen kommer att gå tom mestadels av tiden. Ledningen för Science Village vill att Brunnshög och forskningsanläggningarna där ska bli något världsunikt som folk kommer från hela världen för att begapa. Att bygga en spårvagn för att ta sig dit måste då ses som minst sagt antiklimax.
Här får ni istället en riktig vision för att göra transporten till Brunnshög världsunik och till en riktig utmaning för dem som vill ta sig dit för att arbeta, bo eller bara se det. Ställ upp en station för lånecyklar på Clemenstorget där man kan låna enkla gratis trampcyklar à la köpenhamnsmodellen eller dyrare elcyklar som då är utrustade med GPS som gör att elmotorn stannar och en broms slår till för dem som försöker föra cyklarna utanför kunskapsstråket. Se där, en idé som verkligen är framåtsyftande och miljövänlig samt även billig i jämförelse.
P.S. För den som vill bygga spårvagn i Lund anbefalles studier av andra mindre städers spårvagnsprojekt. Börja gärna med historien om spårvagnen i Ålborg och fortsätt sedan med den i Ulricehamn. Ingen av dem blev någonsin byggda.
fredag 31 maj 2013
LTH-professorn
Sedan måste ju också senaste skandalen på universitetet kommenteras. I veckan häktades en designprofessor på LTH misstänkt för trolöshet mot huvudman. Som jag förstår har han med några få år passerat pensionsåldern, men har alltså ändå kunnat använda universitetets resurser på misstänkt sätt. Gärningarna ligger några år tillbaka i tiden och bör då ha gjorts något år före pension. Det ska onekligen bli intressant att följa vad detta kan utmynna i och hur allvarligt det hela sedan ter sig.
Några minns kanske en LTH-professor som 2005 sade upp sig efter att ha låtit det egna bolaget ta betalt för tjänster som tillhandahållits av institutionen och som därmed egentligen borde ha fakturerats därifrån. Då hade det även förekommit inköp av datorutrustning, resor och annat som attesterats av professorn själv. Den gången lades utredningen ner och istället åtalades professorn endast för grovt skattebrott p.g.a. tidsskäl. Han dömdes också i slutet av 2008 till ett års fängelse och näringsförbud. Istället satte universitetet igång en civilrättslig process för att få tillbaka pengarna. Hur det gick med den vet jag inte. Men klart är att professorn fick sin dom fastställd i hovrätten och att prövningstillstånd inte beviljades av Högsta domstolen i juni 2011 drygt sex år efter avslöjandet. Som sagt, vi får se hur det går denna gång.
Några minns kanske en LTH-professor som 2005 sade upp sig efter att ha låtit det egna bolaget ta betalt för tjänster som tillhandahållits av institutionen och som därmed egentligen borde ha fakturerats därifrån. Då hade det även förekommit inköp av datorutrustning, resor och annat som attesterats av professorn själv. Den gången lades utredningen ner och istället åtalades professorn endast för grovt skattebrott p.g.a. tidsskäl. Han dömdes också i slutet av 2008 till ett års fängelse och näringsförbud. Istället satte universitetet igång en civilrättslig process för att få tillbaka pengarna. Hur det gick med den vet jag inte. Men klart är att professorn fick sin dom fastställd i hovrätten och att prövningstillstånd inte beviljades av Högsta domstolen i juni 2011 drygt sex år efter avslöjandet. Som sagt, vi får se hur det går denna gång.
Örtoftaverket
Egentligen är det märkligt hur mycket snack det är kring spårvägen som planeras i staden. Min högst personliga ståndpunkt är att frågan är alldeles för tidigt väckt. Nog tycker jag att man först måste invänta besked i slutet av 2013 eller början av 2014 om ESS blir av innan det är dags att debattera spårvägsplanerna. Utredningen som gjorts blev klar i tid eftersom tanken var att ESS skulle vara i finansiell hamn under våren 2013. Nu har det dragit ut på tiden och då borde också ansvarsfulla politiker lägga spårvägen i malpåse ett halvår eller så tills vi har klart besked om ESS. Blir ESS uppskjutet är det ju knappast någon idé att göra denna jätteinvestering. MAX IV räcker inte som underlag.
Istället pågår ett bygge som är långt mäktigare och betydligt mer intressant, kraftvärmeverket i Örtofta. Här byggs ett kraftvärmeverk av enorma proportioner och med mycket stora investeringar, knappt två miljarder och därmed Lunds energis största satsning någonsin, utan att någon verkar bry sig. Samtidigt byggs fjärrvärmeledningarna ut från Gunnesbo över Nöbbelöv och Vallkärra för att kopplas samman med ledningar till Eslöv någonstans i trakten av Stångby. Detta kan jämföras med spårvagnsspår om fem och en halv kilometer till en kostnad av 700 miljoner.
För oss som ändå är mer intresserade av det som redan byggs vore det förstås intressant att få en sakkunnig analys av kraftvärmeverket. Enligt reklamen är det en bioanläggning som kommer att eldas med ved, torv och returträ. Det låter förstås bra även om jag nog är lite undrande över att bygga en vedeldad panna i Skåne, här krävs ju ganska omfattande transporter. Hade det inte varit bättre att bygga en sopeldningsanläggning, eller kan man elda sopor här också? Och hur är det med mer avancerade tekniker som används i Värtan, varför har man inte valt den typen av lösning här? Många frågor, men få svar när alla, inklusive regionens nyhetsjournalister, helt fokuserar på en löjlig bilbana som i bästa fall förstör staden och i sämsta fall också drar med sig dess ekonomi.
Istället pågår ett bygge som är långt mäktigare och betydligt mer intressant, kraftvärmeverket i Örtofta. Här byggs ett kraftvärmeverk av enorma proportioner och med mycket stora investeringar, knappt två miljarder och därmed Lunds energis största satsning någonsin, utan att någon verkar bry sig. Samtidigt byggs fjärrvärmeledningarna ut från Gunnesbo över Nöbbelöv och Vallkärra för att kopplas samman med ledningar till Eslöv någonstans i trakten av Stångby. Detta kan jämföras med spårvagnsspår om fem och en halv kilometer till en kostnad av 700 miljoner.
För oss som ändå är mer intresserade av det som redan byggs vore det förstås intressant att få en sakkunnig analys av kraftvärmeverket. Enligt reklamen är det en bioanläggning som kommer att eldas med ved, torv och returträ. Det låter förstås bra även om jag nog är lite undrande över att bygga en vedeldad panna i Skåne, här krävs ju ganska omfattande transporter. Hade det inte varit bättre att bygga en sopeldningsanläggning, eller kan man elda sopor här också? Och hur är det med mer avancerade tekniker som används i Värtan, varför har man inte valt den typen av lösning här? Många frågor, men få svar när alla, inklusive regionens nyhetsjournalister, helt fokuserar på en löjlig bilbana som i bästa fall förstör staden och i sämsta fall också drar med sig dess ekonomi.
Tågen rullar
Efter nästan tre år i staden och säkert hundra passager över det södra stickspåret för tåg som rundar idrottshallen och slickar södra kanten av Stadsparken för att försvinna ner mot TetraPak har jag äntligen fått se ett tåg här. Faktiskt har jag i minst ett års tid slutat se mig om när jag passerar spåret efter att ha sprungit på cykelbron över Ringvägen. Tidigt i måndags morse blev jag därför nästan överkörd när ett godståg långsamt rangerade sig fram ner mot TetraPak. Än är undrens tid inte förbi. Hoppas att det inte dröjer ytterligare tre år till nästa tåg pustar förbi.
söndag 12 maj 2013
Papperslös
En föga utredd märklighet är landstingens arbetsfördelning. Under våren har ju Zaremba och andra ingående debatterat det påhittade marknadssystemet kring sjukvård som även gäller skola, högskola och äldrevård m.m. En effekt av hälsovårdens marknadssystem är att landstingen inte vill ta på sig kostnader för andra än de egna invånarna. Därför är det svårt att få hjälp med annat än ren akutsjukvård om man inte är skriven i det landsting som man söker vård i. Våra barn får ömsom tider, ömsom inte när vi ringer och behöver hjälp med mollusker, långvariga febrar och allt vad det är. Avgörande för om vi får en tid eller inte är helt enkelt vem som råkar ta emot samtalet, reglerna verkar kunna tillämpas både för att vägra sjukvård och för att medge den. Ibland är det OK att få tid på en mottagning mot en förhöjd patientavgift. Detsamma gäller oss vuxna.
Häromdagen kom dock min fru på något genialt. Från 1 juli i år träder nya regler i kraft som ger papperslösa rätt till vård som inte kan anstå liksom hälsokontroller. Om man inte säger att man är skriven utanför Skåne som vi brukar göra, utan istället hävdar att man är papperslös så kan de inte längre vägra vård. Det bästa i kråksången är att de inte kan börja fråga efter leg eller personnummer eftersom det ju är just avsaknaden av dessa instrument som är själva definitionen av papperslös. På så sätt har vi i alla fall löst ett litet problem i Lund.
Häromdagen kom dock min fru på något genialt. Från 1 juli i år träder nya regler i kraft som ger papperslösa rätt till vård som inte kan anstå liksom hälsokontroller. Om man inte säger att man är skriven utanför Skåne som vi brukar göra, utan istället hävdar att man är papperslös så kan de inte längre vägra vård. Det bästa i kråksången är att de inte kan börja fråga efter leg eller personnummer eftersom det ju är just avsaknaden av dessa instrument som är själva definitionen av papperslös. På så sätt har vi i alla fall löst ett litet problem i Lund.
fredag 10 maj 2013
Universitetet förra året
I årsredovisningen 2012 kan man läsa om ditten och datten som får en att fundera. En sak är spetsutbildning i entreprenörskap och innovation som 2012 gav särskilda intäkter om 3,6 miljoner och ett underskott om 1,9 miljoner. Nu smälter pengarna som finns i verksamheten snabbt ihop till ingenting om man ska läsa årsredovisningen. I den här typen av dokument finns dock ofta information som inte syns och som kan sätta saken i annat ljus. Men om man bara utgår från årsredovisningen är det nog snart dags att be om att få slippa detta åtagande.
En annan tankeställare är att Development Office består av 8 personer. Alla kanske inte heltidsanställda, men i alla fall motsvarande en nätt liten forskargrupp. Under året har denna grupp enligt årsredovisningen lyckats dra in 9,3 miljoner i donationsmedel samtidigt som det på annat ställe i årsredovisningen står om donationer på närmare 30 miljoner. Här är det inte lätt att hänga med tyvärr och utvecklingskontoret hade nog vunnit på, tror jag, att donationerna och kostnaderna för att få in dem hade redovisats i ett sammanhang. Som det framställs nu går verksamheten knappt med plus, i alla fall inte om man också räknar in hyror och andra verksamhetskostnader som i sådana här sammanhang brukar vara ganska omfattande. Det är väl möjligt att gruppen även sysslar med annat, men inte om man ska tro deras hemsida. Då är det fundraising som är den allt annat överskuggande verksamheten och här vore det alltså värt att få verksamheten rättvist belyst i årsredovisningen.
Ytterligare en sak som man kan undra över om det är rimligt är de ständigt återkommande förlusterna för universitetets bolag. Det är en ganska stor verksamhet som under 2012 en förlust på 6,5 miljoner, lika stor som förlusten 2010 och dubbelt så stor som 2011. Med de siffrorna i minne borde väl styrelsen arbeta för att avveckla eller sälja bolagen. Stödverksamheten för innovationer kan man ju ägna sig åt ändå, den behöver inte bygga på ett förlustskapande ägande som dessutom inte är tillfälligt utan årligen återkommande.
Men den stora kostnaden är förstås MAX IV som drar cirka 170 miljoner 2012 om jag läser årsredovisningen hyfsat rätt och som enligt planeringsförutsättningarna kommande år kommer att suga ytterligare. Dessutom avsätts nu betydande medel för driften. Till detta kommer småsatsningar som att lägga 20 miljoner på att bygga upp en resurs för att landa medel för infrastruktursatsningar, något som motiveras av VR och Wallenberg lagt om sina tankar kring hur forskningens infrastruktur ska finansieras. I praktiken innebär ju också detta en omfördelning mellan fakulteter där alla är med och betalar, men endast vissa får del av intäkterna om det nu blir några alls.
En annan tankeställare är att Development Office består av 8 personer. Alla kanske inte heltidsanställda, men i alla fall motsvarande en nätt liten forskargrupp. Under året har denna grupp enligt årsredovisningen lyckats dra in 9,3 miljoner i donationsmedel samtidigt som det på annat ställe i årsredovisningen står om donationer på närmare 30 miljoner. Här är det inte lätt att hänga med tyvärr och utvecklingskontoret hade nog vunnit på, tror jag, att donationerna och kostnaderna för att få in dem hade redovisats i ett sammanhang. Som det framställs nu går verksamheten knappt med plus, i alla fall inte om man också räknar in hyror och andra verksamhetskostnader som i sådana här sammanhang brukar vara ganska omfattande. Det är väl möjligt att gruppen även sysslar med annat, men inte om man ska tro deras hemsida. Då är det fundraising som är den allt annat överskuggande verksamheten och här vore det alltså värt att få verksamheten rättvist belyst i årsredovisningen.
Ytterligare en sak som man kan undra över om det är rimligt är de ständigt återkommande förlusterna för universitetets bolag. Det är en ganska stor verksamhet som under 2012 en förlust på 6,5 miljoner, lika stor som förlusten 2010 och dubbelt så stor som 2011. Med de siffrorna i minne borde väl styrelsen arbeta för att avveckla eller sälja bolagen. Stödverksamheten för innovationer kan man ju ägna sig åt ändå, den behöver inte bygga på ett förlustskapande ägande som dessutom inte är tillfälligt utan årligen återkommande.
Men den stora kostnaden är förstås MAX IV som drar cirka 170 miljoner 2012 om jag läser årsredovisningen hyfsat rätt och som enligt planeringsförutsättningarna kommande år kommer att suga ytterligare. Dessutom avsätts nu betydande medel för driften. Till detta kommer småsatsningar som att lägga 20 miljoner på att bygga upp en resurs för att landa medel för infrastruktursatsningar, något som motiveras av VR och Wallenberg lagt om sina tankar kring hur forskningens infrastruktur ska finansieras. I praktiken innebär ju också detta en omfördelning mellan fakulteter där alla är med och betalar, men endast vissa får del av intäkterna om det nu blir några alls.
torsdag 9 maj 2013
Lönerna
Alla vet ju att löneförhandlingarna är strandade och enligt facket beror det på att universitetsledningen helt enkelt vägrar förhandla. Talade idag med en trovärdig kollega som berättade att det hela hänger samman med satsningarna på MAX IV och ESS. Hela historien ska vara att SACO i senaste avtalet skrivit in fredsplikt, vilket innebär att facket inte kan utlysa strejk. Nu utnyttjar universitetsledningen förstås detta genom att föreslå 2,6 procent i lönehöjning och sedan vägra gå högre. Det ligger knappt en procent under andra avtal. Frågan är bara varför? Pengar finns det ju som bekant på universitetet.
Enligt min kollega ska det handla om att 2,6 procent är precis den nivå som gör att det blir tillräckligt med pengar över för att klara ESS och MAX IV, i synnerhet den senare antar jag kräver tillskott som nu alltså tas av de universitetsanställdas lön.... Detta faktum ska till och med ha tillståtts av en representant för universitetsledningen. Och facket kan inte göra någonting eftersom det råder fredsplikt. Frågan jag ställer mig är varför jag ska vara med i SACO överhuvudtaget. Kanske fler börjar ställa sig den frågan.
Enligt min kollega ska det handla om att 2,6 procent är precis den nivå som gör att det blir tillräckligt med pengar över för att klara ESS och MAX IV, i synnerhet den senare antar jag kräver tillskott som nu alltså tas av de universitetsanställdas lön.... Detta faktum ska till och med ha tillståtts av en representant för universitetsledningen. Och facket kan inte göra någonting eftersom det råder fredsplikt. Frågan jag ställer mig är varför jag ska vara med i SACO överhuvudtaget. Kanske fler börjar ställa sig den frågan.
onsdag 10 april 2013
Vinden vänder
Nu har det blåst östan i snart tre veckor med bara ett kort avbrott på ett och ett halvt dygn för en vecka sedan. Eftersom jag är helt okunnig i meteorologi, myntat av Aristoteles som referens till meteorer som väderfenomen, handlar min frågor om var all denna luft tar vägen. Blåser den varvet runt och återkommer med samma vindstyrka någon vecka senare? I alla fall sägs det att det är förändringar på väg, att det snart ska blåsa västan igen. Det blir nog bra för alla. Och jag slipper bry mig om det lufthål som jag är rädd håller på att bildas någonstans i Sibirien.
tisdag 9 april 2013
Bilcyklar
Jag har noterat något lustigt med biltillbehör. Det hela började för en massa somrar sedan i Jämtland då jag observerade att många, väldigt många, bilar körde runt med en tom flakvagn på släp. Det verkade vara någon slags nödvändighet i Jämtland att inte ge sig ut i trafiken utan flakvagn. Jag misstänker att det handlade om beredskap i ett sammanhang där resurserna var extremt begränsade. Körde man över något vilt var det viktigt att kunna slänga upp det på släpet, eller om man hittade något användbart som var större än att det gick in i bilen.
Nu har jag observerat något motsvarande i Lund. Men det handlar inte om flakvagnar. Istället är det osedvanligt många bilister som kör runt med en cykel bak på bilen. Antagligen i beredskap om någon i bilen helt plötsligt skulle drabbas av någon obetvinglig lust att trampa fötterna i cirkelrörelser. Det handlar förstås om att Lund är en cykelstad. Men ändå, det är väldigt många bilar som har cykel på en krok och det är väldigt sällan jag ser någon lasta av eller på en cykel.
Nu har jag observerat något motsvarande i Lund. Men det handlar inte om flakvagnar. Istället är det osedvanligt många bilister som kör runt med en cykel bak på bilen. Antagligen i beredskap om någon i bilen helt plötsligt skulle drabbas av någon obetvinglig lust att trampa fötterna i cirkelrörelser. Det handlar förstås om att Lund är en cykelstad. Men ändå, det är väldigt många bilar som har cykel på en krok och det är väldigt sällan jag ser någon lasta av eller på en cykel.
tisdag 26 mars 2013
Juristhjälp
I senaste numret av Lundagård beskrivs hur rektor vill stödja nationerna med pengar så att de blir mindre beroende av alkoholförsäljning. Det är förstås en bra tanke. Alkohol är västvärldens gissel och jag minns fortfarande en av de bästa Kaliber-reportagen någonsin som handlade om hur våldsbrott var relaterade till alkoholkonsumtion. Redaktionen på radioprogrammet hade gått igenom samtliga våldsbrottmål vid några olika tingsrätter under något eller några år, det handlade om hundratals eller kanske tusentals fall. Resultatet var att i samtliga våldsbrottmål med fällande dom så fanns alkohol med i bilden, hundra procent. Det är alltså ingen dum tanke att ge pengar till nationerna för att minska fyllan.
Min fråga gäller om myndigheter i Sverige får börja dela ut pengar till organisationer hur som helst efter eget skön. Jag är ingen jurist, men om en generaldirektör för en stor myndighet kommer på att missionsförbundet är en bra organisation som ju dessutom stöder en del behjärtansvärd verksamhet, får hon då på eget bevåg eller med styrelsens godkännande börja skicka pengar dit? Jag tycker att det låter konstigt och undrar lite hur regelverket kan se ut i denna fråga.
Nu är ju universitet ganska djupt involverat i studentlivet redan, vilket inte sällan leder till en del snedsteg. Senast blev Smålands nation med rätta förbannad eftersom universitet på sin hemsida anmodar studenter att gå med i en nation och då länkat till en samarbetsorganisation som Smålands valt att stå utanför. Även länkar är såvitt jag vet myndighetsutövning och måste hanteras på rätt sätt av ett universitet som väljer att stiga ned i denna häxkittel av.... studentliv.
Min fråga gäller om myndigheter i Sverige får börja dela ut pengar till organisationer hur som helst efter eget skön. Jag är ingen jurist, men om en generaldirektör för en stor myndighet kommer på att missionsförbundet är en bra organisation som ju dessutom stöder en del behjärtansvärd verksamhet, får hon då på eget bevåg eller med styrelsens godkännande börja skicka pengar dit? Jag tycker att det låter konstigt och undrar lite hur regelverket kan se ut i denna fråga.
Nu är ju universitet ganska djupt involverat i studentlivet redan, vilket inte sällan leder till en del snedsteg. Senast blev Smålands nation med rätta förbannad eftersom universitet på sin hemsida anmodar studenter att gå med i en nation och då länkat till en samarbetsorganisation som Smålands valt att stå utanför. Även länkar är såvitt jag vet myndighetsutövning och måste hanteras på rätt sätt av ett universitet som väljer att stiga ned i denna häxkittel av.... studentliv.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)